SD - ett vågmästarparti omöjlig att ignorera

Att isolera SD


Vid valet 2010 kom Sverigedemokraterna in i riksdagen med en skräll, trots att många en tid före valet hade förutsett detta. Efter riksdagsinträdet har SD påverkat många tunga beslut i riksdagen, detta oavsett att både Alliansen och det röd-gröna blocket försökt tona ned detta. Något organiserat samarbete har inte förekommit då SD brutit den konsensus i känsliga frågor som härskat i svensk politik. Snarare har blocken och partierna tävlat om att ta avstånd från SD (hur moget detta nu är). De gamla riksdagspartierna har enligt Ann-Cathrine Jungar, lektor i samhällsvetenskap, i princip fyra strategier att förhålla sig till SD, [Tungan på vågen, sid 168]. 


1) isolering
2) utmaning
3) anpassning
4) samarbete 


Taktiken med utmaning har flera partier och dess företrädare försökt sig på, med klent resultat får man säga. Detta inte för att debattörerna som utmanat SD skulle vara dåliga debattörer eller slarvigt pålästa, utan för att verkligheten ser ut som den gör. Sommaren 2012 ser det ut som att "gammelpartierna" övergivit denna strategi för att i stället ägna sig åt isolering. Detta eftersom anpassning och samarbete är just det man vill undvika. Hur kommer då strategin med isolering att fungera på längre sikt, kommer det att fungera?


SD ett medianparti


Vi måste börja med att titta på något som kallas Banzhafs maktindex, det ger oss en grundläggande insikt om hur maktfördelningen kan se ut i en vågmästarsituation. För enkelhetens skull säger vi att vi har ett parlament med 100 mandat där tre partier slåss om regeringsmakten. Mandatfördelningen ser ut enligt följande: A=49, B=48, C=3 mandat. Inget parti kan bilda egen majoritet. Vilket parti som än har tänkt sig att bilda regering måste samarbeta med något annat parti, kvittar vilket. Detta ger i detta fall enligt Banzhafs principer alla partier samma maktindex, nämligen 0.33. Parti C med tre mandat har samma maktindex som parti A med 49 mandat. 


I verkligheten spelar också partiernas politik stor roll. Man kan enkelt uttrycka det så att ju längre ut i kanterna på den ekonomiska höger - vänsterskalan ett parti befinner sig, ju ointressantare blir det som samarbetsparti. Självklart spelar också den vertikala liberala - auktoritära skalan roll. Om A befinner sig längst till höger, C i mitten och B längst till vänster, så är ju avståndet mellan A och B större än till C, för både A och B. C blir det naturliga samarbetspartiet för både A och B. 


Jungar tar också upp medianpositionens (mittenpositionen i den ekonomiska höger - vänsterskalan) betydelse för att bilda koalitioner [Tungan.., sid 173]. Så här skriver Jungar angående medianpositionen.

Enligt statsvetenskapliga koalitionsteorier är det parti som kontrollerar den så kallade medianpositionen på den för regeringsbildningen viktigaste politiska dimensionen särskilt betydelsefull för den politiska maktutövningen. Det parti som har denna mittenposition är svårt att förbigå när regeringen bildas, och dess politik kommer att genomföras oberoende av om det är med i regeringen eller inte [Laver & Schofield 1991]. [...]
Ett parti i den absoluta politiska mitten -medianpartiet - är en attraktiv samarbetspartner för både höger- och vänster- regeringar [Laver & Schofield 1991]. 

Jungar menar därefter att SD inte har denna medianposition på p.g.a. dess placering i den liberala - autoritära skalan. Däremot menar hon att Dansk Folkeparti och Sannfinländarna har just denna placering och att detta förklarar dessa partiers framgång. Nu är detta en konstruktion, möjligen för att göra beställaren av boken nöjd. Att SD skulle befinna sig i en extremare position i den liberala - auktoritära skalan än Dansk Folkeparti är det inte många som skriver under på. Går vi till Sannfinländarna blir detta påstående rent löjligt och tillbakavisas dessutom på andra ställen i samma bok. SD har i svensk politik en ytterposition i den liberala - auktoritära skalan. I ett europeiskt perspektiv är denna position inte på något sätt extrem och det är snarare övriga svenska riksdagspartier som avviker från ett europeiskt snitt. 


Hur ligger då Sverigedemokraterna på den oerhört viktiga ekonomiska höger - vänsterskalan? I denna avgörande fråga tvekar inte ens Jungar själv. Så här står det i ingressen till hennes kapitel [sid 165].

Till mångas förvåning står Sverigedemokraterna och andra invandringskritiska partier inte till höger i det politiska spektrumet utan är fast förankrade nära mitten.

