PISA-undersökningen 2012 – svenska skolan har nått sin botten

Media är nu full av rapporter om Skolverkets senaste rapport, som verkligen inte var upplyftande för oss i Sverige. En nästan panikartad reaktion kan skönjas hos olika aktörer och olika partier försöker enligt känt manér plocka politiska poäng. Tyvärr är denna rapport alldeles för allvarlig att den skall utmynna i politisk pajkastning, valår eller inte.

Resultaten har sjunkigt i alla de tre testade ämnena, naturkunskap, matematik och lösning. Flickor har för första gången presterat bättre än pojkar i naturvetenskap, vilket här inte skall ses positivt, ens av inbitna feminister, utan speglar en allvarlig nedgång hos hela vår skolverksamhet. Vi har nu i vårt land sjunkigt under OECD-genomsnittet i samtliga tre testade ämnen.       

Anna Ekström generaldirektör för Skolverket, talade redan i slutet av sin PISA-presentation om att det behövs mer lärarledda undervisningstimmar. Sveriges experimenterande med lärarlösa lektioner har fört undervisningens in i en återvändsgränd. Det finns ingen väg framåt, utan svenska skolan tvingas till en förnedrande tillbakagång med beprövade metoder. Lärarnas bristande auktoritet talades det flitigt om i olika medier, samtidigt som man gjorde det bästa för att sänka denna auktoritet ändå mer i efterföljande kommentarer.

Ibland måste även svenska skolpolitiker ta till sig grundläggande fakta parat med lite sunt förnuft, hur mycket dessa faktorer än har baktalats i den svenska skoldebatten. Låt oss titta lite på dessa grundläggande axiom. Det går inte att lära sig något som elev om det är kaos i klassrummet. Föräldrarna och eleverna kan inte ses som kunder. En kund kan byta lärare/skola om det ställs för hårda krav eller om läraren ställer krav på lugn och ro i klassrummet. I skolan och klassrummet måste läraren bestämma, föräldrarna är inte utbildade för att styra varken undervisning eller skolan i övrigt. Det fria skolvalet, i nuvarande tappning gör föräldrar och elever till kunder. Ställs det för hårda krav kan man alltid byta skola och aktuell skola förlorar skolpengen som straff. Därmed inte sagt att man inte skall ha ett skolval i någon form.

Vad skiljer framgångsrika skolor i andra länder mot de skolor i vårt land som faller likt stenar i internationella undersökningar? Jo i Finland, Kanada, Japan, Korea (ett extremt exempel) och andra framgångsrika länder är det förhållandevis tyst i klassrummen. Läraren lär ut och eleverna lär sig och arbetar hårt. Det innebär självklart inte att eleverna inte kan söka kunskap själv när det är befogat, eller ägna sig åt grupparbeten när detta är befogat. Det gäller att lägga upp undervisningen på ett balanserat och smart sätt, att inte vara rädd för ordning i klassrummet och t.o.m. katederundervisning när det är befogat.

Det som skiljer framgångsrika skolländer är att de heller inte experimenterar hela tiden och hoppar på de senaste trenderna som överåriga tonårsmammor. Dessa länder håller sig till det som är beprövat och testar nya saker med både försiktighet och sund misstänksamhet. Vilket inte betyder att man aldrig tar till sig något nytt, bara att man varsamt undviker de värsta vansinnigheterna, speciellt i stor skala. Kritikerna till allehanda yviga experiment i vårt land har omsorgsfullt betecknats som bakåtsträvare och smått fascistiska, om de uttryckt minsta tveksamhet inför den nya pedagogiska flugan. 

Lärarnas auktoritet är också påfallande hög i de länder som hamnar högt i undersökningarna; man tarv för givet att läraren besitter kunskaper och yrkesskicklighet. Elever, föräldrar och myndigheter litar på lärarnas yrkeskompetens i framgångsrika länder vad gäller undervisning. Läraren talar om för föräldrarna vad eleverna skall lära sig i hemläxan, och föräldrarna verkställer detta i hemmet, gärna med en nypa kärlek.

Friskolereformen har mest rört till det och saboterat den kommunala planeringen. Ingen förespråkar att vi skall avveckla friskolorna, men alla de underbara nya pedagogiska modeller som skulle växa fram likt svampar i en fuktig granskog existerar helt enkelt inte. Det går helt enkelt inte att trolla fram en fantastisk pedagogik som utmynnar i att eleverna slipper hårt jobb för bra resultat. Det är en bluff, en chimär. Ja! Det är roligare för eleverna att blippa på en dator än att svettas över matte- eller svenskböcker, dessutom håller de sig ganska lugna också. Men måltiden måste vara de tradiga böckerna, datorn är efterrätten (vilket vi inte skall förvägra eleverna).    

Gamla lärare med ett helt yrkesliv bakom sig vet ofta vad som fungerar eller inte. De lär ut kunskaperna och använder alla sinnen hos eleverna. De repeterar och låter eleverna testa kunskaperna praktiskt, om det går. Därefter kanske de får presentera ämnet inför klassen, i en egenhändigt förfärdigad presentation. Det dessa gamla lärare är helt överlägsna på är att med sin auktoritet skapa ett lugnt arbetsklimat i klassrummet. Hur lär man ut denna auktoritet till unga lärare som kanske själva gått i något som mest liknar en kravlös flumskola?

