Carl Bildt är inget annat än en simpel lobbyist

Carl Bildt har inga svårigheter att skaffa sig stort utrymme i DN-debatt, speciellt inte när ämnena är EU och migration. I dagens artikel slår Bildt ett slag för EU och den fria rörligheten. Bildt påpekar att ”främlingsfientliga partier” samarbetar över nationsgränserna, vilket precis alla partier i dagens EU gör. Dessutom ägnar sig Bildt åt att i resten av artikeln hylla just samarbete över nationsgränserna. I själva verket så är de partier Bildt kallar främlingsfientliga de som samarbetar allra minst i Europa, vilket kan bero på att de ofta har en viss nationell prägel.

Bildt för fram den gamla sanningen att EU skapades för att skapa fred i Europa. Det är sant att motivationen var mycket stor att skapa fred efter ett förödande världskrig. Men dagens EU skapar spänningar i stället för att mildra dessa. Att EU en gång skapades för att skapa fred innebär inte att vi kan gå med på vilka krav som helst från EU i dag. EU och dess organ i Bryssel strävar efter överstatlighet och absolut beslutanderätt. Beslut på olika områden förs hela tiden över från de nationella parlamentet till Bryssel. Skall vi ge upp vår demokrati för att EU en gång skapades med aldrig så goda intentioner? Intentioner som dessutom alltmer hamnar i bakgrunden. Bildt skriver så här i sin artikel.

Främlingsfientligheten har fått ny näring. Vår solidaritet med människor på flykt från krig och förtryck har satts på nya prov. Men vi har också sett framväxten av en ny aggressiv provinsialism. Inte sällan har den riktat sig direkt mot det europeiska samarbetet.

Motståndet mot att hjälpa människor genom migration, där de med störst resurser söker sig till väst, har ökat markant. Att hjälpa människor överleva vid katastrofer har däremot inte minskat. Det var aggressiv provinsialism som utlöste kriget på Balkan och det är väl den enda aggressiva provinsialism vi sett i Europa. Att svenska folket inte vill att Sverige styrs från Bryssel kan knappast kallas aggressiv provinsialism. Vidare:

Låt oss vara tydliga: främlings- och Europafientligheten är varandras politiska bröder.

Det finns varken främlingsfientlighet eller Europafientlighet, i alla fall är den i så fall minimal. Det finns däremot en avsevärd fientlighet mot dagens immigrationspolitik och EU, vilket är en helt annan sak. Blanda inte ihop korten nu Bild. De som är kritiska mot EU är mycket sällan kritiska mot andra Europeiska nationer. Inte heller är dagens EU-kritiker ”fientliga” mot avancerat samarbete mellan europeiska nationer, det är överstatligheten de är kritiska emot. Vidare.

Det talas om ”social turism” och om att det måste resas nya hinder och spärrar.

Att det som för ett par decennier sedan kallades normal tullverksamhet nu kallas ”hinder och spärrar” är måhända ett skickligt retoriskt drag, men mycket blev inte bra med Schengenavtalet. Skall vi låta kartan eller terrängen bestämma verkligheten? Om nu Sverige och Sveriges folk förlorar på (stora) delar av Schengenavtalet menar Bildt att vi ändå skall hålla fast vid det av solidaritet, oklar med vem. Ja, vi som bor, lever och arbetar i någon storstad ser denna ”sociala turism”. Men om man som Bildt mest rör sig mellan världens storflygplatser kan detta nog ses som ren retorik. Ingen ser längre EU som ett seriöst fredsprojekt och mot slutet av artikeln kommer Bildt in på vad det verkligen handlar om. Så här skriver han.

Europas ekonomiska situation i ett globalt sammanhang kräver att vi river återstående hinder i till exempel den snabbt växande tjänstesektorn och den digitala ekonomin. Men det finns en uppenbar risk att vi i stället slår in på den motsatta vägen.Det ekonomiska priset riskerar att bli högt.

Jag tillbringar mina arbetsdagar delvis med att plöja oändliga högar med EU-dokument, så jag tror jag anar vad det handlar om. Det Bryssel hoppas på är en ekonomisk tillväxt genom att integrera Europas ekonomier. Det handlar om att synkronisera regler och enheter samtidigt som man pressar lönerna genom den fria rörligheten. Självklart finns det integrationsvinster att göra för företag genom att synkronisera regler och kommunikationer. Men behövs det överstatlighet för detta? Svaret är nej. Sedan måste vi titta på vilka som är vinnare och förlorare i denna eko-integration. En stor del av Sveriges löntagare är utan tvekan förlorare genom pressade löner och förlorade arbeten, tro inget annat. De stora vinnare är de multinationella företagen, men även en del medelstora företag kan tjäna på denna integration.

Jag har tidigare skrivit om ERT, som är en sammanslutning av storföretag i Europa. Det är en lobbyorganisation med syfte att påverka EU och regeringar för att optimera Europa och EU, detta för att dessa storföretag skall kunna göra maximala vinster. ERT bryr sig inte om varken folken i de europeiska nationerna, nationerna, naturen, miljön eller demokratin. Bildt är i grunden inget annan än en ytterligare lobbyist tillsammans med ERT. 

Galopperande vansinne i immigrationspolitiken

SVT tar i ett inslag upp att Malmö kommun nu kommer att ge ”papperslösa” med barn försörjningsstöd. Kommunen sägs ha ”tagit fram nya riktlinjer”, i enlighet med Barnkonventionen. Enligt riklinjerna skall barn till ”papperslösa” ha rätt till försörjningsstöd. Dessutom skall ”papperslösa” barnfamiljer få rätt till bistånd för boende.

I avsnittet visas en familj upp som inte är papperslösa, de har fått avslag på sin asylansökan, av kanske världens mest generösa asylsystem. Familjen säger att de inte kan återvända till Kirgizistan, men vi får i inslaget inte veta varför Migrationsdomstolen och Migrationsöverdomstolen har avslagit deras ansökan. Eftersom det är allmänna handlingar skulle SVT mycket lätta kunna läsa domarna om varför de fått avslag på sin ansökan.

Skillnaden mellan att ha fått avslag på sin ansökan och ha fått den beviljad blir med Malmö kommuns beslut minimal. Det görs inte längre någon stor skillnad mellan de som anses ha asylskäl och de som uppenbarligen inte har det. T.o.m. Reinfeldt har sagt att de som fått avslag förväntas lämna landet (i alla fall när han själv befunnit sig utomlands). Med det system som Malmö kommun nu antagit närmar vi oss något som mest kan liknas med fri invandring. Detta är något inget riksdagsparti säger sig stå bakom (möjligen undantaget MP) och som svenska folket definitivt inte ställer sig bakom.

Det finns inget i utlänningslagen som säger att de som fått avslag på sin asylansökan skall ges möjlighet att stanna kvar i landet. Det finns egentligen inget i de politiska partiernas retorik som säger det heller (möjligen undantaget MP). Inget annat land som skrivit under FN:s deklarationer tolkar dessa som Malmö kommun nu gör. Med detta förslag har vi i princip närmat oss fri invandring. Det ’är inget annat än ett galopperande vansinne i immigrationspolitiken.

http://www.svt.se/nyheter/sverige/papperslosa-barn-far-ekonomiskt-stod-i-malmo

Intervju med en migga

Från Radio Länsman Exponerat

Radio Länsman (Exponerat) har genomfört en intervju med den anonyme “migga” (anställd på Migrationsverket) som förekommer på twitter under kontot Migga_X (@migga_x). Intervjuarna har mött Migga_X genom twitter och lyckats skapa kontakt. Migga_X vill vara anonym och därför har svaren kommit från chatt och e-post. En oberoende person har i intervjun spelat Migga_X. Man kan inte med 100-procentig säkerhet garantera att Migga_X verkligen arbetar på Migrationsverket, men sannolikheten är mycket stor eftersom det är otroligt att någon som inte arbetar där skulle sitta inne med så mycket intern information. Vissa uppgifter har dessutom Radio Länsman kontrollerat.  

Ni som lyssnar på intervjun kan bereda er på horribla och smått vansinniga förhållanden i vår migrationspolitik. Att det som Migga_X beskriver, skulle vara ett utslag av rationellt handlande med humanism som mål är rent löjeväckande. Det handlar om en politik som nåtts vägs ände där beslutsfattarna antingen vägrar erkänna det, för att de tycker SD är så dumma eller för att de räds ilskan från en rabiat journalistkår som alldeles tydligt är överrepresenterade i partierna MP och V.  

Jag vill med skärpa påpeka, att inte ens de som är för en omfattande immigration borde vara nöjda med rena uppenbara missförhållanden i Migrationsverkets verksamhet. Det måste väl för alla normalt funtade människor vara självklart att de som får avslag på sin asylansökan, skall lämna landet. I annat fall är det väl lika bra att slopa hela asylprocessen, vilket inget parti har sagt sig vilja göra.  


Det är inga exakta citat nedan men ungefär vad Migga_X säger i intervjun.  Här kommer alltså ett axplock av det vi får höra Migga_X berätta om i intervjun. 

Migga_X: - Immigranter som vistas här illegalt får återetableringsbidrag på 30 000 kronor. Meningen med bidraget är att de som återvänder till länder där det råder svåra omständigheter skall ha en chans att klara sig. Det utgår bidrag enbart till vissa länder. En person som vet att han inte är berättigad till asyl kan i alla fall få 30 000 kronor med sig hem efter ett lika självklart som förväntat avslag. 

Migga_X: - Cheferna på Migrationsverket är hopplösa, det är ingen ide att komma med synpunkter eller framföra kritik mot dessa. Cheferna är inte intresserade av att ta ansvar. Christer Zettergren kom från Röda Korset när den stora Donneraffären uppdagades [Johan af Donner]. Donner hade försnillat miljonbelopp från Röda Korset, under tiden Christer Zettergren var generalsekreterare på Röda Korset. Antagligen kände Zettergren att han stod på tur att granskas. Zettergren sade upp sig från Röda korset och blev handplockad av förre chefen för Migrationsverket Dan Eliasson, detta trots att det rådde anställningsstopp på Migrationsverket. Zettergren fick en låtsastjänst på verket. Nu är han omvärldsanalytiker.       

Migga_X: - Det finns 100 000 ärenden som väntar på att behandlas, ärendehögen växer hela tiden. I princip ingen återvänder frivilligt när de fått avslag. Många stannar och förhalar ärendena till de efter 8-10 år får stanna i alla fall. Iranier återvänder i princip aldrig, deras land tar inte ens emot medborgare som inte återvänder frivilligt. Det finns de som fått avslag på sin ansökan men ändå bor kvar på Migrationsverkets boende i 8 10 år. Då har de som sagt förhalat ärendet så länge att de får uppehållstillstånd i alla fall. 

Migga_X: - Hus och lägenhetspriser stiger eftersom Migrationsverket köper upp allt boende (ibland för dyra pengar). Det uppstår en större bostadsbrist än vad annars skulle vara fallet.   

Migga_X: - Håller en person sig undan i fyra är det bara att göra en ny ansökan. Är personen registrerad hos Migrationsverket får denna person behålla sina bidrag. De som vägrar att följa ett avvisningsbeslut och stannar kvar, får behålla sina bidrag. 

Migga_X: - När gäller pass har 5% pass av de som kommer hit. De som kommer utan pass kontrolleras ibland inte vad gäller identitet, det kan i princip vara vem som helst. 

Migga_X: - Hot förekommer ofta. Det vanligaste är att hota döda sig själv eller sina barn, om de inte får asyl. Bråk förekommer ofta inom olika grupper i asylmottagningssystemet. Mångkultur fungerar inte inom asylboenden. 

Migga_X: - Det förekommer att beslut ändras efter uppmärksamhet i media. Detta skapar ett incitament för asylsökande att media skall ta upp deras fall. Då finns chansen att det blir bifall till slut. 

Migga_X: - Om folk i allmänhet visste vad den genomsnittlige miggan vet, skulle det påverka hela det politiska landskapet. 

Länk intervju

What goes around comes around

Vi har många gånger hört både från den politiskt korrekta sfären men även från andra håll, hur viktigt det är att kämpa för vårt öppna och toleranta samhälle. Mer sällan får vi konkretiserat vad vi skall vara öppna för och toleranta emot. Gäller det något så trivialt som andra människors åsikter? 

En bekant på denna hemsida är ju Britta Svensson (Öppet brev till Britta Svensson Expressen). Nu åkte Svensson till manifestationen i Kärrtorp [23 dec] som väl alla är bekanta med. Oturligt nog för Svensson själv så delade hon inte riktigt samma uppfattning som den tillresta vänstern (i sin krönika), där dessa hyllade precis allt som hände både på scenen och utanför densamma. 

Eftersom Britta Svensson bekänner sig till liberalismen kunde hon inte sympatisera med den grövsta vänsterretoriken som framfördes i Kärrtorp. Inte heller kunde hon godta de allra grövsta och våldsinspirerade låttexterna riktade mot Jimmie Åkesson. Som avslutning råkade hon säga att fler nog delade hennes uppfattning och att det nog bara var 1000 personer kvar när hon själv gick därifrån. Man kan tycka att detta är rätt harmlös kritik från en som uppenbarligen inte placerar sig själv i den röda åsiktsskalan. Det är väl t.o.m. så att om någon skribent inte tar avstånd från texterna där det anspelades på politiskt våld, så borde just det vara väldigt uppseendeväckande. 

Nu accepterades inte Svenssons rätt ljumma kritik mot arrangemanget i Kärrtorp av vissa vänsterdebattörer. Hon är ju trots allt skribent och journalist och då skall man ALLTID stå på ”rätta” sidan. På twitter blev hon angripen av t.ex. Helle Klein och Researchgruppens Lovisa Sundman (researchgruppens ansikte utåt, vilket är ett smart drag av RG för att minska den negativa bilden av sig själva). När man läser flödet från Svensson får man först intrycket att det är Sundman som kritiserar Expressen-krönikören mest. Men när man väl läser flödet från respektive person får man ett helt annat intryck. 

Sundman är rätt modest i sin kritik förutom att hon påpekar vilka mörka krafter som utnyttjar Svenssons artikel. Detta är ju essensen i dagens åsiktsförtryck. Kritik mot den politiskt korrekta paradigmen kan alltid kopplas till mörkrets hemska krafter, ja till satan själv rentav. Att den logiska slutsatsen då blir att all kritik, hur korrekt den i sak än är, blir till redskap för mörkrets krafter och därigenom är av ondo, verkar inte slå åsiktseliten. Ännu mer slående blir då exakt vad man menade med det ”öppna och toleranta samhället”. Detta synsätt kan väl inte ens hur mycket man än anstränger sig, kallas för ”öppet och tolerant”?

