I en DN-artikel så förbluffas Jens Magnusson, ekonom SEB över att en undersökning visar att svenska folket upplever att deras välfärd är betydligt sämre än övriga nordiska länders. Ett index över hur befolkningen i de olika länderna uppfattar sin visar att Sverige med dess befolkning ligger sämst till av alla nordiska länder. Magnusson konstaterar att förväntningarna som svenskarna har på sin välfärd inte levereras. Dock gör Magnusson en förenkling när han konstaterar följande.
Skillnaden mellan vad skatteinkomsterna kan bära och vad folk önskar få ut är stor.
Om detta skulle stämma så måste en premiss vara att inga skattepengar går till annat än vår egen välfärd. Nu är det så att massvis med skattepengar går till annat än till den samhälleliga service vi förväntar oss att få för våra skattepengar. Det går en hel del pengar till EU, vi har en immigrationspolitik som kostar en hel del pengar. Det finns flera exempel på att våra skattepengar inte direkt går till det människor får ta del av när de är sjuka eller gamla. En del reformer vi har i vårt land är också oerhört dyra. Personliga assistenter till handikappade är en god sak, men oerhört dyr, vilket programmet "Välfärdsmysteriet" visade (Dokument inifrån 2005).
Tar vi några av de olika poster som Magnusson tar upp så ser vi att det kan finnas fog för folkligt missnöje. Vi börjar med Skolan. Så här skriver Magnusson.
En kategori där Finland toppar är synen på barnomsorg och skola. Här har de intervjuade fått frågan om de är trygga med att respektive lands barnomsorg och skola håller hög kvalitet. Kanske är det inte så konstigt att finländarna är nöjda eftersom de i exempelvis de internationella PISA-studierna bedöms ha en skola med mycket bra prestationer. Finlands index när det gäller skola är överlägset högst (71), Norge och Danmark ligger i mitten (båda 57) och Sverige hamnar lägst (54).
Här hamnar Sverige sist av klara orsaker, som inte är av ekonomisk natur. Vi har haft en flumskola där gränssättning och konsekvenser för urspårade elever eftersatts. De som drabbats är skötsamma elever som vill arbeta och sköta sig. Missnöjet är befogat och har klara orsaker. Nästa område är pensionerna.
Svenskarna har den lägsta tilltron till att man får den pension man behöver. Indexet för Sverige (43) hamnar betydligt lägre än i Danmark (58) som är det land där invånarna mest litar på att de får den pension man behöver, även om Danmarks siffror också är relativt låga. Norge (50) och Finland (49) ligger nära det nordiska snittet. Vad som ligger bakom det låga förtroendet för pensionerna i Sverige besvarar inte SEB:s välfärdsindex. Troligen speglar dock resultatet både den långsiktiga tendensen med successivt sjunkande pensioner och de senaste två årens rapportering om bromsen i pensionssystemet som slagit till och sänkt pensionerna omedelbart.
Det är inte så konstigt att svenskarna har lågt förtroende för pensionerna, det är snarare självklart. Alla kan se i deras rosa kuvert hur mycket de kommer att erhålla i pension. En del människor inser att de i princip kommer att få samla tomburkar i stället för att njuta sitt otium. Pensionsreformen som nästan samtliga riksdagspartier skrev under räddade möjligen svensk ekonomi, men ger oerhört mycket lägre pensioner än de vi skulle fått innan reformen. Sannolikt var väl vårt gamla system ohållbart i längden, därmed inte sagt att det nya systemet är bra.
När det gäller tandvård och föräldrapenning hamnar Sverige i topp, vilket inte heller är så märkligt. Föräldrapenningen är bra i vårt land. Vi hamnar i topp där vi bör hamna i topp, vi hamnar i botten där det finns uppenbara orsaker till att vi hamnar där. Framförallt så stämmer inte Magnussons tes att vi får ut i reformer vad vi betalar in. Skattepengar dräneras på olika håll till helt andra saker. Till viss del måste ett civiliserat samhälle ha funktioner som drar skattepengar, pengar som inte direkt går tillbaka till dem som betalat in dem. Tyvärr så finns det också områden där detta dränage inte är försvarbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar