tisdag, mars 10, 2009

Vem är svensk?

Maciej Zaremba har tydligen träffat Jimmie Åkesson och skrivit en artikel om det i DN. Han skriver som om han kapade Åkesson jäms med fotknölarna i diskussionen. Nu är väl artikeln lite tillrättalagd antar jag, man sågar nog inte Åkesson så lätt, men det är ju klart, skriver man själv artikeln efteråt så framställer man den ju därefter.

En stor del av diskussionen upptas av vem som skall betraktas som svensk. Enligt Zaremba skall Åkesson t.ex. ha sagt att ” En kvinna i huckle som inte tar i hand kan inte vara svensk” nä, och jag håller ju med honom. Är säker på att en stor majoritet av svenska folket håller med Åkesson i detta. Det är inte förenligt med god sed att inte ta i hand. Det har betraktats som ytterst oartigt, nästan otänkbart att inte ta i hand vid vissa tillfällen, så är vi uppfostrade. Att vägra ta emot en utsträckt hand har för etniska svenskar i princip varit en omöjlighet, att handlande enbart förbehållet sina värsta fiender. Självklart så måste man acceptera sådana grundläggande seder för att bli betraktad som svensk, är det konstigt på något sätt? Skulle en svensk kvinna som bosätter sig i Iran bli betraktad som iranier om hon gick i kortkort? Förmodligen skulle hon aldrig bli betraktad som iranier även om hon gick i burka.

Hela diskussionen är ändå en pseudodiskussion. Sabuni har delvis rätt när hon säger att det inte är ”vi” som har makt att placera. Då menar hon svenskar i allmänhet, där har hon fel. Hon har däremot rätt att det inte är vissa svenskar eller partiledare som kan avgöra när någon betraktas som svensk eller inte. Det är grannen, banktjänstemannen, arbetsgivaren och arbetskamraterna till den som en gång invandrat, som avgör när någon betraktas som svensk. Ingen partiledare, politiker eller skribent kan avgöra det. Antingen blir jag betraktad som svensk av människor jag möter i min vardag, eller så blir jag det inte. Inte ens Åkesson kan faktiskt avgöra det. Hela den diskussion Zarmeba drar upp blir därigenom obsolet.

När det gäller den kulturella särarten säger Zaremba så här i sin artikel.

Sverigedemokraterna har en kulturteori. Människan mår bäst bland andra som liknar henne själv. En hög grad av etnisk och kulturell likhet är villkoret för att ett samhälle skall fungera. (Därför var det fel att avskaffa statskyrkan.) Alltså har varje kultur rätt att skydda sin ”ursprungliga” egenart. Här lånar Sverigedemokraterna en tanke från världsnaturfonden:

Nu är det väl inte bara Sverigedemokrater som har denna kulturteori. Kurder resonerar väl precis på samma sätt, varför kämpar de annars för en egen stat? Israeler och palestinier kämpar och tror väl på samma sak. Folken på Balkan blev glada när Sovjetunionen föll. Äntligen kunde de bli sina egna med sin egen kultur och nationella hemkänsla. Finland är stolt över sin kulturella särat och sin Kalevala. Exemplen finns över precis hela jorden, så påstår Zaremba att det är ett sverigedemokratiskt påfund. Varför bosätter sig då alla invandrare i etniska enklaver undrar jag i mitt stilla sinne?
Oavsett om Sverige var ett bättre eller sämre land när vi var mer kulturellt homogena så har svenska folket aldrig blivit tillfrågade om den förändring vi blivit utsatta för. Ingen politiker frågade oss om vi vill omvandla vårt samhälle till ett mångkulturellt samhälle. Det fanns aldrig två alternativ på någon valdag, antingen ett mångkulturellt framtida samhälle, eller ett bevarande av ett någorlunda homogent samhälle. Är inte demokratin så mycket värd, eller var det en för svår fråga för de röstberättigade? Eller gäller inte vår hyllade demokrati när det kommer frågor som verkligen betyder något? Vidare skriver Zaremba om folkhemmet.

