lördag, maj 09, 2009

Pakten Tyskland - Sovjet -39

Det har talats om Sovjetunionens pakt med Hitler många gånger i olika diskussionsgrupper, bloggar mm. Den har fått proportioner den inte förtjänar då det slöts massvis med avtal under mellankrigstiden, samtliga dessa avtal hade karaktären av taktiska avtal och ingick i ett slugt spel mellan staterna. Dessutom förekommer en ganska aktiv historierevision som inte vilar på faktiska grunder. Den politiska inriktning som för tillfället sitter på makten och medierna kan sällan motstå frestelsen att göra om verkligheten en smula, så att den mer passar den egna politiska agendan. Många av de stater som slöt avtal med varandra var sedermera i krig med varandra.

Tyskland lämnade Polen efter första världskriget, ett resultat av detta var att inom polens gränser fanns det både ukrainare och tyskar, både Tyskland och Sovjet var mycket missnöjda med polens gränsdragning, I det s.k. Rigafördraget 1921 utvidgade Polen sin gräns ytterliga vilket gjorde Sovjet ursinnigt. 1921 skrev så Polen en pakt ihop med Frankrike, i detta läge var faktiskt Tyskland militärt underlägset Polen, detta som en följd av första världskriget och de avtal som Tyskland tvingades följa.

I ren desperation tog då tyskarna kontakt med ryssarna, detta för att bilda en motvikt mot det då relativt starka Polen. Detta var alltså INNAN Hitlers tid. Så 1922 slöts "Rapallofördraget". Det innebar militärt samarbete riktat mot Polen som ju båda stater hade ett horn i sidan till. Så tog då Hitler makten, han skrev en tid efter sitt maktövertagande sin andra bok, som utkom 1928. I denna bok framstår det helt klart att Sovjet, (bolsjevikerna, som han uttryckte det), var tysklands fiende nr1. Han ville göra Polen till en allierad i kriget mot Sovjet, samt glömma gamla gränstvister. Han ville handla tvärt emot vad de gamla Preussen gjorde.

Upprepade gånger vädjade den nye rikskanslern till polackerna om att göra upp de gamla gränstvisterna i godo. Så 1934 kunde en förbluffad omvärld konstatera att Tyskland och Polen skrev på en non-aggressionspakt. I pakten ingick t.o.m. att det skulle tillsättas kommissioner som skulle gå igenom de båda ländernas skolböcker, samt rensa ut sådant som kunde så hat mellan de båda folken. Omvärlden började betrakta Polen och Tyskland som bundsförvanter.

Under 1938 började dock gränstvister återigen dyka upp mellan Tyskland och Polen. Ribbentrop krävde bl.a. att Danzig skulle återlämnas till tyskarna. Den polske utrikesministern Beck vägrade. Det skall sägas att vid denna tid så var polens självförtroende högre än dess militära förmåga, de hade inte riktigt hängt med i tysklans militära upprustning. Dessutom var de oroliga att bli för hårt knutna till det i omvärlden misstänkliggjorda Tyskland. Under dessa sista år innan kriget bryter ut så ökade trakasserierna i Polen mot såväl judar, tyskar som ukrainare. En urladdning synes oundviklig. I slutet av 39 skrev så Chamberlain på en garantipakt med Polen. Om landet blev utsatt för angrepp skulle England stå på Polens sida, detta gav Polen en farlig känsla av trygghet. Samtidigt som det definitivt skrotade Hitlers planer på en angreppspakt mot Sovjet.

England hade också börjat förhandla med Sovjet om en s.k. säkerhetspakt, men p.g.a. att engelskmännen hyste ett visst förakt för bolsjevikerna så gick förhandlingarna mycket trögt. I detta läge gjorde Hitler en framstöt och skickade Ribbentrop till Moskva samt slöt en "icke angreppspakt". Detta satte naturligtvis punkt för Engelskmännens förhandlingar. I denna icke angreppspakt ingick i förtäckta ordalag att de två nationerna skulle dela på Polen. Det var egentligen vad hela pakten gick ut på då de båda nationerna under en lång tid legat i tvist med Polen. Många bedömare menar också att Hitler lurade Sovjet, (vilket de bevisligen gjorde), och lättare kunde genomgöra sina expansionistiska planer för det tusenåriga kriget. Ryssarna kände hela tiden hotet från Tyskland och ville vinna tid för att rusta upp sitt försvar.