Jag läste på twitter direkt efter att Skolverket presenterat PISA-rapporten att man borde lägga ut skolverksamhet på entreprenad. Precis, en människa som gått vilse i en rykande snöstorm kan plötsligt peka ut vilken riktning som helst till den förmodade räddningen. Att gå tillbaka till alla de fundamentala misstag svenska skolpolitiker gjort allt sedan SIA-reformen och framåt, är som att be en lungcancerpatient börja röka igen. Vi hoppas verkligen att vi slipper detta skrämmande scenario. Låt oss gemensamt, utan pajkastning och plockande av politiska poäng, vända utvecklingen och använda oss av det vi vet fungerar.

PISA Sammanfattning

PISA tabeller

Rapporten 

Saknar du hjärna Ullenhag?

En nation måste styras av en regering och riksdag med både förnuft och känsla. En nation som styrs enbart efter populistiska känsloutspel för att slippa få humanistiska men ack så aggressiva journalister efter sig kommer det för eller senare att gå illa för. Riksdagens ledamöter och regeringens medlemmar är satta till att förvalta det land och det folk som valde dem, i första hand. Det hindrar självklart inte att regeringen driver en sund utrikespolitik eller ägnar sig åt diverse hjälpinsatser världen över. Tvärtom, det hör till ett ansvarsfullt styre, men grunden måste ändå vara att förvalta det land och det folk man är satt att styra. Svenska politiker kan prata om globaliseringen hur mycket de vill, det är svenska folket som valt dem och det är Sverige de är satta att förvalta. Dessa högst rudimentära förutsättningar glöms ofta bort tills nästa valrörelse når sin kulmen. Då riktas plötsligt allt intresse till de inhemska väljarna, ofta med löften om mer i plånboken.   

Oscar Sjöstedt

Bakgrunden till dessa påpekanden är den debatt i SVT mellan Tino Sanandaji ekonom, Oscar Sjöstedt (SD) ekonom, Jasenko Selimovic (FP), statssekreterare, Mehmet Kaplan (MP). En värre smörja än den Kaplan gav uttryck för har man sällan hört, allt medan Sanandaji och Sjöstedt bombarderade Selimovic och Kaplan med kalla skoningslösa siffror över immigrationspolitikens vansinne. Sanandaji slog huvudet på spiken när han till sist utbrast:

-       Etablissemanget har ägnat sin kreativitet åt att ge en fin bild av invandringen, inte att lösa problemen.

  

Återigen stöter vi på grundproblemet. Vår regering är satt till att förvalta landet efter bästa förmåga, i stället försvarar de den politiska korrektheten och för en destruktiv politik. Selimovic och Kaplan började till slut tröttna på alla siffror och beklagade sig över dem. Typiskt sverigedemokrater, de kör bara med siffror (och därmed glömde de själva bort att Sanandaji inte är SD-medlem). Gång på gång förde Kaplan och Selimovic fram påståenden, som sedan Sjöstedt och Sanandaji noggrant smulade sönder. Nej, det finns ingen kausalitet mellan export och invandring, nej…o.s.v. När frågan kom in på den skriande arbetslösheten fällde Selimovic detta fantastiska uttalande:

-       Lönsesäkningspolitiken för att få in invandrare på arbetsmarknaden är inget problem. Staten går emellan med mellanskillnaden.

Ursäkta, men det finns människor som i alla fall ser ett problem med detta. Selimovic frågade vilka är de ni (SD) inte skall ge asyl? Det är lite märkligt att Kaplan själv sade att hans familj kom till Sverige utan asylskäl. De kan ju ha fått uppehållstillstånd som arbetskraftsinvandrare, men det är inte särskilt troligt vid den tid Kaplans familj kom hit.

Ett annat talande exempel på när publikfriande känsloargument användes flitigt är när Ullenhag, som ju är mästare på området, debatterade i Agenda mot Åkesson. Ullenhag använde hela tiden känsloargument, och appellerade, säkerligen fullt medvetet till den kvinnliga delen av publiken med sitt något svärmorsdrömlika utseende. Perfekt tänkte säkerligen olika spinndoktors på regeringskansliet. Men återigen, det är inte så man skall styra ett land. Vi tittar lite närmare på Ullenhags argumentation under debatten i Agenda [13-09-08].   

–    Du vill skicka tillbaka människor till ett land där de utsätts för kemiska vapen. Du pratar jämt om närområdet, men du vill dra ner biståndet med 7,5 miljarder.

Fakta; SD och Åkesson har inte talat om att skicka tillbaka människor till krigsområden i Syrien, utan om tillfälliga uppehållstillstånd och att hjälpa alla dem i flyktinglägren så att de överlever. Att leva i Sverige har inget med att överleva kriget i Syrien att göra.

SD vill öka biståndet till UNHCR, som driver flyktingläger liknande dem som finns i Syriens närområde. Att SD vill skära ned på annat bistånd har liksom inte med saken att göra. Märk hur Ullenhag använder det irrelevanta känsloargumentet ”kemiska vapen”. Det är ingen som vill att människor utsätts för dessa hemska vapen. Med Ullenhags logik så är det permanent uppehållstillstånd i Sverige som gäller eller så utsätts de för kemiska vapen. Vidare i Ullenhags argumentering.