”Folkhemmet” har nämligen för Sverigedemokraterna en lika positiv laddning som det har på ledarsidan i Dala-Demokraten. Och tittar man efter är det ingen stor skillnad mellan deras program och SAP:s på trettiotalet, bortsett från den detaljen att ett världskrig passerat, 80 år förflutit och världen förändrats i grunden. Så numera måste man övertyga folk om sådant som man den gången inte skrev i partiprogram, eftersom det togs för givet: att svenskar är ett folk med samma tro, seder och utseende och just därför är de solidariska med varandra. Och självfallet håller sig borta från Europa, som befolkas av oförnuftiga och främmande element.

Ja, vad är det för fel att tycka om vårt svenska folkhem då? Det andas förakt för detta folkhem i artikeln som så många svenskar, och framförallt svenska politiker, var mäkta stolta för en gång i tiden och som vi gärna visade upp ute i världen. De flesta förstår att vi aldrig kan få vårt gamla folkhem tillbaka. Men vi kan i demokratisk ordning styra utvecklingen mot ett folkhem i modern tappning. Vad skall vi annars ha demokratin till, om politikerna skall styra utvecklingen dit de vill utan att vi som utgör folket får uttala vår mening? Samhället HAR, definitivt, utan alla tvekan, blivit mindre solidariskt på senare tid. Vad är det för positivt med det då? Självklart är inte folken ute i Europa oförnuftigare än det svenska folket. Men det har tagit en hel del oförnuftiga beslut i den apparat som kallas EU och som har sitt säte i Bryssel (delvis i alla fall). Får man inte vara kritisk mot EU då? Vi hade en folkomröstning för inte så länge sedan som gällde ifall vi skulle bli medlemmar i EU. Den vanns för ett medlemskap med siffrorna 52 % mot 48 %. Ingen måste övertyga folk om att utvecklingen i vårt land till stora delar inte är bra. Vi går och har gått en väg som gjort vårt samhälle delvis till ett sämre samhälle än det vi hade i går. Om nu människor reagerar mot det så är det liksom hela vitsen med vår demokrati. Om Zaremba bara visste HUR många medborgare som delar den kritiska syn på utvecklingen som de flesta Sverigedemokrater har, så skulle han få mycket kalla fötter. Det är fler än du någonsin kan tro Zaremba. Det sista jag tar med av Zarembas artikel är när han samtalar med en i.o.f.s. klok man som heter Abascal.

Abascal vill säga att vi inte förstår vilken enorm förändring som Sverige genomgått parallellt med att det tog emot stora flyktingvågor. Då det är naturligt att känna oro inför det främmande har svenskar visat beundransvärt tålamod och generositet. Han säger att när någon morrar att han blivit främling i sitt eget land skall man lyssna till honom. Han kan vara en av de sista svenskarna i en förort, som i tvättstuga och butik försöker slå broar mellan det gamla Sverige och det nya, och kanske egentligen är en hjälte. Men då han inte vet att uttrycka sin frustration på korrekt sätt blir han stämplad som reaktionär, eller värre.

Zaremba glömmer återigen att vi medborgare inte fick vara med och bestämma varken om flyktingströmmarna eller om stora delar av den omvandling samhället genomgick. Det spelar ingen roll om vi kände den omtalade ”oro” eller inte inför ”det främmande”. I ett demokratiskt land skall vi få vara med och bestämma om den framtida utvecklingen av vårt land. Politiker som lever på helt andra villkor än vanliga människor och som bildat en egen klass i princip, har tagit en massa beslut som gör att svenskar känner sig som främlingar i sitt eget land. Jag har lite svårt att se det positiva i det hela. En del förändringar är vi ju tvungna att genomgå, antingen vi vill det eller inte. Detta genom omvärldens tryck. Detta förstår de flesta människor och det är ju inte sådana förändringar vi talar om här. Sedan gör sig Abascal sig lustig över svenskar i förorten som känner frustration. När samma svenskar organiserar sig i ett demokratiskt parti så blir det plötsligt inte så lustigt längre, man kan undra varför.

Länk DN

26 kommentarer:

Anonym sa...

