Ideologiernas förfall

Svante Nycander skriver i dag på DN-debatt om den kulturjournalistik som drivs i dagens Sverige, av de flesta stora rikstäckande medier. Nycander är besviken och menar att det finns en utbredd ”antiliberalism” inom kulturjournalistiken i dag. Nycander har för att konkretisera sina påståenden tagit sig för att räkna antalet gånger ordet ”liberal” funnits i kulturartiklar på DN, resultatet blev som väntat ganska magert. En sådan undersökning blir dock meningslös om man samtidigt inte räknar antalet gånger ord som ”konservativ” eller ”socialist” nämns. 


Vi vet att kultureliten med tillhörande journalister är ”vänster” i vårt land, vi har påtalat detta så många gånger så vi tappat intresset för hela frågan i princip, och mangrant slutat läsa kultursidorna dessutom. Att Nycander som liberal nyvaket upptäcker det som varit så påtagligt och självklart att vi övriga inte ens nämner det längre, blir nästan komiskt. Dock gör Nycander en del andra intressanta uttalanden i sin artikel. Så här skriver han.

För fem år sedan antecknade jag under en månad varje gång ordet liberal användes på DN:s kultursidor. Genomgående stod det för något negativt, något man tog avstånd ifrån. När jag nyligen återgav detta i en Timbrodiskussion om kulturjournalistik svarade DN:s kulturchef Björn Wiman att ”det är likadant i dag, det är ett exempel på att den amerikanska högern och den svenska vänstern finner varandra”.

Att den amerikanska högern och den vänstern skulle ha ”funnit varandra” är ju direkt löjligt. Det politiska avståndet mellan den svenska vänstern och den amerikanska högern måste mätas i ljusår för att vi skall få grepp om skillnaden. Här drabbas Nycander av den ack så vanliga vanföreställningen att man bara kan se två spelare på plan, det lag jag tillhör och så ett motståndarlag. Nu är politik inte fotboll och världen är mer komplicerad än så. Men det finns en stark vilja att framställa det politiska läget som om allt handlar om två lag. Vi ser det i den blockpolitik som efter bästa förmåga odlas av alla medier i vårt land (och partierna själva i viss mån).


Nej, kultureliten är inte speciellt liberal i vårt land, men den är ännu mindre konservativ. Den svenska kultureliten undviker möjligen liberalismen lite försiktigt, men den hatar konservatismen. Vi har en ny spelare på den politiska planen, en spelare som tröttnat på överdrifterna inom den liberala rörelsen, men som på ett självklart sätt tar avstånd från vänstern. Det finns nästan ingen konservativ person som tar avstånd från de grundläggande liberala principerna, de principer som handlar om den personliga friheten och yttrandefriheten. Men den senaste tidens liberalism har förfallit till att handla om fri invandring och total normlöshet i olika frågor. Det stora förfallet för liberalismen i vårt land kom med förre folkpartiledaren Bengt Westerberg. Vidare skriver Nycander så här i sin artikel.

Och vänstern är i dag antiliberal på ett annat sätt än förr, eftersom den saknar ett socialistiskt alternativ. Arbetarrörelsen trodde ännu på 1980-talet på socialism genom löntagarfonder och planekonomi, marxister kunde se DDR, Kina eller Kuba, om inte Sovjet, som en socialistisk förebild. I dag är antiliberalism och antikapitalism vänsterns enda fasta övertygelse.

Här träffar Nycander rätt i sin analys. Den nutida vänstern står helt utan egentlig ideologi. Förr så fanns en socialistisk vision och den grupp man arbetade för var solklart definierad, det var arbetarklassen. Nu har man övergett arbetarklassen som följdriktigt flyr sitt forna parti. I stället vurmar man för invandrare, HBT-grupper och andra mer eller mindre aparta grupper. Den forna ideologin har ersatts av en allmän ”tycka synd om” mentalitet och en allmän motvilja mot majoritetssamhället. Att man med tiden tappar röster i riksdagsval är en given följd av detta. Dessutom måste de gamla ledarna August Palm och Branting rotera som en modern topptrimmad hårddisk i sina gravar. 


Vad Nycander fullständigt missar (förmodligen omedvetet) är att även den svenska liberalismen förfallit på liknande sätt. Grundläggande liberala principer som yttrandefrihet och demokrati sätt åt sidan för att odla andra principer om det mångkulturella samhället och allas (alternativ nästan allas) rätt att bo i Sverige. Att detta skulle vara ursprungliga liberala principer är det ingen som tror på. Och just här, i dessa frågor, så är det faktiskt den svenska liberalismen och den svenska vänstern som funnit varandra, inte den amerikanska högern och den svenska vänstern. 


Att sedan den svenska liberalismen blir styvmoderligt behandlad på kultursidorna är en  bagatell i sammanhanget. Verklighetens folk läser inte DN:s kultursidor, och skall vi vara ärliga så gör inte ens ”overklighetens folk” detta längre. Kulturbilagan är i princip alltid oläst på min arbetsplats, medan sportbilagan är sönderläst. Själv kastar jag ifrån mig kulturbilagan med sådan avsky att kollegor stilla höjer sina ögonbryn (kvinnlig dominans på arbetsplatsen). 

Länk DN