Den kritikerrosade boken ”Världens lyckligaste folk”

Det har varit ytterst roande att läsa de olika recensionerna av Lena Sundströms bok ”Världens lyckligaste folk”. De stora tidningsdrakarna och SVT beskriver boken som ”kritikerrosad” och som en ” nära nog fulländat reportage”. Andra skribenter, företrädesvis bosatta i landsorten ger ett helt annat betyg av boken. Det skall sägas att även recensenter i de stora rikstidningarna kommit med allvarliga invändningar av boken.

Håkan Arvidsson på SvD beskriver boken i dessa ordalag. Länk

Lena Sundströms bok är ett nära nog fulländat reportage. Det är upplysande, kunnigt och välskrivet. Boken tecknar också mycket välinformerat Dansk Folkepartis väg till makt och inflytande.

Boken är inträngande, genomarbetad och nyanserad, helt enkelt lysande.

Andra tidningar, där man får förmoda att kulturjournalisterna inte är bosatta på söder i Stockholm och är fast medlem av vår kulturelit (som inte missar en chans att föra fram sin politiska agenda och verklighetsbeskrivning) är betydligt mer ljumma i sina omdömen om Sundströms bok. Så här beskriver Thomas Nydahl Sundströms bok. Länk

Det finns en särskild krets journalister och debattörer som tror att de enkla budskapen också fungerar som beskrivning av verkligheten. Vårt grannland Danmark har i ökad utsträckning drabbats av detta slags journalistik. Men om man verkligen vill förstå den danska samtiden finns det sedan länge en omfattande litteratur – utgiven i Danmark – som handlar om nationen, kulturen, invandringen, integrationen, islamismen och annat.

Hur kan man berätta om ett lands samtida verklighet utan att åberopa de viktigaste debattörernas verk?

Det räcker inte att bo några månader i Köpenhamns centrum för bli "expert" på Danmark. Det är så Sundström framställer sig själv. Hon kan allt på förhand och behöver bara få sina kunskaper bekräftade av taxichaufförer och lite bläddrande i Politiken. Problemet är att det kommer ut en osedvanligt stor samling förutfattade meningar av det. Det som ska se ut som kunskap är i själva verket dammiga vanföreställningar.

På en enda punkt har Sundström rätt. Hon säger att vi genom att granska Danmark kan förstå framtidens Sverige. Det är nämligen så, att man med skärpta sociala klyftor och motsättningar också får ett politiskt klimat som präglas av det. Man kunde gå ett steg längre och säga, att som det ser ut i dagens Storbritannien, så kommer det att se ut både i Danmark och Sverige om tio år

Om man kan göra journalistisk karriär med Lena Sundströms metoder så säger det dessvärre mer om Sverige och vår journalistik än det säger om henne som person. Uppenbarligen är hennes infantila och synnerligen vulgära och propagandistiskt färgade prosa efterlängtad.

Ord och inga visor av Nydahl i sin recension, det är som om Arvidsson och Nydahl  inte läst samma bok. Klart är att Sundström inte läst de verk som Nydahl tar upp, enligt Nydahl oerhört viktiga verk för att förstå Danmark i grunden. Att Sundström fått sina på förhand klara uppfattningar bekräftade är det nog ingen som tvivlar på. Har hon ändrat en enda ståndpunkt efter sin omtalade resa?  Omprövat ett enda ställningstagande? Jag såg programmet om Sundströms resa på TV4, det var evighetslånga filmsekvenser när Sundström kokade The och suckade djupt, gick omkring och tittade sig misstänksamt och deprimerat omkring. Vad lärde hon sig av allt detta?

Andra recensioner som inte är så snälla mot Sundström och hennes bok är av Dilsa Demirbag-Sten i Aftonbladet. Länk

Samt av Tomas Polvall i NT.se. Länk

Det är väl så att den kulturelit bosatt huvudsakligen på Södermalm i Stockholm inte lever i samma verklighet som 95 procent av den övriga befolkningen. De har en annan världsbild och en annan politisk agenda. Tyvärr har denna relativt sett lilla klick stora möjligheter att föra ut sitt budskap.