På Journalisten.se finns i dag två tänkvärda artiklar, därmed naturligtvis inte sagt att jag håller med allt som skrivs i dem. Först ut är en rolig och annorlunda krönika av Dilsa Demirbag-Sten. Dilsa (jag använder hennes förnamn då det känns naturligare) skriver att hon i princip gillar när debatten hettar till och argumenten blir en smula oputsade. Jag tror nog att Dilsa har lite hårdare hud än de flesta ömskinnade "tyckare" och det finns en subtil tuffhet i hennes sätt att agera. Bl.a. så skrattar hon åt koran-rabblande skäggprydda män som bemödat sig om att ringa upp henne från andra sidan Atlanten. Precis som Dilsa säger så måste man tåla lite i en fri demokratisk debatt med yttrandefrihet. Det kommer aldrig att bli så i en demokrati med ett fritt debattklimat att alla kommer att hålla sig inom de gränser finare salonger sätter upp för en acceptabel diplomatkonversation. Så långt är det bara att nicka instämmande till vad Dilsa skriver. Sedan blir det problematiskt, så här skriver hon.
Det är också viktigt att inte glömma att om klimatet mot invandrare hårdnar i den offentliga debatten är det inte enbart för att några utrycker sina rasistiska åsikter, utan för att allt för få väljer att inte använda samma yttrandefrihet, för att bemöta och med argument vinna över trångsynthet och främlingshat. Den stora massans tystnad är minst lika farlig som några få extremisters gapande.
Här gör Dilsa ett generalfel (ett vanligt sådant). Hon tar för givet att alla hårda, hatiska kommentarer kommer från rasister (varav de flesta inte är rasister utan kritiska till vår immigrationspolitik). Jag läser hyggligt många bloggar och andra forum på nätet. De som vill ha en generös immigrationspolitik och hyllar det mångkulturella samhället är lika hatiska de, och gör sig skyldiga till övertramp samt kastar plumpa invektiv omkring sig de också. Jag har ett antal gånger debatterat på SVT-Debatt. Där är mångkulturförespråkarna absolut mer hatiska och för en lägre debattnivå än motståndarna, just där är detta solklart. Nu börjar det faktiskt bli dags att "titta åt båda hållen".
I den andra artikeln tar Anita Adeen (journalist) upp det hot mot demokratin det s.k. näthatet utgör, detta viktat mot alla andra hot mot demokratin vi kan finna i vårt nuvarande samhälle. Så här skriver hon mycket insiktsfullt.
För det första spelar det någon roll varifrån de extrema åsikterna kommer? Är Sverigedemokrater, som vi vet vilka de är, värre än AFA, som väljer att angripa det demokratiska samhället anonymt?
Jag har inte läst någon artikel om hur vi förhåller oss till deras hat eller till det hat som anonyma djurrättsaktivister ägnar sig åt.
Är inte alla hot mot det demokratiska samhället ett problem för oss journalister oavsett hur angreppet ser ut?
De som gör sig skyldiga till "näthat" är extremt sällan medlemmar i SD, de vet vad som gäller. Men annars är Adeens iakttagelser helt riktiga. "Näthatet" har getts oproportionerligt stort utrymme och vikt, samtidigt som man i media nästan varit tyst om alla andra hot och odemokratiskt beteende. Kan det ha att göra med vilken politisk inriktning man menar att detta "näthat" har? Det är nog så att vi alla får lättare att upptäcka hat och hot om de som står för detta inte delar våra politiska åsikter.
Länk Journalisten.se Demirbag
Länk Journalisten.se Adeen
8 kommentarer:
Så som antirasisterna har använt ordet "näthat" så kan man lugnt avfärda det dom säger som rent struntprat. Det kan dock vara värt att spara vissa pinsamma eller avslöjande kommentarer från dom just när det gäller "näthatet". Bra att länka till eftersom dom som alltid kommer att förneka vad dom sagt.
Jepp, nätet är underbart.
Adens artikel är väldigt avslöjande hur det står till inom journalistkåren. Och det är samma "journalister" som en gång i tiden skapade SD's mörka historia, på den tiden då de kunde härja utan störande inslag från internet.
När antirasister kacklar om SD's mörka historia och enbart refererar till expo och "journalisterna" i den regimtrogna median så visar det vilken blind tilltro till staten dom har. I Kina förekom (kanske är kvar) väggtidningar med ensidigt innehåll i vissa frågor. Det påminner mycket om journalistiken i Sverige.
Jag tror att den relativt höga acceptansen mot FRA beror på mentaliteten som antirasisterna har skapat i samhället. Självklart så kräver ett mångkulturellt samhälle mycket övervakning och ständigt nya lagar (om barnäktenskap, tvångsäktenskap, bedövning vid slakt m.m.) som gör att samhället blir mer slutet för medborgarna (och mer öppet för övervakarna). Jag undrar hur reaktionen hade blivit om man ens föreslagit kameraövervakning i skolor på 60 och 70-talet? Det är ju knappast samma anda i samhället som när IB-skandalen var.
Antirasisterna har skapat en anda av total tilltro till staten vilket är en förutsättning för FRA. Statens censur av kritik mot invandringspolitiken ses som ett naturligt inslag.
Robsten, är det helt omöjligt för er att få komma till tals i andra frågor än invandringspolitiken? Det känns för mig som utomstående att det pågår en närmast total blackout i media när det gäller alla andra frågor (i synnerhet mjuka frågor där man får visa hur god man är). Upplever ni det så också?
"Robsten, är det helt omöjligt för er att få komma till tals i andra frågor än invandringspolitiken"
Fram tills nu, men jag tror en ändring är på väg, kanske redan till i höst. Vi har en politik på de flesta områdena nu. Inom skolpolitiken vet jag att SD kanske har det bästa och mest heltäckande programmet.
Jag tror inte media mörkar SD:s politik längre alltså.
"Upplever ni det så också?"
Vi har väl upplevt det, men vår politik har inte heller varit genomarbetad förrän nu. Så nu finns det inget att skylla på.
Skicka en kommentar