Ullenhag menade att Åkesson inte vill prata om människor, som mamman som sett barn dödas på gatan och som han vill skicka hem.

Oavsett hur tragiskt och traumatiserande det är för en moder att se sina barn dödas, så kan en regering inte forma hela sin migrationspolitik efter dessa enskilda fall. Det är oansvarigt. Företrädare för regering och riksdags skall inte prata om enskilda fall, det skall eventuellt pressen göra. Men även den seriösare pressen skall ju behandla de samhälleliga konsekvenserna av beslut som rör hela vårt samhälle, beslut som kanske grundar sig på enskilda fall. Låt oss påminna oss vad Kjöller skrev i sin bok ”En halv sanning är också en lögn”.

Sällan eller aldrig diskuteras konsekvenserna i samband med offerjournalistisk. Sett till vad som faktiskt produceras tycks det inom den genren råda ett slags motsatt ideal: rapporteringen ska ge vissa specifika konsekvenser – som ett uppehållstillstånd eller en sjukskrivning. Och det även bland de medier, till exempel Ekot, som uttryckligen säger att de står neutrala inför konsekvenserna av sin rapportering.[…] Ingen media frågar efter kostnaderna för en ändrad politik, vilket man gör inom alla andra områden. man frågar efter kostnaderna för reformer inom äldrepolitiken, förskolan, skolan kriminalvården och politikerna får redogöra för finansieringen. Men de ekonomiska konsekvenserna för en ändrad politik för familjeåterförening är det i det närmaste tabu att nämna de ekonomiska konsekvenserna eller finansieringen. Kjöller konstaterar självklart att tar man pengar från ett område så måste man finansiera detta från ett annat område, eller höja skatten. 

Kjöllers citat talar för sig själva, men är högst relevanta för denna diskussion. Vi tar det sista citatet som SVT bjuder på från Ullenhag under den aktuella debatten.

–    Det är några promille som har tagit sig hit och för mig är det självklart att de ska få stanna.

Det är för mig inte alls självklart. Vi vet ofta inte ens att de asylsökande kommer från Syrien. Dessutom är det den promillen med de största resurserna som har råd att ta sig hit, vilket med enklare logik innebär att Syrien utarmas ytterligare. Vi har också Dublinförordningen att ta hänsyn till. Dessutom måste vi diskutera tillfälliga uppehållstillstånd då det ju inte föreligger någon fara om/när kriget tar slut. Sedan måste vi fråga oss om inte pengarna vi lägger på flyktingströmmen hit till Sverige räddar många fler liv om de dirigeras till flyktinglägren i närheten av Syrien. Vi kan självklart ha olika åsikter i dessa frågor, men det som förefaller så självklart för Ullenhag är inte alls självklart. Det här är ju frågor som borde diskuteras både länge och ingående i Rosenbad, men tydligen är allt självklart för Ullenhag och regeringen.

Ullenhag frågar Åkesson ”saknar du hjärta” mycket väl medveten om kameravinklar och den laddning frågan äger. Det finns en icke obetydlig chans att Åkesson tänkte, men inte sade ”saknar du hjärna Ullenhag?” Det är nämligen högst destruktivt att på lång sikt att enbart styra en nation genom slagkraftiga känsloargument och koppla bort verkligheten, statistik och målet med den övergripande politiken. Dessutom måste både politiker och regering ibland tänka på vems mandat de sitter på och skall förvalta.

När jag var ung fanns det ett ofta citerat ordspråk som gick så här, ”den som inte lutar åt vänster som ung saknar hjärta, den som inte går åt höger när han blir äldre saknar hjärna”. Det är hög tid att både regeringen och oppositionen ”blir äldre”.

Landsdagarna 2013

Tillbaka efter tre intensiva dagar med omröstningar och debatterande från morgon till kväll kan det vara på sin plats att göra en kort resumé av landsdagarna 2013. Först skall det sägas att Västerås är nära nog en perfekt stad att hålla stora konferenser i. Det är en lagom stor stad med goda kommunikationer, mycket bra faciliteter och med en lokal befolkning där man förstår dialekten utan större problem. Konferensanläggningen Aros är dessutom överlägset den bästa anläggningen SD har haft någon av sina större tillställningar på (möjligen subjektivt). Allt fungerade över förväntan och vi, åtminstone jag, vill rikta ett speciellt lovord över de röstningsdosor vi använde för första gången i dessa parti-sammanhang. Dessa små tingestar är suveräna vid omröstningar! Säkerheten sköttes utan anmärkning och polisen tog sitt uppdrag med vederbörligt allvar. Det tackar vi ordningsmakten för.

