Lissabonfördraget - tvingades och smögs igenom

Det EU-avtal som inneburit att mest makt flyttats från Sverige till Bryssel, ja det kanske mest betydelsefulla avtal Sverige skrivit under överhuvudtaget efter andra världskriget var Lissabonfördraget. Ett av de partier som var med och drev igenom fördraget i vårt land var moderaterna. Tack vare Anne-Marie Pålssons bok "Knapptryckarkompaniet" kan vi läsa hur det gick till inom M när detta omfattande fördrag gick igenom moderaternas partistämma.  


Fördraget var aktuellt redan 2003, då det remissbehandlades samt granskades av lagrådet. Eftersom folkomröstningar i både Nederländerna och Frankrike sade nej till förslaget behövde inte riksdagen ta ställning till förslaget detta år. Fördraget gick tillbaka till tjänstemännen och politikerna på EU-nivå, samt arbetades om en del. En del av förändringarna var av rent kosmetisk natur, utformningen blev mindre provocerande. Det nya fördraget - Lissabonfördraget - blev färdigt under 2008, då var det åter dags för den svenska riksdagen och regeringen att ta ställning till fördraget. 


Enligt Pålsson så gick nu behandlingen av fördraget i expressfart. Anledningen till detta var ju att fördraget redan varit uppe till remissbehandling 2003, samt att det nya fördraget i princip var detsamma som det gamla! Redan här gick det snett. Det gamla fördraget var ju det som flera nationer sade nej till. Hela Lissabonfördraget är på tusentals sidor. Enligt Pålsson var det i princip ingen som hade läst fördragstexten innan den debatterades i kammaren. De ledamöter som talade i plenissalen stod och rabblade upp inlärda brottsstycken som de lärt sig utantill. Pålsson själv försökte enligt boken få igång diskussioner och belysning av fördraget. Ingen var intresserad, det hela var redan uppgjort och bestämt. Frågan skulle slutgiltigt bestämmas på moderaternas partistämma, där skulle M ta definitiv ställning till fördraget. 


Inför moderaternas partistämma skickades inte partistyrelsens förslag ut till de lokala partigrupperna. Ombuden på partistämman hade alltså ingen chans att sätta sig in i fördraget innan själva stämman. Detta måste vara unikt (får vi hoppas). Själva förslaget kopierades, enligt Pålsson, upp i ett (1) exemplar, som låg på ett bord utanför sammanträdeslokalen. Under själva debatten (eller vad vi skall kalla det för) så var det bara en ung delegat som opponerade sig mot förslaget. Reaktionen från den övriga stämman var jämförbar med om samma person gått upp i talarstolen och låtit vädret gå i mikrofonen, och sedan tackat ordföranden för ordet. Pålsson beskriver i sin bok hur stämman sedan ägnade en lång och intensiv debatt om antalet betygssteg grundskolan lämpligtvis skall ha. Så här skriver Pålsson vidare i sin bok.

Att jag tar upp partistämman här beror på att den säger något om hur partieliten kunde bestämma slutresultatet genom att styra partiets interna process. Det var stämman som skulle äga frågan, men något underlag fick inte ombuden före stämman.  

Vad som hände på partistämman utgjorde i själva verket ett grundskott mot den representativa demokratin. Ledande politiker brukar energiskt försvara ordningen att låta valda företrädare bestämma, snarare än väljarna själva i en folkomröstning, med att väljarna inte är tillräckligt insatta i frågan. Detta förutsätts emellertid de valda representanterna vara, ty deras uppgift är ju att informera sig även i komplicerade frågor. Det är med denna överlägsna kunskaps hjälp de tilldelas rätten att fatta beslut för väljarnas räkning. Men när de valda representanterna i riksdagen binds av beslut som fattats av oinformerade stämmodelegater - då faller hela denna tankekedja.