I princip alla seriösa författare i boken "Tungan på vågen" ger uttryck för samma sak, att SD är i närheten av mitten på den ekonomiska skalan. Bilden av SD som ett snålt högerparti som gärna låter fattiga barn svälta ihjäl är helt och hållet en produkt av fria fabriceringar från dåligt pålästa, fördomsfulla och slarviga journalister. 


För att ytterligare accentuera SD:s position som ett medianparti presenterar Björn Fjæstad och Jenny Björkman en undersökning utförd av Skop [Tungan på vågen, sid 247]där 1316 slumpmässigt utvalda personer intervjuats. Personerna har utvalts för att representera ett riksgenomsnitt och har skilda partisympatier. Frågan som de intervjuade svarade på var:

Om man ser till Sverigedemokraternas samlade politik - alltså sådant som rör exempelvis vård, omsorg och skola, skatter och bidrag, miljö och kultur - skulle du då säga att partiet ligger till vänster, till höger eller ungefär i mitten av den politiska skalan?

Hela 36 procent av de svarande anser att SD ligger ungefär i mitten. 24 procent av de svarande anser att SD ligger något till höger om mitten. De som anser att SD ligger mycket till höger utgjorde 16 procent av svarsunderlaget. Av de svarande ansåg 11 procent att SD låg något till vänster och endast två procent ansåg att partiet låg mycket till vänster. Ingen skillnad i svarsmönstret kunde spåras mellan kvinnor och män i denna undersökning. 


Som slutkläm skriver Björn Fjæstad och Jenny Björkman så här:

Sverigedemokraterna framtidsutsikter i svensk politik stärks antagligen av ett annat resultat i denna opinionsundersökning, nämligen av att partiet, säkert till många bedömares förvåning, placeras i den politiska mitten av både väljare och internationella experter. Dels kan det kännas lättare för väljare att gå till ett parti i mitten, dels är det ju endast i mitten som ett politiskt parti kan uppnå en inflytelserik vågmästarposition. Inte heller har SD:s inträde i riksdagen fått svenskarna att önska sig en höjd 4-procentsspärr [en annan av frågorna i samma undersökning, egen kursivering].

Sammanfattningsvis kan sägas att med en mittenposition i den ekopolitiska skalan blir SD omöjlig att på sikt ignorera i svensk politik. Förutsättningarna skulle vara betydligt sämre (eller bättre, beroende på politiska preferenser) om SD vore det högerparti dåligt pålästa journalister ger uttryck för. 


På den moraliska värderingsskalan ligger SD betydligt högre än övriga svenska partier. Det kan ses som ett uttryck för att de gamla riksdagspartierna alltmer glidit nedåt på samma skala, alltså åt det liberala hållet. Ett stort glapp på den moraliska värderingsskalan har uppstått mellan valmanskåren och den politiska nomenklaturan. Det är detta glapp som utgör grogrunden för SD:s existens och jordmån. Ett enklare sätt att uttrycka det på är att när vår politiska klass alltmer avlägsnat sig från verklighetens folk, så har ett nytt parti bildats och rönt framgångar, detta som en reaktion på den politiska klassens alienation gentemot det folk den är satt att styra.

Toleransens janusansikte

På 90-talet var Expo en organisation där uppgiften var att belysa (och bekämpa?) högerextremism. SD var vid denna tid ett litet parti och utgjorde inget direkt "hot" mot de övriga riksdagspartierna. Trots att organisationen Expo beskyllts för samröre med AFA vid denna tid (svårt att bekräfta, trots ihärdiga rykten) så kan det åtminstone ha funnits en äkta vilja att bekämpa högerextremism. Medarbetarna själva trodde sannolikt att de höjde en brinnande fackla mot ondskan. I dag är det förfärande uppenbart att Expo i huvudsak är en organisation ägnad att bekämpa ett riksdagsparti, nämligen Sverigedemokraterna. Tittar vi på Expos hemsida, så handlar det mesta om SD, LÄNK. Extrem islamism lyser med sin frånvaro (som Expo enligt egen utsago också skulle bevaka) andra betydligt radikalare partier än SD lyser åtminstone nästan med sin frånvaro. T.o.m. rasism verkar fullständigt ointressant, om den inte på långsökta och märkliga vägar kan kopplas till SD. 

I stället för "högerextremism" används nu ordet "intolerans" på Expos hemsida. Det kan vara en strategisk anpassning av att SD enligt nästan alla experter numera befinner sig ungefär i mitten av den ekonomiska höger - vänsterskalan. Högerextremism är plötsligt inte så intressant längre, det är numera "intoleransen" som kommit i fokus. Så här skriver Expo på sin sida om "Våra idéer", LÄNK. 

Intolerans är ett samhällsproblem eftersom det skapar misstro mellan människor och förhindrar samexistens. Tillsammans kan vi istället ta ansvar för att skapa ett samhälle som präglas av tolerans och respekt för de mänskliga rättigheterna. 