Själva omröstningarna gick utan större överraskningar och det som skulle klubbas igenom klubbades också igenom. De beslut som gick emot PS var tjänstemannaansvaret och registrering av katter. Det första förslaget lagt av Cornelia Dahlberg som var en flitig motionär och måste ha sett dessa landsdagar som en personlig framgång. Eftersom SD ändå har en bit kvar till regeringsmakten kanske detta ändå inte var förslag som fick marken att skälva. Kompromisser uppnåddes med PS och motionärer i två större frågor, nämligen i EU-plattformen och stadgarna gällande ungdomsförbundet. Trots att undertecknad gillar hårda debatter känns det oerhört skönt att kompromisser uppnåddes i dessa två frågor, speciellt den sista. William Hahne gick också upp och höll ett professionellt tal efter att kompromissen presenterats av Björn Söder. Extra skönt känns det också eftersom vi här lurade media på en massa överdrivna rubriker.

Det rapporterades i media om en motion avseende slopande av nolltoleranslinjen. Under själva förhandlingen var det dock ingen som ens yrkade på motionen medan ett antal ombud klart deklarerade att de stödde linjen. En linje som i praktiken alltid gällt, vilket Torbjörn Kastell mycket målande påpekade. Det var alltså ingen diskussion under förhandlingarna och frågan var död redan från början. Media kan kanske ta sitt ansvar och prioriteringar av frågor på ett lite mer relevant sätt, kan man tycka.

Det var mycket befriande att vi under dessa landsdagar i stort slapp ”påfågels-bifall” som förekom i lite större omfattning under de förra landsdagarna. Vi pratar alltså om när någon går upp och yrkar bifall på en redan död fråga samt håller ett linjetal, där 10 ombud och PS redan yrkat bifall på PS förslag till beslut och där inte ens motionären tänker driva sin egen motion. När motionsställaren sitter och skakar och är nära gråten kan man kanske stryka sig från talarlistan, trots ett väl förberett linjetal. Jag vill påpeka att vi i princip slapp dessa påfågels-bifall under dessa landsdagar.     

Tyvärr missade jag Åkessons invigningstal men hans tal under lördagen var mycket bra och moget. Samtliga kärnområden för SD:s politik berördes på ett mycket tydligt sätt. Det både undertecknad och många andra noterade var den avslappnande och understundom humoristiska tonen. Det kändes att det var ett tal bland vänner. Det nya var den tid som ägnades av de övriga riksdagspartierna, och då främst från den röd-gröna sidan. Detta måste ses som ett utslag av både partiets och partiledarens mognad. Vi sitter i riksdagen och vi ägnar oss också åt praktisk riksdagspolitik. Detta är ett nytt inslag i partiets framtoning.  

Karsten Lorentzen från Dansk Folkeparti höll också ett mycket bra tal där han pratade om SD:s långa historia och alla de svårigheter partiet kämpat sig igenom. Mot slutet av talet kom dock antydningar om att SD skall tänka sig för mycket noga vilken partigrupp SD sällar sig till i EU-parlamentet. Jag tycker personligen att dessa antydningar var olustiga. I stället för antydningar borde SD och DF föra konstruktiva samtal där man byter åsikter och bollar frågan.     

Carina Herrstedt höll ett bejublat tal där hon påpekade att hälsningen till landsdagarna inte bara var från henne utan från alla de kvinnor landet runt som är medlemmar i föreningen. Herrstedt betonade också föreningens karaktär av en gräsrotsrörelse. Talet innehöll också lite annorlunda retoriska grepp som piggade upp församlingen. 

Kasselstrand höll ett tal med en hälsning från ungdomsförbundet. Talet var ett eldande inspirationstal inför den kommande valrörelsen och här märks Kasselstrands talang tydligt. I övrigt markerade Kasselstrand på områdena invandringspolitik och EU-politik. Som talare är det väl få som vid så relativt ringa ålder mäter sig med Kasselstrand. Vid talets sluts hälsade och gratulerade partiledaren Kasselstrand.  

En märklig upplevelse var samtalet jag hade med en ung söt flicka från SR:s kulturredaktion efter att jag med emfas försvarat Public Service under landsdagarna. Efter diverse angrepp på vår allmänna media försvarade jag kraftfullt Public Service och poängterade att vår offentligt/licensfinansierade media åtminstone hade som målsättning att vara objektiv och opartisk, även om de långtifrån nått ända fram som läsarna nog känner till. Jag uppmanade de närvarande att studera Publicistklubbens senaste debatt där det framgår med all önskvärd tydlighet vilka krafter som skulle ta över om Public Service vingklipptes eller t.o.m. lades ned. Jag nämnde i förbigående att de minst opartiska redaktionerna var kulturredaktionen och UR.

Efter debatten kom den unga flickan (Förmodligen Naila Saleem) fram till mig, tittade mig stadigt i ansiktet med sina gröna ögon och frågade vad jag hade emot kulturredaktionen. Jag blev lite ställd, …minst sagt. Här hade jag hållit ett flammande försvarstal för Public Service, men det jag skulle försvara var något jag sagt i förbigående om kulturredaktionen. Jag tycker nu att kulturredaktionen är politiskt influerad, men kunde som sagt inte nämna några konkreta exempel. Men blir frågan aktuell kan vi ju alltid titta närmare på saken.