Efter att fördraget bekvämt och smidigt antagits på moderaternas partistämma så var det så dags för riksdagen att behandla frågan. Enligt Pålsson så brydde sig inte regeringen det minsta om vad remissorgan som Regeringsrätten, Högsta domstolen, Justitiekanslern eller vad olika universitet sade om fördraget. Lagrådet valde att utgå från att regeringen hade rätt, i stället för att göra en egen bedömning. Detta gällde alltså den kanske viktigaste frågan efter andra världskriget för Sveriges framtida utveckling. Regeringen lyckades också lotsa igenom fördraget utan att ändra i vår svenska grundlag, det hade ju sinkat beslutet avsevärt. Riksdagen kunde alltså besluta i frågan om Lissabonfördraget efter att ha fått kvalificerad majoritet i riksdagen. Därmed överförde man makt på ett sätt som det inte var tänkt enligt vår grundlag. 


Som om inte allt detta vore nog, så har de EU-positiva partierna i riksdagen för in en paragraf i vår grundlag som gör det möjligt att föra över makt direkt från vår egen riksdag till EU med ett beslut och kvalificerad majoritet. Riksdag och regering kan alltså urholka vårt självbestämmande ytterligare utan att behöva göra några grundlagsändringar. Pålsson beskiver ibland direkt, ibland mellan raderna hur EU blivit det viktigaste av allt för de politiska eliterna. Allt som har med EU att göra är bra och skall helst gå igenom riksdagen. Alla som är emot något från EU är i grunden bakåtsträvare och ses som ett hot mot vägen till ett gemensamt utopiskt Europeiskt paradis. Man får känslan av att vår politiska elit drabbats av någon slags "hang up" där det gäller att anamma precis allt från EU, och där alla andra hänsyn i bästa fall kommer i andra hand. 


Politiker talar vid högtidliga tillfällen gärna högtidligt om demokrati. När det gäller att få igenom förslag och beslut av större vikt, tummar man dock själva på principerna. Återigen visar det sig vilken skillnad det är på högstämda tal, och den lite solkigare verkligenheten. Dessutom måste vi komma ihåg att vi gick med i EU med en inte alltför stor majoritet 1994 (52 % för 47 % emot). Vi röstade emot ett medlemskap i valutaunionen. Det finns en tydlig diskrepans mellan de valda företrädarna för folket och folket själv när det gäller EU.   


Just nu skall två tunga EU-projekt subsidiaritetsprövas i riksdagen. Det ena projektet handlar om en gemensam energiinfrastruktur. Det innebär alltså bl.a. ett gemensamt elnät i hela Europa, som dessutom skall kopplas ihop med ett antal fattiga länder utanför Europa (i förlängningen). Hela projektet kommer i sin slutgiltiga utformning att kosta enorma belopp. Vi talar om belopp som är mycket stora t.o.m. på EU-nivå. Vem skall betala detta, Grekland och Italien? Knappast troligt. Hur kommer projektet det att påverka vårt elpris, speciellt nu när Tyskland kanske planerar att skrota sina kärnkraftverk? 


Det andra mycket tunga och omfattande projektet går under det storstilade namnet "Horisont 2020" och innefattar så mycket på olika områden att det inte ens låter sig att beskrivas här. Klart är att massvis med svenska lagar kommer att bli inaktuella och ersättas med gemensamma europeiska lagar. T.ex. kommer vi beordras att satsa utbildningsresurser på vissa socioekonomiska grupper och bekämpa utanförskap, då med direktiv, eller snarare direkt lagstiftning från EU. Det hela kommer att kosta ofattbara belopp. Det är självklart inte fel att satsa på vissa socioekonomiska grupper eller att bekämpa utanförskap. Men skall detta ske med direktiv från EU? Det kanske allvarligaste av allt är att det svenska folket är helt ovetande om vad som i verkligheten håller på att ske med vårt självbestämmande. 

Länk Lissabonfördraget (Ingen orkar läsa detta, försök inte ens)

Länk Riksdagen gemensam europeisk energiinfrastruktur

Länk Riksdagen Horisont 2020

Dagmar

Jag kunde inte sova i natt. Stormen, som är döpt till det gamla ärevördiga namnet Dagmar rev och slet i huset så en massa ljud uppstod. Fönsterrutorna skakade och skallrade. Till slut så började fönsterkarmarna också att ge ifrån sig plågade ljud, ja väggarna också. I de värsta vindbyarna hördes tjut från ventilerna och ett mullrande från väggarna. Jag tittade ut i det förvånansvärt klara vädret, träden böjdes som pilbågar i byarna. Funderade på att gå ut i stormen ett tag, men var lite för trött. Skall jag jämföra med stormen Gudrun så blåste det nog värre denna natt, just där jag bor i alla fall. 


