Maud Olofssons nybyggardröm finns i Secondigliano

När jag läser Roberto Savianos bok "Gomorra" så slår det mig att camorrans affärsverksamhet i Neapel måste vara en tillspetsad variant av Maud Olofssons vision  "nybyggarlandet". Den napoleanska camorran skiljer sig väsentligt från den mer kända Cosa Nostra med säte huvudsakligen på Sicilien. Camorran är mer en renodlad affärsrörelse där traditioner och familjeband spelar mindre roll än för den sicilianska maffian. Det är inte bara narkotika och vapen som camorran sysslar med, det är lika mycket kläder, skor och olika elektronikprodukter som finner sin väg från producent till konsument. Affärsidén är billig produktion, främst i Kina eller i Neapels slumkvarter, undvikande av alla skatter och sedan billig försäljning. Utmärkande för Camorran är konkurrens, extrem fri företagsamhet (var man sin egen lyckas smed) och mord på konkurrenter.


När någon bryter mot regeln att aldrig meddela sig med polisen slår Camorran till hårdare  än t.o.m. Maffian. I Savianos bok beskrivs ett mord där en person angett en klanledare och sedan får sitt straff. Den lösmynte (om de nu tog rätt person) dödades genom att i timmar bli slagen med en spikklubba, efter att de skurit av diverse kroppsdelar. 
Självklart förespråkar inte den svenska nyliberalismens apologeter mord som affärsmetod (eller andra olagligheter), men det framställs i Savianos bok som den helt naturliga följden av den extrema företagaranda som präglar miljön i Neapel, ”starta ett företag och bli rik, eller gå under”. Det finns inget mellanting. Att hitta billig arbetskraft för Camorran är inte svårt i Neapels förslummade förorter. Det finns förorter likt Scampia och Secondigliano där i princip inte en enda människa har ett normalt och legalt arbete. Till skillnad från i vårt lands förslummade områden så lever inte speciellt många på statliga bidrag där. Så här beskriver Saviano den ekonomiska organismen i Neapel. 

Camorristi jagar inte affärerna, det är affärerna som jagar camorristi. Det kriminella företagandet logik, bossarnas sätt att tänka, sammanfaller med den mest otyglade nyliberalism. De regler som dikteras och utfärdas är samma regler som för affärer; profit och seger över varje konkurrent. Resten är av noll värde. Resten existerar inte. Att kunna bestämma över allas liv och död, att kunna lansera en produkt, skaffa monopol på en bit av marknaden och investera i avantgarde-sektorer är en makt som betalas med fängelse eller livet. Att ha makt i tio år, ett år, en timme. Det spelar ingen roll hur länge: att leva, föra befäl på allvar, det är vad som räknas.  Att segra på markandes arena och kunna blicka rakt in i solen som Forcellas boss Raffaele  Giuliano gjorde i fängelset. 

Saviano hyser möjligen åsikter en smula till vänster på den politiska skalan, men lite anar man Olofssons nybyggarland om man samtidigt tittar på utvecklingen i våra ”utanförskapsområden”. En stor skillnad är vårt lands traditioner och omfattande bidragssystem, vi kommer sannolikt aldrig att hamna på den nivå som Neapel ligger i när det gäller kriminell verksamhet. Hur tänker och fantiserar det uppväxande släktet i förorter som Scampia och Secondigliano? Ett brev som en ungdomsbrottsling skickade till en fängelsepräst kastar lite ljus över detta.

Alla jag känner är antingen döda eller sitter i fängelse. Jag vill bli en boss. Jag vill äga stormarknader, affärer, fabriker, jag vill ha kvinnor. Jag vill ha tre bilar och när jag kommer in i en affär vill jag att man visar mig respekt, jag vill ha varuupplag över hela världen. Sedan vill jag dö. Men som en riktig man dör, en som verkligen bestämmer. Jag vill bli mördad.  

Måhända är detta en smula för magstarkt även för alla bävrars moder, Maud Olofsson. Men visionerna och mentaliteten finns där, det måste vi erkänna. Denna unga mans framtidsdrömmar skiljer sig inte så mycket från de visioner unga män från våra egna ”utanförskapsområden” går och bär på. Eftersom våra egna kriminella i vardande inte är uppväxta i Scampia eller Secondigliano, utan i snällare varianter som Rosengård, Fittja och Ronna är det troligt att de drömmer om en något annorlunda Final.


Tyvärr är det så att den italienska ekonomin skulle kollapsa utan den kriminella verksamhet som sker i Neapel, den skulle kollapsa effektivare än vilken låne eller skuldkris som helst. Handeln är så stor och omsätter så stora belopp att hela den italienska ekonomin är beroende av verksamheten. Tyvärr är det så att även vi i vårt land indirekt är inbegripen i verksamheten. Vi köper skor, elektronik och andra produkter (för att inte tala om kokain) som funnit sin väg genom Neapels hamn, utan att skattas, tullas eller belagts med några andra avgifter. Köper du ett par billiga gymnastikskor av god kvalité, så vet du  vilken hamn de passerat på väg in i Europa. Tror ni mig inte? Saviano beskriver mycket levande hur en underbetald textilkonstnär som arbetar åt Camorran i Arzano (grannstadsdel till Scampia och Secondigliano) en kväll tittar på Oscarsgalan och ser en av  de klänningar han själv förfärdigat med usel timpenning, sitta mycket snyggt på Angelina  Jolie. Om en Oscarsvinnare under galan kan bära en klänning tillverkad av smugglat tyg, förfärdigad av Camorran, då kan även ni mina damer och herrar, just nu bära på kläder av samma ursprung.          


Sverige är inte Italien och inte ens Rosengård är i närheten av Secondigliano. Men det finns tendenser som drar åt det hållet. Kriminella motorcykelgäng har växt upp i vårt land ganska nyligen, de fanns bara på film från USA när jag växte upp. Vi har utanförskapsområden, som de populärt kallas, där både billig arbetskraft finns att tillgå samt medlemmar att fylla på när kriminella nätverk behöver utöka sin medlemskader. Nu har vi också en kader av illegala immigranter där mer eller mindre skumma företag kan hyra in daglönare. Allt fungerade inte bra i det samhälle som jag växte upp i, men det som fungerade bra håller på att lösas upp i kanterna (för att uttrycka sig diplomatiskt). Politiskt är det främst Centerpartiets Maud Olofsson och hennes efterträdare Annie Lööf som håller i taktpinnen och pekar ut riktningen.