Fel och rätt av Gudmundsson

Gudmundsson beskriver i sin krönika, publicerat på SvD som vanligt, hur det socialdemokratiska partiet fallit sönder och börjar sin kräftgång. Detta efter att Socialdemokraterna har varit det statsbärande partiet och en gång i tiden och varit ett parti med runt 45 procents väljarstöd i våra riksdagsval. Det intressanta är orsakerna till detta sönderfall, så här beskriver Gudmundsson dessa orsaker.

Bakom tappet ligger ursprungligen Sveriges politiska normalisering efter excesserna på 1970- talet. Övertron på offentlig sektor gav plats för en djupare förståelse för marknadsekonomi och valfrihet, varmed socialdemokratin förlorade sin standardlösning. Sedan dess har partiet antingen släpats eller backat in i den nya tiden. Och ett parti som bara ses som motståndare till förändring – mot allt från kommersiell tv till huvudvärkstabletter i matbutiken – förlorar förtroendet.

Här har Gudmundsson fel, socialdemokraterna har inte tappat sitt förtroende för att det uppvisat en tröghet inför vissa nya trender, andra samhällstrender har partiet hakat på snabbare än de borgerliga partierna. 


Vad Gudmundsson menar med "den nya tiden" förtjänar kanske enbart det en omfattande diskussion (som vi inte tar här). Ofta menar debattörer att man måste se framtiden just som debattören själv om man skall anamma utveckling och framåtskridande. Nu handlar ju politik om vilken framtid samhället skall taga, ett samhälle står aldrig stilla. Det är väldigt många väljare i vårt land som inte är nöjda med den utveckling Sverige tagit. Att vi kan köpa Treo i matbutiker gör inte utvecklingen så värst mycket bättre. Däremot träffar Gudmundsson mer rätt när han fortsätter analysen av Socialdemokraternas kräftgång. 

I stället för att profilera sig som ett parti som axlar ansvaret för de stora frågorna, som jobben eller utbildningen, har Socialdemokraterna på senare år valt att locka lätt identifierade nischgrupper.

När Mona Sahlin som ny partiledare listade viktiga frågor blev den första ”Likställ äktenskapen helt oavsett kön”.

Många undrade var de tunga frågorna tagit vägen. Jobben? Ekonomin? Skolan?   

Det handlar inte bara om att Socialdemokraterna till viss del abdikerade från de "tunga frågorna", det handlar mer om att partiet övergav den naturliga väljarbas de hade. Socialdemokraterna övergav arbetarna och de lägre tjänstemännen (sannolikt en viktigare väljargrupp i dag än de rena arbetarna) för att profilera sig som ett parti för HBT-personer, invandrare, kvinnor (men inte i någon högre grad arbetarkvinnor) och andra udda existenser. Frågan blir då varför en lägre tjänsteman skall rösta på partiet, speciellt om denna tjänsteman är en vit medelålders man som socialdemokraterna häcklat som förtryckare mellan raderna. Många väljare är inte så självförnekande så de röstar på ett parti som framställer dem som förtryckare.


Den sista socialdemokraten som i någon mån försökte förhindra detta givna sönderfall för Socialdemokraterna var Göran Persson, han stod för en politik som i någon mån skulle ha bevarat Socialdemokraternas naturliga väljarbas. Den forna statsministern hade naturligtvis många fel och brister, och stod för en politik som kan kritiseras av många orsaker. Men media kritiserade inte Persson för hans politik utan för att han skulle ha varit bufflig mot högbetalda kvinnor i regeringen, som om väljarna skulle haft med den saken att göra. Därmed hjälpte media till med den utveckling mot sönderfall som socialdemokraterna tagit. Perssons kronprins Per Nuder fick inte tillfälle att försöka hindra socialdemokratins utveckling mot ett nischparti. I stället tog Sahlin över, som snarast personifierar nischpolitiken.

Länk SvD