Det står i SvD att allmänheten gärna kan E-posta in sina upplevelser med bilder till redaktionen. Ja, nästa steg är väl att allmänheten skriver artiklarna och sätter hela tidningen. Vi är rätt många som e-postat in våra upplevelser på andra områden, utan att redaktionen tagit något notis om det. Enligt SVT så uppmättes vindstyrkor på 41 sekundmeter kusten runt Härnösand. Jag är inte förvånad, tror denna storm slår Gudrun i ren styrka faktiskt. I DN står det så här.

Under juldagskvällen ställde man in all tågtrafik från Gävle och norrut. Tanken var att tågen skulle börja gå igen vid 8 på annandagsmorgonen. 

– Men nu är det strömlöst från Dalarna och Gävle och norrut. Vi kan konstatera att vi både har problem med ström från leverantörer och med att det ligger saker på spåren. Just nu är det väldigt svårt att säga när trafiken är igång. 

Mer hinner Helsing inte säga innan samtalet bryts.

För en gångs skull har jag full förståelse för SJ:s problem. SJ kan inte rå för att träd blåser ner över spåren och kan knappast anklagas för denna storm. Vi begär att SJ med alla andra inblandade privatiserade företag skall styra över tågen och spåren. Vädrets makter skulle inte ens ett välskött statligt företag kunna råda över. 


Länk SvD

Länk SVT

Länk Ekot

Länk DN

GOTT MIDVINTERBLOT!!

GOTT MIDVINTERBLOT önskar jag alla med denna traditionella julsång och, på denna blogg lika traditionella film.

Reinfeldts uppvisning i tolerans och "allas lika värde"

Vi har alla sett politiker på höga positioner som med emfas deklarera sin avsky för alla former av mobbning, i alla fall om det sker på någon skolgård. Mer sällan tas problemet vuxenmobbning upp, det kan måhända inkassera betydligt färre politiska poäng. Men hur går det till när partiledare och andra politiker tvingar igenom sina förslag? Förekommer det rent av trakasserier för att få riksdagsgrupperna med sig? Definitivt förekommer detta, i alla fall om vi får tro vad Anne-Marie Pålsson skriver i sin nyligen publicerade bok "Knapptryckarkompaniet".

Våra tidningar och övrig media missade inte chansen att påpeka Göran Perssons buffliga beteende. Det har varit förunderligt tyst om Reinfeldts metoder. Detta är märkligt när vi läser hur Reinfeldt fick igenom FRA-lagen i sin egen riksdagsgrupp. Från början fanns det ett betydande motstånd från många håll i moderaternas riksdagsgrupp. De "gamla" moderaterna värnade ju i någon mån om den personliga friheten. En efter en övertalades personerna att rösta enligt den fastslagna partilinjen. Alla möjliga och omöjliga argument användas. Rena hot förekom också enligt Pålsson, den som röstade emot partilinjen skulle stigmatiseras som simpel förrädare. Hot om att regeringen skulle avgå användes också, även om det argumentet måste ha varit rena lögnen i detta sammanhang.

Övertalningsförsöken startade enligt Pålsson alltid med den svagaste länken i kedjan, för att sedan gå över till starkare och starkare länkar. Det fanns med andra ord en redan i förväg upplagt taktik för att bryta ned allt motstånd. När den moderata riksdagsgruppen slutligen skulle godkänna moderaternas ställningstagande för FRA var allt motstånd redan nedbrutet, förutom från en ung fräck man, som mot all partikultur fortfarande deklarerade att han tänkte röste enligt sin övertygelse (Karl Sigfrid, namnet nämns inte i Pålssons bok). Så här står det i Pålssons bok när hon beskriver hur det gick till när den moderata riksdagsgruppen blev enig bakom sin partiledare.