Men i ett öppet och tolerant samhälle måste väl även de som har en helt annan uppfattning än Svensson få uttrycka sin kritik, som t.ex. Sundman och Klein faktiskt gjorde? Självklart måste de få göra detta, men Sundman gör associationer till nazism, vilket blir löjligt när det handlar om en skribent som i sina krönikor tagit avstånd från denna ideologi med all önskvärd tydlighet. Sundman är inte så sinnesslö att hon påstår att Svensson skulle hysa nazisympatier, men hon påtalar att hennes kritik utnyttjas av dessa grupper, utan att ens diskutera sakligheten i Svenssons kritik. I själva verket blir nästan alla kritik omöjlig om man i förväg skall analysera vilka grupper som kan tänkas utnyttja denna kritik.        

Kyrkans företrädare Klein framstår som betydligt tuffare och skoningslösare än RG:s Sundman i sin kritik, när man väl nagelfar hennes flöde. Hon retweetar friskt skoningslös kritik och utnyttjar att precis alla (på den rätta sidan?) är emot Svensson. Hon utnyttjar massan mot en enskild (du står ensam, du är konstig, annorlunda och har därför fel). Vad jag kunnat se är det inga liberaler, ens på Expressen, som slutit upp bakom Svensson. Här visar de systemkritiska sin oerhörda styrka, i alla fall på nätet. Ingen i den systemkritiska sfären skulle kunna bli påhoppad på det sätt Svensson blev, utan att ett kollegialt avgrundsvrål skulle ha uppstått, ett avgrundsvrål så starkt att det tagit sig direkt in i SVT:s studio. Och just här sluts cirkeln. Just den gemenskap som Svensson så väl skulle ha behövt i sitt utsatta läge (men inte verkar ha fått) just den gemenskapen har hon själv kritiserat tidigare [Skämmas över Sverige]. Med det sagt så finns det självklart övertramp från de systemkritiska leden som både bör och skall kritiseras.  

  

Dessutom anar vi en annan viktig sensmoral i allt detta. Svensson pekar i sin artikel (Skämmas över..) ut den systemkritiska massan som näthatare och nämner inte pöbelfasonerna från vänster. Det är lite av ett ödets ironi att hon mycket påtagligt och konkret faktiskt blir påmind om att näthatet många gånger kommer från vänster. What goes around comes around.  

  

Gott Midvinterblot & Gott nytt år

Expressen - Expo – Researchgruppen och den autonoma miljön

I dagarna har Expressens uthängning av anonyma kommentatorer debatterats flitigt i de sociala medierna. Debatten har även letat sig in i våra rikstäckande tidningar och SVT. Expressens första avslöjande om ett par politiska företrädare från SD var det inte många som kritiserade. Är man vald företrädare gäller ju vissa etiska och demokratiska principer. Blir man avslöjad med grova uttalanden får man ta konsekvenserna. Dock måste vi här påtala att det liknar rena häxprocesserna när släktingar till en av företrädarna går ut offentligt i de sociala medierna och deklarerar att hon skäms för efternamnet och släktskapet. Här går gränsen för ett civiliserat beteende och det hela börjar likna ett modernt ”Flugornas herre” i förgrovad form. Samma personer som propagerar för ”allas lika värde” kan tydligen bete sig precis hur som helst bara det gäller en meningsmotståndare. Det är så man börjar rodna för det paradoxala debattklimat vi fått, där precis vilka elakheter är ok bara man står på rätt sida.

Jag har på twitter anklagats för bristande empati, enbart grundat på mitt partimedlemskap. Empati handlar om att känna in en annans människas belägenhet. Trots fullständigt oacceptabla kommentarer, så måste man kunna föreställa sig hur det känns för en människa att först bli offentligt avslöjad med mycket grova kommentarer. Sedan uthängd och därefter lämna en styrelse man just blivit invald i, för att därefter bli föremål för medlemsutskottet. Därefter bli förnedrad av journalister, extra mycket för att man saknar all medieträning. Och slutligen, som grädde på moset, få se sina egna släktingar, sitt eget kött och blod, offentligt, på sociala medier, beklaga och förfasa sig över släktskapet. Kan man inte sätta sig in i denna situation, DÅ saknar man all empatisk förmåga. Jag vill påpeka att jag med kraft tar avstånd från de aktuella kommentarerna. Det är väl ungefär här vi kommer in på Expressens agerande dag två.

Under dag två av Expressens avslöjande reportage hängde man ut människor som inte var partianslutna eller på minsta sätt folkvalda. Bl.a. gjorde man hembesök hos de som avslöjats med påslagen mikrofon, en verksamhet som började ett bra tag innan avslöjandet. Människor ringde nämligen till undertecknad och undrade vad som stod på. Att en tidning gör hembesök med påslagen mikrofon hos fullständiga privatpersoner är nog att betrakta som ett paradigmskifte. Speciellt när det rörde sig om att ha skrivit anonymt. Det som gör hela affären extra hårresande är att några av kommentatorerna i princip kan stå för vad de skrivit dessutom (och följaktligen har det inte blivit några reportage i dessa fall). Hela beteendet är så pass märkligt att man undrar om det rör sig om någon slags skrämseltaktik från tidningens sida. Vi får hoppas att det inte är så. I vilket fall försvann mycket av det stöd Expressen hade dag ett, i och med att de nu gav sig på alla urskillningslöst.

Vi måste också reflektera över det som Rayman snuddar vid i en artikel på SvD, nämligen tidningarnas egna så omhuldade meddelarskydd och meddelarfrihet. Journalisterna anser dessa principer om meddelarskydd vara jämbördiga med de lagar Moses fick nedknackade på sin stentavla. Men hur rimmar denna fanatiska inställning till meddelarskyddet med att hänga ut alla som kommenterat anonymt på en hemsida? De allra flesta av dessa har varit partilösa och uttryckt allmänna konservativa tankar, många gånger med ett oslipat språkbruk. Förmår man inte se denna konflikt är man mer enögd än Moshe Dayan.     

Därefter uppdagades det att Researchgruppen genom ett etiskt förkastligt beteende lyckats få fram e-postadresserna på de som kommenterat anonymt. Därefter hade man kört uppgifterna i offentliga databaser och i många fall fått fram korrekta namnuppgifter. Researchgruppen lade i sin tur upp alla kontona (bl.a. mitt eget) på sin hemsida, för alla att söka på. Att Researchgruppen består av personer med tvivelaktig vandel är ingen hemlighet. Att de för register och läggar upp detta offentligt urskillningslöst är nog inget att förvånas över (hur var det nu med ROM-registret och FRA?). Att Expressen samarbetade med denna obskyra grupp förvånade nog många inom etablissemanget, men inte vi som redan vet lite mer om Expressens handel och vandel.

Hur mycket kan kvällstidningarna och Expo påverka den allmänna opinionen

 

Att sådant här agerande och sådana här kampanjer har någon större effekt är mycket tveksamt. Alla vet redan att Expressen och annan media har en politisk agenda och att de som yttersta mål vill påverka valresultatet i det kommande riksdagsvalet. De har genom sitt upprepande agerande visat det ytterst tydligt och mellan raderna sagt det i en debatt på Publicistklubben. När journalister tydligt drivs av en agenda att påverka valresultatet och sätter andra journalistiska principer åt sidan så faller också trovärdigheten i allmänhetens ögon. Här kan vi jämföra med det berömda valstugereportaget 2002. Under detta reportage uppfattades inte media som lika partiskt och avslöjandet fick också effekt (med mycket stor sannolikhet) i det kommande valet.

Inte heller organisationer som Expo lyckas vända någon större opinion. Också de framstår som alltför partiska och deras verksamhet framstår närmast som en ren hjälpverksamhet åt de övriga sju riksdagspartierna. För ett par år sedan deklarerade Expo att de skulle arbeta mot högerextremism (all högerextremism) samt extrem islamism. Detta verkar dock ha blivit för obekvämt så nu har de denna åsiktsförklaring.

Stiftelsen Expo utmanar intoleransen genom granskning, med förebyggande arbete i form av utbildning och genom att engagera antirasister. Med våra tre olika verksamhetsinriktningar uppmärksammar vi det hot som intoleransen utgör mot det öppna samhället.

Vi undrar exakt vilket hot mot det öppna samhället de bekämpar. Vilka hot finns det och exakt vad betyder ”det öppna samhället”? Ett samhälle där alla har rätt åsikt om immigrationspolitiken?

Expo är också statsunderstött med pengar från Kulturrådet. Som av en händelse så sitter ordförande för kulturrådets styrelse, Kerstin Brunnberg också i Expos styrelse. Vår undersökning visar dock att Brunnberg förmodligen inte själv deltagit i direkta beslut om några bidrag (inte olaglig jäv). I Expos styrelse sitter också Robert Aschberg, känd journalist med kopplingar till Researchgruppen. Kopplingarna är många men en tydlig sådan är Martin Fredriksson som både återfinns i Researchgruppen som ansvarig utgivare och i Aschbergs Piscatus. Vi återfinner också Cecilia Stegö Chilò i Expos styrelse. Chilò har varit medlem av den moderata partiledningen som kulturminister. Hon fick dock avgå under förnedrande former då det framkom att hon aldrig betalat TV-licens i Sverige (men väl i Tyskland) samt använt svart (ej skattedeklarerad) hemhjälp. I Expos styrelse sitter också Mona Sahlin, närmare presentation överflödig. Kopplingarna till vårt partiväsen och det mediala etablissemanget är så många och graverande att det kunde ha utgjort en hel artikelserie i sig själv. Martin Kinnunen beskriver i SD Kuriren hur han under något som skulle vara hans första SD-möte, i stället stötte ihop med AFA och en viss Mathias Wåg. Denne Wåg är nu drivande bakom Researchgruppen. 

Vissa Expomedarbetare har ett tillsynes professionellt förhållningssätt i sina arbetsrelationer, som Daniel Poohl. Andra drar ned ryktet rejält som Alexander Bengtsson. Kommunikationen när det gäller Bengtsson är allt annat än professionell och det är snarast förvånande att etablissemanget tolererar en kommunikation på denna låga nivå. Detta här är ett axplock av tweets från Bengtsson.

 

Det här alltså kommunikation från en representant som säger sig bekämpa ”intoleransen”. Lycka till! Att en större opinion skulle köpa detta är nog uteslutet.

Graverande, om än inte lika tydliga, är kopplingarna mellan Researchgruppen och den så kallade autonoma miljön. Om nu den immigrationskritiska rörelsen har sina fotsoldater på internet är etablissemangets fotsoldater, de autonoma. Dessutom är de lite mer fysiskt verksamma. Att skriva otrevliga saker (ibland mycket otrevliga saker) är för det mesta helt lagligt, om än inte riktigt alltid. Rent fysiskt våld är dock direkt brottsligt, en besvärande skillnad. Om nu kopplingarna går mellan den autonoma miljön, till Researchgruppen och vidare till Aschberg och Expo, så är dessa kopplingar mer manifesta i dag, än SD:s påstådda kopplingar för 25 år sedan.

Vi ser också att våldet och lagbrotten från de autonoma regelbundet tonas ned i media, medan rätt modesta kommentarer kan slås upp stort om det kommer från en medlem i fel parti. Nu börjar dock skribenter som inte är med i klubben för inbördes journalistbeundran reagera så smått. T.o.m. Sydsvenskan tar upp våldet från de autonoma som det största hotet, detta efter lite för många polisrapporter om våld från de autonoma.

 

Det är osannolikt att Expressen, Expo eller någon annan liknande organisation skulle kunna påverka det kommande valresultatet med rena kampanjer. Självklart kan inte representanter från SD bete sig hur som helst utan att det får konsekvenser, lika lite som representanter från andra partier kan det. Men när mediala avslöjanden börjar likna rena politiska smutskastningskampanjer fungerar helt enkelt inte längre, speciellt då alltför många nu börjar ana att det just rör sig om rena kampanjer. Möjligheterna för medias förmåga att påverka opinionen har minskat i samma takt som de själva har övergivit journalistiska principer som objektivitet, opartiskhet och konsekvensneutralitet. Gammelmedia förstår helt enkelt inte att spelreglerna ändrats, eller så vägrar de acceptera det fast de innerst inne nog förstått det. Helin och Mattsson står kvar vid sina upphöjda positioner likt ett tjurigt barn som skriker och gråter vid Konsums godisdisk, medan mamma tålmodigt ignorerar barnet och med spänd min ställer sig i kassakön.

 



Öppet brev till Britta Svensson Expressen

Detta är ett öppet brev till Britta Svensson Expressen .

Hej Britta.

Vi hade en diskussion på Facebook, där vi kom fram till den geniala idén att faktiskt kontakta en journalist, i stället för att bara beklaga oss. Det är ju inte så konstruktivt i längden.

Du vill gärna se ansiktena och namnen på de som kommenterar, skriver du i din senaste artikel [Expressen, Det är sorgligt, och får mig att skämmas över Sverige 20131212]. Jag tycker det är en fullt rimlig begäran, om man som många kommentatorer, tar ut svängarna utöver gränsen för det osmakliga, och i undantagsfall, det olagliga. Däremot är jag inte beredd att förbjuda anonymitet, ety det skulle strida mot demokratiska yttrandeprinciper. Däremot skall självklart alla politiska företrädare framträda med namn och till fullo stå för sina åsikter. Jag är den förste att med kraft instämma i detta.

 

Problemet är som bekant uthängningen av ickepolitiska och icke officiella personer. Här har personer hängts ut som i vissa fall använt ett ovårdat språkbruk. Inte nog med det, Expressen samarbetar med den ökända (får man nog säga) Researchgruppen. Denna illustra grupp har lagt ut över 6000 konton offentligt, med synliga användarnamn och illa maskade e-postadresser. Dessa adresser fungerar i Disqus som inlogg. Bland de som är fullt offentligt sökbara finns bland annat mitt disquskonto, som nu är öppet för så kallad rape, av lindrigt databegåvade tonåringar. Om nu någon finnig antirasistisk tonåring kapar mitt konto, p.g.a. att Researchgruppen (som ni samarbetar med) lagt ut kontouppgifterna, så kan denne skriva vad som helst i mitt namn. Det lustiga (för mig rätt olustiga) inträffar då att du kan skriva en ny artikel om hur jag uttrycker mig på nätet. Möjligheterna till nya artiklar synes oändlig, enbart kreativiteten sätter gränser. Tyvärr får detta mig att skämmas över det publicistiska Sverige.

