Vem är svensk?

Maciej Zaremba har tydligen träffat Jimmie Åkesson och skrivit en artikel om det i DN. Han skriver som om han kapade Åkesson jäms med fotknölarna i diskussionen. Nu är väl artikeln lite tillrättalagd antar jag, man sågar nog inte Åkesson så lätt, men det är ju klart, skriver man själv artikeln efteråt så framställer man den ju därefter.

En stor del av diskussionen upptas av vem som skall betraktas som svensk. Enligt Zaremba skall Åkesson t.ex. ha sagt att ” En kvinna i huckle som inte tar i hand kan inte vara svensk” nä, och jag håller ju med honom. Är säker på att en stor majoritet av svenska folket håller med Åkesson i detta. Det är inte förenligt med god sed att inte ta i hand. Det har betraktats som ytterst oartigt, nästan otänkbart att inte ta i hand vid vissa tillfällen, så är vi uppfostrade. Att vägra ta emot en utsträckt hand har för etniska svenskar i princip varit en omöjlighet, att handlande enbart förbehållet sina värsta fiender. Självklart så måste man acceptera sådana grundläggande seder för att bli betraktad som svensk, är det konstigt på något sätt? Skulle en svensk kvinna som bosätter sig i Iran bli betraktad som iranier om hon gick i kortkort? Förmodligen skulle hon aldrig bli betraktad som iranier även om hon gick i burka.

Hela diskussionen är ändå en pseudodiskussion. Sabuni har delvis rätt när hon säger att det inte är ”vi” som har makt att placera. Då menar hon svenskar i allmänhet, där har hon fel. Hon har däremot rätt att det inte är vissa svenskar eller partiledare som kan avgöra när någon betraktas som svensk eller inte. Det är grannen, banktjänstemannen, arbetsgivaren och arbetskamraterna till den som en gång invandrat, som avgör när någon betraktas som svensk. Ingen partiledare, politiker eller skribent kan avgöra det. Antingen blir jag betraktad som svensk av människor jag möter i min vardag, eller så blir jag det inte. Inte ens Åkesson kan faktiskt avgöra det. Hela den diskussion Zarmeba drar upp blir därigenom obsolet.

När det gäller den kulturella särarten säger Zaremba så här i sin artikel.

Sverigedemokraterna har en kulturteori. Människan mår bäst bland andra som liknar henne själv. En hög grad av etnisk och kulturell likhet är villkoret för att ett samhälle skall fungera. (Därför var det fel att avskaffa statskyrkan.) Alltså har varje kultur rätt att skydda sin ”ursprungliga” egenart. Här lånar Sverigedemokraterna en tanke från världsnaturfonden:

Nu är det väl inte bara Sverigedemokrater som har denna kulturteori. Kurder resonerar väl precis på samma sätt, varför kämpar de annars för en egen stat? Israeler och palestinier kämpar och tror väl på samma sak. Folken på Balkan blev glada när Sovjetunionen föll. Äntligen kunde de bli sina egna med sin egen kultur och nationella hemkänsla. Finland är stolt över sin kulturella särat och sin Kalevala. Exemplen finns över precis hela jorden, så påstår Zaremba att det är ett sverigedemokratiskt påfund. Varför bosätter sig då alla invandrare i etniska enklaver undrar jag i mitt stilla sinne?
Oavsett om Sverige var ett bättre eller sämre land när vi var mer kulturellt homogena så har svenska folket aldrig blivit tillfrågade om den förändring vi blivit utsatta för. Ingen politiker frågade oss om vi vill omvandla vårt samhälle till ett mångkulturellt samhälle. Det fanns aldrig två alternativ på någon valdag, antingen ett mångkulturellt framtida samhälle, eller ett bevarande av ett någorlunda homogent samhälle. Är inte demokratin så mycket värd, eller var det en för svår fråga för de röstberättigade? Eller gäller inte vår hyllade demokrati när det kommer frågor som verkligen betyder något? Vidare skriver Zaremba om folkhemmet.