Men till sist fanns det inte mer att säga om våra ärenden. Gruppledaren tog ett djupt andetag, rättade till slipsen och rätade på ryggen. Började en smula tveksamt med en mångordig föredragning om hur gruppen rutiner, som vi gemensamt beslutat, måste respekteras. Avvikande uppfattning måste deklareras inför gruppen i god tid. Utkvittning medges enbart vid ömmande fall - i annat fall måste vi rösta med partiets linje.

Knappast några orimliga krav att majoritetens linje måste följas. Ty vad skulle det leda till om en enskild ledamot som inte delar partiets uppfattning tog sig friheten att rösta mot partiet? Om det bara är en ledamot som gör så spelar det ingen roll för utfallet. Men om det handlar om flera ledamöter kan den politiska majoritet som folket röstat fram förlora flera viktiga omröstningar. Och då bestäms politiken av den opposition som folket inte ville se vid makten!

Och nu skulle gruppen ta ställning till hur en ledamot som i två viktiga avseenden stod i beredskap att bryta mot gruppens regler, skulle behandlas.  Meningarna var delade. De flesta var dock förbannade och ville trycka till honom. Ty finge en ledamot rösta mot, skulle då inte alla de andra som på ett tidigt stadium förklarat sig vara bestämda motståndare till FRA också få göra samma sak? Och om alla fick följa sitt samvete skulle regeringen lida ett tungt nederlag.

Gruppledaren hade svårt att tygla sin ilska - men klarade det. Rebellen, som satt i bänken framför mig, visade inga tecken alls på ånger eller skam. Detta var - enligt hans uppfattning - en alldeles för viktig fråga för att så småskurna regler som gruppreglerna skulle få gälla. Här handlade det om grundlagen. Här handlade det om integritet, om människors berättigade krav på att inte bli avlyssnade av högre makt. Kort sagt, här handlade om att rida spärr mot Orwells storebrorssamhälle. Med trots i rösten förklarade han att han då rakt inte hade för avsikt att ändra sitt ställningstagande.

En chockvåg kunde anas i salen. Att han vågade! Att han hade fräckheten att stå på sig! Så var det partiledaren tur, och upphetsningen steg ytterligare. Vad hade tänkte han nu säga? Många gånger förr hade han på ett aggressivt sätt tvingat gruppen till reträtt. Redan första gången FRA-frågan var uppe - våren 2007 när regeringen var nästan helt ny - ställde han en underförstådd kabinettsfråga.

Så vad återstod av partiledarens vapenarsenal? Hur tänkte han nu tvinga rebellen till underkastelse? Han började försiktigt. Betonade hur viktigt det var att hålla samman och att kritiken från medierna och oppositionen inte handlade om sakfrågan som sådan utan om regeringsdugligheten. Hans argument var att oppositionen ville måla ut regeringen som oförmögen att leda landet. Genom att framkalla ett nederlag i riksdagen i en för regeringen central fråga skulle den påstådda regeringsodugligheten bli uppenbar också för väljarna. Partiledaren höll en låg ton och avslutade sitt framträdande i den inledande akten med att vädja till rebellen att godta möjligheten till utkvittning.

Men rebellen stod på sig. Ingen utkvittning, ty det vore ju samma sak som att säga ja till förslaget. Jag häpnade. Vilket trots - eller om man så vill: vilken taktisk dumhet. Förstod han inte gruppen logik? Med sitt agerande var han ju helt körd. Han skulle inte få ett enda uppdrag, och de återstående åren i riksdagen skulle för hans vidkommande bli som en lång ökenvandring! Men samtidigt var jag imponerad av att han vågade stå på sig. Synd att inte fler av gruppens ledamöter vågade detta, tänkte jag. Då skulle nog uppdraget som folkets främsta politiska företrädare vara ett helt annat.

Efter partiledarens första inlägg släpptes gruppen lös. Varsågoda, ställ frågor! Underförstått: nu är det er tur, slit rebellen i stycken! Även om de orden inte användes var avsikten förstås den. Och gruppen var inte sen med att efterkomma önskemålet. Ilskan var otyglad, och talarlistan blev snabbt lång. Många var de som ville få utlopp för sina inneboende aggressioner. Rebellen målades upp som en svikare, som en som förstör för alla andra, inte bara för kollegorna i gruppen, utan även för de miljoner väljare som hade röstat fram en ny regering. Rebellen var illojal och en som satte sig över kollektivt fattade beslut. Kort sagt var rebellen i gruppens ögon en person som ingen ville vara kompis med. Mitt i allt detta hördes plötsligt en klar och distinkt stämma som demokratiskt tvivelaktigt krävde - tvångsutkvittning.