I Expos perspektiv så är det i huvudsak inte en rå gruppvåldtäkt av en 18-årig flicka i Bollnäs som skapar misstro, det är olika nätkommentarer som speglar de känslor denna våldtäkt väcker. Självklart kommer en hel del uppdämd frustration över den förda politiken också fram vid tillfällen som den med våldtäkten. Detta gör ju att många kommentarer blir onyanserade och ibland direkt osmakliga. Expo är däremot inte intresserad av att nysta i dessa trådar. De vill plocka så många politiska poäng som möjligt och visa på den undervegetation av främlingsfientlighet som de påstår existerar. Sannolikt existerar det en sådan undervegetation, fast den är betydligt mindre än vad Expo påstår, och... dessutom är Expo faktiskt en stor del av problemet. 


Expo menar att hela befolkningsgrupper blir utpekade för något enskilda personer gjort sig skyldiga till. Det kan ligga något i detta men situationen speglar också ett debattklimat där det inte ens är korrekt att diskutera brottslig överrepresentation. Situationen är också sådan att de utdömda straffen för unga gärningsmän (alla etniciteter) som gjort sig skyldiga till mycket råa våldsbrott närmast är ett hån mot både offer och övrig befolkning. Dessutom sade varken Expo eller någon annan organisation något när extremfeminister för några år sedan pekade ut hela det manliga släktet för våldtäkter. Om Expo kunde visa upp en smula mer tolerans själva skulle de bli åtminstone något trovärdigare. 


Enligt Expo själva har de hela 18 anställda. De har t.o.m. en "kommunikationsstrateg" en "undraising- och marknadsansvarig" och en "digitaliseringsansvarig". De har i princip mer resurser än SD, som ändå är ett riksdagsparti som erhöll 5,7 procent av valmanskårens röster vid det senaste valet. Om vi samtidigt betänker att Expos huvudsakliga verksamhet består i att bekämpa SD så ger detta, diplomatiskt uttryckt, en demokratiskt fadd smak i munnen. 


Denna smak blir inte mindre fadd när vi tittar på ekonomin för Expo. En del pengar kommer från Kulturrådet. Det mesta kommer dock från sponsorer. Tittar vi på vilka de huvudsakliga sponsorerna så består de i påfallande hög grad av olika fackföreningar, LÄNK. Vi hittar Kommunal, IF Metall och Svenska hamnarbetarförbundet som sponsorer. Dessutom är Socialdemokraterna i Göteborg med och sponsrar verksamheten. Det krävs ingen analysförmåga av Einsteins kaliber för att upptäcka sambandet. Socialdemokratiska partiet bekämpar SD genom sina fackföreningar. Så finurligt. 


Ibland ser vi inte skogen för bara enskilda träd, vi ser inte vad som finns mitt framför oss. Fordom var SAP ett parti som drev arbetarklassen och de lägre tjänstemännens intresse. Nu måste vi ställa oss frågan om dessa grupper tjänar på den politik SD så ivrigt motsätter sig. Tjänar vanliga löntagare på massimmigrationen, EU och i SD:s tycke, för slapphänt kriminalpolitik? Svaret är självklart beroende på vem man frågar, men när det gäller kostnaderna för EU så har t.o.m. regeringen med Reinfeldt i spetsen börjar reagera. Vad gäller immigrationspolitiken så har moderata och socialdemokratiska kommunalråd i Växsjö och Katrineholm gett uttryck för ren förtvivlan över situationen i deras respektive kommuner (Bo Frank och Göran Dahlström). 


Självklart skall vi ge asyl till förföljda människor från diktaturer som flyr. Då gärna solidariskt med övriga Europa och enligt Dublinförordningen. Nu är det ofta så att de som emigrerar inte är värre utsatta än den övriga befolkningen i deras respektive hemländer. Då är en ren folkomflyttningspolitik inte en rationell lösning, snarare en vansinnig sådan. Ett enkelt lackmustest på flyktingstatusen är om vederbörande kan åka tillbaka till sitt hemland på semester eller inte. Enligt alla logik torde hjälp på plats vara det överlägset mest effektiva många gånger, i alla fall om man räknar till antalet hjälpta personer. Dock är det så att de som så ivrigt framställer sig som humanismens krönta apostlar uppvisar ett påfallande ointresse för alla diskussioner om hjälp på plats. Enligt den moderna politiska matematiken är det humanare att hjälpa 10 personer genom migration, än att hjälpa 1000 personer på plats. 


