söndag, oktober 30, 2011

Partipolitikens vånda


Enligt en braskande rubrik över en DN-artikel så skall 250 000 svenskar få vara med och utforma Miljöpartiets politik till valet 2014. Undertecknarna, med Fridolin i spetsen, menar att svensk partipolitik är på väg utför. Partierna vill ha människors röster, men vill inte värva överdrivet många medlemmar. Ju färre gräsrötter, ju större handlingsfrihet för partiledningar att styra budskap och politiken dit de tror att väljarnas sympatier befinner sig. 


Man kan utan vidare ge miljöpartisterna rätt i ovanstående analys. Tyvärr fungerar inte ens de snabba budskapens politik heller då yrkespolitiker i dag lever ett liv på behagligt avstånd från folkets köksbord och de diskussioner som förs där. Opinionsundersökningar kan inte ersätta kontakten med vanliga medborgare och verkligheten, det spelar ingen roll hur finurligt de är utformade. Dessutom finns en tendens att partistrateger tolkar undersökningsresultaten dit de själva vill. 


Att som Miljöpartiet bygga sitt partiprogram (om de nu menar allvar) på någon gigantisk verbal opinionsundersökning är ytterst tveksamt det med. Som Birger Schlaug så träffande sade i morgon-TV, "ett parti skall för fan stå för något och sedan får de väljare som sympatiserar med idéerna rösta därefter". Detta motsätter på intet sätt att politiker och partier har kontakt med den vanlige medborgaren. På lång sikt måste ju politiken rätta sig efter hur det verkligen ser ut i vårt samhälle, inte efter mer eller mindre fantasifulla visioner. Problemet i dag är att det råder en allvarlig brist i kontakten mellan politiker och verkligheten. Partier och yrkespolitiker (som kanske aldrig haft ett vanligt arbete utanför politiken) har i stället rosa visioner om hur de vill att samhället skall se ut. Signaler om att visionerna kanske inte är genomförbara eller rent av felaktiga från början tas inte på allvar. Just här skulle en ökad folklig kontakt vara av godo. Vi får se hur MP:s experiment slår ut i verkligheten. Jag hyser dock begränsade förhoppningar. Så här skriver författarna i sin artikel.


De närmaste åren vill vi i stället fokusera på att samarbeta med människor som i dag står utanför politiken. När Sverige går till val nästa gång ska det på varje arbetsplats, på varje högskola och i varje förening sitta någon som varit med och formulerat det gröna alternativet.


Redan här märker vi en bristande verklighetskontakt. På varje arbetsplats skall det sitta någon som formulerat det gröna alternativet. Är det meningen att MP:s partiprogram skall bli ett 3 böckers band på sammanlag 6000 sidor? Nåväl ambitionerna är väl i grunden riktiga.   


En annan DN-artikel som utgår från en nyligen publicerad doktorsavhandling tar också upp problemet med att partierna inte längre kan sägas vara folkrörelsebaserade. Flera allvarliga demokratiska problem är förknippade med den utveckling partipolitiken i vårt land tagit. Dessa problem beskriver statsvetare Sven Dahl och Hanna Hallin så här:  


Utan en stor medlemskår riskerar partierna att förlora den naturliga kopplingen till väljarna och deras intressen. 
Välorganiserade intressen riskerar att få ett oproportionerligt stort inflytande. 
Blivande politiker skolas i en organisation där drivkraften för engagemanget är maktutövning. Det kommer tydligt att påverka vilka egenskaper och erfarenheter våra folkvalda har. 
Samtidigt finns också risken att partierna i sin jakt på marginalväljarna väljer att ensidigt kanalisera intressen hos en liten väljargrupp – som för samtliga partier upplevs som avgörande för valutgången.


Vi ser tecken i dag på alla de brister som författarna tar upp. Att många yrkespolitiker är verklighetsfrämmande och brister i sin kontakt med väljarna såg vi i EMU-omröstningen och immigrationspolitiken. Ett exempel på välorganiserade intressen som drivit igenom sin egen agenda är Läkarförbundet som fick riksdagen att skära ner antalet utbildningsplatser för läkare, vilket fått negativa följder för hela vårt samhälle. Att exemplifiera politiker som enbart engagerat sig för maktutövningens skull är svårare, då vi ju inte vet vad som rör sig i huvudet på andra människor. Ett exempel på bristande erfarenhet måste ändå Gustav Fridolin vara som i princip gick direkt från gymnasiet till att bli riksdagsman (ja, Petzäll är ett annat exempel, för allt i världen).


Parlamentarisk demokrati är egentligen ett dåligt styrelseskick. Det är dock det minst dåliga styrelseskick vi känner till. Vi ser hur starka krafter hela tiden arbetar för att erodera verklig demokrati. Det krävs starka motkrafter för att upprätthålla medinflytandet för folket. Det riktigt allvarliga är när politiska krafter vill förändra själva begreppet "demokrati" till något de själva tycker låter bra, då är vi riktigt långt ute på det sluttande planet. Demokrati måste alltid, precis alltid, innebära att någon får hysa en annan uppfattning än du själv. 