Det är i detta sammanhang man skall se Tysklands och Sovjets pakt som det otaliga gånger hänvisas till. Ofta har pakten antagit helt orimliga proportioner i historiebeskrivningar. Man bör snarast anklaga Stalin för att vilja lägga under sig halva Polen, än för denna rakt igenom taktiska pakt med Tyskland, som ALLA visste skulle spricka ganska snart.

Faktauppgifter: Lars Ericson, Folke Schimanski, Birgitta Kurtén-Lindberg, Harrison E. Salisbury
Böcker: ”Andra världskriget”, Lars Ericson. ”Östfronten”, Harrison E. Salisbury

21 kommentarer:

Anonym sa...

Jag förstår inte vad det är för "orimliga proportioner" som du menar att Ribbentrop-Molotov-pakten har fått. För Polens vidkommande kan den knappast överskattas.

Dessutom ärdet anmärkningsvärt att du försöker rättfärdiga tillintetgörandet av en nationalstat av två expansiva imperier med ett citat som: "Under dessa sista år innan kriget bryter ut så ökade trakasserierna i Polen mot såväl judar, tyskar som ukrainare. En urladdning synes oundviklig." och "Tyskland lämnade Polen efter första världskriget, ett resultat av detta var att inom polens gränser fanns det både ukrainare och tyskar, både Tyskland och Sovjet var mycket missnöjda med polens gränsdragning".

Västeruopas folk har mycket att tacka den polska nationen för och alla nationellt sinnade borde inte annat än känna sympati för Polens öde.

Robsten sa...

Man tar pakten för inteckning i att Sovjet och NaziTyskland skulle ha samabetat utöver Polenfrågan, vilket du ju inte gjorde. Massvis med fördrag slöts mellan olika länder under den aktuella tidpunkten, massvis med fördrag skulle kunnat kritisras likt nämnda pakt.

Det är precis det, jag försökerinte rättfärdiga någonting, bara skriva vad som faktiskt hände, UTAN några politiska vinkllingar åt något håll. Extremt ovanligt i dagens deabttklimat, alla har någon agenda de vill ha in i historien, ingen försöker enbart beskriva vad som faktiskt skedde. Nåja, ingen som inte var med sitter på någon absolut sanning, det tar jag för givet att alla förstår.

lasse sa...

I det hemliga tilläggsprotokollet delade tyskarna och ryssarna upp bl a Finland, Baltikum och Polen mellan sig.
För vårt östra grannland blev resultatet en katastrof eftersom man förlorade en tiondel av landets yta och 400 000 människor tvingades lämna sina hem.
Sammanlagt stupade 75 000 finska soldater p g a fördraget som enligt Robsten fått "orimliga proportioner".

Robsten sa...

Jag vet inget om något "hemligt" tilläggsprotokoll. Kan du länka det, eller hänvisa det på något annat sätt?
Stalin gjorde terrotoriella anspråk på Finlan, som de naturligtvis vägrade gå med på, då invaderade Stalin, han framförde en del orsaker såsom säkerhetspolitik och annat vi inte behöver fördjupa oss i. Men det avtal du pratar om låter otroligt, Finland gick jufaktiskt över på Tyskarnas sida i kriget, hur rimmar det med att "Tyskland och Sovjet delat Finland mellan sig"?

Efter att Sovjet stoppat sin offensiv gick Finland faktiskt själva till anfall i fortsättningskriget, en del av de 75 000 soldaterna kanske stupade då också? Då var det väl snarast drömmar om Storfinland som var orsaken, som Mannerheim och andra potentater hade uibakhuudet, som ställde till med förluster.

Som kuriosa kan jag nämna att jag själv hade en styvfar som deltog i första kriget, när Sovjet anföll, hans berättelser är ett effektivt vaccin mot att jag skall ge det för småm proportioner. Min styvaf, som hette Lennart förövrigt, deltog dock inte i fortsättningskriget, som enligt honom var en HELT annan sak.

Vi kan inte skriva om historien hur som helst. Det som hände det hände. Vi vill så gärna förstärka vår politiska agenda så vi "bättrar på" historien. De som tror att jag hyser de minsta sympatier för varken nazityskland eller sovjetimperiet måste vara dumma i huvudet. Däremot hyser jag symåatier för en riktig historiebeskrivning utan att man moddelerar om den så det passar sina eghna syften.

lasse sa...

