Det socialdemokratiska partiledarvalet

På valnatten när det stod klart att vänsterblocket hade förlorat valet så deklarerade Persson sin avgång, till allas förvåning dessutom, ingen hade väntat att det skulle komma direkt på valnatten. Det tog inte lång stund förrän det spekulerades om vem nästa partiledare skulle bli. På ett tidigt stadium trädde olika representanter för partiet fram och deklarerade att det denna gång måste det bli en kvinna. Massmedia hängde på och förde fram sina förslag, det var i det rådande klimatet nästan enbart kvinnor som fördes fram, på ett senare stadium var det undantagslöst kvinnor som presenterades som kandidater. Tyvärr så deklarerade de främsta kvinnliga kandidaterna, Wallström och Jämtin att de inte var intresserade av partiledarposten. En som hela tiden varit med i diskussionen (mycket beroende på att det enbart är kvinniga kandidater som gäller denna gång) är Mona Sahlin. Sahlin var från början inte ett så hett namn, alla vet hur belastad hon är av olika skandaler, dessutom så har hon faktiskt inte åstadkommit särskilt mycket under sin tid som minister för en rad olika departement, det har varit mycket prat, många fina deklarationer, det har nästan aldrig hänt något. Många tycker nog också att hon är det politiska korrektas främsta fanbärare. Borgerliga politiker är oroade för att Sahlin kommer att driva många socialdemokratiska arbetare till Sverigedemokraterna, en hel del Sverigedemokrater ser också med blandande känslor på Sahlin som partiledare, utan tvekan får man nya medlemmar och röster, samtidigt personifierar hon det som man mest av allt hatar inom svensk politik. Hatet och avskyn för Sahlin är dock så avgrundsdjup så det t.o.m. väger starkare än nya röster.

Plötsligt så framstår Sahlin, en kandidat som enligt all logik skulle vara helt omöjlig som partiledare, som den främsta kandidaten, en kandidat som många socialdemokrater sannolikt inte vill ha som partiledare. Hur har det blivit så? En orsak är att stora delar av partiet, ivrigt påhejade av massmedia som inte har med saken att göra, låst fast sig vid en kvinnlig partiledare. En annan orsak är att många av de andra naturliga kandidaterna sagt bestämt nej till uppdraget, det hade sannolikt inte partiet räknat med. Sahlin säger inte nej, hon har redan för många år sedan klivit fram, som i princip den enda socialdemokrat, och sagt sig vara villig att axla partiledarrollen. Göran Persson har vid en intervju sagt att de som själv vill inte är lämpade, de skall bli kallade av rörelsen, inte kliva fram själva. Jag tror personligen att detta var med syftning på Sahlin, han vill absolut inte se Sahlin som partiledare.

En annan sak som gjort detta läge så prekärt är att hela processen med olika kandidater förts helt offentligt, massmedia och alla möjliga människor från olika håll har fört fram sina synpunkter, socialdemokrater från olika läger har luftat sina synpunkter via massmedia inte internt. Plötsligt har partiledarvalet blivit en angelägenhet för alla, för borgerliga politiker likväl som för socialdemokrater. Det hela har tagit sig rent groteska proportioner, vi kan tänka oss en situation där en massa socialdemokrater har synpunkter på vem som skall efterträda Reinfeldt.

Jag tror inte Sahlin blir partiledare, förnuftet segrar nog ändå till slut. Det positiva är som sagt att många socialdemokrater i vredesmod skulle lämna partiet. Nackdelarna överväger dock, vi skulle gå tillbaka till en politisk korrekt polemik vi varit en smula bort ifrån på sista tiden. Vi skulle få en politik där inhemska intressen offrades på det multikulturella altaret. Vi skulle få se Sahlin från partiledarposten, kanske från statsministerposten deklarera hur rasistiska vi svenskar är, att allt är den svenska rasismens fel, inte en vansinnig flyktingpolitik, som med Sahlin vid rodret garanterat skulle fortsätta. Låt oss be en bön att Sahlin inte blir socialdemokraternas nästa partiledare, det skulle verkligen vara att vrida tillbaka klockan.

Begreppen vänster – höger

Dessa begrepp, vänster – höger är väletablerade inom svensk politik, inte bara inom svensk politik utan i princip hela värden. Det har varit etablerade begrepp sedan franska revolutionen, då satt de mest radikala till vänster på ett podium, till höger satt de som varit de mest radikala för några veckor sedan, men nu fått flytta sig allt längre till höger efter att nya ännu radikalare personer kommit in. Podiet hade ju en begränsad längd, så de som inte längre fick plats på högersidan miste ofta huvudet, till allmänhetens förtjusning.

