Arbetskraftsinvandring är ingen lösning för våra pensioner

In en debattartikel på DN går VD:n för sjunde AP-fonden, Peter Norman ut och propagerar för höjd pensionsålder, fler arbetade timmar hos befolkningen samt arbetskraftsinvandring för att vi skall kunna bibehålla vår pensionsnivå i framtiden. Samtidigt påstår Norman att vi ändå har kanske ”världens bästa pensionssystem”, vi får nämligen ut vad vi själva betalar in, utan att staten skjuter in pengar i systemet. Så här skriver Norman i sin artikel.

En mer framkomlig väg att undvika sänkta pensioner är att öka arbetsutbudet, vilket ändrar proportionerna mellan befolkningens arbetsinsats och pensionsuttag. Fler arbetade timmar per pensionär, helt enkelt. Tre områden som är intressanta i det här sammanhanget är pensionsåldern, studiemedlen och invandringen.

Att invandringen skulle vara en lösning är inte sant. För det första så måste i sådana fall varje invandrare som kommer hit få ett jobb, samt behålla det till pensionsåldern, bara det är inte trovärdigt längre. För det andra så blir även invandrarna äldre och skall gå i pension, då gäller det att ytterligare öka invandringen för att även de skall få ut sina pensioner o.s.v. i alla oändlighet. För det tredje så är det i princip omöjligt att få hit utbildad arbetskraftsinvandring som kan sättas in i en meningsfull produktion på ett systematiskt sätt. Alla Europeiska länder sitter ju i samma situation, och inte menar väl Norman att fler pizzerior skall rädda våra pensioner? Vidare så fortsätter Norman så här i sin artikel.

Invandring kan också bidra till ökat arbetsutbud. På 1960-talet kunde Sverige bara öppna portarna för att fylla på med den arbetskraft som behövdes. I framtiden kommer det inte vara lika enkelt. En stor andel av Europa har samma demografiska problem som Sverige. Den potentiella arbetskraften utanför Sveriges gränser kommer att bli allt svårare att locka hit.

Invandringen på 60-talet bidrog inte till ökat arbetsutbud, det låg redan för handen när de kom hit. Nu har vi i stället nästan en halv miljon arbetslösa, den demografiska kurvan skulle lösas om dessa kom i arbete. I framtiden kommer det att vara oerhört enkelt att bara locka till sig människor från tredje världen till vårt land, men omöjligt att få dem i meningsfullt arbete. Att den potentiella arbetskraften i Europa inte går att locka till Sverige hur som helst längre är nog sant, och vad beror det på undrar vi? Några satser är speciellt anmärkningsvärda i Normans artikel, här är en.

Invandringspolitiken borde kunna överskrida partigränserna.

Från vilken planet kommer Norman? Är det någon fråga där det garanteras aldrig kivas om i riksdagen så är det väl denna. Ridå! En annan sats av Norman.

Hur får vi en effektivare opinionsbildning som förklarar invandringens bidrag till den svenska samhällsekonomin?

Ja, inte har du lyckats Norman. Det är alltså en fråga om att övertala svenska folket om invandringens välsignelse för vår ekonomi och våra pensioner. En bra början vore väl att åtminstone få ned arbetslösheten i Rosengård, Hammarkullen, Fittja och Rinkeby till riksnivå.

Sannolikt kommer vi att få avsätta en större del av vår arbetsinkomst till våra framtida pensioner, om vi vill leva drägligt efter pensioneringen. Om alla de som nu är arbetslösa fick ett arbete skulle ju det samlade antalet arbetstimmar som vi åstadkommer per år öka på samma sätt som om vi tog in arbetskraft utifrån (om nu dessa mot förmodan skulle få ett jobb). Fördelen med att försöka sätta en del av de arbetslösa i arbete är ju att statens kostnader för olika bidrag samtidigt skulle minska, en dubbel effekt således. Sedan gäller det att staten och våra politiker håller sina giriga fingrar från vårt pensionssystem och inte ”lånar” pengar från detta.

Vi har prövat med en generös immigrationspolitik, detta med förfärande resultat. Vi har skapat enklaver med arbetslöshet och utanförskap. Det är inte längre någon politiker som ens tror eller försöker att få människorna i Rosengård i ett vettigt arbete, och då talar vi om männen. De kvinnor som betraktas som etniska svenskar i vårt land förväntas jobba åtminstone deltid fast de har två, tre barn. I Rosengård, Hammarkullen och Fittja skulle sådana förväntningar locka till hånskratt. Vi har kommit till vägs ände när det gäller vår immigrationspolitik.

Länk DN