Länk DN MP


Länk DN avhandling  

11 kommentarer:

Kastor sa...

Globalisering,mångkulturalism och en ideologisk urvattning har redan försvagat demokratin.
Vad får vi istället?

Kastor sa...

Vad får vi i stället?
Att inte diskutera demokratins framtid är oerhört odemokratiskt.
Hur påverkas demokratin av globalisering-mångkulturalism?
Är politikerna rädda eller är dom inte vuxna sina uppgifter som förtroendevalda?
Ett samhälle som låter avståndet mellan väljare och folkvalda växa helt utan kontroll kommer inte att bestå.

Nisse sa...

Birger Schlaug har helt rätt. Partierna måste stå för något, och det finns ett antal politiska ideologier som står på stadig grund att bekänna sig till. För närvarande är dock de två största svenska partierna nästan helt av-ideologiserade och verkar i någon slags svensk "lagom är bäst"-tradition där man tror sig kunna plocka russinen ur de olika ideologiska kakorna, hela tiden springa dit man tror att den stora medelklassen finns och lyfter fram ord och fraser som "pragmatism" och "sånt som fungerar" - vilket är exakt vad det inte gör förutom i det relativt korta tidsperspektivet.

Börjesson sa...

En viktig poäng med en representativ demokrati är också att man utifrån de valda representanternas ställningstaganden i diverse frågor kan veta något om hur de kommer att reagera på alla de nya och snabbt förändrande situationer som dyker upp under mandatperiodens gång. Det är för att hantera alla dessa som man i första hand behöver en regering - när det inte finns tid att fråga folket, utan snabba beslut krävs.

Det vore därför fullständigt ohållbart med en regering vars plattform baseras på något slags otympligt konsensusarbete inför valet, som inte har någon koppling till de valdas representanternas egna åsikter. Hur ska man då kunna lita på att de hanterar plötsligt uppblossande finanskriser, diplomatiska förvecklingar, väderkatastrofer eller vad det nu kan handla om på ett bra sätt som ligger i linje med den allmänna ideologi som folket röstat fram?

Problematiken är ungefär densamma som hos de mer radikala förslagen om direktdemokrati via nätomröstningar och liknande som ibland förs fram. En fungerande politik för ett land kräver en röd tråd, en helhetssyn. Man kan inte "körsbärsplocka" en åsikt här och en åsikt där, och tro att det ska fungera. Ett (något banalt) exempel: Anta att folk röstar nej till kärnkraft (farligt/obehagligt), nej till vindkraft (förfular omgivningen/dålig verkningsgrad), nej till olje-/kolkraft (smutsar ner), nej till rysk gas (säkerhetspolitiskt oönskvärt)... Fullt rimliga ställningstaganden vart och ett för sig, men tillsammans innebär de nationens undergång, därför att ingen har tagit ett helhetsansvar för energiförsörjningen.

Anonym sa...

Pastor Jansson politik.
Allemand

Robsten sa...

Bra exempel Börjesson. I övrigt är det väl bara att instämma med föregående talare. Här är vi rörande överens. Vore roligt med lite lagom debatt också, he, he. ;-)

Nisse sa...

Det finns dessvärre inte så många riktigt heta brandfacklor att kasta in för att få en debatt om just detta. De flesta är ganska slitna som t.ex att vi har de politiker vi förtjänar, och att det per automatik kommer att gå åt h-e ifall människor inte längre engagerar sig i sin egen politiska samtid.

Man hamnar hela tiden i att den representativa demokratin kräver ett mått av folkligt intresse som inte längre finns. Med en en lätt travesti på Marx skulle man kunna säga att den representativa demokratin bär fröet till sin egen undergång i sig, för när dess syfte att skapa frihet, rättvisa och jämlikhet för det stora flertalet är uppnått har den - förvisso skenbart, och bara för en tid - spelat ut sin roll. Det skulle kunna vara en sådan fas som västvärlden i allmänhet, och Sverige i synnerhet, befinner sig i. Erfarenheterna för vad som ska till för att bryta den här nedåtgående spiralen är ganska begränsade eftersom inget land har varit i den här fasen förut. I värsta fall kan man tänka sig att det krävs någon form av sammanbrott för att bryta nuvarande dödläge. Det står svåra problem för dörren som möjligtvis kan påskynda en sådan utveckling.

Robsten sa...

Ja tänkvärda ord i alla fall.

Robsten sa...

OT.
Apropå oborstade kommentarer, jag tror jag hittat något här. Kommentarer som skulle försvinna blixtsnabbt om någon admin såg dem (förmodligen engelskspråkiga admins, som inte fattar vad som står.

Kolla på tuben, en låt av Errol Norstedt, som handlar en etylfest, alla tiders, med en dunk som bild.

Nisse sa...

Yes. Man skulle kunna tro man vore på saligt insomnade PI eller på nymornade AP... :)

Robsten sa...

Det är väl en smula värre än så va?