På SvD finns det en spalt där man kan skicka in sina problem till en psykolog för experttips. Ibland är det intressanta problem och psykologen kan understundom komma med tips som för en lekman verkar vettiga. Senaste artikeln i denna spalt fick dock mig att sätta kaffet i vrångstrupen. Rubriken var ”Sonen har rasistiska värderingar”, jag anade genast oråd inför denna rubrik. Vi vet ju inte om ”sonen” har verkliga rasistiska värderingar eller om han är allmänt kritisk till vår immigrations och integrationspolitik. Om denne unge man har verkliga rasistiska värderingar får man förstå att mamman är orolig, dock tror jag inte det förhåller sig så. Så här beskriver den oroliga mamman sin sons ”problem” En av mina söner, han fyller snart 18, uttrycker mycket konservativa och extrema åsikter och värderingar som oroar mig. Det handlar om stark främlingsfientlighet och rent rasistiska värderingar. Det kan även handla om en sådan sak som att kvinnliga präster inte har någon plats i kyrkan.
Ibland ser jag det som ett totalt förakt mot svaghet. En inre rädsla kanske för hans egen svaghet. Jag blir helt mållös när han sätter igång, ibland tror jag att han skämtar. Hans pappa och jag är sekulära, och står för religionsfrihet, åsiktsfrihet, demokrati.
Ett av hans argument, som jag har tagit till mig, är att jag som medelålders inte har en aning om hur det ser ut i skolan, på gatorna etcetera. Hur en del invandrarungdomarna struntar i givna regler, hotar andra och är våldsamma. Det är ju rätt, det har jag inte upplevt själv på nära håll, varken under min uppväxt eller nu.
Jag undrar om det bara är ett uttryck för en del i hans utveckling, eller om det ligger något mycket djupare och svartare inunder.
Ja, vad ska jag göra med den här hemska känslan att vi när en fascist i vår familj? Det låter kanske väl extremt och onyanserat det också, men jag kan faktiskt inte sätta någon annan beskrivning på hans idéer och värderingar. Beror sådana här saker på egen psykologisk otrygghet och svaghet?
Jag är allvarligt oroad över att det inte bara beror på ungdomligt oförstånd.
Vad psykologen svarar kan vi lämna därhän. Man får en stark olustkänsla i kroppen när man läser denna artikel och tänker osökt på det gamla Sovjet där oliktänkande fick effektiv ”psykiatrisk behandling”, vad är skillnaden egentligen? Sverige för en extrem immigrationspolitik jämfört med de allra flesta västerländska nationer, ändå så beskrivs de som har samma åsikter som majoriteten i vår jämförbara omvärld som avvikande och på gränsen till psykiskt rubbade. Vi får hoppas att mamman får facit framför sig någon gång och inser vad hon gjort.
Länk SvD
15 kommentarer:
Du har nog inte fattat att mamman är starkt ironisk.
Det här är ju ett lysande sätt att beskriva det rådande tillståndet i landet. Man är helt enkelt otillräknelig om man inte stöder massinvandringen.
"Den politiska korrektheten är starkare och viktigare än sitt eget kött och blod, det är fruktansvärt", skriver du.
Personligen tror jag inte att mamman är medveten om att hon är inlindad i en samhällelig propagandakampanj. Hon tror verkligen att hon har rätt.
Jag var nämligen själv likadan för ett halvår sedan. Min son uttryckte sig också alltid nedlåtande om "turkar", och jag avfärdade det inmbords som ungdomligt oförstånd och omogenhet och fnyste åt honom.
Dessbättre har han gått han på en gymnasieskola där det inte går särskilt många "turkar" så det har inte varit fråga om några stora motsättningar eller stora debatter.
Så jag tror att mamman helt enkelt inte fattar att det är HON som är förd bakom ljuset, eftersom hon inte kommer i kontakt med den bistra verklighet som sonen gör.
Läs förresten även Fas blogg, där han tar upp samma psykologifråga:
http://www.bloglovin.com/link/p/aHR0cCUzQSUyRiUyRmZhcy5tb3Rwb2wubnUlMkYlM0ZwJTNEMjU5OQ==/1483334/71439578/18/0/b/
Den här länken kanske funkar bättre
http://fas.motpol.nu/?p=2599
Det där med att mamman kanske behöver terapi är något jag tror stämmer. Mammans åsikter kan verka skrämmande, rentav avskyvärda för många och naturligtvis är det olyckligt att hon ska vara vårdnadshavare för en ung man som säkert haft det jobbigt en längre tid, men samtidigt ska man tänka på att hon säkert är rädd och otrygg i sin mammaroll och projiserar sina egna tillkortakommanden på sin omgivning. Hon behöver adekvat psykologisk hjälp, och inte fördömanden.
Jag håller med Anonym ovan. Sen ska man tänka på att det är samma typ av mamma som i Tyskland för c:a 70 år sedan stolt hade deklarerat att hennes son har gått med i hitlerjugend. Självklart med samma snack om vilka präktiga värderingar hon har. Bra skrivet Anonym.
PS. Enligt den kristna bibeln så är kvinnan förbjuden att förkunna läran i kristna församlingar därför att hon påverkas av att hon är den bärande delen i familjebildning (hon föder barn).