Dessa begrepp mister dock alltmer sin relevans i dagens politik, vi kan konstatera att dessa begrepp inte fungerar längre när vi läser Joel Malmqvists valanalys på den blogg han driver, han konstaterar att en stor del av arbetarna i dagens Sverige är till vänster i ekonomiska frågor men till höger i andra frågor såsom flyktingpolitik och feministfrågor. Han menar att en generös flyktingpolitik och en feministisk hållning skulle vara vänster. Det är förmodligen så att inte i något land på denna jord så är det så att den del av befolkningen som normalt kallas arbetare, är speciellt feministisk eller vurmar för en generös flyktingpolitik. Det är ju så att det är människor från arbetarklassen som blir utkonkurrerade vid en alltför generös immigrationspolitik, företagen tjänar på detta eftersom de kan pressa ner lönerna för samma grupp. Den teoretiska feminismen är inget som vanliga arbetare snackar om vid fikaborden runt om i världen, de skulle sannolikt bli utmobbade av sina arbetskamrater, om de plötsligt skulle börja prata om det patriarkala förtrycket och att strukturerna är desamma som i talibanernas Afghanistan. Detta är typiskt ställningstagande från en liberal medelklass. I vårt land så har vi ett talande exempel i Schyman, hon blev partiledare för vänsterpartiet, hur hon kunde bli partiledare för ett vänsterparti och kallas vänster skulle hennes företrädare innan Hermansson inte på något vis kunna förstå. Schyman är, om vi tittar lite närmare, faktiskt en ganska typisk företrädare för den liberala medelklassen. Kan ni tänka er Schyman i ett blåställ? Tog hon någonsin upp frågor som handlade om normala löntagare? Det vi minns bäst är väl snarare hur hon kämpade för att överklassfruar från Djursholm skulle kvoteras in i landets bolagsstyrelser, på något sätt har detta fått stämpeln vänster.

Tittar vi på Malmqvists eftervalsanalys så pratar han också om "akademikerna" inom socialdemokratin, det är de som skall driva de "radikala" frågorna, samtidigt skall man gömma dessa frågor för de vanliga simpla löntagarna. Malmqvist tror att högern, alltså Alliansen, vinner om fokus sätts på frågor såsom flyktingpolitik och feminism. Nu är det så att dessa liberala medelklassvärderingar också genomsyrar allianspartierna, självklart. Det Malmqvist missat är att socialdemokraterna faktiskt satte fokus på bidragspolitiken, det är inte självklart att vanliga löntagare som jobbar och sliter varje dag sympatiserar med ett alltför svulstigt bidragssystem, där en stor del av hans/hennes lön går rakt in i transfereringssystemet. Man förvånas över att socialdemokratiska valstrateger missar det som vanligt folk hemma i stugorna ser med självklarhet.

I stället för det gamla sättet och se med en skickning där Socialdemokraterna, V och MP är till vänster och där de övriga borgerliga partierna är till höger måste vi konstatera att den verkliga skickningen i dag i väsentliga frågor går mellan alla de etablerade sju riksdagspartierna och vanliga löntagare samt små uppstickarpartier. Hela den politiska nomenklaturan skulle, för att ta liknelsen från den franska revolutionen, mista huvudet till höger på podiet. Yrkespolitiker i dag representerar en egen klass, en socialdemokratisk yrkespolitiker har mer gemensamt med en moderat yrkespolitiker än med en byggjobbare, dessutom så står den socialdemokratiske yrkespolitikern och moderaten närmare varandra i väsentliga frågor än vad socialdemokraten och byggjobbaren gör. Hela denna utveckling mot att en ny elit så småningom växt fram beskrivs utmärkt väl i Christopher Lasch "Eliternas uppror", Anders Isaksson har också beskrivit detta i sin bok "Den politiska adeln", detta utifrån svenska förhållanden. Det Malmqvist skriver i sin eftervalsanalys bekräftar allt detta, utan att han själv är riktigt medveten om det.