Tyskland och Sovjet delade inte på Finland. Finland förklarades ligga inom sovjets intressesfär.
Förekomsten av tilläggsprotokollet erkändes av ryssarna inte förrän 1988 även om texten varit känd sedan länge.

Siffran 75 000 är de stupade i alla tre krigen 1939-44.

http://www.lituanus.org/1989/89_1_03.htm

http://www.fordham.edu/halsall/mod/1939pact.html

http://www.defmin.fi/index.phtml?s=266

lasse sa...

Den ryska texten finns att läsa här:
http://www.obraforum.ru/lib/book2/105.htm

Nu är min ryska väldigt rostig men jag skulle vilja översätta artikel 1 så här:
"Om det sker territoriella eller politiska ändringar i Finlands, Estlands, Lettlands och Litauens områden skall Litauens norra gräns vara gräns för Tysklands och USSR:s inflytande."

I och med detta blev det fritt fram för Stalin att anfalla Finland och Polen samt att ockupera Estland, Lettland och Litauen.

Ördög sa...

Hej, Robsten - och glad Europadag!

Jag har följt med din blogg i flera års tid, och betraktar dig som en av de alltför få verkligt klartänkta och pålästa aktivisterna i bloggosfären. Jag tänker (åtminstone tills vidare) också fortsätta att göra det, även om ditt senaste inlägg fick mig att haja till och undra om någon illvillig hackare tagit över. Visst har man stött på svenskar med svaga eller rent erbarmliga kunskaper om 1900-talets historia, men jag hade aldrig trott att även du kunde ge prov på sådana.

Att det existerade ett hemligt tilläggsprotokoll till den så kallade Molotov-Ribbentroppakten dras inte i tvivelsmål av någon forskare längre. Sovjetunionen och dess papegojor i andra länder förnekade mycket riktigt med emfas protokollets existens fram till dess att systemet låg i själatåget i slutet av 1980-talet. Dock ackompanjerades det slutliga erkännandet av det famösa dokumentet i sedvanlig stil av allehanda förklaringar. Lasse har anfört några bra länkar, långt fler kan uppletas. Vad sägs om dessa pressklipp från två decennier tillbaka? (Tänk, till och med DDR hann erkänna tilläggspapperets existens innan systemet föll samman ...)

http://www.nytimes.com/1989/08/24/world/poland-condemns-nazi-soviet-pact.html
http://www.nytimes.com/1989/05/25/world/poland-acknowledges-soviet-nazi-pact-on-its-fate.html
http://www.highbeam.com/doc/1P2-1207280.html
http://www.highbeam.com/doc/1G1-156070220.html
http://www.highbeam.com/doc/1G1-156057839.html

Och så några ord om varför Finland "gick över på Tysklands sida", som du uttrycker det. Efter den bittra marsfreden 1940, där Finland förlorat en tiondel av sitt territorium, fortsatte Sovjetunionen sina påtryckningar. Man ockuperade Baltikum, krävde att den nya finsk-ryska gränsen skulle dras längre västerut än vad som stipulerades i fredsavtalet, provocerade fram oroligheter med hjälp av "Samfundet för fred och vänskap mellan Finland och Sovjetunionen", ställde krav på Petsamo etc. Även nedskjutningen av trafikflygplanet "Kaleva" i juni 1940 bör nämnas.

http://www.hs.fi/english/article/Americans+launch+search+for+Finnish+passenger+airplane+iKalevai+shot+down+in+1940+/1135236696317

I ett sånt läge var det fullkomligt naturligt att Finland sökte efter stöd. Frankrike var besegrat och ockuperat av tyskarna, Storbritannien slogs för sitt liv och hade inte resurser att undvara för Finlands behov. Och Sverige iakttog sin välvilliga neutralitet ... Den enda europeiska makt som kunde - och ville - erbjuda Finland hjälp, ekonomisk och militär, var Tyskland.

Om du har gått genom isen och skriker efter hjälp, och så får se en hjälpare komma skyndande - skulle du först höra dig för om hans politiska åsikter innan du väljer att grabba tag i repet han kastat åt dig? För Finland - liksom även för Sverige - gällde det under kriget att maövrera mellan två onda makter. Utgångsläget för våra båda länder var visserligen helt annorlunda, men du får gärna redogöra för hur Mannerheim och "andra potentater" enligt ditt förmenande borde ha handlat.

Slutligen - de finländska förlusterna var i vinterkriget cirka 23.000 döda, och i fortsättningskriget (inklusive operationerna mot tyskarna 1944-45) cirka 66.000 stupade och saknade.

