De svenska mångkulturalisternas anser sig i första hand vara "världsmedborgare" och betraktar således inte massintegrationen som ett resultat av krig och etniska konflikter i världen. De ser invandringen snarare som en kulturell berikning. För dem är således massimmigrationen inte ett tecken på misslyckanden i andra delar av världen, utan tvärt om vägen till mänsklighetens framtida lyckorike. Så här kan multikulturalist låta när denne beklagar sig över att det finns andra som inte delar hans positiva uppfattning: "Snarare än att hälsas välkomna för sin begåvning, påhittighet eller mångfald, stigmatiseras och stereotyperas invandrarna till symboler för fattigdom, olikhet och stadssamhällenas förfall."
Den sortens verklighetsbild är förhärskande inte bara bland de politiska och kulturella eliterna i Sverige utan också i UNESCO-kretsar och bland ett stort antal andra eliter runt i världen. Det är denna elitistiska diskurs som vi här ämnar underkasta en kritisk analys och ställa i kontrast till vad vanligt folk, både svenskar och invandrare, tycker och tänker. Ty medan eliterna tycks så förblindande av det mångkulturella berikandet, har de marginaliserade och segregerade invandrargrupperna i västerländska städer helt andra problem, intressen och strategier, som är intimt förknippade med själva överlevnaden. Om den förmodade kulturella berikningsprocessen till stor del förutsätter att det bildas en ny underklass, då bör man väl fråga sig om det verkligen är en god idé? Om människor hellre stannade kvar i hemlandet, i en värld som vore politiskt stabilare och ekonomiskt mer funktionell, skulle vi då behöva försöka få dem att flytta hit för att försäkra oss om en smula allmän kulturell utveckling?
Det är också egendomligt, att medan denna diskurs om "berikande" tagit sig in i elitinstitutionerna, allt från UNESCO, Världsbanken, World Economic Forum till universiteten, så är den stora majoriteten av fattiga invandrare i världen fullständigt ovetande om den sortens problem. De är mer bekymrade över hur de skall klara sig till nästa dag, än om de berikar ytterligare ett land eller ej med sin närvaro. Vi menar, att den förhärskande mångkulturalistiska diskursen tillhör en globaliserande elit och en grupp intellektuella som identifierar sig med denna elit och som medverkar till att bygga upp denna diskurs.
Exit Folkhemssverige, Sidan 9,
av Inrid Björkman, Jan Elfverson, Jonathan Friedman och Åke Wedin. ISBN 91-87028-02-6
Min kommentar:
Man kan inte låta bli att tänka på den amerikanske sociologen Christopher Lasch, tankarna och teorierna verkar nästan ordagrant hämtat från hans arbeten. Flera sociologer verkar oberoende av varandra ha kommit fram till samma slutsats.
En del systemkritiker som till stora delar håller med om denna beskrivning av verkligheten sätter sitt hopp till Alliansen, eller i alla fall större hopp till Alliansen än till den socialdemokratiska nomenklaturan. Läser och funderar vi ändå mer så kommer vi ofrånkomligen fram till att Alliansen hör till samma nomenklatura som socialdemokraterna, det är olika lag i samma seriesystem. Skillnaderna rör sig mest om hur mycket som skall privatiseras av den offentliga sektorn. När det gäller stora områden inom både inrikespolitiken och utrikespolitiken råder konsensus mellan blocken. Det råder också en nästan löjlig konsensus mellan blocken hur man skall behandla de som åsiktsmässigt hamnar utanför de sju etablerade riksdagspartierna, utanför klubben s.a.s.
Andra bloggar om: Politisk korrekthet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar