Jag tycker om att cykla om somrarna, ibland har jag cyklat genom storskogarna vid Gladökvarn och vidare till Länna och Vidja. Mitt i storskogen ungefär vid Gladökvarn går en smal traktorväg som är helt underbar att cykla. Det är oftast väldigt långt till närmaste människa och det enda som hörs är naturens egna läten. Vid denna traktorväg upptäckte jag för några år sedan en liten stuga. Den såg gammal och förfallen ut men ändå hade den en viss charm. Den såg dessutom ut att vara gammal och ha anor från svunna tider. Jag greps av en oförklarlig kärlek till detta hus som låg mitt i den svenska ”urskogen”. För ett par år sedan när jag cyklade förbi den lilla stugan såg jag att den upprustats och snyggats till, jag skäms inte för att tala om att hjärtat tog ett glädjeskutt under bröstet. Det satt också ett emblem vid dörren som visade att en motorcykelklubb tagit den lilla stugan under sina vingars beskydd. I dag läser jag med sorg i hjärtat att den lilla stugan (från 1740 visade det sig) ute i storskogen brunnit ned. Brandorsaken är inte klarlagd vad jag vet ännu, men min första reaktion var att någon satt eld på stugan med flit. Den låg så till att den var helt oskyddad och vem som än ville skulle ha en hel natt på sig att göra precis vad den ville därute i obygden. Vi håller ändå tummarna för att brandorsaken var naturlig denna gång.
Oavsett hur denna brand startade så lever vi i ett samhälle där skolor, polisbilar, butiker och andra saker brinner med jämna mellanrum. Allt som är oskyddat brinner med en kuslig regelbundenhet. Vår historia brinner också upp med skolor och butiker, på Gärdet brann en gammal ek upp som såg dagens ljus på medeltiden. Brinner våra historiska minnesmärken inte upp skall det anläggas en stormarknad eller en ”upplevelsepark” som skövlar vår historia, ofta med motivationen att det skapas några jobb.
Ekonomiskt har vi det bra, de som har någorlunda bra jobb har det t.o.m. mycket bra. Vi har mobiltelefoner, bilar och datorer som får oss att känna oss rika. Vi lever i ett betydligt otryggare samhälle än fordom dock. Sammanhållningen och känslan av samhällelig gemenskap har försvunnit. Vi upplever inte längre att vi bygger vårt samhälle gemensamt med gemensamma intressen, att vi alla arbetar mot samma mål.
Vi arbetar faktiskt inte längre mot samma mål, vi har faktiskt inte längre den gemenskap vi fordom hade. Vi som tänker på andra värden än mobiltelefoner och bilar som livets högsta mål, vi som vill återskapa den gemenskap och något av den trygghet vi fordom hade, kallas ”främlingsfientliga” och skall ”isoleras” till varje pris. Klyftorna och motsättningarna mellan olika grupper i samhället blir därigenom definitiv. Vi som vill att samhället byggs med andra mål och värderingar än ”fri rörlighet” och globalisering” framställs plötsligt som ”onda”, ofta med någon slags fobi som t.ex. xenofobi eller homofobi.
Det är inte bara Rosengård som brinner, hela vårt samhälle brinner på ett symboliskt plan. Ja inte bara på ett symboliskt plan utan i låg skala även bokstavligt. Är detta verkligen det samhälle vi vill lämna över till våra barn och barnbarn? Är det detta samhälle som våra förfäder hade som vision om när de slet och släpade hela livet? Är det verkligen så här vi vill ha det, innerst inne?
6 kommentarer:
Så har det väl alltid varit, alltså att man upplever att utvecklingen går åt fel håll när man blir äldre.
Tricket är väl att lära sig skilja på den förfäran man kan känna pga gaggig nostalgi, från den förfäran man bör känna inför det verkliga civilisationsförfallet?
Helt klart är att den multikulturalistiska ideologins införande i svensk politik kan ge upphov till förfäran som har sitt upphov både i simpel nostalgi, och i en verklig försämring av samhällsbygget.
