Biståndsminister Gunilla Carlsson går i dag ut i DN-debatt (var annars) och berättar om hur hon och regeringen tänker lägga om det svenska biståndet. Nu skall det satsas mer på demokratiska processer. Carlsson går så långt att hon talar om den största omläggningen någonsin och att olika diktatorer världen över skall bli rädda för regeringens insatser. Nu tror jag de flesta svenska väljare inser att detta är en betydlig överdrift. De flesta diktatorer världen över är ytterst hårdföra typer som inte drar sig för att mörda många människor för att behålla makten, att de skulle skaka av skräck för att Carlsson lägger om biståndet är på gränsen till humor. Man får nästan en känsla av bristande verklighetsförankring när en regeringsmedlem talar på detta sätt. Lever vi verkligen i en sådan skyddad verkstad trots allt tal om globalisering? Jag vet inte hur många gånger Carlsson nämner ordet "demokrati", det är så många gånger så jag inte gitter räkna dem. Carlsson talar med emfas hur hon och regeringen skall bekämpa den bristen på demokrati i andra länder. Hon beskriver målande vilka negativa effekter diktaturen för med sig. Men Gunilla hur är det i vårt eget land då, går demokratin fram eller går den rentav tillbaka i vårt eget kära fosterland? Så här skriver Carlsson i artikeln.
Utsikterna att förbättra mödrahälsovården är noll om kvinnor förtrycks och inte har rätt och möjlighet att i demokratiska val välja sina beslutsfattare. Inställningen till hiv och aids kan knappast förändras i länder där yttrandefriheten är kraftigt beskuren. Att de medborgerliga och politiska fri- och rättigheterna förverkligas är med andra ord avgörande för att bygga fungerande demokratier och klara kampen mot fattigdomen.
Carlsson har såklart rätt i det hon säger, även om jag skulle kunna tänka mig att vissa diktaturer också kan åstadkomma en del av det hon räknar upp. Det är bara det att yttrandefriheten är på tillbakagång i vårt eget land. Jag har träffat många människor som inte vågar tala om att de är kritiska till vår nuvarande asylpolitik för att de då kommer att kallas rasist eller liknande. Jag har träffat människor i Sverige, demokratins högborg, som inte vågar dela ut flygblad med politiskt innehåll då de är rädda för repressalier av något slag. Jag har träffat människor som gärna skulle vilja engagera sig politiskt men inte vågar för att de har "fel" åsikter och vet med sig att deras karriär skulle vara slut om de gick med i "fel" parti. Detta Carlsson är allvarliga brister i vår egen så upphöjda demokrati. Vidare skriver Carlsson så här.
Utan ett tydligt stöd till modiga demokratikämpar på Kuba, i Vitryssland, Burma och Zimbabwe kan vi inte säga att vi gjort vårt yttersta för att uppnå biståndets övergripande mål: att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor.
Problemet är att vi fått modiga demokratikämpar i vårt eget land också. Människor som i praktiken fått yrkesförbud från sitt yrke p.g.a. deras politiska engagemang. Richard Jomshof arbetade som lärare, var mycket omtyckt av sina elever men fick inte arbeta vidare eftersom han hyste "fel" åsikter. Det finns fler exempel och människor som har åsikter som inte överensstämmer med de påbjudna, som huvudsakligen representeras av de sju riksdagspartierna, är rädda i vårt eget land, i alla fall rädda för att engagera sig. Detta är förhållandet i Sverige anno 2008 och något det är dags att både Sveriges befolkning och politiker tar på största allvar. Det är så mycket lättare att titta på de uppenbara bristerna i nationer långt bort än se de egna allvarliga bristerna. Till sist skriver Carlsson så här i DN.
Det nya svenska biståndet utgår från liberala värderingar och sätter den enskilda människans frihet i centrum. Vi står upp för en syn på utveckling som ser att marknadsekonomin är det enda ekonomiska system som kan lyfta människor ur fattigdom. Och som ser att det bara finns ett styrelsesätt som är värdigt fria människor - demokratin. Denna syn omsätts nu konsekvent i den svenska biståndspolitiken på ett sätt som aldrig tidigare gjorts.
Det vore bra om samma liberala värderingar kunde gälla i vårt eget land. I sanningens namn skall sägas att Allianspartierna har en något tolerantare syn på dem som tycker annorlunda än vad Socialdemokraterna har. Dock är det långt kvar till en fri opinionsbildning och verklig yttrandefrihet i vårt land. Om man talar så mycket om demokrati som våra politiska företrädare tenderar att göra så vore det bra om man lärde sig ordets egentliga innehåll. Demokrati betyder att man tolererar att människor inte tycker som man själv i vissa frågor. När alla riksdagspartier i stort sätt har samma syn i viktiga frågor och man käbblar om småsaker för att vinna nästa val så är det inte så problematiskt. Problemet är att en stor del av befolkningen inte tycker som den politiska eliten i vårt land. Vi fick det svart på vitt under EMU-omröstningen där folket var betydligt mer skeptisk än samtliga våra politiska företrädare. Vi har frågor som pensionsöverenskommelsen, kriminalpolitik och asylpolitiken där väldigt stora delar av befolkningen inte tycker som det politiska etablissemanget. Partier och andra debattörer som anmäler en avvikande åsikt än den allmänt påbjudna blir trakasserade på olika sätt. Partier utanför riksdagen kan inte hyra möteslokaler, de riskerar att bli attackerade av AFA utan att det övriga politiska Sverige tar avstånd. Människor med annan politisk uppfattning än den påbjudna riskerar i vissa fall t.o.m. att mista jobbet eller i alla fall få sin karriär förstörd. Det är dags att uppmärksamma våra egna demokratiska brister nu.
Länk DN-debatt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar