Invandrare är gäster!

Vilket bör förhållandet mellan den inhemska befolkningen och invandrarna vara? Hur man besvarar den frågan får viktiga konsekvenser för ens syn på invandringsfrågan. Ändå diskuteras den och andra mer principiella frågor alltför sällan i debatten.

En som ändå gjort det på ett utmärkt sätt är Sverigedemokraternas andre vice ordförande Anna Hagwall:

"Du som är invandrare och jag, en sverigedemokrat och invandrare, har en stor och livsavgörande sak gemensamt. Vi har båda valt att leva våra liv här. Vi har fått tillåtelse av det svenska folket och medgivande att de delar med sig all välfärd till oss som vi inte hjälpt till att skapa. "

Hennes perspektiv är att svenskarna a priori har speciell rätt till Sverige, precis som innehavarna av ett hus har speciell rätt till sitt hem. Det innebär t ex att människor från andra länder inte har rätt att komma hit hursomhelst utan att bli speciellt inbjudna av svenskarna (detta är en punkt många ideologiska liberaler skulle förneka - de anser att ingen har speciell rätt att bo i Sverige). Det innebär också att om svenskarna ändå bjuder in människor att bo här - t ex människor som flyr från krig eller söker en ekonomiskt bättre tillvaro i Sverige - så har de vissa speciella plikter mot svenskarna: t ex att anamma de för den gemensamma samlevnaden viktiga delarna av den svenska kulturen (exempel på sådana delar är förbud hedersvåld och barnaga, exempel på för den gemensamma samlevnaden oviktiga delar är dans kring midsommarstången och surströmmingsätande). Det är alltså inte så att svenskar och invandrare ska "integrera sig med varandra" - utan det är invandrarna som ska anpassa sig, assimilera sig, till svenska seder och lagar.

Detta är, tror jag, självklarheter för de flesta människor. Om man är i en annans hus får man ta seden dit man kommer och kan inte kräva att andra ska rätta sig efter ens egna idéer om rätt och fel. Vägrar man att göra det får man helt enkelt hålla sig hemma. Och detsamma gäller som sagt för länder och stater.