lördag, oktober 10, 2009

Tolerans och intolerans – Denna eviga lek med ord

Jag tänkte ta upp flera artiklar och diskussioner i samma blogg här, de går ju i varandra de olika ämnena. Först läser jag en artikel i DN opinion av Rikard Westerberg. Han tar upp detta med tolerans kontra intolerans när det gäller islam. Radioprogrammet P1 Morgon har tydligen haft en debatt om islam och tolerans angående trakasserier av unga flickor då de bevistat alkoholfria discotillställningar. Tydligen satte Nalin Pekgul ned foten och menade i programmet att unga flickor har all rätt i världen att besöka vilka disco de så önskar. Så här står det i DN.

Kontroversen har bland annat sitt ursprung i att fundamentalistiska muslimska män trakasserat unga tjejer som gått på disko i Rinkebys Folkets hus. Enligt diskoarrangören är festerna drog- och alkoholfria. Fanta och Coca-cola säljs. De religiösa extremisterna är ändå upprörda. Ni är på väg till helvetet, ska de ha sagt till ungdomarna. 

Det är helt i sin ordning att ha vad vi kallar extrema religiösa åsikter i vårt land. Gränsen går när man försöker påverka samhället eller människor runt omkring sig. Då ställs saken på sin spets och i vårt land är man inte på väg till helvetet när man dricker Fanta och vickar på höfterna. Det är helt i sin ordning för mig och många andra att man hyser den uppfattningen i Jemen eller Iran, men inte här i vårt land. Än en gång undrar vi hur dessa muslimska extremister fått uppehållstillstånd i vårt land, vem har de flytt ifrån? Någon sekulariserad human regim med västerländska värderingar kanske? Till slut så skriver Westerberg så här i sin artikel.

Toleransen har en gräns. Den har moralpolisen utanför Folkets hus i Rinkeby passerat.

Ja den har de sannolikt passerat för länge sedan. Hur tolerant skall man vara mot de intoleranta? Tyvärr tror jag den grundläggande lösningen på detta problem inte ligger i att gå till storms mot fundamentalisterna, de ändrar sig inte för det. Lösningen ligger i en ändring av vår immigrationspolitik.

Gudmundsson tar upp tilltaget att skicka en ask tuggummi till alla riksdagsledamöter med namnet Islamofobil, i en av sina artiklar. Det hela är ett skämt naturligtvis men med ett politiskt budskap i bakgrunden. Det är en kampanj mot vad vissa debattörer kallar ”islamofobi”. En av de som då skulle utpekas som islamofob blir ju nog Gudmundsson själv, ingen har väl kritiserat islam mer än han i riksmedia. Gudmundsson tar helt riktigt upp förhållandet att de som sympatiserar med islams utbredning i vårt land ofta kallar de som är mer kritiska för ”islamofober”. Fobi är ett psykiatriskt begrepp och bör inte användas i politisk debatt. De som är nazister skulle lika gärna kunna kalla kritiker för ”nazofober” eller ”fascistofober”, då skulle undertecknad dessutom höra till den skaran. I en demokrati måste man få debattera och vara kritisk till företeelser i den egna nationen, vad skulle man annars ha demokrati till?

SvD ger på sin opinionssida en replik på den egna skribenten Gudmundssons artikel. Repliken är inte ”signerad” eller undertecknad så vi undrar om det är ledarredaktionen som står bakom denna artikel. Så här står det i repliken mot Gudmundsson.

I ledaren Islamofobil med bismak igår ger Per Gudmundson uttryck för ett resonemang som istället för att prata om islamofobi pratar om islam, istället för att prata om diskriminering av muslimer pratar om den muslimska kulturen och så vidare.
Att 40 procent av svenskarna är mer misstänksamma mot muslimer än vad de är mot andra och att hatbrott mot muslimer ökat med 32 procent anser vi vara mer än ”ett visst problem”. Därför anser vi att arbetet mot islamofobi ytterst är en kamp för demokratin och de mänskliga rättigheterna.

Att Gudmundsson inte tar upp frågan ”islamofobi” kanske beror på att han inte tycker det är det huvudsakliga problemet i Sverige i dag. Ett större problem är ju enligt Gudmundsson den begränsning av en fri debatt som t.ex. användandet av psykiatriska uttryck i en klockren politisk debatt orsakar.

Att 40 procent av svenskarna är misstänksamma mot muslimer tvivlar jag på, däremot är säkert mer än 40 procent misstänksamma mot islam som religion och faktiskt politisk rörelse som den avslöjar sig som rätt ofta. Det är säkert 99,9 procent av befolkningen som är ytterst misstänksam mot nazism, är det också ett problem? Får inte människor vara misstänksamma mot nya politiska rörelser? Vad blir nästa steg, böter om man hyser misstänksamhet mot EU? Och hur kommer det psykiatriska begreppet ”fobi” in bara för att rätt många människor är misstänksamma mot politisk islam? Det står väl inte på förrän människor som är lite skeptiska mot EU kallas ”Eurofober” eller något liknande. Så kommer det då till slut, dem sista meningen i artikeln. Tycker ni inte som oss är ni dåliga demokrater, tycker ni som oss så är ni goda demokrater. Problemet är att hela detta sätt att resonera är odemokratiskt.

Själv är jag nog en person som borde uppsöka en psykiatriker. Enligt de politisk korrekta klasserna är jag inte bara islamofob, jag är dessutom xenofob, eurofob, expofob, liberalofob samt socialistofob. Jag hoppas jag inte glömde någon diagnos där. Jag för väl höra med någon medial eller kulturell makthavare som besitter alla psykiatriska kunskaper om diverse fobier, förutom då om den ganska vanliga fobin oikofobi, där saknar det politiskt korrekta etablissemanget all kunskap plötsligt.

4 kommentarer:

Sivan sa...

Egentligen är det väl inget konstigt att tycka till om vare sig en människa, religion, folkgrupp eller annat. Positiva som negativa omdömen.
det är ju snarare så att det är den som kallar någon för ex vis islamofob som förtrycker. Det är fullt naturligt att hysa positiv/negativa känslor. Det är tom med nyttigt och jag kan gå så långt som att säga att det är nödvändigt.

Steen sa...

"Islamofobi" synes at være et almindelig accepteret begreb i Sverige. Men det er islamisters sprog, man gør til sit eget. Så har de allerede vundet den halve kamp:


Hvad er islamofobi?
Ordkonstruktionen 'islamofobi' er en fælde lagt af islamister i den hensigt at vanskeliggøre islamkritik

Forskeren Caroline Fourest har sporet ordet til dets oprindelse, og dets historie rummer artige overraskelser, der er afslørende for dets ophavsmænds intentioner. Det viser sig, at udtrykket islamofobi først blev brugt af radikale islamister imod feminister.

Kate Millet, den berømte amerikanske kvindesagsaktivist, blev udskældt som islamofob efter at have opfordret iranske medsøstre til at nægte at bære slør. Tilsvarende var det i de følgende i sammenhæng med muslimsk kvindeapartheid - tørklædetvang i skoler og institutioner, kønsadskillelse i svømmehaller osv. - at beskyldninger for islamofobi i stigende grad blev rettet imod dem, som talte imod bestræbelser på at ophøje denne apartheid til officielt anerkendt norm.

http://www.information.dk/130261

Hugo sa...

Det är lite med SD och invandrare. De blir otaliga gånger anklagade för att vara främlingsfientliga, rasister och för att hata invandrare osv.

Sanningen är ju att Åkesson som alla andra förstår att problemet med invandrarna inte är deras fel utan de politiskt korrekta politikerna i det här landet, framförallt socialdemokraterna. Trots att det finns vissa kulturella skillnader bland invandrarna som kan påverka brottsligheten så är ju utanförskapet grunden till problemen. Människor blir brottsliga och islamistiska när de sätts i ghetton utan chans till arbete eller något annat att göra.

Han påpekar flera gånger i sina debatter att Sverige har snart en miljon människor i utanförskap, ett resultat av en totalt misslyckat integration. Det är därför det är så viktigt som Ken Ring säger att vi stänger slussarna och ger dem som kommit hit en chans till upprätelse, men det håller inte riktigt alla med, där i riksdagen.

Robin Shadowes sa...

Enligt Politiskt Inkorrekt så myntades uttrycket islamofobi i den ökända moskén i London för några år sedan, den moskén där man filmade med dold kamera. Ni vet säkert vad jag tänker på. Det är islamister som själva myntat uttrycket m a o.