För mer information på svenska rekommenderas Henrik Meinanders Finlands historia 4 (1999) samt Max Jakobsons böcker Finlands väg 1899-1999 (1999), Våldets århundrade (2001), År av fruktan och hopp (2002) och Bokslut (2004).

Vänligen,
Ördög (Helsingfors)

Robsten sa...

Jag lade ju inga värderingar i att Finland sökte hjälp av Tyskland, jag sade att det inte i så fall var i enlighet med det avtal som Sovjet och Tyskland signerade. Detta visar väl också att man kan ta alla dessa avtal med en nya salt. Det gör nämligen opolitiska forskare. Det går politik i allt, det finns faktiskt en histora som är skriven av opolitiska forskare.

vad exakt i min artikel stämmer inte med verkligheten? Uppgifterna är hänmtade från de historiska böcker och källor jag nämner.

Att avtalen mer var av taktiskt art står också i dessa källor. Att Finland dessutom får hjälp av hitlertyskland visar väl också avtalens taktiska art.

Att Tyskland faktisk anföll Sovjet på bred front i operation Barbarossa visar också att avtalen inte var knappt mer värda en papperet de var skrivna på.

jag hävdar fortfarande att många övervärderar avtalens betydelse. Och då menar jag själva avtalen, inte krigen i sig, det trodde jag var glasklart, men tydligen inte.

Ördög sa...

Avtal har alltid brutits och kommer alltid att brytas. I det hänseendet är Molotov-Ribbentroppaktens öde inte unikt. Jag blev bara jävligt sur över att du - år 2009! - aldrig hört talas om tilläggsprotokollet, och likaså över din undermåliga framställning av Finlands medverkan i andra världskriget. Jag betvivlar visserligen att man kan skriva historia helt "opolitiskt", men det var inte syftet med mitt svarsinlägg.

Ördög

lasse sa...

Men avtalen var ju själva förutsättningen för sovjets anfall mot Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen.
(Jo, jag vet att Sovjetunionen inte "anföll" Polen 1939 utan "gick in i" landet och "marscherade in" i de tre baltiska staterna. Åtminstone brukar det framställas så i svensk historieskrivning.)
För övrigt håller jag med Ördög om att den genomsnittlige svenskens kunskaper om Finland och Baltikum är dåliga. De kan förmodligen rymmas på en myggas lillfingernagel.

Angående Robstens påpekande om vikten av att se till fakta så är det visserligen sant men då är det också sant att Storbritannien och Frankrike startade andra världskriget genom att 1939 förklara Tyskland krig. För detta brott mot mänskligheten och som kostade miljoner människor livet borde alltså Churchill och Daladier ha ställts inför rätta?
Lasse
Tammerfors

lasse sa...

Förlåt, det var faktiskt Chamberlain som drev igenom beslutet att förklara krig mot Tyskland och som därmed är ansvarig för det andra världskrigets utbrott och därför borde ha ställts inför rätta för brott mot mänskligheten.
Eller hur?

Robsten sa...

Men ingen anklagar honom för det, det var ju Tyskland som anföll Polen. Storbrittanien kunde inte, genom saker de sagt tidigare, bara sitta och titta på. hade förresten inte Polen och Storbrittanien ett avtal de också, som stipulerade hjälp från Strobrittanien vid aggression? Jag är osäker, det fanns så många avtal vid denna tidpunkt.

Västvärden skulle väl snarast ha agerat tidigare och fastare mot Tyskland, alla såg väl vart det barkade. kriget hade ju kommit antingen Storbrittanien förklarat Tyskland krig eler inte, avtalet saknade ju betydelse i den mån. Det var också min utgångspunkt me artikeln, avtalens bristande betydelese.

lasse sa...

Det är glädjande att du erkänner dig osäker på vilka säkerhetsgrantier som Frankrike och Storbritannien hade gett till Polen. Det är en av anledningarna till att jag läser din blogg eftersom bloggvärlden eljest är fylld av människor som tror sig veta allt.
En sådan här diskussion är alltid nyttig, inte minst för mig eftersom jag tvingats leta efter material om Molotov-Ribbentroppakten och visst har jag under resan lärt mig något nytt.
Mvh

Robsten sa...