Ja! Är det inte konstigt att sådana som Maciej Zaremba gör sig dummare än vad de är?
Vem är svensk? Vilken fråga? Det kan ju ett barn se vem som är svensk.
Det är ju "Andersson, Pettersson, Lundström och jag" som det heter i visan.
Maciej Zaremba däremot är ju inte svensk. Han är ju polack och han kommer att vara det så länge han lever. Det han kan hoppas på är ju att vara en god invandrare. Namnet Zaremba kan ju kanske bli svenskt om ett par tre generationer om det är så att bärarna av namnet vinnlägger sig om att bli/vara svenskar.
"Snus är snus om än i gyllene dosor, rosor i ett sprucket krus är dock alltid rosor"
som poeten skriver.

Robsten sa...

I alla fall vill jag lämna ett svar på vilka som äger flaggan. Det är INTE Sahlin eller Reinfeldt, de skall hålla tassarna borta från flaggan. Den tillhör de som arbetat och byggt upp detta land med skrovliga händer och krokiga ryggar.

Anonym sa...

Antingen gör sig Rune dummare än han är eller också är han ironisk. Det är väl klart att en människa som är född i ett annat land kan bli svensk.
I FM har jag träffat åtskilliga som t ex föddes i Ungern men som flydde hit med sina föräldrar och blev nyttiga medborgare och soldater. Dessa skulle blivit väldigt förvånade om de inte fick betrakta sig som svenskar fast de inte kan ett ord ungerska.
Finnar som i späd ålder flyttat hit och nu anser sig vara svenskar - får de inte det?

Hela exercisen om vem som får kalla sig svensk är ganska meningslös. Det är nog bara den enskilde som kan avgöra om han eller hon identifierar sig med sitt nya land så mycket att han/hon vill känna sig som svensk.
Svensk blir man när man ärligt känner en intressegemenskap med den svenska ursprungsbefolkningen. Sedan får hudfärg och födelseland vara vilken som helst.
/Lasse

ɱØяñιηg$ʇðя ©™ sa...

Jag tar mig själv friheten att få bestämma vem som är svensk och vem som inte är det. Även om detta val kommer leda mig rakt i fängelse utan att passera gå för HMF. Zaremba kommer aldrig att bli svensk. Kanske hans barnbarn eller barnbarnsbarn beroende hur mycket dom vinnlägger sig om att bli det. Av Zarembas argumentation att döma så verkar han mer intresserad av att vara blatte, förvisso integrerad sådan än att bli svensk.

Minngor sa...

När jag föddes blev jag inte tillfrågat. Då var det andra som bestämnde att jag skulle vara tysk. När jag mognade till bestämnde JAG att jag ville vara svensk och leva här. Ni kan hålla på och diskutera så mycket ni vill den som känner sig som svensk är svensk.Jag för min del är nog svenskare än många infödda svenskar.*S*Men det betyder inte att jag ser ner på mitt ursprung utan även där känner jag en viss stolthet.

Anonym sa...

Haha!

Jimmy S. Windeskog sa...

Jag tycker Jimmie misslyckas i debatten. Vilket är onödigt då det inte är ett speciellt svårt ämne, Åkesson vägrar dock ta till sig vetenskapliga kulturanalyser utan vill istället tala med känsloargument.

En sådan debatt kan han inte vinna.

Skärskådaren sa...

Låt mig bidraga med en text från min egen blogg om Zarembas semantiska hårklyverier:

Om en person har dubbelt medborgarskap, hur skall man veta vilket land han eller hon är mest lojal emot?

För vissa intellektuella och icke-intellektuella räcker ett svenskt medborgarskap för att man skall ha rätt att kalla sig svensk. Även om man inte kan ett ord svenska.

Men gäller det även om man är född i Turkiet och håller på Turkiet när landet spelar fotboll mot Sverige? Jag undrar vad alla politiskt korrekta invandringsentusiaster tycker.

Att göra skillnad på svenskar och icke-svenskar som bor och arbetar i Sverige och hävda att det finns en svenskhet i form av värderingar, etnisk anknytning, etc. är tabu.

Det är därför man hör om "svenskar" som är fast i Somalia och om "svenskar" som dör i eldstrid med amerikaner i Irak.

Men när man ägnar sig åt dylika elastiska definitioner, så urholkas ordens betydelse.

Ty det är det vardagliga språket som man måste använda för att kommunicera, inte det juridiska. Gör man inte det riskerar man att tala förbi varandra och skapa ideliga missförstånd.