Jag har ett antal lästa böcker i min bokhylla som enligt uppgift används i journalistutbildningar. Enligt samtliga dessa böcker om journalistik så bryter Expressen nu mot all journalistisk etik. Vill du inte bara se namn och bild, utan även pratat med en som relativt sparsamt ändå skrivit en och annan kommentar, finns jag tillgänglig på tele 070 825 15 49 till kl 16 i eftermiddag. Därefter stänger jag av telefonen och tar en välförtjänt helg.

Ha en trevlig helg Britta, den är säkert välförtjänt även för dig.      

Tillägg utanför brevet, eftersom Svensson inte ringde upp. (Och har undanbett sig alla samtal enligt Expressens växel samt har hemligt telefonnummer).

Jag tar oerhört starkt avstånd från ett par av de fall av rent vidriga kommentarer som uppdagats. Jag/vi skall inte bara ta avstånd, vi måste också vara självkritiska här. Fundamentala grunder i partiets politik verkar också ha gått vissa medlemmar fullständigt förbi. Här får vi alla ta ansvar och försöka utbilda människor i vissa grundläggande principer. Det här är inte bara retorik, utan vi har missat en viktig del i vårt ansvar för att utbilda/sålla i vår medlemskader. Det är vårt ansvar och ingen annans. Här har vi fallerat och förtjänar berättigad kritik.

Dock så framstår det i Svenssons artikel och bl.a. i SVT:s nyhetsrapportering att det skulle vara många företrädare för SD som gjort väldigt grova övertramp. Det har vi faktiskt inte sett i den faktiska konkreta rapporteringen. Många är inte medlemmar bakom kontona och i de fall de varit det, är övertrampen inte av den grova art som lyfts fram som exempel i media.

Likaså framstår det i medierapporteringen som att det bara kommer hatfyllda kommentarer från den nationella rörelsen. Det är också helt fel. Jag har mest följt kommentarerna på SVT-Debatt. Där är språkbruket och kommentarerna på samma nivå från vänsterhåll (och den mångkulturella rörelsen) som de lägsta från den nationella rörelsen. Detta har påtalats oändligt många gånger, men media verkar inte ta till sig denna uppgift. En annan bortglömd aspekt på detta är att t.ex. artiklar från Åsa Linderborg och Katarina Mazetti som väl ligger på samma låga och hatiska nivå som de flesta av de så kallade ”hatkommentarerna”. Om det nu är förkastligt att ge uttryck för sitt hat i kommentarsfälten, borde det vara minst lika illa att ge utlopp för liknande känsloläge i artiklar publicerade i gammelmedia.

Till sist. Vi när också en ständigt molande misstanke om att nivån och mängden på hatkommentarerna är överdriven. Som jag tidigare skrev, så har undertecknad mest följt kommentarerna på SVT Debatt. Hatfyllda kommentarer är faktiskt relativt ovanliga, och när de uppträder kommer de lika ofta från vänsterhåll. Jag läste en 300 kommentarer under Mazettis berömda ICA-artikel. De allra flesta kommentarer höll en hövligare ton än vad Mazetti själv gjorde i sin artikel. Rena hot lyste med sin frånvaro och en del kommentarer höll väl samma otrevliga ton som Mazetti själv höll i sin artikel. Hur dessa kommentarer framställdes i media vet vi. Det lät från medialt håll som om kommentarsfälten var rena orkestern i hot och hat.

Hanne Kjöller skrev en bok med titeln ”En halv sanning är också en lögn”. Britta Svenssons artikel innehåller säkert en fjärdedels sanning, men eftersom tre fjärdedelar av verkligheten saknas så är det långt ifrån en korrekt beskrivning av denna verklighet. Framförallt så kan samarbetet med researchgruppen och vad de sysslar med inte på något sätt försvaras. Som en indikation på detta är det faktiskt ytterst få av de som normalt stämmer in i den offentliga vuvuzela-orkestern mot SD och andra nationella, som i dag försvarar Expressens agerande.    

 

PISA-undersökningen 2012 – svenska skolan har nått sin botten

Media är nu full av rapporter om Skolverkets senaste rapport, som verkligen inte var upplyftande för oss i Sverige. En nästan panikartad reaktion kan skönjas hos olika aktörer och olika partier försöker enligt känt manér plocka politiska poäng. Tyvärr är denna rapport alldeles för allvarlig att den skall utmynna i politisk pajkastning, valår eller inte.

Resultaten har sjunkigt i alla de tre testade ämnena, naturkunskap, matematik och lösning. Flickor har för första gången presterat bättre än pojkar i naturvetenskap, vilket här inte skall ses positivt, ens av inbitna feminister, utan speglar en allvarlig nedgång hos hela vår skolverksamhet. Vi har nu i vårt land sjunkigt under OECD-genomsnittet i samtliga tre testade ämnen.       

Anna Ekström generaldirektör för Skolverket, talade redan i slutet av sin PISA-presentation om att det behövs mer lärarledda undervisningstimmar. Sveriges experimenterande med lärarlösa lektioner har fört undervisningens in i en återvändsgränd. Det finns ingen väg framåt, utan svenska skolan tvingas till en förnedrande tillbakagång med beprövade metoder. Lärarnas bristande auktoritet talades det flitigt om i olika medier, samtidigt som man gjorde det bästa för att sänka denna auktoritet ändå mer i efterföljande kommentarer.

Ibland måste även svenska skolpolitiker ta till sig grundläggande fakta parat med lite sunt förnuft, hur mycket dessa faktorer än har baktalats i den svenska skoldebatten. Låt oss titta lite på dessa grundläggande axiom. Det går inte att lära sig något som elev om det är kaos i klassrummet. Föräldrarna och eleverna kan inte ses som kunder. En kund kan byta lärare/skola om det ställs för hårda krav eller om läraren ställer krav på lugn och ro i klassrummet. I skolan och klassrummet måste läraren bestämma, föräldrarna är inte utbildade för att styra varken undervisning eller skolan i övrigt. Det fria skolvalet, i nuvarande tappning gör föräldrar och elever till kunder. Ställs det för hårda krav kan man alltid byta skola och aktuell skola förlorar skolpengen som straff. Därmed inte sagt att man inte skall ha ett skolval i någon form.

Vad skiljer framgångsrika skolor i andra länder mot de skolor i vårt land som faller likt stenar i internationella undersökningar? Jo i Finland, Kanada, Japan, Korea (ett extremt exempel) och andra framgångsrika länder är det förhållandevis tyst i klassrummen. Läraren lär ut och eleverna lär sig och arbetar hårt. Det innebär självklart inte att eleverna inte kan söka kunskap själv när det är befogat, eller ägna sig åt grupparbeten när detta är befogat. Det gäller att lägga upp undervisningen på ett balanserat och smart sätt, att inte vara rädd för ordning i klassrummet och t.o.m. katederundervisning när det är befogat.

Det som skiljer framgångsrika skolländer är att de heller inte experimenterar hela tiden och hoppar på de senaste trenderna som överåriga tonårsmammor. Dessa länder håller sig till det som är beprövat och testar nya saker med både försiktighet och sund misstänksamhet. Vilket inte betyder att man aldrig tar till sig något nytt, bara att man varsamt undviker de värsta vansinnigheterna, speciellt i stor skala. Kritikerna till allehanda yviga experiment i vårt land har omsorgsfullt betecknats som bakåtsträvare och smått fascistiska, om de uttryckt minsta tveksamhet inför den nya pedagogiska flugan. 

