Hägglund är för tam och insyltad

Förra året i Almedalen lanserade Hägglunds sitt berömda ”verklighetens folk”, det blev ganska stor uppståndelse över talet och lanseringen av det nya begreppet i den svenska politiken. De som kände sig träffade av Hägglunds tal, alltså de som kan betäknas ”overklighetens folk” blev upprörda och tillbakavisade Hägglunds tal och begrepp som sådant. Det är ju dessutom så att just denna grupp, ”overklighetens folk” har stor medial makt. 


I år så fortsatte Hägglund på samma tema som förra året, det är givet. När alla partier sjunger samma visa och den politiskt korrekta paradigmen blivit informell lag så växer det med tiden upp ett alltför stort utrymme mellan den vardag människor lever i och den politiska bilden av vardagen. Kristdemokraternas chans att hålla sig kvar i riksdagen är att attrahera alla de människor som tröttnat på politikernas tillrättalagda bild av verkligheten. Det torde vara just de människor som dessutom sneglar på att för första gången rösta på ett nytt parti som för närvarande knackar på riksdagens port. 


Naturligtvis kan inte Hägglund ta ut svängarna alltför mycket, både han och hans parti tillhör det politiska etablissemanget trots ihärdiga försök från Hägglunds sida att ge motsatt bild. Vad skulle Alliansparterna säga om Hägglund tog steget fullt ut? Vad skulle hända med det konsensius om den politiska korrektheten som råder i landet om Hägglund gick för långt? Mycket riktigt utmanar Hägglund inte ”overklighetens folk” på allvar. På två områden vågar Hägglund utmana det politiskt korrekta, när det gäller konsten (det ofarligaste området) och när det gäller petandet i människors privatliv av klåfingriga politiker, möjligen utmanar han i någon mån också den hysteriska feminismen i vårt land. 


Ett par intressanta saker tog Hägglund upp i årets tal. Så här sade Hägglund  bl.a.(SvD).

Det finns bara en sak vänstern tycker sämre om än skattesänkningar och det är att inte få bestämma om vad folk ska tycka och hur de ska ha det i sin vardag.

Här träffar Hägglund rätt och vänstern är intolerantare än vad de borgerliga partierna är när det gäller att få tycka och tänka som man vill. Frågan är dock om det inte rör sig om en gradskillnad, i stället för en ”artskillnad”. Ett enkelt test är att ställa frågan ”får man tycka att Sveriges immigrationspolitik skall stramas åt”, börjar den tillfrågade politikern skruva på sig så har han inte klarat testet. En sak till i Hägglunds tal kan man spekulera kring, det är bland det sista han säger (SvD).

KD vill ha ett öppet Sverige som är ett öppet för "de som flyr undan förföljelse och förtryck". Men, säger Hägglund, partiet vill också ha ett Sverige där "politiker förstår människors behov av gemenskap".

På vardagsspråk betyder ”ett öppet Sverige” en slapp och destruktiv immigrationspolitik med i princip öppna dörrar. Den andra satsen, ”politiker förstår människors behov av gemenskap” betyder sannolikt på vanlig svenska att de som väljer att bosätta sig i vårt land i någon mån måste ta seden dit de kommer och anpassa sig, åtminstone till ett minimum. 


Hur svårt har det ändå inte blivit att tala klarspråk i vårt land? Skulle Hägglund plötsligt få hjärnsläpp och säga att vi skall strama åt immigrationspolitiken och att de som kommer hit skall följa våra lagar och regler så skulle inte längre riksdagsspärren vara ett problem, denna spärr skulle passeras med råde. Däremot skulle det övriga politiska Sverige plötsligt bli ett problem, samt media som skulle kasta sig över Hägglund som en flock utsvultna vargar. Hägglund försöker gå balansgång mellan det politiskt korrekta (utan att på allvar utmana det) samt att ändå attrahera ”verklighetens folk”. Det är på sikt en balansgång som är dömd till att misslyckas. Detta därför att avståndet helt enkelt är för stort mellan ”verklighetens folk” och vårt politiska etablissemang, samt för att ett nytt parti på allvar gjort entre på den politiska arenan. Ett parti som ligger mycket närmare ”verklighetens folk”. 

Länk SvD

Länk DN

Länk SR