Detta vet förstås Maceij Zaremba och andra som försöker märka ord och tror att de därmed sätter Sverigedemokrater på det hala, när de senare avkrävs en förklaring om vad de menar med svensk.

Jag har märkt att debattörer med en politiskt korrekt inställning till massinvandring och mångkultur, kan tala om svenskar och invandrare i problematiserande termer utan att de avkrävs en förklaring om vem som är svensk och vem som inte är det.

Exemplen på detta är legio. Och jag kan googla fram dem, om någon är intresserad. (Jag har gjort det förr.)

Alla vill ju att folk skall förstå vad de talar om, på ett ungefär åtminstone, även om definitionerna vi rör oss med inte är logiskt vattentäta.

Så vad är en invandrare? Tja, i första hand en utomeuropeisk sådan. En turk, kurd, arab, latinamerikan, kines, indier, thailändare, etc. I den kategorin räknas även européer som jugoslaver och greker, fast de har en lite högre status, än t ex araber, som väl har lägst, misstänker jag.

Efter dem kommer ryssar (om de inte är ensamstående unga män, som ses med misstänksamhet) och polacker, och därefter amerikaner (vita sådan, underförstått). . . stopp ett tag!

Amerikaner är användbara för vår diskussion. Vad menar vi med amerikan?

När vi svenskar generaliserar negativt om religiösa, vapenfixerade och feta amerikaner, så menar vi vita sådana.

Det är nog den bild som osökt dyker upp på näthinnan. Menar vi svarta amerikaner säger vi det - åtminstone indirekt, genom att det är underförstått att man aldrig kan tala negativt som svarta amerikaner, utan bara om "feta vita amerikaner". (Glöm aldrig det där med fet, det är mycket viktigt!)

Det är underförstått. Det behöver inte förklaras. Samma sak gäller förstås om ordet svensk och ordet invandrare.

Men detta vill Zaremba dissekera, inte för att bringa klarhet, utan för att bevisa sin förmenta intellektuella överlägsenhet visavi Sverigedemokraterna!

Det är därför att det blivit så, att när Sverigedemokrater talar om svenskar och invandrare, i vardaglig bemärkelse, så skall de inte få framföra sitt egentliga budskap utan detta skall dränkas med semantiska hårklyverier.

Det är inte intellektuellt hederligt.

Inte blir det hederligare när man som Zaremba och andra försöker reducera kraven på minskad invandring till nostalgi, eller sorg över att förvandlingen av Sverige gått för fort. Snyft, vad empatiskt!

Men det handlar inte om det.

Utan om asylsökande som inte har asylskäl eller id-handlingar.

Om asylsökande som åker till norra Irak på semester i väntan på permanent uppehållstillstånd.

Eller hem till Afrika för att könsstympa sina döttrar.

Det handlar om brottslighet. Om vad man kan konstatera när man ser på "Efterlyst" om invandrares skrattretande överrepresentation i de fall som tas upp.

Det handlar om Rosengård. Om kravaller.

Om muslimer som avskyr samhället omkring dem och vill hindra att deras barn blir en del av det.

Det handlar om överhetens falska argument för att försvara en för stor invandring och dess rädsla för att sticka ut hakan för att då knuffas bort av kollegorna från de skattefinansierade köttgrytorna.

Ett särskilt falskt argument, som har sken av vetenskaplighet, är att vi har eller kommer att få en arbetskraftsbrist, som tvingar fram en fortsatt massinvandring.

Förutom att rent sunt förnuft säger att det argumentet haltar när vi redan har en massarbetslöshet, som dessutom växer i finanskrisens kölvatten, så får påståendet om de kommande arbetskraftsbristen heller inget stöd av forskare.

Detta, herr Zaremba et consortes, detta är lite av bakgrunden till invandringsmotståndet i Sverige och i andra europeiska nationer. Det handlar alltså väldigt lite om någon nostalgi för ett förlorat folkhem! De flesta invandringskritiker, som undertecknad, är lika urbana som Nyamko Sabuni och Maceij Zaremba.

En del av oss har till och med själva varit invandrare, utomlands, men det är väl skillnad på invandrare och invandrare, eller hur? "Man skall inte dra invandrare över en kam."

