Huvudmotståndarna i svensk politik

DN/Synovate har gjort ytterligare en mätning av väljaropinionen inför det stundande valet. Det är den sista eller näst sista av Synovate förmodligen, innan det mest spännande valet under vår livstid kommer att äga rum. Naturligtvis publicerar DN inte mindre än två artiklar med anledning av denna undersökning, det gäller ju att få valuta för satsade pengar. Den första artikeln skriver Henrik Brors från ledarredaktionen. Brors missar inte att nämna SD:s relativt låga resultat just i denna underökning. Under en lång rad av underökningar har resultatet för SD varit betydligt högre och SD har i dessa undersökningar inte bara kommit in i riksdagen, utan också hamnat som vågmästare mellan de fiktiva blocken. Vid alla dessa tillfällen har dock Brors varit noga med att inte med ett ord nämna SD i sina relativt amatörmässiga analyser.


I den andra artikeln angående opinionsundersökningen, låter ledarredaktionen sanningen faktiskt komma fram. Om det är en slump eller ett misstag skall vi vara osagt, men de skriver i alla fall så här.

Att gapet mellan blocken minskat är med nuvarande siffror inte mycket för borgerliga väljare att hänga läpp för. För medan Sverigedemokraterna i junimätningen attraherade 4,6 procent av de tillfrågade väljarna är det nu bara 3,6 som säger sig vilja rösta på partiet om det vore val i dag. För båda allianserna är det viktigare med egen majoritet än att utrymmet till huvudmotståndaren blir stort.  

Mycket tydligare kan det faktiskt inte bli, det är egentligen riksdagspartierna mot ett litet uppstickarparti i svensk politik, David mot Goliat. I Bibelns berättelse var det goda representerat av David och det onda av Goliat (det är möjligen ett rudimentärt sätt att se på saken). Med tiden kommer sannolikt många människor att se på kampen mellan det lilla uppstickarpartiet SD och de övriga självgoda partierna på samma sätt som i konflikten mellan David och Goliat. Det är inte bara det svenska kynnet, att ta parti för den mindre och utsatta parten som spelar SD i händerna, samhällsutvecklingen är också en betydande faktor som hjälper det mindre partiet. 


Ledarredaktionen talar i klartext när den säger att det är viktigare för Alliansen att SD inte blir vågmästare än att de rödgröna får egen majoritet och i sådana fall får styra landet. Det är också talande att nästan all TV-tid, alla debatter ändå sker mellan de två etablerade blocken, detta trots att man egentligen mäter SD:s framgångar högre än vem som vinner mellan dessa etablerade valallianser. Omedvetet målar ledarredaktionen upp bilden av att de båda allianserna i mångt och mycket står för samma politik och arbetar utefter nästan samma agenda, det viktiga är ju att SD med en något annorlunda agenda inte får inflytande. 


Vi har alltså en demokrati där vår mediala elit vill att valmanskåren skall gå och rösta på något av två block där skillnaderna i den politiska visionen är minimal. Det är inget annat än ett sofistikerat sätt att frånta människor deras demokratiska makt. Meningen med demokrati och väljarnas fria val är att kunna välja mellan olika politiska visioner, inte tvingas välja mellan två, till förvirring lika alternativ i viktiga frågor för vårt lands framtid. 


Jag drar mig för att nämna Anders Isakssons utmärka bok "Den politiska adeln" jag har gjort det så många gånger förr. Men Isaksson studerade politiska skeenden under hela sin livstid och skrev i den nämnda boken hur vårt politiska etablissemang blev en egen samhällsklass som fordom vår adliga klass. En klass med gemensamma intressen och gemensam agenda. Isaksson visade att skillnaderna egentligen inte går mellan de politiska partierna i riksdagen, utan mellan politikerna och folket. Riksdagen är politiskt korrekt medan folket inte är det, riksdagen är för EMU, globalisering och extrem feminism emedan folk i gemen inte är det. Inte undra på att reaktionerna blir så starka när ett litet parti sticker fram hakan och hotar hela detta system.


Länk DN Brors

Länk DN redaktionen