Lärarnas auktoritet är också påfallande hög i de länder som hamnar högt i undersökningarna; man tarv för givet att läraren besitter kunskaper och yrkesskicklighet. Elever, föräldrar och myndigheter litar på lärarnas yrkeskompetens i framgångsrika länder vad gäller undervisning. Läraren talar om för föräldrarna vad eleverna skall lära sig i hemläxan, och föräldrarna verkställer detta i hemmet, gärna med en nypa kärlek.

Friskolereformen har mest rört till det och saboterat den kommunala planeringen. Ingen förespråkar att vi skall avveckla friskolorna, men alla de underbara nya pedagogiska modeller som skulle växa fram likt svampar i en fuktig granskog existerar helt enkelt inte. Det går helt enkelt inte att trolla fram en fantastisk pedagogik som utmynnar i att eleverna slipper hårt jobb för bra resultat. Det är en bluff, en chimär. Ja! Det är roligare för eleverna att blippa på en dator än att svettas över matte- eller svenskböcker, dessutom håller de sig ganska lugna också. Men måltiden måste vara de tradiga böckerna, datorn är efterrätten (vilket vi inte skall förvägra eleverna).    

Gamla lärare med ett helt yrkesliv bakom sig vet ofta vad som fungerar eller inte. De lär ut kunskaperna och använder alla sinnen hos eleverna. De repeterar och låter eleverna testa kunskaperna praktiskt, om det går. Därefter kanske de får presentera ämnet inför klassen, i en egenhändigt förfärdigad presentation. Det dessa gamla lärare är helt överlägsna på är att med sin auktoritet skapa ett lugnt arbetsklimat i klassrummet. Hur lär man ut denna auktoritet till unga lärare som kanske själva gått i något som mest liknar en kravlös flumskola?

Jag läste på twitter direkt efter att Skolverket presenterat PISA-rapporten att man borde lägga ut skolverksamhet på entreprenad. Precis, en människa som gått vilse i en rykande snöstorm kan plötsligt peka ut vilken riktning som helst till den förmodade räddningen. Att gå tillbaka till alla de fundamentala misstag svenska skolpolitiker gjort allt sedan SIA-reformen och framåt, är som att be en lungcancerpatient börja röka igen. Vi hoppas verkligen att vi slipper detta skrämmande scenario. Låt oss gemensamt, utan pajkastning och plockande av politiska poäng, vända utvecklingen och använda oss av det vi vet fungerar.

PISA Sammanfattning

PISA tabeller

Rapporten 

Saknar du hjärna Ullenhag?

En nation måste styras av en regering och riksdag med både förnuft och känsla. En nation som styrs enbart efter populistiska känsloutspel för att slippa få humanistiska men ack så aggressiva journalister efter sig kommer det för eller senare att gå illa för. Riksdagens ledamöter och regeringens medlemmar är satta till att förvalta det land och det folk som valde dem, i första hand. Det hindrar självklart inte att regeringen driver en sund utrikespolitik eller ägnar sig åt diverse hjälpinsatser världen över. Tvärtom, det hör till ett ansvarsfullt styre, men grunden måste ändå vara att förvalta det land och det folk man är satt att styra. Svenska politiker kan prata om globaliseringen hur mycket de vill, det är svenska folket som valt dem och det är Sverige de är satta att förvalta. Dessa högst rudimentära förutsättningar glöms ofta bort tills nästa valrörelse når sin kulmen. Då riktas plötsligt allt intresse till de inhemska väljarna, ofta med löften om mer i plånboken.   

Oscar Sjöstedt

Bakgrunden till dessa påpekanden är den debatt i SVT mellan Tino Sanandaji ekonom, Oscar Sjöstedt (SD) ekonom, Jasenko Selimovic (FP), statssekreterare, Mehmet Kaplan (MP). En värre smörja än den Kaplan gav uttryck för har man sällan hört, allt medan Sanandaji och Sjöstedt bombarderade Selimovic och Kaplan med kalla skoningslösa siffror över immigrationspolitikens vansinne. Sanandaji slog huvudet på spiken när han till sist utbrast:

-       Etablissemanget har ägnat sin kreativitet åt att ge en fin bild av invandringen, inte att lösa problemen.

  

Återigen stöter vi på grundproblemet. Vår regering är satt till att förvalta landet efter bästa förmåga, i stället försvarar de den politiska korrektheten och för en destruktiv politik. Selimovic och Kaplan började till slut tröttna på alla siffror och beklagade sig över dem. Typiskt sverigedemokrater, de kör bara med siffror (och därmed glömde de själva bort att Sanandaji inte är SD-medlem). Gång på gång förde Kaplan och Selimovic fram påståenden, som sedan Sjöstedt och Sanandaji noggrant smulade sönder. Nej, det finns ingen kausalitet mellan export och invandring, nej…o.s.v. När frågan kom in på den skriande arbetslösheten fällde Selimovic detta fantastiska uttalande:

-       Lönsesäkningspolitiken för att få in invandrare på arbetsmarknaden är inget problem. Staten går emellan med mellanskillnaden.

Ursäkta, men det finns människor som i alla fall ser ett problem med detta. Selimovic frågade vilka är de ni (SD) inte skall ge asyl? Det är lite märkligt att Kaplan själv sade att hans familj kom till Sverige utan asylskäl. De kan ju ha fått uppehållstillstånd som arbetskraftsinvandrare, men det är inte särskilt troligt vid den tid Kaplans familj kom hit.

Ett annat talande exempel på när publikfriande känsloargument användes flitigt är när Ullenhag, som ju är mästare på området, debatterade i Agenda mot Åkesson. Ullenhag använde hela tiden känsloargument, och appellerade, säkerligen fullt medvetet till den kvinnliga delen av publiken med sitt något svärmorsdrömlika utseende. Perfekt tänkte säkerligen olika spinndoktors på regeringskansliet. Men återigen, det är inte så man skall styra ett land. Vi tittar lite närmare på Ullenhags argumentation under debatten i Agenda [13-09-08].   

–    Du vill skicka tillbaka människor till ett land där de utsätts för kemiska vapen. Du pratar jämt om närområdet, men du vill dra ner biståndet med 7,5 miljarder.

Fakta; SD och Åkesson har inte talat om att skicka tillbaka människor till krigsområden i Syrien, utan om tillfälliga uppehållstillstånd och att hjälpa alla dem i flyktinglägren så att de överlever. Att leva i Sverige har inget med att överleva kriget i Syrien att göra.

SD vill öka biståndet till UNHCR, som driver flyktingläger liknande dem som finns i Syriens närområde. Att SD vill skära ned på annat bistånd har liksom inte med saken att göra. Märk hur Ullenhag använder det irrelevanta känsloargumentet ”kemiska vapen”. Det är ingen som vill att människor utsätts för dessa hemska vapen. Med Ullenhags logik så är det permanent uppehållstillstånd i Sverige som gäller eller så utsätts de för kemiska vapen. Vidare i Ullenhags argumentering.

Ullenhag menade att Åkesson inte vill prata om människor, som mamman som sett barn dödas på gatan och som han vill skicka hem.

Oavsett hur tragiskt och traumatiserande det är för en moder att se sina barn dödas, så kan en regering inte forma hela sin migrationspolitik efter dessa enskilda fall. Det är oansvarigt. Företrädare för regering och riksdags skall inte prata om enskilda fall, det skall eventuellt pressen göra. Men även den seriösare pressen skall ju behandla de samhälleliga konsekvenserna av beslut som rör hela vårt samhälle, beslut som kanske grundar sig på enskilda fall. Låt oss påminna oss vad Kjöller skrev i sin bok ”En halv sanning är också en lögn”.