Sedan undrar jag om Zaremba, som jude, anser att vem som helst kan bli israel. Eller kurd. Om jag flyttar till Kurdistan och gifter mig med en kurdiska, blir jag då automatiskt kurd?

Shimon Peres förklarade inför den socialdemokratiska partikongressen 2001 varför judarna måste förbli i betryggande majoritet i Israel.

Han pekade på Libanon, som en gång varit kristet. Nu är det muslimskt precis som alla andra stater i Mellanöstern. Om muslimer skulle bli i majoritet även i Israel, så skulle Israel upphöra att vara en judisk stat.

Är Zaremba för eller emot att Israel förblir en judisk stat? Och om han är för att Israel förblir en judisk stat, varför skulle han då emotsätta sig att Sverige förblir en etniskt svensk stat? Bristande lojalitet mot Sverige?

Nu kanske han försöker blanda bort korten genom att reducera judiskhet till religion och kultur istället för till etnicitet. Men den gubben går inte. Sionismens grundare Theodore Herzl var väl jude?

Ändå var han ateist. Med andra ord, judiskhet är något mer än en religiös eller kulturell tillhörighet.

Melanie Phillips, författare till "Londonistan" och ivrig sionist, talar till och med om Israel som hemland för den "judiska rasen".

Anonym sa...

" Att vägra ta emot en utsträckt hand har för etniska svenskar i princip varit en omöjlighet, att handlande enbart förbehållet sina värsta fiender. "

Men snälla du, ta inte i så du spricker! Hemma i gruvbygden i Värmland fattade jag inte ens att man hälsade genom handslag förrän i högstadiet, så ofta såg jag folk som gjorde det, tänka sig du. Kramas ska vi bara inte prata om!

Där står man med händerna nedkörda i byx- eller jackfickorna och säger ett dämpat "hej" eller "tjen! (ja utan a på slutet!) och sen är det bra med det. Handskakningar var för stockholmare och karlstafjollor.

Anonym sa...

Åh just det, och där fanns inte så mycket mer än någon enda vallonättling som avvek från rödmosig hy i ansiktet och råttfärgat stripigt hår som ni nationella verkar tycka ÄR så vackert. Först i mitten av 80-talet kom de första iranska flyktingarna, men vad jag minns började vi inte skaka mera hand för det.

Anonym sa...

Sverigedemokraten Dragan Klaric uttrycker det ganska bra på sin blogg i en polemik mot en viss Refik Sener 2008-12-28:

"Jag har mitt ursprung i Kroatien, visst har jag väl samma hudfärg som många andra svenskar. Blodsband har jag inga i Sverige förutom då att vi varit i Sverige i 43 år och bildat egen familj med barn och barnbarn.

Men är jag mindre svensk bara för att artikelförfattaren Refik Sener säger så? Jag skulle vilja upplysa artikelförfattaren Refik Sener att svenskhet har att göra med hur man känner i hjärta och själ! Det är min tolkning av vem som är svensk och inte bit papper där det står svensk medborgare.

Har man inte det inom sig i sitt hjärta och själ då vet man inte vad det betyder att vara svensk."


Sedan finns det förstås de extrema som påstår att man automatiskt blir svensk när man blir medborgare eller de lika extrema som hävdar att man aldrig kan bli svensk om man inte är född i landet av svenska föräldrar vars släkt varit svenska medborgare i minst tre generationer.
Mellan dessa båda ytterligheter ligger väl sanningen.
/Lasse

Robsten sa...

-""Åh just det, och där fanns inte så mycket mer än någon enda vallonättling som avvek från rödmosig hy i ansiktet och råttfärgat stripigt hår som ni nationella verkar tycka ÄR så vackert.""-

Det där låter ju nästan lite rasistiskt. Skulle jag uttala mig på liknande sätt om en annan folkgrupp skulle rasiststämpeln komma flygagande i 120. Nu har jag faktisktb aldrig gjort det.:-(

Robsten sa...

Man kan också unfa vad motsatsen till "nationella" är? Är det dom som har flyttplaner till Jemen?

Anonym sa...

