Priset för Miljöpartiets framgång

Gustav Fridolin och Åsa Romsson valdes med övertygande röstsiffror till nya språkrör för Miljöpartiet. Läser vi dagens tidningar så finns det enbart positiva omdömen om de två språkrören och speciellt gäller detta den mer kände Gustav Fridolin. Det torde inte råda något tvivel om vilken av dessa två språkrör som kommer att få den mediala tyngden med sig. För det förra språkrörsparet var det Wetterstrand som var medias kelgris, nu blir det utan tvekan Fridolin. Det finns enbart positiva omdömen om de två avgående språkrören också för den delen, speciellt DN är besvärande oblyga i sina journalistiskt förklädda hyllningar till hela Miljöpartiet. Det var förresten en trend som var påtagligt märkbar under den senaste valrörelsen också. 


Det gick relativt bra för Miljöpartiet i det senaste valet. Priset för detta är att de anpassat sin politik för att inte stöta sig med mäktiga liberala krafter. MP har i princip övergivit sitt motstånd mot EU och kraven på 6 timmars arbetsdag. Obskyra krav som medborgarlön har sedan länge försvunnit från dagordningen. Nu när en grön klimatideologi blivit högsta mode för nästan samtliga partier så finns det egentligen inget som sticker ut hos Miljöpartiet. Det finns inget som inte gör att liberala skribenter på DN förbehållslöst (nåja) kan låta sina läsare förstå vilket parti som är "inne". Allt detta mellan raderna och förklätt i någon slags journalistisk objektivitet. Dagens journalister är inte "vänster", de är förmodligen i väldigt hög grad miljöpartister. Det är en politisk inriktning som passar väldigt bra på de kaféer där journalisterna boende på Södermalm träffas och förfasar sig över tidens nya xenofoba strömningar. Annat är det med vidsynta moderna globaliserade (som aldrig skulle få ett jobb utomlands) journalister mitt i språnget. 


Samtidigt som MP slimmat sin politiska framtoning har partiet inte stått upp för gröna värden i mer konkreta frågor. När protesterade MP mot något framtidsprojekt senast? Det kvittar hur mycket natur och gröna värden som står på spel för något vägbygge eller köpcentrum, MP är tyst. Speciellt märks detta i många kommuner där hur stora naturvärden som helst kan skövlas av ett (S) dominerat fullmäktige, MP sätter i princip ALDRIG käppar i hjulet. Exakt på detta sätt är det i min egen hemkommun, där SD snart får kliva fram och axla rollen som miljöns försvarare. En lite udda figur vid namn Klas Lundström har på Secund Opinion till vissa delar ganska bra beskrivit denna utveckling hos MP. 

Skammen inför partiets utomparlamentariska bakgrund kan förklaras med tidens trender. Gustav Fridolin — i praktiken klar som efterträdande manligt språkrör — tillhör "80-talisterna", en generation makthavare (journalister, politiker, lobbyister, företagare) vars världsbild börjar vid de egna fötterna och slutar vid nästippen. MP har blivit partiet som tydligast har ockuperats av karriärister som genom ungdomsförbundet, Grön ungdom, upptäckt den rakaste vägen till politisk karriär.    

Miljöpartiets "meste" språkrör Birger Schlaug har dragit liknande slutsatser som Lundström. Vi systemkritiker skall väl delvis vara tacksamma för att MP övergivit sin kärlek till utomparlamentariska metoder. Jimmy Windeskog skriver i sin senaste bok om hur Grön Ungdom konsekvent stödde våldsaktioner mot SD kring millennieskiftet. Windeskog lyckades dessutom med en "Wallraffning" och fick miljöpartisten Löfstedt att erkänna detta rent ut också. Det kanske är ren kuriosa men Windeskog nämner också Fridolin som en av de från Grön Ungdom som ihärdigast vägrade ta avstånd från politiskt våld (sid 208 Non, je ne regrette rein).   


MP framstår alltmer som ett lagom liberalt, extremt flyktingvänligt parti i den svenska mittfåran. Kan ett framgångsrecept bli bättre? Att man vinner journalistkåren är givet, speciellt den på DN då. Det blir dock demokratiskt besvärande när partiets språkrör blir så tydligt behandlat med silkesvantar jämfört med i princip alla andra partiledare. Fridolin själv har dessutom en vana att kalla sina debattmotståndare för "äckliga", detta utan att någon media reagerat någonsin. Och då talar vi om folkpartister som inte hyllade flyktingamnestin. Vad har unge Fridolin tänk kalla Åkesson? Vi är en del bloggare som inte tänker låta detta passera i framtiden, inte obemärkt i alla fall. Som visan säger "The times they are a changin".

Länk Secund Opinion

Länk SvD

Länk DN  OBS notera den nästan "äckligt" positiva tonen

Länk SR

UPPDATERING:
Ja så kom nästa hyllningsartikel från DN, gentemot MP och de nya språkrören. Hyllningarna torde närmast gälla Fridolin som politiskt lagt sig mycket nära den Westerbergliberala linje DN driver. Romson verkar inte ligga lika mycket i linje med denna liberala linje, men DN vill väl inte så split redan nu mellan de två språkrören. Så här står det i artikeln om de nya språkrören.

Och kunde gårdagens gröna göra upp med Moderaterna om migrationspolitiken så kan nog morgondagens få något gjort vid förhandlingsbordet också. Om Miljöpartiet kniper åt sig en vågmästarroll kan Sverigedemokraterna glömma den blågula de drömt om.

Hur denna vågmästarroll skulle se  med ett marginaliserat S och ett ännu större SD är en gåta. Det skulle innebära att både V och MP ökade enormt, att Alliansen stod still och att SD försvann ur riksdagen vid nästa val. En våt dröm för DN, men kanske inte så realistiskt.  Vi skulle i princip få den politik vi haft de senaste 20 åren med ett sådant styre av vårt land, ett styre alltfler människor finner dåligt. Med "blågula" menar här DN alltså vårt land. Det DN vill är alltså att regering och riksdag tar så lite hänsyn som möjligt till vårt land oh dess befolkning.

Länk DN