Oki, även jag har lärt mig något nytt. Speciellt när jag lite slarvigt skriver om Finlands roll, mest för att jag inte har tid att skriva ingående. Då märker jag att det finns människor i vårt grannland som läser detta och som fäster stort avseende vid dessa tilldragelser. Även jag bör vara lite mer stringent faktiskt, ber våra bröder i vårt östra grannland om ursäkt :-(

Sedan märker jag hur mitt minne sviker lite, jag har fyllt 50 och det var ett tag sedan jag studrade kriget, som i min ungdom var ett facinerande specialintresse. Att jag sedan hade en styvfar som deltog i det på finnarnas sida gjorde ju inte mitt intresse mindre.

Ha en bra helg ;-)

lasse sa...

Varje gång jag går till affären ser jag de cirka åttio soldatgravar som blev resultatet av pakten mellan Hitler och Stalin.
Min kommun är inte stor och jag gissar att det kändes svårt för invånarna i byn att bli av med så många unga män bara för att två diktatorer ville behärska nya landområden.

Ibland funderar jag över den major i min ålder, 55+, som tydligen stupade i augusti 1944. Varför var han i frontlinjen?

Många frågor och få svar.
Den som är intresserad av Finlands krig bör läsa Rintalas bok "Och denna stund finns ej mer i morgon".
Mvh

Anonym sa...

Det här blev ett underbart getingbo.

:-)

Apropå fördrags hållande och inte hållande. Om jag minns de senaste biografierna jag läst över Stalin och Hitler, fanns det en stor fascination över Hitler från Stalins sida. Det är inte heller alls uteslutet att det där till och med fanns klara sympatier för Hitler. Möjligen kan detta vara en delförklaring till Stalins kollaps i samband med att Tyskland anföll Sovjet, och under en tid var oförmöget till vettiga motåtgärder. För för en gång skull så litade Stalin på en utländsk kollega - Hitler.

Vad Hitler hade för åsikter om Stalin personligen minns jag inte på rak arm, men nämner inte Bengt Liljegren i sin Hitlerbiografi något om sympatier för Stalin före kriget?

I vilket fall, Molotov-Ribbentroppakten, togs på största allvar av Sovjetunionen. Man såg med inrotat och ideologiskt betingad misstänksamhet på de kapitalistiska demokratiska stormakterna. Tyskland däremot, under dess nazisocialistiska ledning, med leninisten Goebbels i spetsen, ansåg man att man både förstod och kunde göra affärer med. Vilket blev en väldigt dyr läxa.

Säffle

Robsten sa...

"Om jag minns de senaste biografierna jag läst över Stalin och Hitler, fanns det en stor fascination över Hitler från Stalins sida. "

Har jag faktiskt aldrig hört talas om.

" Möjligen kan detta vara en delförklaring till Stalins kollaps i samband med att Tyskland anföll Sovjet, och under en tid var oförmöget till vettiga motåtgärder. För för en gång skull så litade Stalin på en utländsk kollega - Hitler.
"

Nä, enligt Harrison E Sallisbury (som jag litar mest på i desa sammanhang, en opolitisk militärhistoriker) så visste Stalin och de sovjetiska generalerna att Hitler skulle anfalla förr eller senare. Stalin var paranoid, som så ofta med paranoida människor så hamnar de helt fel. Stalin trodde att Hitler ´ville provocera fram ett krig, genom att inte svara på provokationerna så trodde Stalin att han kunde fördröja kriget (även Stalin visste att kriget skulle komma, i ljuset av det blir avtalen ännu mer ihåliga). När så Hitler inledde opertion Barbarossa så trodde Stalin, som den paranoida människa han var, att det var ett provokationsförsök av Hitler. Generalerna försökte med alla medel övertyga Stalin att det faktiskt var fullt krig. Sakta sjönk detta in i Stalins hjärna, lite för sakta kan man tycka.

Anonym sa...

""Om jag minns de senaste biografierna jag läst över Stalin och Hitler, fanns det en stor fascination över Hitler från Stalins sida. "

Har jag faktiskt aldrig hört talas om."

http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=51&vid=456

Jag må vara en klåpare på bloggeri, men 1900-talshistoria är jag hyfsad på... ;-))

Säfflemannen

Fantastiskt intressant ämne du tar upp, även om jag förstås har en och annan synpunkt!

Anonym sa...

"När så Hitler inledde opertion Barbarossa så trodde Stalin, som den paranoida människa han var, att det var ett provokationsförsök av Hitler. Generalerna försökte med alla medel övertyga Stalin att det faktiskt var fullt krig. Sakta sjönk detta in i Stalins hjärna, lite för sakta kan man tycka."