Avslutningsvis var det mycket lyckade dagar och organisationen slog rekord i att fungera utan mankemang. Både funktionärer och presidie skötte sina uppgifter mycket bra. Stämningen var också god bland både ombud, partistyrelse och närvarande riksdagsmän, som väl höll en föredömligt låg profil. Detta skall ju vara ombudens dagar. Ett stort tack till alla deltagare, hög som låg och ett stort tack till personalen på konferensanläggningen och tjänstgörande ordningsmakt. Alla skötte sina uppgifter föredömligt.  

Försvarsmaktens paradox

Precis innan andar världskriget bröt ut nominerade riksdagsman Erik Brandt (S) Hitler till nobelpriset. Nomineringen väckte en våg av avsky i vårt land, speciellt hos de som insåg vad Hitler stod för. Människor förstod inte att nomineringen var ironisk menad. Brandt var  själv en hängiven antinazist, vilket borde fått folk att ana att det inte var allvarligt menat. När jag läste Försvarsmaktens uppförandekod funderade jag länge på om denna uppförandekod var ett rent skämt, likt nomineringen av Hitler. Jag är fortfarande inte säker, men hemsidan ser äkta ut och adresserna ser seriösa ut de också. Men kan denna ”uppförandekod vara på allvar?

Förutom det rent horribla med att koden stipulerar vilka politiska åsikter de anställda skall bekänna sig till, så är hela koden märklig från början till slut. Vi tittar på texten.

Uppförandekoder må påminna om skoltiden, men de är väsentliga för att Försvarsmakten ska kunna upprätthålla sin värdegrund och sträva mot sina visioner. 

Man börjar med påpekandet att denna uppförandekod kan påminna om skoltiden. Ett verkligt smart drag av författarna. Vidare i texten.

Det kan tyckas paradoxalt. En central del av Försvarsmaktens uppdrag är att försvara varje medborgares rätt att tycka och yttra sig fritt, men som medarbetare måste du acceptera vissa uppförandekoder, både i tjänsten och privat. Men det är så det måste fungera.

Första meningen i detta andra stycke säger allt, ”det kan tyckas paradoxalt”. Om man ser till nästkommande stycke så kan det inte bara tyckas paradoxalt, det är paradoxalt. Så paradoxalt att jag fortfarande funderar på om inte hela denna kod är ett skämt likt nomineringen av Hitler till fredspridet. Sista meningen förstärker denna känsla av ett ironiskt skämt, ”det är så det måste fungera”. Just denna mening avslutar chefer sina utläggningar med när de själva vet att de gått långt utanför gränsen för det passande.

Det går till exempel inte att i sin tjänst skriva under på att mångfald på en arbetsplats är en tillgång och något man vill främja och verka för, för att sedan engagera sig mot invandring på fritiden. Trovärdigheten skulle bli lidande, inte bara för medarbetaren själv utan för hela Försvarsmakten.

Här pratar alltså Försvarsmakten om vad de anställda (och frivilliga hemvärnsmän) skall få tänka, tycka och arbeta med på fritiden. Detta är alltså ett direktiv om vad de anställda skall tycka i en ren politisk fråga. De anställda får inte engagera sig mot invandring (läs nuvarande invandringspolitik) på sin fritid. Vad har Försvarsmakten överhuvudtaget att göra med de anställdas politiska åsikter? Vad har Försvarsmakten överhuvudtaget med politik att göra? De skall skydda medborgarnas rätt att tycka och yttra sig, som de själv så riktigt slår fast. I övrigt skall de försvara landet, och kanske markera mot mer eller mindre avsiktliga intrång i vårt luftrum t.ex. Försvarsmakten skall självklart inte som myndighet deltaga i det politiska spelet. Vi tittar på ett stycke till.

Att se mångfald som en tillgång ingår i uppförandekoden och innebär att Försvarsmakten tar avstånd från alla former av diskriminering, trakasserier och brottslighet som korruption, sexhandel eller övergrepp. Medarbetare missbrukar inte heller sin maktställning, varken i yrkesroller eller i övriga relationer.

Försvarsmakten talar alltså om grova lagbrott som korruption och sexhandel i sin uppförandekod! Nog visste vi att Försvarsmakten hade vissa rekryteringsproblem, men vem kunde anan att det är så illa.

Jag lutar nog trots allt åt att denna skrivning är producerad av en övernitisk ny kadett. Den unge mannen/kvinnan har inte kunnat placeras i fälttjänstgöring p.g.a. någon skada och fått i uppgift att tota ihop något som ser snyggt ut för granskande politiker (vi vill ju inte ha sänkta försvarsanslag). Uppspelt av föreläsningar om mångfald och allas lika värde, har det gått över styr. Tjänstgörande officer har inte orkat läsa texten efter första styckets ”värdegrund” och visioner” (man vet ju vad som kommer) och vips så ligger texten där. Vi hoppas nu efter detta påpekande, att Försvarsmakten genast rättar till denna trista plump i Försvarsmaktens annars så stolta historia.

UPPDATERING:
Försvarsmakten har nu ändrat texten i andra stycket 2a - 3e raden från:
"Det går till exempel inte att i sin tjänst skriva under på att mångfald på en arbetsplats är en tillgång och något man vill främja och verka för, för att sedan engagera sig mot invandring på fritiden"
till
"Det går till exempel inte att aktivt arbeta för en ökad mångfald i Försvarsmakten och samtidigt ge uttryck för anti-demokratiska värderingar eller annat som strider mot lag, förordning eller värdegrund."