Var det inte en rätt kul morsa förresten? Hon skriver ju så här;
Det kan även handla om en sådan sak som att kvinnliga präster inte har någon plats i kyrkan.
Ibland ser jag det som ett totalt förakt mot svaghet.
Förakt för svaghet? Inte så mycket feminism där inte...
"En inre rädsla kanske för hans egen svaghet. Jag blir helt mållös när han sätter igång, ibland tror jag att han skämtar."
Hon är inte ensam att bli mållös. De flesta antirasister brukar bli det när de blir bemötta med argument.
"Hans pappa och jag är sekulära, och står för religionsfrihet, åsiktsfrihet, demokrati."
:-)
Utom när hennes son har fel åsikter då?
Frågan är om det inte är en fejkad mamma. Det verkar onaturligt att säga "vi när en fascist i vår familj" om sin egen son. Och frågan "Beror sådana här saker på egen psykologisk otrygghet och svaghet?" är en ledande fråga, hon vill ha pseudopsykologisk diagnos av typen "islamofobi" och hon använder SvD:s psykolog i rent politiskt syfte.
Psykologens svar är ännu värre. "Det låter som att han har en rädsla inom sig – en rädsla som görs om till att uttrycka förakt för det svaga, lilla, sköra utanför sig."
Utan att ha en aning om hur hans "rasistiska" tankar formulerats utgår hon från att det är renodlad rasism och förakt mot svaghet i Hitlers anda. Klumpigt av en psykolog.
Att "uttrycka förakt för det svaga" är för henne all form av kritik mot alla sorters invandrare, troligen även islamister för de är "svaga, små och sköra". Psykologen är ju själv... ja, om inte främlingsfientlig så åtminstone främlings-ringaktande. Varför ska man alltid betrakta invandrare som svaga och sköra och i konstant behov av moderlig omtanke och faderligt beskydd som om de vore små värnlösa hundvalpar.
Många invandrare jag har mött har ett bra självförtroende, bra jobb och utbildning, intellekt, energi och målmedvetenhet, verbalt begåvade och trevliga, den så viktiga "sociala kompetensen". Skulle aldrig falla mig in att betrakta dem som svaga och sköra.
Överdrivet medlidande är alltid en dold form av förakt.
Kan det inte vara så att det är en av Lillemor Gomez-Adlercreutz vänner som skrivit och frågat psykologen? ;)
-"Överdrivet medlidande är alltid en dold form av förakt."
Instämmer till fullo, borde inte en psykolog inse det?
Har förresten mailat artikeln till psykologen, vi får se om det kommer ett svar.
Om vi bortser från omständigheterna, vilka Robsten redan har beskrivit träffsäkert, så kan man börja fundera på relationen mellan mor och son här.
Situationen - och att SVD överhuvudtaget publicerar denna typ av propagdana artikel - är så otäck i sig att det kunde räcka. Man kan ana överdrifter och lögner et cetera. Men detta vet vi redan, så låt oss i stället ta artikelns innehåll på allvar.
Låt oss antaga att både modern och sonen är två känsliga iaktagande och kanske drabbade människor.
Låt oss antaga att sonen ärvt sin skarpa blick från modern, och att hennes blick är ännu starkare, men att hon - för att överleva - valt att igorera det hon ser. Hon har insett att det finns bara ett enda sätt att överleva i det småborgliga samhället som heter Stockholm och det är att hålla med de som har makten.
Kanske modern har en halvtidstjänst på SVT. Kanske är hon en av de journalister som just avskedats från DN.
Låt oss också antaga att modern går på alkohol eller narkotika och därmed förlorar en hel del trovärdighet i sin omsorg över sonen.
Sonen, sonen, sonen!
Nycklen i dramat.
Vår Hjälte, som Dostovjevski skulle kallat honom för.
Vi har ju en Hamlet framför oss, Robsten! Detta är en fantastisk historia, släpp den inte.
Sonen måste få komma till tals, då kan det bli oerhört spännande.
@Goten
Det finns en brist i ditt resonemang och hypotes. Inget av detta förklarar varför hon skickar in hela härligheten till SvD, givet de förutsättningar du beskriver skulle hon nog aktat sig för att blottlägga det hela i en artikel på SvD.
Skulle säga att det hela är fejk. Antingen så har någon lobbygrupp ala Expo (eller någon av tusen andra i det här landet) skickat in frågan, som SvD tagit som legitim. Eller så har SvD själva fabricerat ihop den. Ser det som helt omöjligt att den där personen skulle finnas. Faktiskt.
Fast lite ärlig ska man vara och det lade jag märke till nu. Det finns en del konstiga saker som pekar på att det är en fabricerad person. Men det finns en sak som skulle kunna visa att det är verkligt, och det är att pöjken inte lider av Islamofobi*. Att det inte tas upp kan peka på det.
* Islamofobi = Att känna en stark ovilja inför att vara del av en muslimsk terrorists väg mot martyrskap genom att bli sprängd i luften.
Du har rätt anonym, hade det varit en fabricerad person så borde han ha lidit av islamofobi i stället för detta udda motstånd mot kvinnliga präster. Det passar inte riktigt in i schablonen och talar för att det är ett verkligt exempel.
Skicka en kommentar