Egoism som politiskt medel och mål

I de flesta partier kan man höra av aktiva politiker att väljarna är dumma, ja t.o.m. korkade. Denna tendens finns i liten skala även i systemkritiska partier. En del politiker anser att väljare som på valdagen väljer ett annat parti än just det partiet politikern arbetar i, måste ha mindre intelligens. I förlängningen menas att politikern själv är ju så intelligent, han har ju förstått vad som är bäst för väljaren. Av detta följer att om då inte väljaren väljer ”rätt” parti så måste han vara mindre vetande, inte lika smart som politikern själv.

En variant på exakt samma tema är de ständigt återkommande artiklarna om hur lågutbildade Sverigedemokratiska väljare är. Dessa beskrivs ofta som just lågutbildade (säkert med defekt intelligens) män, arbetslösa eller sjukskrivna. Vi ser exempel på detta i Anna-Lena Lodenius artikel här, och här har Lodenius fått breda ut sig i Aftonbladet. Om t.ex. en borgerlig politiker anser att alla väljare som röstar på vänsterblocket (kan ju vara precis tvärtom naturligtvis) är mindre vetande, så finns utan tvivel också fröet till diktatur där. De röstar ”fel” för att de inte vet vad som är bäst för dem själva. Vore alla lika smarta som jag så skulle ju vårt parti alltid sitta vid regeringsmakten och rycka upp detta land en gång för alla. Men hur tänker de styrande i olika diktaturer och hur legitimerar de sitt despotiska styre inför sig själva och omvärlden? Jag gissar att de resonerar på exakt samma sätt. Skillnaden är att de verkligen har möjlighet att omsätta sina idéer i verkligheten.

Tar vi exemplet med den borgerliga politikern som ansåg att vänsterväljaren var ”dum i huvudet” som valde fel parti så missar denna politiker en viktig sak. Denna väljare som vi kan låtsas välja på Socialdemokraterna, är arbetslös och livnär sig på arbetslöshetskassan. Väljer han att rösta på Socialdemokraterna och dessa vinner valet så får han 80 procent av sin lön i arbetslöshetskassa. Väljer han att rösta på Moderaterna och dessa vinner valet så får han 75 procent av sin lön ur samma kassa. Är då denne väljare ”dum i huvudet” som väljer ett parti som ger honom mer pengar i plånboken? Jag skulle inte vilja säga det. Den borgerliga politikern kanske lovar väljaren ett jobb i stället, i alla fall ökade chanser till ett sådant. Men politikernas trovärdighet kan vara naggat i kanten, eller så är väljaren bekväm och rentav lat, det innebär ju inte att han är ”dum i huvudet” det heller.

Den beskrivna socialdemokratiska väljaren i detta exempel valde inte parti efter några högre ideologiska värden, han valde parti efter vad som gav honom och hans barn mest i plånboken. Där har vi en trend som på 80-talet blev allt tydligare. Väljarna röstar efter vad som ger dem själva mest i plånboken. Det är ett egoistiskt val många väljare gör i dagens Sverige och denna tendens finns säkert i övriga Europa också. Under 80-talet gick en våg av ideologin ”satsa på dig själv” genom vårt land och övriga Europa. Nu står vi där och väljarna satsar verkligen på sig själva och sin egen plånbok. Vi är rätt många som inte är nöjda med det. För om alla väljare enbart väljer det som ger dem mest i plånboken så bjuder de politiska partierna över varandra i sina vallöften. I sin strävan efter makt så bortser politikerna vad som är bäst för nationen på lång sikt. Att väljarna också bortser från detta är också självklart. Vi har allesammans ansvariga för denna utveckling och det är en av demokratins baksidor, en baksida som ansvariga politiker inte borde odla mer än nödvändigt kan man tycka.

Det finns hopp för det politiska systemet dock. Partier kan föra fram ideologiska argument och andra värden kan komma fram i valrörelser. Väljare har vissa gånger visat sig mer ansvarsfulla än politiker. När maxtaxan infördes gick journalister ut och intervjuade vanliga väljare. Dessa väljare var i många fall mer intresserade av en verksamhet med god standard än av denna maxtaxa. Väljarna var mer vuxna och ansvarstagande än yrkespolitikerna. Alla föräldrar hyser också omsorg om sina barn. Jag har träffat svårt alkoholiserade föräldrar som i princip skulle gett sitt liv för sina barn (men tyvärr inte kan de inte sluta dricka för desamma). Där finns hoppet i det politiska systemet, föräldrar vill att deras barn skall växa upp i ett samhälle som är så bra som möjligt. Denna önskan går ofta före de egna plånboksfrågorna som vi såg i exemplet med maxtaxan.

Anna-Lena Lodenius skriver så här i samma artikel som vi refererade till tidigare.

Man kan erinra sig att Sverigedemokraternas väljare tenderar att vara oftare män än kvinnor, hellre låg- än högutbildade, oftare arbetslösa och obenägna att flytta, boendes på orter med låg invandring

Lodenius stigmatiserar väljarna på det grövsta tänkbara sätt. Dessutom drar hon helt fel slutsatser som vi tidigare pekat på. De som röstat på SD kommer inte alls från ”orter med låg invandring” det är en klockren lögn. SD fick inte så högt resultat i Stockholm som helhet, men det är övertydligt att i valkretsar som ligger intill invandrartäta områden så gick det i många fall väldigt bra. I Södertälje blev det dubbelt så många väljare som i Stockholms kommun. I Skåne gick det mycket bättre än i det ”invandringsglesa” inre Norrland. Var och en kan själv kontrollera detta på valmyndighetens hemsida.

Människor väljer parti efter sin plånbok eller för att de vill att deras barn skall växa upp i ett drägligt samhälle. Det är därför människor är mest villiga att betala skatt för just skolan - länk. Människor som upplevt otrygghet i dagens samhälle minns den förlorade trygghet vi fordom hade, de vill att deras barn skall få uppleva denna trygghet. Det är därför många människor inte röstar som Anna-Lena Lodenius vill, inte beroende på att de är oförståndiga som hon påstår.