Vad jag avskyr det mångkulturella samhället

För några dagar sedan skulle jag som vanligt ta bussen vid man vanliga tid på morgonen. Vi var några som stod och väntade förgäves, det kom ingen buss förrän nästa avgång enligt tabellen. Den tur vi skulle åka med kom helt enkelt inte, den bara ställdes in. Jag frågade busschauffören som kom med nästa tur varför inte föregående buss anlänt, - det saknas bussar, förjävligt! Replikerade han med eftertryck. Det var inte första gången detta hände, det börjar snarare bli regel än undantag, då har vi inte nämnt alla gånger bussen varit försenad. När jag så kom till pendeltågstationen så fungerade inga rulltrappor, som vanligt. På väg in till staden så var pendeltåget överfullt och de som, stod hade både armbågar och väskor intryckta mot kroppen.

Inställda bussar och pendeltåg är i dag legio, när jag växte upp var bussarna ibland försenade med två minuter, en försening som ibland orsakade vrede på den tiden. På akuten fick man ibland vänta i tre, fyra timmar när jag växte upp, i dag får barnfamiljer vänta i nästan ett dygn, resurserna räcker inte längre till. I det Sverige där jag växte upp gick väl inte tågen alltid i tid, det vore fel med ett sådant påstående. Ofta talade man på tågen om att lokföraren ”körde in förlorad tid” genom att gasa på lite extra. I dag så fungerar ingenting inom tågtrafiken. Chefer inom SJ går ut offentligt och talar om bristande underhåll, något som inte fanns i sinnevärlden i det samhälle jag växte upp i. Politikerna har i sin outgrundliga visdom ”knoppat av” verksamheterna och lagt ut dem på entreprenad. Samhället har sparat pengar med andra ord, pengar som lagts på genusforskning och en oansvarig immigrationspolitik.

Polisväsendet sysslar i dag med mångfaldsfrågor och genusperspektiv. I stället för att lagföra brottslingar, som förövrigt väller in genom landets numera öppna gränser. ”Kapten klänning”, polischef Göran Lindberg symboliserar på ett utmärkt sätt denna nya moderna utveckling.

I Stockholm, Sveriges stolta huvudstad saknas sängplatser för dem som olyckligt insjuknat. Antalet vårdplatser har stadigt skurits ned. Att det handlar om pengar förstå alla människor, pengar som lagts på vårt EU-projekt och ensamkommande ”flyktingbarn.”

Politikerna själva åker inte kommunala färdmedel, besöker inte våra förslummade förorter och håller sig förmodligen med privat sjukvård. De verkar inte bry sig om att vårt land på vissa områden alltmer närmar sig status av en bananrepublik. Våra politiker håller i stället tal om humanism, mångfald och att man helst inte skall rösta på suspekta partier som SD. Vi är många som är innerligt trötta på den inriktning vår samhällsutveckling tagit. Vi vill inte tillbaka till något rosaskimrande folkhem som kanske aldrig riktigt existerat i verkligheten, men vi vill ha en annan samhällsvision. Vi drömmer om ett samhälle som åtminstone fungerar, där bussar går i tid, där det finns sängplaster för sjuka, där polisen lagför grova brottslingar och där politikerna lever i verkligheten.