onsdag, februari 07, 2007

Sverigedemokraterna granskas

I kväll onsdag kl. 21.00 så gick ett program av Karin Swärd och Phil Poysti. I början av programmet fick vi se väldigt mycket marscher, trummor och svenska flaggan, symboliken gick inte att ta miste på, tankarna skulle gå till ett parti på trettio och förtitalet som hade en löjlig mustasch och skrikig stämma.

Tonen i programmet var sådan att allt gjordes med en speciell vinkling, som exempel kan nämnas att SD anklagades i programmet för att t.ex. ha gjort "hätska påhopp" på de etablerade partierna i de olika kommunalfullmäktige de sitter i runt om i landet. Själva anklagelsen är absurd då SD fått utså en ocean av "hätska påhopp" från de etablerade partierna, dessutom visades som exempel en ytterst timid Roger Hedlund som följde formalia och hövligt tonläge till punkt och pricka.

Nu skall det sägas att alla Sverigedemokrater inte gjorde riktigt lyckade prestationer i programmet, TV-redaktionen gjorde väl sitt "bästa" för att klippa och klistra dessutom, men Jimmie Åkesson och Jonas Åkerlund gjorde mycket solida intervjuer. Man kan gissa att TV-redaktionen ändå gjort sitt yttersta för att plocka fram det sämsta även hos dessa personer, ändå så lyckades både Åkesson och Åkerlund göra ett mycket gott intryck.

Stor affär gjordes av Roger Hedlunds kriminella förflutna, nu kom det fram att det var minst 8 år gamla brott, som dessutom inte var speciellt grova.

Skall SD verkligen ta sig in i riksdagen och skörda ytterligare framgångar tror jag att de måste satsa en del på mediaträning. Vårt samhälle ser ut som så att de flesta väljare vinns genom våra rikstäckande medier, det är där de stora väljarklippen kan göras inför ett val. Dessutom har SD media emot sig, de försöker göra allt för att SD skall framstå i så dålig dager som möjligt, ett nödvändigt motdrag, ett bland andra, är att låta dem som riskerar hamna i en intervjusituation genomgå en effektiv mediaträning.

Andra bloggar om: ,

1 kommentar:

Jakob E:son Söderbaum sa...

Jag har sett ett program som behandlade SD vid mitten av 1990-talet, med skinnskallar i var tredje scen. Jag förväntade mig att onsdagens program skulle vara någonting i samma stil, men det var det inte alls. Fastän kanske inte alldeles objektivt så var det uppenbart i det nya programmet att SD är mer för att putsa på sin fasad, än för att ställa krav på sin internorganisation.