Ett inhumant system

I dagens DN finns en artikel som handlar om det s.k. återvändarbidraget. Det är för få som söker bidraget och staten har pengar över eftersom antalet flyktingar som nappat på att återvända med bidraget som morot är för litet. Vid årsskiftet infördes en ny regel som innebar att även gömda flyktingar som tidigare fått avslag kan söka bidraget och återvända. Detta har inte heller blivit någon succé. Det står om en afghansk familj som fått avslag men som ändå valt att stanna i landet. Familjen överväger inte att återvända med detta bidrag som morot. Så här står det i artikeln.

Sirwan, hans hustru Vian och deras två barn, 16 och 3 år gamla, är kurder från norra Irak. De har fått avslag på sina asylansökningar flera gånger och ska utvisas. De har hållit sig gömda i mer än två år.

De har alltså fått avslag flera gånger. Följden är att de kunnat stanna i landet och etablera sig fast de uppenbart inte har asylskäl. Det ena barnet kan börja skolan här och känna sig som svensk eventuellt. Följden av detta är också att handläggarna som avgör ärendena blir överlastade med arbete och väntetiden blir orimligt lång innan ärenden avgörs. Vi fick ju ett nytt system för ett tag sedan där ärendena avgörs i domstol och där man bara kan överklaga en gång. Det har inte stått så mycket i tidningarna om hur detta system fungerar. Ärendena skall helst avgöras inom en månad, med överklagan som väl kommer automatiskt vid ett avslag skall hela proceduren vara klar efter högst två månader. Vid ett avslag även en andra gång skall den asylsökande förpassas till sitt hemland omedelbart. Räcker inte antalet handläggare och domstolspersonal till skall regeringen utöka detta system så väntetiden aldrig blir längre än två månader. Det finns absolut inga ekonomiska argument för att inte skapa ett system som klarar av alla ärenden på högst två månader. I långa loppet så skulle Sverige garanterat tjäna på ett utökat snabbt system som är anpassat för den ström av flyktingar vi tar emot. Att sedan flyktingströmmen blivit större p.g.a. de signaler våra regeringar skickat ut till omvärlden är ytterligare en besvärande aspekt i vår asylpolitik. Vidare säger Sirwan, mannen i familjen, så här i artikeln.

Det är självklart att vi försöker stanna. Här tjänar jag 25 000 i månaden. Vad är då 50 000 kronor om jag återvänder till arbetslöshet.

Och jag riskerar livet om jag återvänder. Då tar jag hellre mitt liv här, lägger han till.
När kvällen kommer låser familjen om sig med dubbla lås.

Jag har mardrömmar om att polisen ska komma och knacka.

Återvändarbidraget bör omedelbart fördubblas. Man kan diskutera det moraliska i att fördubbla bidraget men huvudsaken är att det fungerar. Hur Sirwan riskerar livet är oklart eftersom artikeln inte behandlar just det, dock torde risken i norra Irak för kurder normalt inte vara så stor att man erhåller asyl.

Att leva med dubbla lås och ständig oro är inget meningsfullt liv. Vi har gått vilse i vår flyktingpolitik och den borde göras om från grunden. Vår flyktingpolitik är inte bra, den fungerar inte och den har i sin iver att vara så human som möjligt blivit inhuman. I Sverige är alltså familjen så rädd för svenska polisen att de lever i ständig oro. Är det så vi vill ha det? Så här står det i artikeln.

Trots att Sirwan och hans familj har avslagsbeslut fortsätter livet på ett sätt nästan som tidigare: 16-åringen går i skola och Sirwan fortsätter att jobba. Han är heltidsanställd hantverkare, han arbetar vitt på ett stort företag, han betalar a-kassa och skatt.

Det här understryker att hela vår asylpolitik havererat. Vi har fått en situation där det är naturligt att vistats illegalt i landet. Våra folkvalda politiker har misslyckats att skapa ett system som vi alla kan leva med och som en folkmajoritet vill ha. En missriktad humanitet, verklig eller skenbar har gjort att systemet fullständigt havererat. En fullständig restaurering av hela vår asylpolitik och praxis vid asylavslag är nödvändig.



Länk DN