Stalins beteende strax före och under det tyska anfallets första tid var helt oansvarigt. Enligt Simon Sebag Montifiores biografi "Stalin - The Court of the Red Tsar" (kapitel 33) får Stalin någon form av mentalt sammanbrott. Eftersom Sovjet är en diktatur, kan inte problemet heller lösas, utan någon miljon sovjetsoldater infångas direkt utan strid, och enorma landvinster görs av tyskarna. Detta beror inte på att Stalin in absurdum tror att det är en provokation, utan på att Stalin då inte alls fungerar som nav och härskare för sovjetstaten. Montifiores skildring, vilken jag inte betvivlar med tanke på dennes renommé idag, är ytterligt generande och pinsam för Stalin. Jag anser att denna ofantliga fadäs, trots de floder av riktig information som Stalin fick om Tysklands aktiviteter, endast kan förlaras med att Staling närmast på ett personligt plan litade på Hitler. Exakt vad denna handlingsförlamning berodde på får vi dock nog aldrig veta.

Den i och för sig läsvärde Salisbury du refererar till dog 93 och slutade sin aktiva tid före det, och har inte kunnat ta del av all den information som gjorts tillgänglig efter murens fall.

Säffle

Robsten sa...

Säffle: "" Faktum är dock att de svurna ideologiska fienderna inte tycks ha hyst något personligt agg mot varandra, snarare tvärtom. Hitler beundrade Stalins
maktutövning och kallade honom en ”genialisk karl”. Han förkunnade också att ”om Churchill är en schakal, är Stalin en tiger”. Och när Stalin 1934 nåddes av nyheten att Hitler låtit mörda Ernst Röhm och andra SA-ledare under ”de långa knivarnas natt” utbrast han: ”Hitler, vilken stor man! Så där ska man hand-
skas med politiska motståndare.”
""

Kanske inte riktigt vad jag kallar historiska fakta, men det kan mycket väl stämma innan krigsutbrottet. De beundrarde varandras maktutövning och hänsynslöshet som diktatorer (Hitler var inte diktator i början då han ju blev vald, men sedan avskaffade han ju valen).

Jag läser en bok om media och intervjuteknik. Författana höjer Göran Persson till skyarna, det innebär ju inte att de är sossar, det innebär att Göran Perssons sätt att behandla besvärliga och smarta journalister inponerar på författarna ochmånga av tricken de lär ut är trick som Persson använt, och kanske också varit först med att använda.

Det här vill jag mena saknar större historisk betydelse ändå. OK, Stalin var impad av Hitlers sätt att mörda politiska motståndare. OK?

Dessutom gällde detta innan kriget, i krigets slutskede hatade Stalin Hitler. Det finns rätt bra beskrivet i Harrison E Salisburys "Östfronten".

Robsten sa...

""Stalins beteende strax före och under det tyska anfallets första tid var helt oansvarigt. Enligt Simon Sebag Montifiores biografi "Stalin - The Court of the Red Tsar" (kapitel 33) får Stalin någon form av mentalt sammanbrott.""

Stämmer med mina historiska källor.

""Eftersom Sovjet är en diktatur, kan inte problemet heller lösas, utan någon miljon sovjetsoldater infångas direkt utan strid, och enorma landvinster görs av tyskarna""

Stämmer utan tvekan.


"Detta beror inte på att Stalin in absurdum tror att det är en provokation, utan på att Stalin då inte alls fungerar som nav och härskare för sovjetstaten"

Han trodde in absurdum att det var en provokation de första dagarna, sedan kollapsar han, i stort sätt riktigt, men i början spelar Stalins felbedömning roll.

""Montifiores skildring, vilken jag inte betvivlar med tanke på dennes renommé idag, är ytterligt generande och pinsam för Stalin.""

Absolut!

"Jag anser att denna ofantliga fadäs, trots de floder av riktig information som Stalin fick om Tysklands aktiviteter, endast kan förlaras med att Staling närmast på ett personligt plan litade på Hitler."

Nej! Stalin litade inte på någon, absolut inte på Hitler. Enligt Salisbury (som jag fortsätter attb referera till, eftersom han var utpräglad opolitisk) så visste Stalin och alla sovjetgeneraler att kriget skulle komma och att tyskarna skulle anfalla förr eller senare. Stalin ville dra ut på det för att Sovjet låg efter i sin upprustning (som också berodde på Stalins egna utrensningar av duktiga generaler).