Konservatismens roll i dagens samhälle

I en kolumn på SvD skriver Roland Poirier Martinsson om konservatismen i Sverige ur ett tidsperspektiv. Martinsson menar att konservatismen är mer legitim i dag än för 15 år sedan, vilket otvivelaktigt är riktigt. Martinsson menar också att konservatismen förändrats och lämnat något ”dåligt” efter sig. Vad detta ”dåliga” skulle vara framkommer inte på ett konkret sätt i Martinssons artikel. I artikeln skymtar det fram att dagens konservatism skulle vara mer tolerant än gårdagens. Så här skriver Martinsson i sin artikel.

Nyligen var jag och såg Teater Tribunalens välgjorda satir Fredrik, om maktförhållandet mellan den anställde och företaget. Efter föreställningen bjöds jag att diskutera ämnet med skådespelarna Anna Lyons och Ellen Nyman och publiken. Jag kan bara svara för mig själv, men medan meningsskiljaktigheterna ofta var tydliga, var stämningen i lokalen inte alls obehaglig. Det var trevligt. Det hade det inte varit för 15 år sedan.
Observationen är anekdotisk, men jag vågar påstå att den konservativa falangen i Sverige inte längre ses som illegitim. Det är troligen dels en följd av att vänstern och livsstilsliberalerna har lämnat något dåligt bakom sig (att alltid ifrågasätta meningsmotståndarnas motiv), dels att de konservativa har förtjänat ett bättre bemötande genom att själva ha lämnat något dåligt bakom sig (intoleransen).

Det är sannolikt så att väldigt många människor, konservativa eller ej skulle prestera en debatt där ”meningsskiljaktigheterna ofta blir tydliga” med skådespelare som förmodligen hör till det kulturella etablissemanget. Att stämningen sedan blir ”trevlig” är inget som ger pluspoäng för någon som kallar sig konservativ. Jag har en olustig känsla av att den trevliga stämningen inte beror så mycket på att konservatismen är mer legitim (vilket den förmodligen är) utan att den konservatism som Martinsson företräder är väldigt snäll och ”tillbakapressad”. Vänstern och liberalismen kan ju vinna mark genom att konservativa företrädare pressas tillbaka i sina åsikter just för att de inte orkar med en ”otrevlig” stämning i det långa loppet. Jag har en känsla av att detta just är fallet med Martinsson, utan att ha lusläst för vad han står för (en liten brasklapp här observera).

Jag har googlat på Martinsson och det framkommer att han sympatiserar med KD, som ju är ett parti som företräder en så urvattnad konservatism så det blir löjligt om detta parti skall företräda någon ideologisk konservatism. Martinsson skriver väldigt luddigt om en modern konservatism som riktar sig mot framtiden. Det låter mest som allmänt politikerprat utan något konkret att hänga upp en ideologi på.

Det finns en strömning av svensk konservatism där man försöker göra denna politisk korrekt. Denna politiskt korrekta konservatism företräds av personer som Jakob E:son Söderbaum som inte vågar utmana det politiska etablissemanget. Söderbaums konservatism verkar ha en kärna av vilka skjortor man använder till vilka kostymer vid rätt tid på kvällen. En ideologi som inte vågar utmana etablissemanget utan försöker anpassa sig för att inte dra på sig kritik från starka samhällskrafter blir snabbt ointressant, urvattnad och ytlig. Därmed inte sagt att man inte måste anpassa alla ideologier till verkligheten och samhällsutvecklingen. En konservatism i dag kan inte, och bör inte se ut som på 60-talet. Jag menar att det viktigaste och centrala för en äkta konservatism i dag, är att utgöra ett alternativ till visionen om ett mångkulturellt samhälle, i annat fall saknar denna ideologi en funktion och berättigande i dagens svenska samhälle.     

Länk SvD