Den tysta majoriteten

Jag såg Lena Sundström på SVT:s morgonprogram i dag torsdag där hon pratade om sitt projekt när hon reste till Danmark för att både göra ett program för TV4 samt skriva en bok ”Världens lyckligaste folk”. Sundström fick tid att utveckla sina tankar om Danmark och det projekt hon tidigare genomfört i TV-rutan ivrigt påhejad av Marianne Rundström som inte precis döljer var hon har sina politiska sympatier.

Sundström pratade om att Danskt Folkeparti gjort så retoriken hårdnat och att det politiska samtalet avstannat. Hon befarade att samma utveckling kan ske i Sverige när SD får allt större andel väljare. Nu är det så att vi inte har haft något ”politiskt samtal” alls om immigrationen och integrationen. Ett embryo till politiskt samtal har börjat ta form nu, när SD får allt högre siffror i opinionsundersökningar. De etablerade politiska partierna har kommit överrens om en politik som de för, de har också kommit överens om att inte föra någon debatt om denna politik och inte föra dessa frågor till väljarna. Jag såg själv ett nyhetsinslag för ganska många år sedan när en moderat började diskutera immigrationsfrågan. Bredvid satt en socialdemokrat som fick ett smärre raseriutbrott och sade ungefär att ”vi har ju kommit överrens om att inte diskutera denna fråga”.

Sundström påpekade också att det ”faktiskt inte är OK att säga vissa saker i dag”. Hon såg det som en stor fara med allt prat om ”locket av”. Så talar precis inte en äkta demokrat, vad är det Sundström är rädd för? I en demokrati måste man få diskutera immigrations och integrationspolitiken, argument måste få mötas med motargument, det är faktiskt det som utgör det demokratiska samtalet. Självklart måste en god ton hållas när man debatterar, seriösa argument skall användas utan att man ”hetsar” mot någon folkgrupp eller liknande. 

En annan vinkling från Sundström var att hon konstaterade att de som inte röstat på Danskt Folkeparti, ”den tysta majoriteten”, inte precis reste sig upp och gör revolution när Folkepartis förslag genomförs. Detta var väl det mest magstarka uttalande som Sundström gjorde under hela nyhetsinslaget. Just nu finns det i Sverige en ”tyst majoritet” som anser att våra regeringars immigrations och integrationspolitik nästan ställer sig upp och faktiskt gör revolution mot den vansinniga politik vi just nu för. Enligt den senaste ”SOM-undersökningen” tycker 45 procent av de intervjuade att det skulle vara ett bra förslag att ” ta emot färre flyktingar”, 27 procent tycker förslaget varken är bra eller dåligt. Enbart 28 procent består av den ”tysta majoritet” som Sundström pratar om.  I stället har i Sverige den ”tysta majoriteten” gjort revolution med fötterna, man har flyttat från problemen.

När man hör Sundström prata i TV-soffan kommer man osökt att tänka på hennes hemsida där hon gör reklam för sin bok. Hemsidan har rubriken ” Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar”. Sundström har uppenbarligen missat något fundamentalt i hela det politiska Sverige. Hon svävar i den villfarelsen att det är några politiker som lurat några underutbildade, lågintelligenta bonläppar att sympatisera med SD och den kritik partiet 

framför mot etablissemanget.

I DN recenserar Dan Jönsson Sundströms bok och han skriver bl.a. så här.

Så långt är det här ett gediget journalistiskt arbete. Lena Sundström är dessutom både skarp och skoningslös när hon plockar isär den försåtliga retoriken. Som när hon visar att Dansk folkepartis väljare faktiskt är betydligt mer positiva till exempelvis dödsstraff och barnaga än vad muslimska invandrare är. 

Så oerhört skarpt analyserat av Sundström, inte konstigt att Jönsson blir mäkta imponerad av henne. Vi undrar dock vad dödsstraff har med saken att göra? Och sedan när började man undersöka vad väljargrupper till de olika partierna har för åsikter? Vi undrar hur stor del av moderaternas väljare det är som kan tänka sig dödsstraff? Att muslimska invandrare har en mänsklig syn på straff är välgörande och bra, annars så utmärker sig de muslimska staterna inte direkt för sin mänskliga syn på straff och botgöring. I själva verket så använder sig Sundström av samma retoriska knep som de vilka brännmärker muslimer i allmänhet p.g.a. vad rätt många (faktiskt) muslimska stater gör med brottslingar i sina stater. Sundström byter bara ut ”fundamentalistiska stater” mot ”väljargrupp”. Jag kan hålla med om att det är ganska skarpt och skoningslöst.
  


SVT Godmorgon  : C 11:30 in i nyhetsinslaget


Länk Sundströms hemsida


Länk DN

Länk SvD

UPPDATERING:

Sundström har också skrivit en artikel i Newsmill där hon rejält blandar ihop alla begrepp. Så här skriver Sundström i Nesmill.

En klasskamp som har ersatts av en kamp mot etablissemanget och förståsigpåarna, samt kampen mot "de fremmede". Kamp som kamp. Man sparkar uppåt och man sparkar neråt. Båda delarna verkar funka.

Det är en kamp mot ett klart definierat etablissemang ja. Ett etablissemang av politiker som infört det mångkulturella samhället utan att ens tillfråga folket. En kamp mot media och kulturetablissemanget, som huvudsakligen bor på söder i Stockholm och som har en mycket sviktande verklighetsförankring och kontakt med "vanligt" folk. Ett etablissemang även du hör hemma i Sundström. Vidare i artikeln.

Ideologin. Stark eftersom det är lätt att framstå som ideolog, när alla de andra partierna är betydligt känsligare för hur vindarna blåser. Den här sortens partier har bestämt sig för att tycka illa om invandrare hela tiden, och slipper därför vara populister i det dagliga. Framstår därmed lätt som ärligare. 

Men ändå känner inte de andra partierna det folkliga motståndet mot sin immigrationspolitik, men det är kanske just DET projektet man inte vill låta sig påverkas i. Inget parti har bestämt sig för att tycka illa om några invandrare, helt fel Sundström. Partierna tycker illa om immigrationspolitiken, vilket är en helt annat sak. Till sist skriver Sundström så här.

Förlorarna blir samhället och medborgarna - de stora och enda vinnarna blir partier som Sverigedemokraterna, Fremskrittspartiet och Dansk Folkeparti. Partier som har rädslan och motsättningarna som byggstenar i grunden för sitt samhällsbygge.

Att partier som SD kommer fram beror på att det redan finns ett massivt missnöje, många människor, ja ett helt folk är REDAN förlorare innan partier som SD suger upp väljarna.  Det dessa partier som Fremskrittspartiet och SD gör är att blottlägga den motsättning och rädsla som redan finns, det är ingen uppfinning av dessa partier. När jag växte upp fanns ingen rädsla eller motsättning i samhället, den växte stadigt fram efter 1975. Att påstå att det är en konstruktion av systemkritiska partier är sanslöst okunnigt.

Länk Newsmill