Ännu en felaktig (S) analys

Socialdemokraterna är i kris efter valet, som ju inte blev vad Sahlin och övrig S-adel hoppades på. Analyserna duggar tätt och ofta är analyserna gjorda av personer inom hierarkin som vill stärka sin egen position. Skall man läsa analyser som är något av värde får man gå till dem som avgår eller skall gå i politisk pension, det är de som vågar säga sanningar. Senast ut är en SSU:are vid namn Gabriel Wikström, hans analys är något av det sämsta man läst om (S)krisen (så har han heller inga tankar på att gå i pension). Så här skriver han i sin artikel.

Vi frågar oss: ”Behövs socialdemokratin? Har vi nu till slut spelat ut vår roll?” och medan vi gör detta så är verkligheten svar nog. Orättvisorna växer omkring oss och det progressiva samhälle vi försökt skapa, faller sönder inför våra ögon.  

Verkligheten är nog inte socialdemokratins starkaste kort. Vad som är orättvist eller inte är ju en bedömningsfråga. Att en person som arbetar får mer i plånboken jämfört med en som inte arbetar upplevs nog som rättvist av de flesta. Att en stor del av våra skatteintäkter går till vår huvudlösa immigrationspolitik (som Alliansen också står för) samtidigt som pensioner, kommunikationer och vårdapparat krackelerar upplever många som väldigt orättvist. Dessutom var det väl socialdemokratin själv som påbörjade dagens utveckling. Vidare i Wikströms artikel.

Socialdemokratin är en frihetsrörelse.

Alla dessa floskler, alla dessa ord utan innehåll, all denna verbala dynga som politiker så gärna öser över relativt oskyldiga medborgare. Socialdemokratin har aldrig uppfattats som en frihetsrörelse. Rörelsen har fått sin historiska position av andra orsaker, trots bristen på frihetligt perspektiv. Det är i själva verket detta ordbajseri som är ett stort problem för Socialdemokratin. Tack Wikström för att du demonstrerar detta så tydligt. Vidare i analysen.

Socialdemokratins problem är inte i första hand specifika sakfrågor eller missriktad kommunikation. Inte heller enskilda företrädare eller dåliga idéer. Socialdemokratins problem är ett dåligt självförtroende och ett dåligt samvete.

Fel, fel, fel, alldeles uppenbart fel. Socialdemokratin har haft dåliga idéer och alldeles uppenbart en mindre lämplig företrädare, det skulle ju vara en kvinna på partiledarposten remember. Där man skulle gått till vänster gick man till höger, där man skulle gått till höger gick man till vänster. Och så denna sanslösa integration och immigrationspolitik, ursäkta att jag upprepar mig. När exakt fick man dåligt självförtroende? På valnatten? Vi läser Wikströms slutkläm, bara för att bitarna skall falla på plats.

Det är därför med stor ödmjukhet, men också med glädje, som jag har valt att acceptera nomineringen till förbundsordförande för SSU. Ödmjukhet eftersom det är ett stort ansvar att leda SSU i den tid vi nu befinner oss och glädje eftersom jag ser med tillförsikt på framtiden och vet att vi har styrkan och modet att ta oss an de utmaningar vi står inför.

Där har vi svaret, varför Wikström skrev en artikel och presterande en analys på knapp gymnasienivå. Han är alltså nominerad till förbundsordförande för SSU och vill profilera sig. Självklart använder han de nödvändiga orden ”glädje” och ”ödmjukhet”, även om inget av orden egentligen förknippas med dagens socialdemokrati, tvärtom. 


Wikström visar på både socialdemokratins och den övriga sjuklöverns problem i blixtbelysning. Man har fjärmat sig från verkligheten och i stället hemfallit åt en aldrig sinande produktion av innehållslösa floskler. Man upprätthåller den politiska korrekthet man blivit indoktrinerad i på Bommersvik eller på något annat liknande ställe. Det skulle sannolikt räcka med ett besök i någon av våra förorter och intagande av en matsked verklighet för att lite av dimmorna skulle skingras, men den medicinen är väl för besk.


En annan vinkling på problemet är att socialdemokraterna inte hade ”mod” (ett ord Wikström använder frikostigt) nog att vända sig till väljarna i stället för landets journalistkår. Vill man vara vän med journalistkåren eller väljarkåren, ett första ödesdigert val för socialdemokratin. 

Länk  DN