Eftervalsanalys av Malmqvist

Och denna analys är tänkvärd, även om inte Malmqvist och övriga Socialdemokratiska nomenklaturan drar samma slutsatser av den som jag. Malmqvist konstaterar naturligt nog att de som kan betecknas som arbetarklass ofta hör till LO-blocket och röstar vänster emedan de som bor på Djursholm ofta röstar på Moderaterna. När det gäller frågor som statens roll, fördelningspolitiska frågor och ekonomiska frågor så ligger de flesta arbetare till vänster i sina åsikter. När det gäller frågor som feminism och flyktingpolitik så ligger de flesta arbetare inte alls till "vänster", de ligger i dessa frågor till höger enligt Malmqvist. Detta är inte en helt riktig analys, det finns i dag allianspartier som har en lika generös flyktingpolitik som Socialdemokraterna på sin agenda. Allianspartierna är dock sällan tokfeministiska, där stämmer Malmqvist analys bättre. Frågan är dock om det fortfarande är meningsfullt att hänföra dessa frågor till höger-vänsterskalan, det verkar mer vara en fråga om elitism var man står i dessa frågor, eliter finns som bekant både på vänster och högerkanten nuförtiden. Ett exempel på detta är att den kommun där SD fick minst antal röster är Danderyd valkrets 15, alltså Djursholm.

Malmqvists slutsats är inte att på något sätt förändra det socialdemokratiska programmet, han vill i stället använda det framgångsrika recept som använts tidigare. Socialdemokraterna måste enligt Malmqvist rikta fokus mot de frågor där Socialdemokraterna har en majoritet med sig, alltså i fördelningspolitiska och arbetsmarknadsmässiga frågor, i frågor där han mycket väl vet att Socialdemokraterna inte har någon majoritet med sig, där skall Socialdemokraterna ligga lågt. Så här skriver han på sin blogg,

- Vi kan inte vinna val i Sverige på en radikal feministisk agenda, på visionen om det gröna folkhemmet eller genom en progressiv integrations­­­politik. I dessa frågor har vi helt enkelt inte våra kärnväljare med oss.

I en demokrati så skulle folkets vilja förr eller senare slå igenom, i en fungerande demokrati som det en gång var tänkt i alla fall. Det har Malmqvist och övrig socialdemokratisk nomenklatura ingen tanke på. I stället skall de mörka i dessa frågor, de vet ju så mycket bättre än den okunniga pöbeln, de är ju akademiker som Malmqvist skriver. Så här skriver han,

- Vi kan och ska föra en radikal politik även på andra områden, men det är bara möjligt om vi redan vunnit våra grupper.

Tydligare kan det inte sägas, mörka på områden där folk vill annorlunda än den självutnämnda nomenklaturan, samt föra fram frågor där de fortfarande har folkligt stöd. Även där har faktiskt de socialdemokratiska valstrategerna missat en del. Socialdemokraterna pratade inte jobb, de pratade bidrag, sannolikt vill en stor majoritet av de svenska löntagarna ha en politik där man huvudsakligen försörjer sig på eget arbete och inte lever på bidrag som någon slags naturlig försörjning.

Vidare skriver Malmqvist,

- Den sociologiska forskningen visar här att det är de högre tjänstemännen som står till vänster, i den meningen att de är mer toleranta och liberala. Arbetargrupperna uppvisar istället mer intoleranta, repressiva och främlingsfientliga attityder.

Ja, om detta skrev Christopher Lasch, han uttryckte det inte lika föraktfullt som Malmqvist, men någon hemlighet är det inte. De mest "toleranta" är de som bor långt från problemområdena, där de aldrig riskerar att bli vare sig rånad eller arbetslös. Man kan kosta på sig "toleranta" åsikter då, det kommer med villan och BMW:n, har men sedan en husa utsmyckad med rutigt förkläde från Filippinerna kan man ju inte vara främlingsfientlig, det säger sig själv.

Vidare,

- Att socialdemokratin parallellt bedrivit en progressiv jämställdhetspolitik och hållit rent från protektionism och främlings­fientlighet har vi inte vunnit val på. Men sådan politik har ändå varit möjlig tack vare att fördelnings- och välfärdsfrågorna har avgjort valen.

Ja, det är förjävligt Malmqvist, och det är inte i enlighet med en demokratisk grundsyn. Jag tror inte att denna taktik håller i evighet. Nya partier bildas, omvärlden förändras, folk tröttnar, låt valet 2010 leda till ett paradigmskifte, samma taktik kan helt enkelt inte fungera en gång till.

Svenska rättvisan

I dagens DN-debatt så får journalisten Björn Forsberg göra sin röst hörd, han tar upp ämnet straff, diskriminering. Forsberg ger exempel på att människor med utländsk härkomst oftare döms till livstid än de av svenskt ursprung, så här skriver han,

– Två av tre mördare är svenskar men varannan livstidsdömd är utlänning.