Helt rätt LP, helt rätt. Och jag hoppas jag får hjälp att skilja de två sakerna åt.
Är inte så säker på att det ALLTID varit så att man upplevt att utvecklingen gått åt fel håll. Tvärtom är jag övertygad om att det i andra "Riken" tycker att det blivit allt bättre på ålderns höst. Mycket av den uppskattning och skall vi kalla det auktoritet, var något som äldre erhöll med ålderns hjälp. Dagens samhälle är förmodligen det mest ungdomsfixerade i hela världshistorien
@Sivan
Det är sant, respekten för äldre kan vara mer eller mindre bra i olika kulturer under olika perioder. Just nu är den väl sådär, eller ganska kass om man skall var ärlig. Jag upplever att en del ungdomar är mycket tölpaktiga. Ibland verkar detta bero på vilken klass de kommer från, men lika ofta verkar detta kvitta.
Fast än värre är det med de som inte mognar när de blir äldre, utan fortsätter att bete sig som ohyfsade drängar även i vuxen ålder.
Vet inte om denna kategori ökat, men en inte alltför vild gissning säger mig att vi är beroende av det sociala kapitalet för att man åtminstone i vuxen ålder skall ha en chans att utveckla empati och medkänsla och därmed också fatta poängen med hyfs.
Det sociala kapitalet, kan jag däremot helt säkert säga, är snart förbukat fullständigt!
Utan nationalism, alltså att man inte låter svenskhet ha ett värde i sig, så reduceras människovärdet till vad du kan eller förväntas prestera. Att åldringar får ett lågt värde eller inget värde alls i ett sånt samhälle är väl en självklarhet? Liksom även handikappade naturligtvis. Utan nationalism så finns det inget sammanhang mellan generationerna. Detta märks extra tydligt inom åldringsvården, där invandrare är en majoritet bland de anställda. Dementa som oftast saknar närminne kan minnas saker långt tillbaka i sin barndom men de kan inte utveckla dessa minnen när de vårdas av personer som till exempel inte vet vem Lennart Hyland var eller någon annan personlighet från förr i tiden. Vårdaren har av naturliga skäl ett mycket vagt intresse för svensk historia och vet kanske inte ens hur Sverige var före 1980 eller däromkring. Det brukar leda till att den demente sluter sig och slutar prata vilket när det gäller demens innebär en snabbare utveckling av sjukdomen. Att vårdaren oftast har en knackig svenska och den demente hör illa gör inte det hela bättre. Partierna med en fin människosyn ser vården som en avstjälpningsplats för svårplacerade invandrare (som ändå skiljer sig från de som är omöjliga att placera), dementa röstar inte i alla fall så de blir en ointressant målgrupp för samtliga partier i riksdagen.
Jag håller inte med om att samhället är ungdomsfixerat. Vi har högst ungdomsarbetslöshet i Europa kombinerat med högst invandring.
Angående människovärdet så är det ett värde som vi bestämmer själva, inte universum. När det inträffar större katastrofer så är det väl ganska tydligt att universum i sig själv inte tycks uppleva det som att människan har något värde alls och på det sättet är vi alla lika värda (är lika med noll).
När pensioner en gång i tiden infördes i landet så var det baserat på att de gamla hade ett värde eftersom dom hade byggt upp landet, men objektivt sett så är det mer praktiskt att strunta i dom gamla efetrsom dom aldrig kommer att bygga upp landet igen. Det är vi, svenska medborgare, som ger åldringar och svårt handikappade ett värde. Eller att man struntar i dom så som regering och riksdag gör och använda dom som något man kan spara in pengar på, vilket kommer att ske nästa år.
Blodsband och kärlek kan göra att vi ger vissa människor i våra liv ett extra speciellt värde. När det gäller att ge värde åt andra människor runtomkring en så är det inte något som bara uppstår av sig själv, vi måste bestämma oss för att dom som vi lever i ett socialt nära sammanhang med (=svenskar) måste få ett extra värde och att vi därmed själva får ett extra värde och vet att vi inte lämnas i sticket om vi någongång i livet inte klarar oss själva.
Skicka en kommentar