Sällan eller aldrig diskuteras konsekvenserna i samband med offerjournalistisk. Sett till vad som faktiskt produceras tycks det inom den genren råda ett slags motsatt ideal: rapporteringen ska ge vissa specifika konsekvenser – som ett uppehållstillstånd eller en sjukskrivning. Och det även bland de medier, till exempel Ekot, som uttryckligen säger att de står neutrala inför konsekvenserna av sin rapportering.[…] Ingen media frågar efter kostnaderna för en ändrad politik, vilket man gör inom alla andra områden. man frågar efter kostnaderna för reformer inom äldrepolitiken, förskolan, skolan kriminalvården och politikerna får redogöra för finansieringen. Men de ekonomiska konsekvenserna för en ändrad politik för familjeåterförening är det i det närmaste tabu att nämna de ekonomiska konsekvenserna eller finansieringen. Kjöller konstaterar självklart att tar man pengar från ett område så måste man finansiera detta från ett annat område, eller höja skatten. 

Kjöllers citat talar för sig själva, men är högst relevanta för denna diskussion. Vi tar det sista citatet som SVT bjuder på från Ullenhag under den aktuella debatten.

–    Det är några promille som har tagit sig hit och för mig är det självklart att de ska få stanna.

Det är för mig inte alls självklart. Vi vet ofta inte ens att de asylsökande kommer från Syrien. Dessutom är det den promillen med de största resurserna som har råd att ta sig hit, vilket med enklare logik innebär att Syrien utarmas ytterligare. Vi har också Dublinförordningen att ta hänsyn till. Dessutom måste vi diskutera tillfälliga uppehållstillstånd då det ju inte föreligger någon fara om/när kriget tar slut. Sedan måste vi fråga oss om inte pengarna vi lägger på flyktingströmmen hit till Sverige räddar många fler liv om de dirigeras till flyktinglägren i närheten av Syrien. Vi kan självklart ha olika åsikter i dessa frågor, men det som förefaller så självklart för Ullenhag är inte alls självklart. Det här är ju frågor som borde diskuteras både länge och ingående i Rosenbad, men tydligen är allt självklart för Ullenhag och regeringen.

Ullenhag frågar Åkesson ”saknar du hjärta” mycket väl medveten om kameravinklar och den laddning frågan äger. Det finns en icke obetydlig chans att Åkesson tänkte, men inte sade ”saknar du hjärna Ullenhag?” Det är nämligen högst destruktivt att på lång sikt att enbart styra en nation genom slagkraftiga känsloargument och koppla bort verkligheten, statistik och målet med den övergripande politiken. Dessutom måste både politiker och regering ibland tänka på vems mandat de sitter på och skall förvalta.

När jag var ung fanns det ett ofta citerat ordspråk som gick så här, ”den som inte lutar åt vänster som ung saknar hjärta, den som inte går åt höger när han blir äldre saknar hjärna”. Det är hög tid att både regeringen och oppositionen ”blir äldre”.

Landsdagarna 2013

Tillbaka efter tre intensiva dagar med omröstningar och debatterande från morgon till kväll kan det vara på sin plats att göra en kort resumé av landsdagarna 2013. Först skall det sägas att Västerås är nära nog en perfekt stad att hålla stora konferenser i. Det är en lagom stor stad med goda kommunikationer, mycket bra faciliteter och med en lokal befolkning där man förstår dialekten utan större problem. Konferensanläggningen Aros är dessutom överlägset den bästa anläggningen SD har haft någon av sina större tillställningar på (möjligen subjektivt). Allt fungerade över förväntan och vi, åtminstone jag, vill rikta ett speciellt lovord över de röstningsdosor vi använde för första gången i dessa parti-sammanhang. Dessa små tingestar är suveräna vid omröstningar! Säkerheten sköttes utan anmärkning och polisen tog sitt uppdrag med vederbörligt allvar. Det tackar vi ordningsmakten för.

Själva omröstningarna gick utan större överraskningar och det som skulle klubbas igenom klubbades också igenom. De beslut som gick emot PS var tjänstemannaansvaret och registrering av katter. Det första förslaget lagt av Cornelia Dahlberg som var en flitig motionär och måste ha sett dessa landsdagar som en personlig framgång. Eftersom SD ändå har en bit kvar till regeringsmakten kanske detta ändå inte var förslag som fick marken att skälva. Kompromisser uppnåddes med PS och motionärer i två större frågor, nämligen i EU-plattformen och stadgarna gällande ungdomsförbundet. Trots att undertecknad gillar hårda debatter känns det oerhört skönt att kompromisser uppnåddes i dessa två frågor, speciellt den sista. William Hahne gick också upp och höll ett professionellt tal efter att kompromissen presenterats av Björn Söder. Extra skönt känns det också eftersom vi här lurade media på en massa överdrivna rubriker.

Det rapporterades i media om en motion avseende slopande av nolltoleranslinjen. Under själva förhandlingen var det dock ingen som ens yrkade på motionen medan ett antal ombud klart deklarerade att de stödde linjen. En linje som i praktiken alltid gällt, vilket Torbjörn Kastell mycket målande påpekade. Det var alltså ingen diskussion under förhandlingarna och frågan var död redan från början. Media kan kanske ta sitt ansvar och prioriteringar av frågor på ett lite mer relevant sätt, kan man tycka.

Det var mycket befriande att vi under dessa landsdagar i stort slapp ”påfågels-bifall” som förekom i lite större omfattning under de förra landsdagarna. Vi pratar alltså om när någon går upp och yrkar bifall på en redan död fråga samt håller ett linjetal, där 10 ombud och PS redan yrkat bifall på PS förslag till beslut och där inte ens motionären tänker driva sin egen motion. När motionsställaren sitter och skakar och är nära gråten kan man kanske stryka sig från talarlistan, trots ett väl förberett linjetal. Jag vill påpeka att vi i princip slapp dessa påfågels-bifall under dessa landsdagar.     

Tyvärr missade jag Åkessons invigningstal men hans tal under lördagen var mycket bra och moget. Samtliga kärnområden för SD:s politik berördes på ett mycket tydligt sätt. Det både undertecknad och många andra noterade var den avslappnande och understundom humoristiska tonen. Det kändes att det var ett tal bland vänner. Det nya var den tid som ägnades av de övriga riksdagspartierna, och då främst från den röd-gröna sidan. Detta måste ses som ett utslag av både partiets och partiledarens mognad. Vi sitter i riksdagen och vi ägnar oss också åt praktisk riksdagspolitik. Detta är ett nytt inslag i partiets framtoning.  

Karsten Lorentzen från Dansk Folkeparti höll också ett mycket bra tal där han pratade om SD:s långa historia och alla de svårigheter partiet kämpat sig igenom. Mot slutet av talet kom dock antydningar om att SD skall tänka sig för mycket noga vilken partigrupp SD sällar sig till i EU-parlamentet. Jag tycker personligen att dessa antydningar var olustiga. I stället för antydningar borde SD och DF föra konstruktiva samtal där man byter åsikter och bollar frågan.     

Carina Herrstedt höll ett bejublat tal där hon påpekade att hälsningen till landsdagarna inte bara var från henne utan från alla de kvinnor landet runt som är medlemmar i föreningen. Herrstedt betonade också föreningens karaktär av en gräsrotsrörelse. Talet innehöll också lite annorlunda retoriska grepp som piggade upp församlingen. 