Tvångsutkvittning tänkte jag. Ska vi tillämpa tvång i den här gruppen för att baxa igenom regeringens förslag? Då har det väl gått för långt. Och vad säger det om gruppens medlemmar - detta att högljutt kräva tvångsåtgärder? Har man hos oss ingen känsla alls för demokratiska principer? Förslaget om tvångsutkvittning vann nu dessbättre inget bifall.

Under denna kollektiva mobbning hade kansliets organisationschef - en ung kvinna - smugit sig ner bredvid rebellen. Hon hade väl fått i uppgift att knåda honom lite mildare och vädja till hans goda sidor för att den vägen förmå honom till reträtt. De samtalade livligt - mest var det organisationschefen som pratade. Så grep gruppledaren plötsligt in på nytt. Under gruppmötet hade han varit i telefonkontakt med de andra gruppledarna i alliansen. Med allvar i rösten förkunnade han nu för gruppen att alla ledamöter i de andra allianspartierna hade rättat in sig i ledet. Underförstått: nu är det bara rebellen i vår grupp som är kvar (tack för det Federley, min anmärkning).

Men inte ens det framkallade några tecken på kapitulation från rebellens sida. Han stod lika envist fast vid sin ståndpunkt som Sven Dufva gör vid den bro han så tappert försvarar i Fänrik Ståls sägner. Då tröt partiledaren tålamod. Det var ju trots allt det sista gruppmötet för riksdagsåret. Han ville väl hem till de sina och fann att diskussionen blivit allt mera överflödig. Det var ju inget snack om saken. Rebellen skulle tvingas till eftergift. Gruppen hade gjort sitt, gruppledaren hade gjort sitt, det var dags för sista fasen i detta drama. Sålunda tog partiledaren på nytt talarstolen i besittning. Nu var det inte längre fråga om inlindade formuleringar och ett hyfsat, om inte så vänligt så i vart fall artigt, tonfall. Nu var det full attack.

Alla har nu godtagit regeringens förslag. Det är du - bara du - som är ensam kvar. Det är på dina axlar som regeringsmakten vilar. Det är du - bara du som förstör för miljoner människor. Du är den svaga länken! Ska skottet mot regeringen komma inifrån? Från en av våra egna? Tänk efter vad du gör!

Partiledarens ton var mycket aggressiv och mycket hotfull. Jag såg hur rebellen sjönk ihop i bänken framför mig, millimeter för millimeter, samtidigt som >uppvaktningen< från organisationschefen intensifierades. Så höjdes hans hand, lite försiktigt och räddhågset. Han begärde ordet. Gruppen höll andan. För någon sekund var det alldeles tyst i den fullsatta förstakammarssalen. Vad tänkte rebellen nu säga? Med svag stämma tog rebellen till orda. Han fattade sig mycket kort. Jag accepterar att bli utkvittad, sa han och fick en uppskattande blick av organisationschefen. Sedan reste han sig upp och lämnade salen.

Vi kan lägga den händelse som relief till reaktionerna och bemötandet som Sverigedemokraterna orsakade när de satte fingret på en öm punkt i svensk politik, nämligen immigrationsfrågan. Det rådde och råder konsensus bland de gamla riksdagspartierna inom immigrationsfrågan och den mångkulturella visionen. Det är ingen fråga som skall debatteras eller belysas, det är ingen fråga för folket att ta ställning till. Plötsligt så dyker det upp ett nytt parti som anmäler en avvikande åsikt i denna så känsliga fråga. Reaktionerna lät inte vänta på sig, ett samfällt fördömande kom från partieliten, media och dess medlöpare i olika former.

Makt både berusar och förför, likväl i Sverige som i Kongo, det är egentligen ingen skillnad på mekanismerna. Den som utmanar makten får det alltid tufft. Det som kan väcka en del förvåning är att bohemiska kulturarbetare med sådan iver sällar sig till maktens soldater. Det har säkert sin förklaring till deras något bristande uppfattning om samhällsrelationer och förmågan att kunna se orsaker och verkan.

Pålsson sätter också fingret på bristerna i vårt parlamentariska system. Bland 30 jämförbara europeiska länder har de svenska riksdagsmännen avgjort minst makt, medan partieliterna har mest. Vi har nästan utvecklat någon form av partielitsdiktatur i vårt land. Läs mer om detta i Anne-Marie Pålssons utmärkta bok "Knapptryckarkompaniet"

Länk Bokus "Knapptryckarkompaniet"

Immigration by gumbolls

En film på You-tube hette "Immigration by gumballs". Av okänd orsak försvann filmen från You-tube. Det är en pedagogisk film som visar det meningslösa med vår nuvarande immigrationspolitik. Nu har någon annan lagt upp filmen på You-tube, så vi lägger upp den igen. 





PS.
Ser på nyheter 24 att den gamla sångaren Peps Persson hatar Sverigedemokraterna. Ja, Peps, ställ dig i kön. Alla superhumana kultur"arbetare" verkar inte ha speciellt svårt för att visa upp sitt hat när någon påtalar saker som visas upp i filmen "Immigration by gummballs". Verkligheten är ju s.a.s. inte dessa artisters starka sida. 
DS. 


Länk Nyheter 24

Myterna om myterna måste också ifrågasättas

Erik Ullenhag går på DN-debatt ut och gör reklam för en ny hemsida där myterna om invandringen på nätet skall ifrågasättas. Var annars publicerar Ullenhag sin senaste satsning? Den före detta moderate riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson beskriver i princip DN-debatt som moderaternas egen politiska megafon. Det gick under Pålssons tid så långt att ledamöterna internt skämtade om att de var tvungna att prenumerera på DN för att veta vad de skulle tycka. Ullenhag vill få ut sitt budskap samt visa att han gör något. Budskapet ackompanjeras med den självklara slutsatsen att de som sprider främlingsfientlighet får finna sig i att de som står för öppenhet och tolerans ifrågasätter deras åsikter. I en demokrati får man ju som bekant tycka vad man vill. Man får t.o.m. utmåla sig själv som öppen och tolerant medan man samtidigt utmålar de som hyser motsatt åsikt som egoistiska muppar. Det vore dock intellektuellt hederligt att skilja på främlingsfientlighet i största allmänhet och kritik mot immigrationspolitiken.

Tittar vi lite närmare på de myter som Ullenhag skall avliva ser vi redan på ett tidigt stadium att statsrådet går till storms mot den kritik som påtalar att invandringspolitiken inte får ifrågasättas, utan att den som ifrågasätter blir stigmatiserad. Ullenhag påstår med harm och emfas att detta är rent nys, detta med orden ”få frågor diskuteras så mycket som invandrings- och integrationspolitik". Vi frågar oss när diskuteras invandringspolitiken? Ja, det har blivit en del debatter sedan SD inträdde i demokratins finrum, men innan dess har jag aldrig hört om någon sådan debatt. Dessutom, den som kommer med en avvikande uppfattning än den allmänt påbjudna blir ju genast kallad en massa saker som inte hör till den sakliga debatten. Detta har jag med all tydlighet erfarit själv. Första myten var alltså ingen myt, utan snarare en myt om myten.

Därefter radar Ullenhag upp de påstådda myterna. Vi tar och kommentarer några av dem, samt kortar ner dem av upphovsrättsliga skäl om inte annat. Först ut är detta:

 Myt: Det pågår en massinvandring, om några årtionden kommer svenskar att vara i minoritet i sitt eget land.

Påståendet är direkt felaktigt. I dag är knappt 15 procent av den svenska befolkningen född i ett annat land.

Kommentar: Jag tycker 15 procent är en hög siffra, och verkligen skvallrar om just massinvandring. Speciellt när koncentrationen är mycket högre i våra storstäder. Om Södertälje tar emot fler flyktingar från Irak än hela Nordamerika (som ju indirekt orsakade flykten) så är det massinvandring. Myt nummer två var också en myt om myten.