Det finns i princip bara två svar på frågan om Expos egentliga verksamhet. Antingen springer de "gammelpartiernas" ärenden och vill minimera dessa partiers förluster i mandat, tjänster, makt och pengar. Eller så bekämpar de SD:s ståndpunkter i frågorna om immigrationspolitiken, EU och kriminalpolitiken. I det förra fallet så strider verksamheten mot demokratiska principer, just de principer som Expo själva så entusiastiskt hurrar för. I det senare fallet så döljer de sin egentliga verksamhet under en täckmantel av "tolerans". Det demokratiskt riktiga vore då att antingen starta ett eget parti eller att helt gå upp i det socialdemokratiska partiet (som det ser ut vid en ytlig analys i alla fall). Problemet då vore att de inte skulle kunna föra ut sin propaganda i landets skolor och andra organisationer under täckmantel av att de bara objektivt bekämpar intolerans.

SD och S medialt missgynnade inför valet 2010 - M och MP gynnade

Boken "Tungan på vågen - Vågmästare och balanspartier" utges av Riksbankens jubileumsfond och innehåller relativt korta kapitel av skilda författare. För säkerhets skull har även Lisa Bjurwald och Ulla Ekström von Essen fått skriva varsitt kapitel. Bjurwalds artikel håller så låg kvalité att det för alla vettiga människor torde vara kontraproduktivt. Andra kapitel i boken är dock mycket intressanta och förtjänar några kommentarer.


Lars Nord har skrivit ett kapitel som tar upp dagens politiska klimat och på vilket sätt det skiljer sig från "folkrörelsetiden", en tid som faktiskt inte ligger alltför långt borta. Klart är att folkopinionen är betydligt mer lättrörlig i dag och att denna opinion styrs i mycket hög grad av media, vilket i förlängningen styr partiarbetet. Det krävs inte något avancerat läsande mellan raderna för att förstå att även Nord anser att utvecklingen inte enbart är av godo, samt att medierna fått en oproportionerligt stor inflytande över valmanskåren. Desto intressantare är då den undersökning av mediernas förhållande till de olika partierna som Nord presenterar i sitt kapitel. Undersökningen är baserad på våra största tidningar samt de största TV-kanalerna inför valet 2010. Undersökningen är utförd av Demicoms valrörelseundersökning 2010. 

Undersökningen visar att MP och M ligger i topp vad avser positiva inslag i media. Även Folkpartiet fick tre positiva artiklar vilket i detta sammanhang måste anses som "bra". Att MP får hela fyra positiva artiklar medan ett stort parti som S bara får en måste anses som anmärkningsvärt och stödjer de åsikter om journalisternas politiska hemvist som framförts efter valet. 


När det gäller artiklar med neutralt innehåll så är det jämt över hela linjen förutom att SD ligger lite lågt enligt denna undersökning. Förvåningen är ändå stor att hela 79 inslag om SD skulle ha varit neutrala. Vad undertecknad minns så sändes i princip inte ett enda inslag utan att epitetet "främlingsfientlig" nämndes åtminstone en gång. Förmodligen har sådana inslag i alla fall fått betäckningen "neutrala" för att inte hela undersökningen skall sticka alltför mycket i ögonen. Skulle verkligheten uppdagas kanske internationella demokratiska organisationer börja intressera sig lite för mycket för vårt land. 


Vad gäller negativ uppmärksamhet så toppar SD självklart den statistiken. Känslan finns ändå att SD:s siffror ändå är utjämnade i denna undersökning, ety verkligheten hade varit alltför frapperande. Vi måste också, något förvånande, inse att socialdemokraterna faktiskt också i någon mån sticker ut med negativ mediebevakning. Inte heller vänsterpartiet är på något sätt gynnade av mediebevakningen innan valet. Vi måste också, tvingad av verkligheten, konstatera att ägandet av medierna till slut faktiskt spelar roll. 


Dagens journalistkår, med chefredaktörer och ägare, är inte "vänster" i egentlig mening, en åsikt som ofta på rutin och slarv förs fram i bloggarnas kommentarsfält. Dessutom är tanken att familjen Bonnier skulle sympatisera med Lars Ohly och hans V i princip skrattretande och skvallrar snarast om en förfärande djup okunskap. Snarare lutar nog ägarna och chefredaktörerna åt någon slags politisk korrekt liberalism, kanske den som bäst företräds av Birgitta Ohlsson. Denna liberalism innehåller ofta en del sunda ekonomiska principer, men värderingsmässigt får den förtvivlade och frustrerade bloggkommentatorer att ilsket utbrista "vänstermuppar". Den typ av åsikter som PK-liberalismen representerar är starkt överrepresenterade i riksdagen jämfört med köksbordsfolket. Vi väntar med spänning när denna åsiktsdifferens också skall slå igenom i ett allmänt val, någon gång lär det göra detta. 

