Fula debattknep Bjurwald

Lisa Bjurwald, anställd på Expo och DN, skriver en artikel på DN där hon, liksom Miljöpartiet, propagerar för en generösare immigrationspolitik än vad vi redan har. Bjurwald är starkt kritiskt till det poängsystem som immigranter bedöms efter och som enligt henne praktiseras i Danmark. Nu vet alla att det också praktiseras i Kanada, ett land som ibland får stå som exempel på en lyckad immigration. Det gäller att välja sina exempel och lite snyggt tiga om valda detaljer, då kan man använda de flesta länder i sin argumentation. Därefter skriver Bjurwald så här i sin artikel.

Danmarks relationsapartheid är bara en pusselbit i den europeiska omformningsprocess där invandrares integritet körs över. Andra bitar är klädkrav, språkkrav och krav på boende i ”rätt” område. Målet är att slutprodukten ska vara till så stor nytta för samhället som möjligt. Den utsatta människans eget behov av exempelvis sjukvård – vilket grymt nog nekas de papperslösa – kommer i andra hand.  

Den enskilda människan behov av sjukvård? Det finns etniska svenskar som grymt nog inte heller får detta behov tillgodosett, därför att resurserna inte räcker till alla. Efter att en asylsökande fått avslag är det meningen att denne skall lämna landet, det är hela vitsen med vår lagstiftning. T.o.m. Reinfeldt har påtalat detta mycket basala faktum när han befunnit sig utomlands. Till sist konstaterar vi att behov av sjukvård inte är asylskäl och aldrig har varit det. Vidare skriver Bjurwald så här i sin artikel.

Här hemma talar Sverigedemokraterna om vår ”extrema” invandring. Men inget land i världen tvångsutvisar fler flyktingar till Irak – där våldet mot civila fortfarande är högst närvarande – än Sverige.

Sverige utvisar kanske flest ”flyktingar” till Irak, därför att vi tagit emot flest. Enbart Södertälje tog emot fler asylsökande från Irak än hela Nordamerika, det är extremt. En nation som Finland där flyktingströmmen är att likna vid en rännil jämfört med vår egen vårflod kan och behöver inte utvisa så många asylsökande. Detta är en ganska enkel matematik som även Bjurwald borde förstå. Till sist skriver Bjurwald så här.

Solidaritet och respekt måste vara vägledande ord för invandrings- och flyktingpolitiken. I många konflikthärjade länder är familjen mer central för en stabil livssituation än i Sverige. Att medvetet försvåra för nya svenskar att återförenas med sina barn och sin make eller hustru är omänskligt.

Vi skall ha en ansvarsfull och restriktiv immigrationspolitik, slagord och floskler skall inte vara vägledande. Hur respektfullt är det att göra sig av med sina identitetspapper när man satt ner foten på svensk mark? 


Jag tycker inte heller att familjer bör splittras, därför bör vi tänka om när det gäller de s.k. ensamkommande barnen. Jag tycker dock det är rimligt att en person som uppfyller alla krav för asyl och uppvisat tillförlitliga identitetspapper (d.v.s. inte slängt dem vid ankomst till vårt land) måste få ta hit sina barn och fru. Där skall det dock stanna. 


Bjurwald representerar den immigrationspolitik vi redan prövat, med förfärligt resultat. Den är inte ens human för dem som kommer hit och döms till ett liv i arbetslöshet och utanförskap, långt från sina rötter och sin egen kultur. Det blir inte bättre av att en del återskapar sin hemkultur i etniska enklaver, avskärmade från det övriga samhället. Det är liksom inget samhälleligt framgångsrecept att flytta hit och bygga sig en egen etnisk enklav. Hur skall vårt samhälle då se ut i framtiden om det blir en dominerande politik? 

Länk DN