Vi tackar ödmjukt Försvarsmakten för det, tack! Jag har självfallet skärmdump, men har tillsvidare beslutat mig för att inte lägga ut denna.

Sverige står ensamt och isolerat

Inte nog med att Sverige ser ut att få det tufft med att ta sig till VM i Brasilien, vi står också alltmer ensamt och isolerat rent politiskt. Det illustreras mycket bra av den artikel som Ehsan Fadakar publicerade både i Aftonbladet och i åtminstone en norsk tidning. Det intressanta är inte vad Fadakar tycker. Det finns en massa människor som tycker en massa saker om snart sagt jordens alla länder. Det intressanta är att en krönikör på Aftonbladet får igenom sin text, som då går till allmän publicering. För trettio år sedan skulle absolut ingen chefredaktör ens i sina vildaste mardrömmar drömma om att publicera den text Aftonbladet nu tyckte var helt ok. Vi har alltså sett en avgörande politisk förändring i vårt land. En förändring där det är helt ok att döma ut ett helt grannland med ord som ”genomruttet”, ”skit”, ”extremhöger”, ”fan inte bättre än någon annan” och ”bortskämda ungdomen som inte vill jobba”. Intressant är också att media plötsligt valde bort den ”twitterstorm” som utbröt efter artikelns publicering. Ibland tar t.ex. SVT upp vissa väl utvalda ”twitterstormar” - nu var det dödstyst.

Andra exempel på när vi dömt ut våra grannländer är när Lena Sundström och en stor del av vår kulturella och mediala elit dömde ut Danmark då Dansk Folkeparti (DF) fick sitt genombrott i Dansk politik. Det som verkade smärta mest var att övriga partier samarbetade med DF. En journalist skrev t.o.m. i en krönika att vi borde spränga Öresundsbron, efter att DF kom in i regeringen. Jag har dock misslyckats med att googla upp artikeln. En del artiklar tas också bort av outgrundlig orsak efter en ganska kort tidsperiod.

Finland har också fått sina väl valda drapor efter att de finska riksdagspartierna samarbetat med och betraktat Sannfinländarna som vilket parti som helst, dessutom med orden ”här har vi demokrati”. Island har klarat sig från att göras ned i svensk media, främst beroende på bristande rapportering. En kvinnlig bekant med isländska rötter pekade dock ut ett exempel när isländska polisen gjort en husrannsakan p.g.a. att de misstänkte att en utlänning inte hade alla papper i ordning. Det skulle vara Sverige det! En mediestorm av oanade proportioner skulle bryta ut där artiklarna om REVA-projektet skulle förblekna. 

Den svenska medie- och kulturelitens har klagat på nästan samtliga av våra nordiska grannländer, samt ett antal europeiska länder. Det har skett med oerhört grova tillmälen från en självförhärligande position. Samtidigt som man berömmer sig för ”tolerans” och ”öppenhet” accepterar man inte ens hur grannfolken röstar och vilka man i dessa länder samarbetar med. Våra eliter och politiker möter ingen förståelse från sina broderpartier varken i Finland, Danmark eller Norge. Det är det svenska politiska klimatet som sticker ut, det är vi som är gökungen, det är vi som har ett extremt politiskt klimat.      

Med den extrema utvecklingen i vårt land där det vi vanligtvis kallar ”den politiska korrektheten” har fått dominera det politiska klimatet har vår media spelat en avgörande roll. Många politiker från valfria riksdagspartier vill förändra svensk immigrationspolitik. Dock vågar ingen sticka ut hakan eftersom den mediala vargflocken noga håller vakt, med dräglande käkar färdiga att kasta sig över bytet. Det svenska mediala klimatet är också extremt.

I svensk media är det fullkomligt självklart att diskutera Sverigedemokraterna utan att de får en chans att försvara sig. Detta är inte en ordning som inte ses i enlighet med goda journalistiska princip i våra grannländer. Senast i Skavlan fick programledaren säga ifrån ett antal gånger till de svenska deltagarna (Guillou och Luuk) att varken Stoltenberg eller Sverigedemokraterna är här och att de därför inte kan försvara sig. Detta är ett symtom på att gamla hederliga grundläggande journalistiska principer inte gäller i vårt land längre, i alla fall inte om man själv är ”god” och den man angriper är ”ond”.

Det var förfärligt att se debatten på Publicistklubben i november där journalistiska principer diskuterades. SVT:s Anna Hedenmo fick ensam stå och försvara grundläggande journalistiska principer som borde vara självklara inslag på alla journalistutbildningar världen över. Diskussionen gällde principer som opartiskhet och konsekvensneutralitet. Dessutom diskuterades medias roll där Hedenmo upprepade gånger fick påpeka att medias roll, speciellt Public Service, är att spegla och rapportera vad som sker i samhället, inte att driva opinion. Att Hedenmo i princip själv fick försvara detta är en mycket skrämmande utveckling i vårt land. Sverige står ensamt och isolerad inte bara politiskt, utan också medialt.   

