Journalistpartiet

På rikstidningarna har vi i åratal kunnat läsa epitet framför det politiska partiet Sverigedemokraterna. Varje gång partiet nämns har ett prefix sats framför partinamnet. Detta har samtidigt skett i flera rikstidningar, som dessutom använt samma prefix. Sverigedemokraterna är, om man läser partiprogrammet, ett fullt normalt demokratiskt parti. Det enda som skiljer dem från de nuvarande riksdagspartierna är politisk inkorrekthet samt ett annat ställningstagande i frågor som riksdagspartierna, ovanför huvudet på väljarna, kommit överens om. Det är övertydligt att journalisterna och tidningsredaktionerna alldeles på egen hand utsett sig själva till det politiska etablissemangets försvarare. Vem har annars gett dem detta uppdrag? Är det i enlighet med våra demokratiska spelregler att tidningar och journalister kan arbeta utefter en egen politisk agenda? Vem skall granska journalisterna och tidningarna?

Journalisten.se:s chefredaktör Helena Giertta, undrar varför det inte blev någon skandal av radioprogrammet Kalibers infiltration av SD. Hennes besvikelse är inte att ta miste på. Giertta undrar också varför ingen ställde Åkesson till svars. Jo han blev ställd till svars och bad omedelbart om ursäkt. Politiker som gör så brukar klara sig ganska bra. Det är politiker som ljuger och snirklar sig fram, likt Wanja Lundby-Wedin, som brukar åka dit. Så här skriver Giertta på Journalisten

Men då har jag heller inte hört någon ställa honom riktigt till svars för det som avslöjades av Kaliber. Programmet själv har inte kunnat göra det, eftersom partiledaren, enligt uppgift, slänger på telefonen så fort någon därifrån vill ställa frågor.

Så underligt att Åkesson slänger på luren när Kaliber ringer. De har använt dolda mikrofoner. De har ljugit. Medarbetare på Kaliber har blivit medlemmar och sagt att de är entusiastiska nya medlemmar, när de i själva verket var reportrar. Det är ingen medborgerlig plikt att svara på en journalists frågor, det gör man helt frivilligt. Dessutom får man ta konsekvenserna av sitt handlande. Har man ljugit och betett sig illa så kan det ju hända att de drabbade inte vill prata med en. Jag kan inte slå min granne på käften för att dagen efter ringa på och be att få låna lite kaffe. Det är alldeles tydligt att Giertta har en alldeles egen agenda som hon arbetar efter. Något som egentligen är förbehållet politiker och inte journalister. I alla fall inte journalister som skall vara oberoende. Vidare skriver Giertta så här.

Det senaste exemplet ligger utanför journalistiken och handlar om konstnären Anna Odell. Hon försökte säga något viktigt om sina erfarenheter av psykvården. Men hela debatten kom att handla om hennes metod. Varför?

Hela svenska folket vet varför. Därför att Odell också ljög och utnyttjade vården på ett sätt som strider mot både moral och lagen. Jag vet inte i vilket hem Giertta uppfostrades i. Men det verkar som att hon inte riktigt besitter vanlig svensk moralkodex. Det är inte ok att ljuga Giertta. När det gäller användandet av dolda mikrofoner skriver Giertta så här.

Ändå är det ibland förmodligen enda möjligheten att få fram vissa sanningar, som om vad Sverigedemokraterna egentligen tycker. En av reportrarna som arbetade under cover menade att det var värt allt det jobbiga för att det var för ett bra syfte.

Ett bra syfte? Vilket syfte då? Att påverka hur folk röstar i detta land? Att säkerställa det politiska etablissemangets fortsatta oinskränkta maktinnehav så att inga uppstickare påverkar den så omsorgsfullt uppbyggda politiska korrektheten? Varför bildar ni journalister inte ett eget politiskt parti och rakryggat för fram era åsikter? Vi är rätt många som är innerligt trötta på er smutsiga journalistik. Är det någon som nödtorftigt döljer vad man egentligen tycker så är det ni journalister. Ni bedriver partipolitik genom journalistik. Det var INTE meningen med varken vår demokrati eller pressfrihet.


Länk Journalisten.se