Att förvalta vårt politiska arv

I en artikel på SvD så belyser Dan Nilsson problemet med att så många under en mandatperiod lämnar sina politiska uppdrag. Dessutom är väldigt många av de som lämnar sina uppdrag unga människor, kvar bli äldre fritidspolitiker som förvaltar vårt demokratiska arv. Så här står det i SvD.

Av alla unga kommunfullmäktigeledamöter, 18-25 år, har 37,8 procent avgått från valet 2006 till och med 26 januari i år. I faktiska tal rör det sig om 192 ledamöter.

Det är en mycket stor del av de unga som tog plats i kommunfullmäktige som lämnade sin plats under mandatperioden. Att en och annan Sverigedemokrat också lämnat sitt kall med den press de kandidaterna utsätts för är kanske inte så konstigt, ändå har det slagits upp stort i media. Senast var det ABC som tog upp att några Sverigedemokrater lämnat sina fullmäktigestolar i Småland. Det gavs sken av att vara något unikt och konstigt, nu visar det väl snarast att det konstiga är att inte fler SD:are lämnat sina förtroendeuppdrag.

Vad dessa avhopp beror på kan man enbart spekulera i, artikeln i SvD tar inte heller tag i denna fråga. En orsak är sannolikt hela samhällets utveckling. Vi har gått från ett samhälle där hela utvecklingen var ett gemensamt projekt, till ett samhälle där var och en klarar sig bäst den kan. Drömmen för många unga människor är inte att vara med och bygga upp vårt samhälle, det är att vinna Let’s Dance eller att stå i centrum som programledare för något flashigt underhållningsprogram.

Vi har naturligtvis också ett jäktigt samhälle med konstant tidsbrist. Men det som säger emot att avhoppen skulle bero på detta är att i Jämtlands län har avhoppen varit flest bland unga människor. Jämtland toppar nog inte direkt stressligan bland Sveriges landskap. En annan viktig orsak kan vara att de politiska partiernas avstånd till folket och gemene man ökat och att många känner sig främmande för moderpartiernas agenda och framtoning.

På något sätt måste vi förvalta vårt politiska arv. De nuvarande riksdagspartierna har misslyckats med att engagera och mobilisera människor. Det politiska etablissemanget har ökat sitt mentala avstånd till ”verklighetens folk”. Verkliga debatter, både mellan medborgare och politiker, och mellan politiker med skilda uppfattningar lyser med sin frånvaro. En vanlig reaktion när man sett dagens partiledardebatter är ”vad är de egentligen oense om?”.

Länk SvD