Slutligen; att den lattesurplande journalistkåren boende på Södermalm hyser en nära kärleksrelation med MP torde stå utom allt tvivel. Bevisen och indikationerna börjar få den omfattning att journalisterna själva börjar generat småle och vända blicken mot den trygga gatstenen på Södermalm när frågan kommer på tal. MP är ju så perfekt för dem. MP är politiskt korrekt så det räcker och blir över. På värderingsskalan (liberal - autoritär) ligger MP längst ned där SD ligger högst upp. Frapperade nog ligger MP och SD exakt på samma värde i den ekonomiska höger - vänster skalan. MP värnar om miljön (eller säger sig göra, även om alla miljöfrågor förutom klimatet hamnat i skymundan) vilket gör att man kan rösta på dem och samtidigt få en lindring för samvetet. En journalist måste ju trots allt, använda sin stadsjeep samt resa kors och tvärs med fotogenslukande jetplan. MP känns så där moderna och härligt fräscht för en inflyttad södermalmsbo, som både vill döva samvetet, känna sig altruistisk och global, men ändå bejaka den egna livsstilen.               


Länk Tungan på vågen

Några skilda reflexioner och lite om EU

Att både Reinfeldt och Anders Borg plötsligt uppenbarat en mer njugg inställning till EU och de enorma summor som hela projektet slukar är förhoppningsfullt. Åtminstone M börjar få nog av pengarullningen. Att fanatiska EU-vänner reagerar är väntat. Karin Svanborg-Sjövall på DN:s redaktion har också mycket riktigt reagerat och höjer ett varningens finger för det hon kallar en form av nationalism. Om de senaste uttalanden från regeringen skriver Sjövall så här.

Det här är ett trendbrott, och det finns all anledning att vara vaksam på hur det kan komma att påverka en lättrörlig folkopinion.

Sjövall menar alltså att regeringen skall anpassa sina uttalanden i beaktande av en "lättrörlig folkopinion". Undertecknad har länge anat att sådana argument spelar in i uttalanden från skilda läger, men det är ändå lite anmärkningsvärt att publicera detta helt öppet. Folket är alltså enligt Sjövall (och sannolikt många fler) lättpåverkat och osjälvständigt. Låt oss inte ympa några farliga idéer om EU i deras ack så infantila sinnen. vidare i Sjövalls artikel.

Dagens opinion (18/6) framkommer bland annat att man vill exportera ”svensk skattemoral”. 

När det största borgerliga partiet spelar på så öppet nationalistiska strängar finns det ingen anledning att tro att den EU-skepsis som alltid har varit stark i Sverige kan göra annat än att öka.

Det är väl bara i Sverige, detta underbara land, som ett uttalande enligt ovan skulle betecknas som nationalistiskt, taget vår höga skattemoral i beaktande. Om vår demokrati, yttrandefrihet och verklighet gör att EU-skepsisen ökar, så är väl inte detta något som strategiskt skall bekämpas, av vår oberoende media i alla fall. Intrycket att media inte bara bevakar makten, utan är en politisk spelare, nästan som ett fullfjädrat politiskt parti, förstärks hela tiden. Detta efter miljoner exempel likt ovan.

I det traditionellt EU-positiva Finland menade nyligen en socialdemokratisk finansminister att om valet stod mellan att skicka pengar till krisländerna eller att lämna valuta- unionen var svaret inte självklart.

Nej precis, finländska politiker kanske värnar om det finländska folket och dess skattepengar, vad är det som är så hemskt med det? Eller menar Sjövall och DN-redaktionen att både Finland och Sverige skall vara med i EU, oavsett vilka nackdelar det innebär för våra respektive befolkningar? Står det över sjukvård för sjuka, vård åt gamla och hjälp åt utslagna och hemlösa på våra gator? Det måste vara något likande som en gång genererade epitet "helig ko". Till sist tar vi med detta av Sjövall.

Många ser nu med oro på hur den ekonomiska krisen i Europa göder krafter som profiterar på främlingsfientlighet och nostalgi.

Främlingsfientlighet och nostalgi var en sällsynt blandning i samma mening. Det krisen explicit göder (låt oss vara tydligare än DN och Sjövall) är en frustration hos tyska skattebetalare, som får betala för andras överkonsumtion. Vill Sjövall stigmatisera tyskarna för detta? Jag vill minnas att enligt DN:s egna, inte så gamla, liberala principer så skall inte transfereringarna vara hur stora som helst inom monarkin Sverige, gäller inte dessa principer mellan de europeiska staterna också? Förövrigt har grekerna också visat ett nästan ohöljt hat mot tyskarna. Detta hat är desto mer förvånande, då ingen tvingar grekerna att låna en enda euro.