Myt: De flesta så kallade flyktingar saknar flyktingskäl.

År 2010 beviljades 9 978 asylsökande personer permanent uppehållstillstånd. Av dem hade 91 procent antingen skyddsskäl eller flyktingskäl.

Kommentar: Det är omöjligt att för en utomstående, som inte arbetar på Migrationsverket att avgöra exakt vilka som har flyktingskäl eller inte. Det skulle därmed vara löjligt att komma med egna siffror i sakfrågan. Däremot, åker man året efter att man blivit beviljad asyl, på semester till sitt forna hemland så måste man helt enkelt sakna flyktingskäl, såvida inte regimen bytts ut. Likaså saknar man förmodligen flyktingsskäl om man frivilligt och självförvållat gör sig av med sina identitetspapper. Sverige har ett av de generösaste asylsystemen i världen. Det kan aldrig accepteras att de som söker asyl ankommer utan identitetspapper. Myt nummer tre är förmodligen också en myt om myten.

Myt: Sverige är på väg att bli ett muslimskt land.

Sverige är ett land där religionsfrihet råder och staten ska vara sekulär.

Kommentar: Det är förmodligen en överdrift att Sverige inom en nära framtid skulle förvandlas till ett muslimskt land. Det finns exempel på hemsidor där dessa överdrifter framförs. Däremot försöker muslimska företrädare påverka det svenska samhället i muslimsk riktning. En muslimsk företrädare skickade t.ex. brev till alla riksdagsledamöter om en vilja att införa särlagstiftning. Det går inte att säga att Ullenhags påstående är en ren myt i denna fråga, den innehåller i alla fall ett korn av sanning.

Myt: Barnen får inte sjunga nationalsången och skolavslutningar får inte hållas i kyrkan.

Nationalsången och några psalmer står upptagna i den läroplan som gäller från 2011.

Kommentar: Tyvärr Ullenhag, jag har arbetat inom skolan och jag var själv med när nationalsången förbjöds på skolavslutningen. En samlad lärarkår protesterade, inklusive de lärare som var ytterst avståndstagande mot SD. Du kan kontakta mig Ullenhag så skall jag meddela vilken skola och skolår det handlade om. Detta var således en myt om myten.

Myt: Det finns en tyst majoritet som anser att invandringspolitiken är en katastrof.
När Eurostat nyligen mätte hur invånarna i ett antal europeiska storstäder ser på invandrare var det 88 procent av stockholmarna som instämde eller instämde starkt i påståendet att invandrare är bra för staden. 72 procent av malmöborna instämde eller instämde starkt i samma påstående.

Kommentar: De flesta infödda jag pratat med anser att invandringspolitiken är en sann katastrof. Det börjar dessutom bli fler och fler invandrare som också tycker så. Frågeställning i undersökningarna Ullenhag refererar till var om ”invandrare är bra för staden”. Det krävs väl mycket av södermalmsbor för att de skall tycka att invandrare är dåliga för staden. De invandrare de kommer i kontakt med kanske dessutom är bra för staden. Men det är liksom inte det som huvudfrågan handlade om, den handlade i stället om ifall vår immigrationspolitik är vettig och om den dessutom hjälper så värst många.

Om 72 procent av malmöborna tycker att Malmös utveckling är ett föredöme så önskar vi dem lycka till på den inslagna linjen. Många med avvikande uppfattning har dessutom redan flyttat från Malmö. Jag vill påstå att Ullenhag för fram en myt, alltså ännu en myt om myten.

Ullenhag fortsätter sedan att måla upp de som propagerar för en ohämmad immigrationspolitik som de goda och öppna krafterna, de övriga blir då de onda och mörka. Att på detta sätt måla upp dem med en avvikande uppfattning som dåliga, onda och småskurna är inte särskilt snyggt. Ullenhag missar inte chansen att måla upp sig själv och sina gelikar som toleranta. Om de nu är så toleranta borde de kunna ta en saklig debatt utan att stigmatisera sina meningsmotståndare.

Länk DN-debatt

Länk DN  Lodenius