Marklunds genusperspektiv

Greppade tag i en Liza Marklund efter det senaste författartjafset i vår lilla ankdamm till kulturnation. Jag hade för avsikt att studera och bedöma de författarmässiga och språkmässiga färdigheter hon uppvisar i sina alster. Jag kan på rak arm säga att denna aspekt kom i bakgrunden ganska omgående. Det som genomsyrar alla personligheterna i boken "Studio sex" är genusperspektivet eller de könsmässiga aspekterna. Alla män, undantagslöst beskrivs som mer eller mindre elaka, egoistiska och inte så sällan en smula infantila. De är lata och letar genvägar när sådana uppenbarar sig, de är ohederliga och bryter mot regler när de gynnar dem utan betänksamhet. Kvinnorna beskrivs undantagslöst som hårt arbetande, ärliga, lagom missförstådda, intelligenta och med stort själsligt djup, något som männen naturligtvis saknar.
Det finns många kvinnor som liknar de kvinnoporträtt som Marklund målar upp, det finns många män som också liknar porträtten i boken. Däremot blir det löjligt på gränsen till infantilt när alla kvinnor i en bok framställs som i ett förklarat ljus, alltid orättvist behandlade av de alltid så elaka männen. Jag kommer faktiskt på mig med att spontant börja skratta åt det in absurdum överdrivna könsmönstret.

Som exempel på Marklund prosa kan vi ta ett par rader från sidan 306 i pocketupplagan.
- Men jag skall till registratorn sa hon. (Annika Bengtzon)
- Då får du vänta, sa mannen och lade myndigt händerna i kors över snoppen.

Så spirituellt, så jag skulle kunna skriva en deckare där det stod en kvinnlig registrator som myndigt lägger händerna över snippan? Skulle inte tro det, trots att de kvinnliga registratorerna knappast är annorlunda i sin myndighetsutövning än männen. Nej Marklund, du får underkänt för de barnsligt överdrivna stereotypa könsmönstren. Vill man nu framställa sådana mönster finns det tusen gånger elegantare och trovärdigare sätt att göra det på. Detta är rent skrattretande.