Lasse skrev:
"Det är väl klart att en människa som är född i ett annat land kan bli svensk."
------------------
Nej Lasse! Det kan de aldrig bli! Det tar generationer att bli svensk. Det de kan bli är "goda invandrare". Svensk och svenskar är en nationalitet eller med ett annat uttryckt en nationell identitet som inte har så mycket med medborgarskapet att göra egentligen. Det finns svenskar i andra länder också med andra medborgarskap t.ex. i USA och Finland.
Kurderna t.ex. finns i Turkiet och Irak men de räknar sig själva inte som turkar eller irakier utan som kurder trots att myndigheterna i dessa länder vill annat.
Förövrigt så känner jag många ungrare, alla utmärkta människor som smälter in bra i Sverige och troligen har alla svenskt medborgarskap. Men jag kallar dem för ungrare ändå, för det är ju det de är. Och varför skulle jag ta ifrån dem deras nationalitet?

Anonym sa...

-""Åh just det, och där fanns inte så mycket mer än någon enda vallonättling som avvek från rödmosig hy i ansiktet och råttfärgat stripigt hår som ni nationella verkar tycka ÄR så vackert.""-

Väldigt löjlig kommentar, som dessutom i själva verket avslöjar skribenten själv som den värste rasisten.

Vad samme skribent dessutom inte tycks inse eller kanske rent av hoppas på är att inom en inte alltför avlägsen framtid kommer dessa "rödmosiga" med "råttfärgat" hår inte längre finnas kvar.

Då kan han njuta av idel "svartskallar" med "mörkbruna" ögon över hela vår jord. Hur mycket mångfald blir det egentligen kvar då ?

Minngor sa...

Okej Rune. Enligt dig kan jag aldrig bli svensk. Det kan jag leva med för jag känner mig trygg i min svenskhet efter snart 40 år*S* Det jag undrar över vad du skulle kalla mina barnbarn.Jag farmor som är tyskfödd. Farfar helsvensk sedan urminnes tider statare/bondesläkt. Morfar spanjor. Mormor avkomma till Leijonhufvud en svensk adlig släkt sedan innan Gustav Vasa. Hon får fortfarande appanage från riddarhuset. I den släkten finns det en hel del influensor från hela europa. Min fråga är har mina barnbarn och deras avkomma någonsin en chans att bli svenskar enligt din syn på svenskhet.???

Robsten sa...

Ja mitt svar är glasklart Mingan;-) Klart de är svenskar.

Robsten sa...

Men denna eciga fråga till alla Sd:are om vad svenskhet är, det börjar bli dags att vända på frågan, menar mångkulturförespråkarna att det inte finns någon svenskhet? Då är de ju lätta att sätta på pottan, finns det finnar, iramier då? O.s.v.. Finns svenskhet enligt mångkulturförespråkarna kan de ju själva definiera den.

Men ärligt talat, är det något att käbbla om? Det finns viktigare områden att föra diskussionen på. regler och lagar, samt praxis vid immigratinspolitiken och integrationspolitiken. Inget kan någonsin förändras genom "svenskdiskussionen".

Anonym sa...

Rune, akta dig för att påstå att finlandssvenskar är "svenskar". När jag berättade för min finlandssvenska hustru att hon egentligen är svensk så såg hon bister ut och personligen har jag ännu aldrig träffat en finlandssvensk som kallat sig för svensk. Den finlandssvenska släktgrenen är stor så visst har vi ibland fört diskussionen men någon finlandssvensk "svensk" har jag ännu inte träffat.
F ö har finskhet och finlandssvenskhet mer med språk än med etnicitet att göra.

Personligen tycker jag att du har fel när du påstår att det tar generationer att bli svensk men var och en får förstås ha sin egen uppfattning.
Själv kommer jag ihåg flera hemvärnssoldater i min gamla bataljon som hade utländskt ursprung och med vilken stolthet de sydde på den svenska flaggan på uniformens vänstra överarm. De betraktade sig som svenskar och det gjorde övriga hvsold också så något problem med svenskheten uppstod aldrig.
Och varför exkludera människor som känner lojalitet och samhörighet med oss "riktiga svenskar"?
Fast jag är nog ingen riktig svensk jag heller eftersom farfar var från Danmark och mormor hade finska rötter.
/Lasse

Minngor sa...

