Den splittrade socialdemokratin

I boken ”Persson och hans värld” av Olle Svenning så görs en intressant och riktig analys av klassbegreppet som det tolkats av socialdemokratin i olika tidsperioder och av olika auktoriteter i partiet. Så här står det från sid 92.

Persson hamnar i den gamla klassfrågan närmare Erlander än Wigforss. Han sade i tidskriften Tiden att socialdemokratin alltid haft ett bredare uppdrag än att tillvarata arbetarklassens intresse. Han sade t.o.m. ”vem är arbetarklass i dag?” Ungefär så svarade också Katrineholmsborna på 90-talet när sociologer bad dem ange sin klassposition.

Klassbegreppet bör tillämpas för att förstå politikens konflikt och skiljelinjer men klasstrukturen är i dag svåröverskådlig och nära nog omöjlig att utläsa. Frågan om ”klassen” har ändå sådan laddning inom socialdemokratin att den faktiskt delar partiet, kanske inte mitt itu men i gruppen modernister och traditionalister. Den Wigforsska uppfattningen att partiets intresse i första hand riktar sig mot klassen håller på att återuppstå eller återerövras. Mot den hållningen står en annan riktning inom vänstern, som berättar om ett mer komplicerat samhällsmönster där underordningen inte bara eller ens främst följer av klass utan av etnicitet och kön, kanske också av sexuell läggning. Socialdemokratins framtid kan komma att avgöras av hur denna konflikt hanteras eller av hur syntesen mellan de båda åsikterna programförs.

Frågan har fått sina symbolgestalter. Göran Persson presenteras av traditionalisterna som klassens företrädare. Mona Sahlin och delvis Margot Wallström bär upp förnyelse och fri och rättighetsmanifestet. Diskussionen mellan de båda hållningarna skulle kunna handla om förhållandet mellan individuell frihet och kollektivt ansvar.
Mönstret i Europa är tämligen entydigt: En progressiv medelklass med starka intressen för livsstilsfrågor och med uttalad respekt och tolerans för det multikulturella och för minoritetsfrågor får ett växande inflytande i vänsterpartierna. Parallellt pågår en förflyttning av en växande del av arbetarklassen högerut, mot mer eller mindre främlingsfientliga partier.

Arbetarklassen är generellt mer homofobisk, mer Europaskeptisk och antiliberal än medelklassen. I denna omvandling finns politisk dynamit; den har redan sprängt bort vänstern från regeringsställning i flera EU-länder. Balansen går att upprätthålla så länge vänstern förmår skapa arbeten, garantera välfärdssystemet och driva viss utjämningspolitik. Men när de uppgifterna uppfattas som överskuggade av fri och rättighetspolitiken, är vänstern illa ute. Högerpopulismen kan räkna in växande skaror.

Från Sahlins håll så hörs det enbart budskap om det som Svenning kallar ”fri och rättighetsmanifestet”, åtminstone innan hon blev partiledare. Sahlin har satt tolerans för det multikulturella och minoritetsfrågor som sin främsta uppgift, även om budskapen nu innan valet har fått en bredare utformning. Frågan som då uppstår är otvivelaktigt varför då de som inte tillhör någon av Sahlins omhuldade minoriteter skall rösta på henne.

Svenning kallar de som vänt de historiskt etablerade partierna ryggen för ”högerpopulister”. Dels så är dessa människor höger enbart i värderingsfrågor, ekonomiskt lär de flesta hamna någonstans i mitten. Dels så lever vi i en demokrati, om människor som tillhör arbetarklassen eller medelklassen inte vill ha eller vurmar för multikulturalism, HBT-frågor och andra minoritetsfrågor så är det enligt alla demokratiska principer logiskt att de röstar på någon annat parti, än de som t.ex. företräds av Mona Sahlin. Skulle det inte fungera på detta vis så vore hela vår demokrati meningslös. Det finns inget i vår grundlag som stipulerar att vi MÅSTE vurma för mångkultur, kämpa för HBT-frågor eller udda minoritetsfrågor.