Länk DN

Expo - Grums

Jag noterar att Expo skrivit en artikel om de omtalade vräkningarna i Grums. Jag själv har inte haft tid att sätta mig in i dessa vräkningar, just därför vill jag avhålla mig från att uttala mig om just dessa. Däremot innehåller Expos artikel en del märkligheter. Hela demonstrationen sägs ha startats av nazister. Kommer Expo med ett sådant påstående skall de namnge vilka nazister det rör sig om. Nu misstänkliggörs en massa människor som avskyr nazismen lika mycket som Expo. Jag kan tänka mig att en massa invånare i Grums, som inte ens sympatiserar med SD, ställer sig bakom demonstrationerna. Alla dessa misstänkliggör Expo i ett enda svep.

Som organisatör av demonstrationen och Facebook-gruppen är en ung kvinnlig journalist uppger Expo. En journalist som inte misstänks ha några kopplingar till nazism får vi förmoda. Alla vet, även Expo, att efter gruppens initierande så har allehanda element hoppat på, utan att någon av organisatörerna har kunnat påverka detta. Expo skriver också att de "förgäves försökt få tag på journalisten". Detta samtidigt som journalisten själv på Facebook säger att absolut ingen från Expo ringt henne. Det här är inte seriös journalistik helt enkelt.

Ingen länk här, vi har ju ansvar för vad vi sprider enligt Expo

Tungan på vågen

Riksbankens jubileumsfond har gett ut en bok, Tungan på vågen - Vågmästare och balanspartier, som i huvudsak handlar om SD:s ställning som vågmästare i riksdagen. Även andra exempel på parlamentariska vågmästarsituationer tas upp som jämförande exempel. Boken är en typ av antologi med många författare som skrivit varsitt kapitel. Det är lite förvånande att mycket väl kända, rabiata SD-hatare som Lisa Bjurwald får komma till tals. Varför inte låta en av SD:s egna ledamöter beskriva tiden som vågmästare? Ulla Ekström von Essen har också skrivit ett kapitel, i ett något mer sansat tonläge än Bjurwald. Alla kapitel är inte dåliga. Ann-Cathrine Jungar har t.o.m. skrivit ett riktigt bra och högintressant kapitel, där hon påtalar SD:s extremt betydelsefulla position som ett median-parti i den ekonomiska höger - vänsterskalan.

Politiker har nedmonterat vårt försvar

Som utgångspunkt för en försvarspolitisk diskussion kan man med fördel utgå från Lars Wilderängs bok "Midvintermörker". Den handlar om ett tänkt scenario där ryssarna uppfattar att deras intressen, bl. a. attentat mot deras gasledning under Östersjön, allvarligt kränks. En större övning övergår på ett kuppartat sätt till en attack mot Sverige, varvid Gotland invaderas. Specialstyrkor slår till mot strategiska punkter över hela landet och vitala delar av infrastrukturen slås ut. Att denna kupp görs möjlig beror på Sveriges besinningslösa avveckling av försvaret. 


Wilderäng har gjort en gedigen research under arbetet med boken. Tyvärr fick han hela tiden skriva om boken eftersom nedmonteringen av vårt försvar går i en sådan takt att författaren helt enkelt inte han med i sin research. I boken beskrivs också den svenska naiviteten på ett utmärkt sätt. Sverige har klarat av den senaste tidens konjunkturnedgång bättre än stora delar av övriga västvärlden, men på många områden är vi faktiskt världsmästare på naivitet. Inget annat folk på jorden har politiker som torde leva i en sådan drömvärld, vilken mest liknar omslagsbilderna på Jehovas Vittnens tidningar, inramade av sockervadd. 

I själva verket står i dag Sverige utan något reellt försvar av den egna nationen. Vi undrar om ansvariga politiker förstår vidden och allvaret av detta. Förstår de vilket oerhört ansvar som egentligen vilar på deras axlar? I dag skulle vi inte kunna försvara Gotland vid ett invasionsförsök, knappast någon annan del av landet heller. 


Politiker som vill spara in pengar på försvaret underdriver Rysslands militära kapacitet. Det finns också en tendens av försvarsvänner att något överdriva samma kapacitet. Jag har skummat skriften "Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv" från FOI. Ryssland håller på med en omställning och modernisering av hela sitt försvar. Enligt uppgifter kommer Rysslands framtida försvar mer ta formen av ett snabbt insatsförsvar. Tröga truppstyrkor skall ersättas av tekniskt avancerade lättrörliga, snabba slagkraftiga styrkor. Hela omställningen är dock beroende av att den ryska ekonomin går relativt bra. Många reformer ligger på is p.g.a. bristande ekonomiska resurser. Det Ryska försvarets framtida utveckling är intimt förknippad med den ryska ekonomiska utvecklingen. 