Just det Robsten. Frågan är var går gränsen för den "svenska " godheten ? När kommer vi till den punkt där sammhället tar för mycket stryk. Finns det ett samband mellen dom nedskärningarna i välfärden, arbetslöshet och invandring ? I min enfald tror jag faktiskt att så är fallet på något sätt.
Om det sitter 10 personer i en båt för 12 och det ligger 1000 personer runt om i vattnet och vill kliva i båten och 5 lyckas ja då sjunker båten och då kommer även dom tio som satt i båten från början att drunkna. Har dom 998 som i alla fall skulle ha drunknat någon nytta av att dom 10 som satt i båten från början också strök med ??? Det är frågan. ?

Robsten sa...

Saken är ju den att i verkligheten är det ytterst få av de 1000 runtomkring som drunknar om de inte kommer i båten. En typisk historia är väl den som den tragiskt mördade Fadime Sahindal hade bakom sig. Hon sade själv till riksdagen 2001 att

"När jag var sju år gammal flyttade vi till Sverige, av ekonomiska skäl."

http://www.fadimesminne.nu/tal_ar_fadime.html

Så hela saken är ännu mer tragisk än din liknelse, verkligeheten "överträffar" dikten igen.

Anonym sa...

Minngor, de som styr båten kommer aldrig att erkänna att båten inte kan ta hur många som helst. De har hela sitt liv hävdat att livbåten Svea kan ta ombord alla som vill det och hur kan de nu backa från det påståendet?
I sin desperation kan de nog tänka sig att putta någon åldring överbord till förmån för någon skeppsbruten och om någon skulle protestera så svarar de att "man får inte ställa människor på havet mot varandra och varför skulle just vi ha ensamrätt på just den här båten?"
Med "vi" menas i sammanhanget "ni" eftersom de själva är fast förankrade vid rodret och inte har så mycket emot att andra, mer tacksamma människor, fyller båten. Dessutom finns det ju inte någon skillnad på människor.
De kriminella som ligger i vattnet har nämligen lika stor rätt som alla andra att komma ombord på livbåten Svea, eller hur?
/Lasse

Minngor sa...

Ja Lasse,
Nu är det ju så att är dom fast förankrad i båten kanske dom känner sig trygga men till tjuven och sist är det just dom som kommer att gå till botten först, med båten, när den väl sjunker.*S*
Det har hänt i historien förr ett antal gånger och som sagt "historien upprepar sig".

Anonym sa...

Minngor skrev:
"Okej Rune. Enligt dig kan jag aldrig bli svensk. Det kan jag leva med för jag känner mig trygg i min svenskhet efter snart 40 år*S* Det jag undrar över vad du skulle kalla mina barnbarn.Jag farmor som är tyskfödd. Farfar helsvensk sedan urminnes tider statare/bondesläkt. Morfar spanjor. Mormor avkomma till Leijonhufvud en svensk adlig släkt sedan innan Gustav Vasa. Hon får fortfarande appanage från riddarhuset. I den släkten finns det en hel del influensor från hela europa. Min fråga är har mina barnbarn och deras avkomma någonsin en chans att bli svenskar enligt din syn på svenskhet.???"

-----------------

Ja visst är dina barnbarn svenska.
Men hade alla i deras familj varit utlänningar så hade det ju varit mera tveksamt. Du själv som är född tysk är ju givetvis tyska även om du är svensk medborgare. Inget fel i det. Jag känner många utmärkta tyskar i Sverige som har svenskt medborgarskap. Jag har inget otalt med dem.
Själv misstänker jag att jag kan ha en tysk anfader som levde i slutet av sjuttonhundratalet men vi har ännu inte kommit till klarhet var han kom ifrån.
Nationalitet är ju något som man får från födseln. Jag blir inte kines för att jag flyttar till Kina och inte mina barn heller. Möjligen mina barnbarn?

Minngor sa...

Nåja Rune,i.o.f.s. ointressant för mig vad du tycker. Det som räknas är hur jag känner mig och hur min omgivning uppfattar mig.Ha en bra dag. *L*

Emelie sa...

Undrar om Jimmie Åkesson skulle tycka att en kvinna med huckle som tog i hand var svensk?? Antagligen inte..