Kasselstrand höll ett tal med en hälsning från ungdomsförbundet. Talet var ett eldande inspirationstal inför den kommande valrörelsen och här märks Kasselstrands talang tydligt. I övrigt markerade Kasselstrand på områdena invandringspolitik och EU-politik. Som talare är det väl få som vid så relativt ringa ålder mäter sig med Kasselstrand. Vid talets sluts hälsade och gratulerade partiledaren Kasselstrand.  

En märklig upplevelse var samtalet jag hade med en ung söt flicka från SR:s kulturredaktion efter att jag med emfas försvarat Public Service under landsdagarna. Efter diverse angrepp på vår allmänna media försvarade jag kraftfullt Public Service och poängterade att vår offentligt/licensfinansierade media åtminstone hade som målsättning att vara objektiv och opartisk, även om de långtifrån nått ända fram som läsarna nog känner till. Jag uppmanade de närvarande att studera Publicistklubbens senaste debatt där det framgår med all önskvärd tydlighet vilka krafter som skulle ta över om Public Service vingklipptes eller t.o.m. lades ned. Jag nämnde i förbigående att de minst opartiska redaktionerna var kulturredaktionen och UR.

Efter debatten kom den unga flickan (Förmodligen Naila Saleem) fram till mig, tittade mig stadigt i ansiktet med sina gröna ögon och frågade vad jag hade emot kulturredaktionen. Jag blev lite ställd, …minst sagt. Här hade jag hållit ett flammande försvarstal för Public Service, men det jag skulle försvara var något jag sagt i förbigående om kulturredaktionen. Jag tycker nu att kulturredaktionen är politiskt influerad, men kunde som sagt inte nämna några konkreta exempel. Men blir frågan aktuell kan vi ju alltid titta närmare på saken.

Avslutningsvis var det mycket lyckade dagar och organisationen slog rekord i att fungera utan mankemang. Både funktionärer och presidie skötte sina uppgifter mycket bra. Stämningen var också god bland både ombud, partistyrelse och närvarande riksdagsmän, som väl höll en föredömligt låg profil. Detta skall ju vara ombudens dagar. Ett stort tack till alla deltagare, hög som låg och ett stort tack till personalen på konferensanläggningen och tjänstgörande ordningsmakt. Alla skötte sina uppgifter föredömligt.  

Försvarsmaktens paradox

Precis innan andar världskriget bröt ut nominerade riksdagsman Erik Brandt (S) Hitler till nobelpriset. Nomineringen väckte en våg av avsky i vårt land, speciellt hos de som insåg vad Hitler stod för. Människor förstod inte att nomineringen var ironisk menad. Brandt var  själv en hängiven antinazist, vilket borde fått folk att ana att det inte var allvarligt menat. När jag läste Försvarsmaktens uppförandekod funderade jag länge på om denna uppförandekod var ett rent skämt, likt nomineringen av Hitler. Jag är fortfarande inte säker, men hemsidan ser äkta ut och adresserna ser seriösa ut de också. Men kan denna ”uppförandekod vara på allvar?

Förutom det rent horribla med att koden stipulerar vilka politiska åsikter de anställda skall bekänna sig till, så är hela koden märklig från början till slut. Vi tittar på texten.

Uppförandekoder må påminna om skoltiden, men de är väsentliga för att Försvarsmakten ska kunna upprätthålla sin värdegrund och sträva mot sina visioner. 

Man börjar med påpekandet att denna uppförandekod kan påminna om skoltiden. Ett verkligt smart drag av författarna. Vidare i texten.

Det kan tyckas paradoxalt. En central del av Försvarsmaktens uppdrag är att försvara varje medborgares rätt att tycka och yttra sig fritt, men som medarbetare måste du acceptera vissa uppförandekoder, både i tjänsten och privat. Men det är så det måste fungera.

Första meningen i detta andra stycke säger allt, ”det kan tyckas paradoxalt”. Om man ser till nästkommande stycke så kan det inte bara tyckas paradoxalt, det är paradoxalt. Så paradoxalt att jag fortfarande funderar på om inte hela denna kod är ett skämt likt nomineringen av Hitler till fredspridet. Sista meningen förstärker denna känsla av ett ironiskt skämt, ”det är så det måste fungera”. Just denna mening avslutar chefer sina utläggningar med när de själva vet att de gått långt utanför gränsen för det passande.

Det går till exempel inte att i sin tjänst skriva under på att mångfald på en arbetsplats är en tillgång och något man vill främja och verka för, för att sedan engagera sig mot invandring på fritiden. Trovärdigheten skulle bli lidande, inte bara för medarbetaren själv utan för hela Försvarsmakten.

Här pratar alltså Försvarsmakten om vad de anställda (och frivilliga hemvärnsmän) skall få tänka, tycka och arbeta med på fritiden. Detta är alltså ett direktiv om vad de anställda skall tycka i en ren politisk fråga. De anställda får inte engagera sig mot invandring (läs nuvarande invandringspolitik) på sin fritid. Vad har Försvarsmakten överhuvudtaget att göra med de anställdas politiska åsikter? Vad har Försvarsmakten överhuvudtaget med politik att göra? De skall skydda medborgarnas rätt att tycka och yttra sig, som de själv så riktigt slår fast. I övrigt skall de försvara landet, och kanske markera mot mer eller mindre avsiktliga intrång i vårt luftrum t.ex. Försvarsmakten skall självklart inte som myndighet deltaga i det politiska spelet. Vi tittar på ett stycke till.

Att se mångfald som en tillgång ingår i uppförandekoden och innebär att Försvarsmakten tar avstånd från alla former av diskriminering, trakasserier och brottslighet som korruption, sexhandel eller övergrepp. Medarbetare missbrukar inte heller sin maktställning, varken i yrkesroller eller i övriga relationer.

Försvarsmakten talar alltså om grova lagbrott som korruption och sexhandel i sin uppförandekod! Nog visste vi att Försvarsmakten hade vissa rekryteringsproblem, men vem kunde anan att det är så illa.

Jag lutar nog trots allt åt att denna skrivning är producerad av en övernitisk ny kadett. Den unge mannen/kvinnan har inte kunnat placeras i fälttjänstgöring p.g.a. någon skada och fått i uppgift att tota ihop något som ser snyggt ut för granskande politiker (vi vill ju inte ha sänkta försvarsanslag). Uppspelt av föreläsningar om mångfald och allas lika värde, har det gått över styr. Tjänstgörande officer har inte orkat läsa texten efter första styckets ”värdegrund” och visioner” (man vet ju vad som kommer) och vips så ligger texten där. Vi hoppas nu efter detta påpekande, att Försvarsmakten genast rättar till denna trista plump i Försvarsmaktens annars så stolta historia.

UPPDATERING:
Försvarsmakten har nu ändrat texten i andra stycket 2a - 3e raden från:
"Det går till exempel inte att i sin tjänst skriva under på att mångfald på en arbetsplats är en tillgång och något man vill främja och verka för, för att sedan engagera sig mot invandring på fritiden"
till
"Det går till exempel inte att aktivt arbeta för en ökad mångfald i Försvarsmakten och samtidigt ge uttryck för anti-demokratiska värderingar eller annat som strider mot lag, förordning eller värdegrund."

Vi tackar ödmjukt Försvarsmakten för det, tack! Jag har självfallet skärmdump, men har tillsvidare beslutat mig för att inte lägga ut denna.