Ett starkt svenskt försvar tjänar inte bara en avskräckande effekt för presumtiva invasionsarméer, en lika viktig effekt är att stärka Sveriges position vid olika förhandlingar och internationella möten. I grunden spelar militär styrka en avgörande roll vid olika förhandlingar där det existerar intressekonflikter. Ett mjukt och ihåligt försvar väcker dessutom förakt hos de flesta starka nationer världen över. Dessutom skall ett modernt insatsförsvar kunna göra insatser vid nationella katastrofer av skilda slag. Vi kan tänka oss katastrofsituationer av allt från översvämningar till allvarliga terrorhandlingar. Lagstiftningen angående försvarets befogenheter nationellt bör förändras så att vi kan använda oss av militären på ett adekvat sätt vid olika katastrofer. Att referera till de omtalade skotten i Ådalen är inte längre relevant i vårt globaliserade tidevarv.


En del bloggar av intresse behandlar försvarsfrågor som Wiseman's Wisdoms och Lantvärnet. Det vore bra om fler debattörer i olika fora tog upp och dryftade försvarsfrågor. Våra politiker får stöka runt med försvaret lite väl obehindrat och utan kritiska frågor. Andelen feminister, pacifister och andra liknande världsfrånvända riksdagsledamöter är oroande hög i vår riksdag. De bryr sig inte ett dyft om vårt försvar och får de härja fritt, vilket de i viss mån fått göra hitintills, så har vi snart inget försvar alls kvar. Det kliar i fingrarna på alltför många riksdagsledamöter att få omfördela resurserna från militärt försvar till nationella traumacenter om blixten slår ned och människor blir chockade av smällen. 

Länk Midvintermörker Bokus

Länk Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv FOI

Länk Lantvärnet

Länk Wiseman's Wisdoms

Problempartiet - media sviker demokratin

Thoralf Alfsson har läst boken "Problempartiet" av Björn Häger, som handlar om medias inställning och behandling av Sverigedemokraterna. Alfsson har också skrivit en artikel om boken i sin blogg. Frågan boken ställer är om SD blir behandlad som övriga partier. Eller annorlunda uttryckt, blir SD behandlad enligt demokratiska principer? Svaret vet redan många SD-medlemmar alltför väl. Det intressanta är att en journalist, som inte den mest paranoide antirasist kan misstänka hysa några sympatier för SD, gör en undersökning angående detta. 


Alfsson skriver på sin blogg hur han inför kyrkovalet 2005 inte fick in något i tidningarna. Undertecknad har egna bittra erfarenheter av exakt samma sak. Det mest slående exemplet är en artikel 2009 som jag tillsammans med Tommy Hansson skrev om politiskt våld, detta i samband med den grova misshandeln av Martin Kinnunen och hans flickvän på Gullmarsplan 2009. Artikeln var välskriven och varje stavelse hade vägts på guldvåg. Vi hade säkert tillsammans lagt ned tre arbetsdagar på formuleringarna. Ingenting i artikeln var på något sätt propagandistiskt för SD, utan andemeningen var att belysa frågan om politiskt våld ur ett demokratiskt och mänskligt perspektiv. Det var en viktig artikel som behandlade ett viktigt och grundläggande ämne.


Vi fick inte in artikeln någonstans, trots att det rådde medial sommartorka där tidningarna publicerade en massa skräp om fettsugning och festande kändisar. Ändå var det ett klockrent exempel på rent politisk grovt våld. Hade samma sak hänt politiska motståndare till Putin i Ryssland hade det stått om det i DN och SvD. I ett sista förtvivlat försök att få in artikeln i SvD ringde jag en ung flicka som då var chef för SvD-opinion. Trots att jag anlade min allra ödmjukaste och underdånigaste ton svarade den unga flickan att "här är det faktiskt jag som bestämmer". Jag har efter det samtalet haft lite svårt för journalister (av ytterligare en orsak) jag har heller inte haft lättare för yrkeskåren om dess representanter bestått av unga kvinnor, något som annars borde vara en naturlig fördel. När jag ringer SvD och forskar i vem som kan ha varit personen jag så nesligt blev tilltufsad av, så verkar det troligaste namnet vara Lena Karvik. Läser man hennes SvD-blogg så kritiserar hon att männen under Politikerveckan talar och talar (på kvinnors bekostnad antar vi). Nåja, hon har ju själv effektivt varit med och tystat en grupp oliktänkande i samhället. 


Exemplet ovan ter sig futtigt, i alla fall ur ett demokratiskt nationellt perspektiv (min sårade självkänsla får jag leva med) men hundra tusentals sådana exempel bildar ett mönster som är ytterst besvärande för vår demokrati, eller i alla fall borde vara det. Så här skriver Alfsson på sin blogg.

I boken finns mängder av citat från journalister, från tidningar, radio och TV. Det ena är inte värre än det andra men det är det stora antalet och samstämmigheten  som förskräcker.

