Dråpligt när det gungar inom KD

Det gungar inom KD när missnöjet med de senaste valresultaten och misslyckade förhandlingar inom Alliansen jäser över. Den åtgärd som vi alla vant oss med gäller även för KD, nämligen det obligatoriska partiledarbytet. Detta trots att alla analytiker denna gång är rörande överrens om att Hägglund snarare är ett symtom än roten till problemen för KD. 


Marcus Birro gjorde en dråplig entré i partiledardiskussionen inom KD. Först deklarerade han sin kandidatur, för att efter några timmar dra tillbaka sin kandidatur. Så här förklarar han i DN sitt något förvirrande agerande.

Jag bad om ursäkt direkt när jag upptäckt att jag gjort ett stort fel. Jag insåg att jag hellre vill jobba på ”Kvällsöppet”. 

Den som läser detta utan att skratta är fullständigt humorbefriad. Nog för att programledarjobben är eftertraktade, men riktigt så långt har det inte gått att någon hellre arbetar på Kvällsöppet än blir partiledare för ett riksdagsparti. Birro drog självklart tillbaka sin kandidatur för att han trodde sig säker på programledarjobbet, men att chanserna för att bli partiledare nog var mikroskåpiskt små. Att Birro ändå fick sparken från Kvällsöppet gör det hela till rena buskisen. 


Länk DN.


Statsvetaren Jenny Madestam säger i DN det ungefär 200 andra personer redan påtalat, nämligen att KD:s problem är djupare än vad ett partiledarbyte ensamt kan åtgärda.  Dessutom kommer hon med detta märkvärdiga uttalande.

Hon menar att Hägglund måste välja ut sina kärnfrågor och sedan hålla fast vid dem. Samtidigt gör den rådande tidsandan att KD sitter i en svår sits. 

– I tiden ligger nu att vara liberal. Att då säga att man är konservativ eller kanske till och med moral- eller värdekonservativ är kontroversiellt. Det gör att hela det här partiets grund skakar, säger Madestam.

KD:s problem består i att de just fört en liberal politik precis som många andra partier. Det finns ju inte plats för hur många liberala partier som helst, väljarskaran är trots allt begränsad. Vad som är kontroversiellt bestämmer media till stor del, och övriga partier. Däremot är det nog inte kontroversiellt bland väljarna att anta en konservativ profil. Det är ju nu så att på valdagen är det väljarna som röstar. Partiets grund skakar för att opinionssiffrorna och valresultat sviktar, samtidigt som partiet inte tagit ut någon kompassriktning inför framtiden. 


Ironiskt nog hade Hägglund en någorlunda framgångsrik inriktning utstakad när han kungjorde sin politik under parollen "verklighetens folk". Detta konstaterar också Fredrik Segerfeldt på Newsmill. Nu fullföljde inte Hägglund sin nya giv av outgrundlig anledning. En del kulturarbetare på landets tidningar gick i taket och spydde väntad galla, men det var ju själva vitsen med hela utspelet. Möjligen kan intern kritik ha gjort att satsningen kom av sig, i sådana fall är KD ett dödsdömt parti. Det finns helt enkelt inte plats för ännu ett parti som "tävlar om vem som bryr sig om barnen mest" som Segerfeldt så träffsäkert uttrycker det på Newsmill. 


Länk DN Madestam


Länk Newsmill Segerfeldt