Hanne Kjöller om offer och migrationsjournalistik i ”En halv sanning är också en lögn”

När Hanne Kjöller publicerade sin bok ”En halv sanning är också en lögn” bröt stormen lös på Södermalm och stora delar av vår journalistkår tuggade fradga över boken. Mer precist så slog de flesta ned på ett genant faktafel. Kjöller påstod att en kock, som förvägrats sjukersättning, innehade en bostadsrätt i Stockholms innerstad. Detta var fel. Upplåtelseformen var hyresrätt, luxuöst inredd, mycket stor och fortfarande i Stockholms innerstads hetaste område, men det var dock en hyresrätt. Detta faktafel skall väl då vägas mot alla andra fel som dagligdags förekommer i våra tidningar. Rör det sig om politik och speciellt ett parti så verkar det som att faktafel rent av är legitimt. Karin Pettersson, ledarskribent på Aftonbladet, skrev en artikel [Rätt att ta strid mot rasisterna13-11-08 AB] som är nedlusad med grova, påvisbara faktafel om SD. Vad exakt är det som legitimerar Petterssons faktafel men inte det Kjöller gjorde sig skyldig till? Ett faktafel är väl ett faktafel, t.o.m. när det gäller SD. Nu får även SD kritik i Kjöllers bok, om än något pliktskyldigt.

Det är precis denna förfalskning av verkligheten Kjöller skriver om i sin bok, där hon också tar upp vanliga knep för att få ”storyn” dit man vill. Ett sådant vanligt knep när det gäller offerjournalistiken är att man aldrig kontrollerar bakgrundfakta till ”offrets” berättelse. Gör man det enligt gängse journalistiska principer så faller nämligen många tårdrypande historier platt till marken och journalisten står där utan story. En god regel är att alltid låta varningsklockorna pingla när pressen tar upp enskilda fall, s.k. ”casejournalistik”.  Medias huvudsakliga uppgift i demokratiska samhällen borde vara att spegla dominerande samhällstendenser och system, inte att skriva om enskilda fall, där dessutom fakta är grovt åsidosatta. Så här skriver Kjöller på sidan 49 om offerjournalistik.

Sällan eller aldrig diskuteras konsekvenserna i samband med offerjournalistisk. Sett till vad som faktiskt produceras tycks det inom den genren råda ett slags motsatt ideal: rapporteringen ska ge vissa specifika konsekvenser – som ett uppehållstillstånd eller en sjukskrivning. Och det även bland de medier, till exempel Ekot, som uttryckligen säger att de står neutrala inför konsekvenserna av sin rapportering.

Kjöller skriver också om vad som ingår, eller borde ingå i den journalistiska utbildningen avseende offerjournalistik. Här citerar hon en gammal DN journalist, Anna-Maria Hagerfors:

Den tidigare DN-medarbetaren Anna-Maria Hagerfors är inne på samma linje. I antologin ”Så arbetar en journalist” skriver hon om ”ett slags besjälande ’ombudsmannajournalister’ som vet bäst och står på de rättas och de godas sida. De skriver gärna om flyktingar, invandrare, barn eller ekologisk odling. De tar parti så starkt för det behjärtansvärda, att de glömmer eller undviker konflikterna”. Hon menar att det svartvita synsättet gör texterna tråkiga och förutsägbara.

Och så här säger Kjöller själv om offerjournalistik.

Journalister ska varken hjälpa eller stjälpa. Vi skall inte stå på ”de godas sida”. Vi skall inte stå på någon sida.  

Ett område där offerjournalistiken firar sina absoluta största triumfer är inom migrationspolitiken. Här är Kjöller understundom skoningslös mot den förfärande journalistik som bedrivs i vårt land (och kanske andra länder). Kjöller beskriver fallet Sincari som uppenbart bluffat och ljugit sig till ett uppehållstillstånd. De journalister som avslöjade bluffen blev hårt kritiserade av sin egen kår. Läsningen är förfärande! Av utrymmes- och copyrightskäl citerar vi inte här fallet Sinkari, som i boken sträcker sig över flera sidor.

Inte heller citerar vi vad Kjöller skriver om medias ständige ”expert” Henry Ascher. Han är barnläkare men också medlem i KPML(r) [nu har partiet bytt namn till Kommunistiska Partiet, min anm.] Kjöller beskriver livfullt och humoristiskt hur denna Ascher aldrig någonsin tyckt något annat än att varje individ självklart skall få stanna, oavsett skäl eller omständigheter. Det får man självklart tycka i vår demokrati, men att sedan ständigt bli städslad av medier som expert, blir lite väl magstarkt. Ett lite kortare migrationsfall skall vi dock citera från Kjöllers bok, nämligen det mycket uppmärksammade fallet Ganna, den gamla damen som saknade släktingar i hemlandet och där media körde en följetong om hur inhumant det var att utvisa henne. Så här kommenterar Kjöller fallet och mediebevakningen i sin bok.

Ingen media frågar efter kostnaderna för en ändrad politik, vilket man gör inom alla andra områden. man frågar efter kostnaderna för reformer inom äldrepolitiken, förskolan, skolan kriminalvården och politikerna får redogöra för finansieringen. Men de ekonomiska konsekvenserna för en ändrad politik för familjeåterförening är det i det närmaste tabu att nämna de ekonomiska konsekvenserna eller finansieringen. Kjöller konstaterar självklart att tar man pengar från ett område så måste man finansiera detta från ett annat område, eller höja skatten.