Och detta bekräftar bilden av ett mönster som går igen i hela vårt mediala landskap. Vidare så skriver Alfsson så här.

Det är så skrämmande att läsa att all rapportering om SD i valen 2006 och 2010 utgår ifrån om det kommer att gynna SD. Oavsett om det handlar om artiklar, insändare, debattartiklar, politiska utspel, torgmöten, demonstrationer eller våld mot sverigedemokrater eller skadegörelse av sverigedemokraters egendom. Alltid görs det överväganden på redaktionerna om det kan gynna SD vid en publicering

Och det var väl övervägande om vår artikel angående politiskt våld skulle gynna SD som gjorde att Lena Karvik bestämde att den inte skulle publiceras, ety undertecknarna var ju SD-medlemmar. Hade vår artikel varit sämre och illa skriven gissar jag på att chanserna för publicering hade ökat något. Alfsson publicerar också direktciteringar från boken, här ett smakprov.

"SD levererar ofta förenklade lösningar på komplicerade problem och söker gärna etniska svar på olika frågor. Låt dem inte göra det utan vidare. Skriv aldrig om SD:s pressmeddelande, motioner eller andra utspel utan kritiska frågor. Ifrågasätt siffror, fakta och påståenden. Ta reda på vad som gäller innan intervjun. Läs på! Quick response och Expo hjälper gärna till… 

Förslag på riktlinjer Helsingborgs Dagblad. 

Att Expo gärna hjälper till vet vi redan. Deras iver att skola svenska folket i "antirasism" ter sig nästan skrattretande. Egentligen är ovanstående (förutom Expo då) riktlinjer som skulle gälla för bevakningen av samtliga partier, nu gäller det tydligen bara ett parti, i alla fall enligt Helsingsborgs Dagblad. Ännu ett smakprov kommer här.

Fortfarande är det ju så att redaktionerna håller tillbaka publiceringar om Sverigedemokraterna. Det är väldigt svårt varje gång man skall skriva om dem. Varje text läses av tio personer, istället för en person, innan den går i tryck.” 

Tobias Brandel, reporter på Svenska Dagbladet.

Om den alls går i tryck ja. Känns nästan trösterikt att Hanssons och min artikel åtminstone lästes av tio personer på SvD. Till sist tar vi med detta direktcitat från Alfsson.

De har ju en del påståenden om invandrargrupper, brottslighet, i Malmö framförallt, där de går ut med påståenden som vi vet är sanna. Vi kan kontrollera dem, vi känner till dem, men vi publicerar dem inte ändå utan vidare därför att vi vet att det ställer till sådan helvetes skada för samhällsutvecklingen. ” 

Jan A Johansson, chefredaktör Skånska Dagbladet

Vi visste redan vad Johansson säger här, men nu fick vi det också från hästens mun. Det tackar vi för. Sedan har Johansson och undertecknad olika uppfattningar om vad som ställer till med "sådan helvetes skada för samhällsutvecklingen". Kan det månne vara så att just mörkandet av verkligheten ställer till med samhällsskada? Om så är fallet vilar ett mycket, mycket tungt ansvar på vårt lands journalistkår. 


Egentligen är det som kommer fram i Hägers bok inga braskande nyheter, ens för den breda allmänheten. Åke Ortmark diskuterade tillsammans med Susanna Popova och Tomas Gür Lilla Saltsjöbadsavtalet som var ett möte inom media hur man skulle bemöta kritik mot immigrationspolitiken. En nästan enig journalistkår bestämde att vissa saker skulle tystas ned och mörkas. Klippet med diskussionen låg länge på Youtube, men är nu av outgrundliga skäl borttaget. Kvar finns ett annat klipp, som jag för säkerhets skull sparat på Skydrive. 





Att en enig (nästan) journalistkår gemensamt bestämt sig för att tysta ned en del av verkligheten strider mot grundläggande demokratiska principer och är oerhört allvarligt. Att Sverige inte rönt mer internationell kritik för detta är märkligt. Det är ingen skillnad om journalister i Ryssland mörkar vissa saker eller om samma yrkeskår gör det i Sverige. När man t.o.m. tystar ned grovt politiskt våld är det riktigt allvarligt och allmänheten förstår tyvärr inte hur allvarligt detta är. Tänk är att läkarkåren beslutar sig för att bortse från en del av läkaretiken, och sedan håller tyst om detta. Otänkbart tänker vi allesammans. Sådant händer inte i ett land som Sverige, möjligtvis i Colombia. Men det är exakt vad som hänt inom journalistkåren, och det har tyvärr hänt i vårt land.      




Länk Thoralf


Länk "Problempartiet"


Länk Björn Häger


Länk SvD Karvik


Länk Ortmark