”Folkhemmet” har nämligen för Sverigedemokraterna en lika positiv laddning som det har på ledarsidan i Dala-Demokraten. Och tittar man efter är det ingen stor skillnad mellan deras program och SAP:s på trettiotalet, bortsett från den detaljen att ett världskrig passerat, 80 år förflutit och världen förändrats i grunden. Så numera måste man övertyga folk om sådant som man den gången inte skrev i partiprogram, eftersom det togs för givet: att svenskar är ett folk med samma tro, seder och utseende och just därför är de solidariska med varandra. Och självfallet håller sig borta från Europa, som befolkas av oförnuftiga och främmande element.

Ja, vad är det för fel att tycka om vårt svenska folkhem då? Det andas förakt för detta folkhem i artikeln som så många svenskar, och framförallt svenska politiker, var mäkta stolta för en gång i tiden och som vi gärna visade upp ute i världen. De flesta förstår att vi aldrig kan få vårt gamla folkhem tillbaka. Men vi kan i demokratisk ordning styra utvecklingen mot ett folkhem i modern tappning. Vad skall vi annars ha demokratin till, om politikerna skall styra utvecklingen dit de vill utan att vi som utgör folket får uttala vår mening? Samhället HAR, definitivt, utan alla tvekan, blivit mindre solidariskt på senare tid. Vad är det för positivt med det då? Självklart är inte folken ute i Europa oförnuftigare än det svenska folket. Men det har tagit en hel del oförnuftiga beslut i den apparat som kallas EU och som har sitt säte i Bryssel (delvis i alla fall). Får man inte vara kritisk mot EU då? Vi hade en folkomröstning för inte så länge sedan som gällde ifall vi skulle bli medlemmar i EU. Den vanns för ett medlemskap med siffrorna 52 % mot 48 %. Ingen måste övertyga folk om att utvecklingen i vårt land till stora delar inte är bra. Vi går och har gått en väg som gjort vårt samhälle delvis till ett sämre samhälle än det vi hade i går. Om nu människor reagerar mot det så är det liksom hela vitsen med vår demokrati. Om Zaremba bara visste HUR många medborgare som delar den kritiska syn på utvecklingen som de flesta Sverigedemokrater har, så skulle han få mycket kalla fötter. Det är fler än du någonsin kan tro Zaremba. Det sista jag tar med av Zarembas artikel är när han samtalar med en i.o.f.s. klok man som heter Abascal.

Abascal vill säga att vi inte förstår vilken enorm förändring som Sverige genomgått parallellt med att det tog emot stora flyktingvågor. Då det är naturligt att känna oro inför det främmande har svenskar visat beundransvärt tålamod och generositet. Han säger att när någon morrar att han blivit främling i sitt eget land skall man lyssna till honom. Han kan vara en av de sista svenskarna i en förort, som i tvättstuga och butik försöker slå broar mellan det gamla Sverige och det nya, och kanske egentligen är en hjälte. Men då han inte vet att uttrycka sin frustration på korrekt sätt blir han stämplad som reaktionär, eller värre.

Zaremba glömmer återigen att vi medborgare inte fick vara med och bestämma varken om flyktingströmmarna eller om stora delar av den omvandling samhället genomgick. Det spelar ingen roll om vi kände den omtalade ”oro” eller inte inför ”det främmande”. I ett demokratiskt land skall vi få vara med och bestämma om den framtida utvecklingen av vårt land. Politiker som lever på helt andra villkor än vanliga människor och som bildat en egen klass i princip, har tagit en massa beslut som gör att svenskar känner sig som främlingar i sitt eget land. Jag har lite svårt att se det positiva i det hela. En del förändringar är vi ju tvungna att genomgå, antingen vi vill det eller inte. Detta genom omvärldens tryck. Detta förstår de flesta människor och det är ju inte sådana förändringar vi talar om här. Sedan gör sig Abascal sig lustig över svenskar i förorten som känner frustration. När samma svenskar organiserar sig i ett demokratiskt parti så blir det plötsligt inte så lustigt längre, man kan undra varför.

Länk DN