Så här beskriver Kjöller allmänna tendenser när det gäller den s.k. casejournalistiken inom migrationsområdet. Det är mycket träffande och kanske det viktigaste i hela boken.

Rapporteringen när det gäller asylärenden som avhandlas i domstol följer ett helt annat mönster än annan rättsrapportering. Såhär kan en ingress i ett avslagsärende se ut:
 ”Han är oppositionell från Irak. Han riskerar att dödas om han återvänder.” Väldigt sällan bryr sig reportern om att läsa den dom som är offentlig. Utan att kontrollera uppgiften publicerar redaktionen det som den enskilde åberopat som skäl samt domstolens utfall, och så struntar man i allt däremellan som man hade kunnat läsa i domen.
 Om man jämför med annan rättsrapportering ser man skillnaden. Tänk er en man som åtalas för värdetransportrån och som säger att han var och fiskade under den tid som brottet begicks, men som får sitt alibi sönderstrimlat och som överbevisas av domstolen och blir dömd – hur skulle rapporteringen se ut för hans del. Ja knappast så här i alla fall. ”Lasse var och fiskade med sina vänner. Men hovrätten dömer honom för värdetransportrån.” Möjligen såhär: ”Lasse döms till fem års fängelse för värdetransportrån. Hovrätten finner bevisen övertygande. Lasse nekar till skuld: Jag var och fiskade med mina kompisar.”

Kjöller beskriver också en lång rad andra fall av casejournalistik i sin bok, där viktiga bakgrundsfakta aldrig kontrollerats av journalisterna. Vi har redan nämnt fallet med kocken som förvägrades sjukersättning och där det i media startades insamlingar för att den stackars kocken skulle få mat för dagen. Vet ni varför han (Axel i boken) inte fick någon sjukersättning? Jo för att han inte enligt reglerna var berättigad till någon ersättning. Axel hade inte betalat in några pengar till sjukförsäkringen och hade deklarerat 0. Axel blev egentligen beviljad sjukersättning, men ersättningen sattes till 0 kronor.

Efter försäkringskassans beslut ändrar han så sina uppgifter, så att dessa uppgifter anpassas efter Försäkringskassans krav. Axel börjar deklarera inkomster från lämpliga perioder där han säger sig arbetat på krogar i Stockholm. Tyvärr så kollar Kjöller upp Axels blogg, och det slumpar sig så att när Axel enligt uppgifter till försäkringskassan har arbetat på en krog i Stockholm, så har han enligt sin egen blogg serverat Putin en överdådig middag i St: Petersburg. Försäkringskassan avslog Axels begäran om sjukpenning, trots stora krokodiltårar av svensk media.    

Många fler fall tas upp i Kjöller bok, bl.a. om en person som far runt hela jorden och dyker, samtidigt som han slåss med försäkringskassan om att bli sjukskriven på halvtid. Personen påstår att han haft hjärnhinneinflamation trots att undersökningar visar på motsatsen. Media tar strid för mannen utan att kolla upp att han dyker på platser jorden runt eller att han faktiskt inte har haft hjärnhinneinflammation. Journalister engagerade i fallet blir mycket irriterade när Kjöller ringer upp dem och börjar ställa besvärliga frågor.

Så här beskriver Kjöller själv mycket träffande den i vårt land så vanliga casejournalistiken.

Men case-journalistiken som stannar vid den enskilda, som inte sätter berättelsen i ett sammanhang, säger ingenting om samhället, systemet eller orimliga regler. Det är mer ett slags frosseri i lidande. En variant av 70-talets socialporr.[…]  

”Resultatet av denna halva journalistiska gärning blir en samhällsdebatt som emellanåt utgår från helt felaktiga premisser. Och som i sin tur blir ett demokratiskt problem. För det går inte att utkräva politiskt ansvar om man missförstått hela problembilden. Som när hela Sverige, enligt Aftonbladet, demonstrerar för att en cancersjuk man inte får sjukpenning trots en allvarlig sjukdom, när det inte är sjukdomen utan det faktum att han stått utanför försäkringen som diskvalificerar honom.

Det är ingen idé att jag upprepar Kjöllers ord här utan vi hoppas att alla som läst artikeln i framtiden alltid är uppmärksam när media tar upp enskilda fall där vi alla sitter med fuktiga näsdukar framför TV:n eller tidningen. Ställ alltid frågorna:

·      Vad är det som INTE sägs i reportaget? Finns alla bakgrundsfakta med?

·      Får motparten komma till tals? Är motparten bakbunden av sekretess eller av politiska hänsyn?

·      Vad skulle kostnaden bli om vi anpassade systemet efter det aktuella fallet? Hur skulle vi omprioritera, vad skulle vi behöva dra ned på i stället? Är det en rimlig kostnad för samhället om det aktuella fallet blir prejudicerande?

Nästa gång media tar upp ett enskilt fall och fäller mediala tårar, ställ då ovanstående frågor till er själva.