Mer än hälften av de livstidsdömda var födda utomlands, visar en ny genomgång av ett par hundra morddomar. Men när det gäller dödligt våld har bara var tredje brott utförts av personer födda utomlands.

Det både jag och många andra bloggare reagerar på är ”två av tre mördare är svenskar”, alltså, en tredjedel av de mördare som döms för mord är alltså av utländsk härkomst, då är de invandrare av alla kategorier som erhållit svenskt medborgarskap inte medräknade i denna grupp. Det går på tvärs mot den officiella sanningen att personer med utländsk härkomst inte är överrepresenterade i brottsstatistiken. Det spelar ingen roll hur politisk korrekt man försöker vara, hur mycket man vill hylla myten om det mångkulturella samhället, någon stans på vägen så spricker bubblan, detta är ett bra exempel på detta. I sin iver att visa på att utländska medborgare diskrimineras i landets domstolar, så visar Forsberg på en annan och viktigare sida av saken, att utländska medborgare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Detta faktum anser sannolikt en stor majoritet av svenska befolkningen vara av större betydelse än att de eventuellt döms till hårdare straff. Nu är det så också att straffens längd beror på många orsaker, vi vet inte heller vad som står bakom domarna, brottets art, hur de gått till väga etc. Om, jag säger OM, det är så att utländska medborgare döms till hårdare straff än svenska medborgare för exakt samma brott, så anser jag det fel, de skall naturligtvis dömas till exakt samma straff, varken hårdare eller mildare, än svenska medborgare, det är en viktig princip som vi aldrig någonsin skall frångå, man hamnar så lätt på ett sluttande plan om man frångår vissa grundläggande principer.

Allt detta har dock ett mycket viktigt undantag, det är principen att utländska medborgare som döms för grova brott naturligtvis skall dömas till livstids utvisning, detta är i dag den viktigaste rättsliga princip vi har. Varför är denna princip så viktig? Det är för att hela rättssystemets viktigaste uppgift faktiskt är att skydda sina medborgare mot våldsverkare och andra brottslingar. Om en mördare eller våldsverkare som inte är svensk medborgare lagförs och inte döms till livstids utvisning så är domstolen och lagstiftarna i princip medskyldig till framtida brott denna person gör sig skyldig till i Sverige, jag hoppas verkligen att alla inblandade parter förstår det ytterst allvarliga i detta.

En person som inte förstått detta är journalisten Forsberg, så här skriver han,

- De utländska mördarna döms också till utvisning. 21 stycken har den påföljden i sina domar. Åtminstone en av de livstidsdömda tycker tydligen att utvisningen är ett hårdare straff än livstidsstraffet.
Han har ansökt om nåd från utvisningen, men inte från livstidsstraffet. Sannolikt beror det till synes udda beteendet på att han räknar med repressalier värre än livstidstraffet om han utvisas till hemlandet.

Jag undrar varför inte alla mördare med utländsk härkomst döms till livstids utvisning. Om man räknar med repressalier i sitt hemland efter utvisningen, ja då skall man inte utföra de grova gärningar som dessa människor är dömda till. Svenska domstolar och lagstiftare har som största och första uppgift att skydda svenska medborgare, detta oavsett vad för repressalier den dömde kan tänkas utsättas för i hemlandet. Dessutom så skall dessa människor för att få uppehållstillstånd i princip vara flyktingar från sin regim och allesammans riskera repressalier, i annat fall är de ju per definition inte flyktingar, Forsberg ser det som något unikt att en dömd ”flykting” riskerar repressalier från sin egen regim, detta pekar på ännu ett sjukt förhållande i vår politik.

Vidare skriver Forsberg,

- Snart kan hans dilemma vara löst av de svenska lagstiftarna. För från den första november i år kan Kriminalvården ansöka om att få straffet tidsbestämt även om den intagne själv inte vill.

Paragrafen har tillkommit för att bland annat hjälpa svagbegåvade som inte själva förstår sina rättigheter att ansöka om att få straffet tidsbestämt. Självklart kan också den som inte har sökt tidsbestämt straff av andra skäl, som rädsla för utvisning, tvingas få sitt straff tidsbestämt.

Jasså, nu kritiserar Forsberg det han tidigare själv propagerat för, att livstidsdömda får sitt straff tidsbestämt. I artikeln skriver Forsberg att alldeles för många med utländsk härkomst får straffet livstid, nu kritiserar Forsberg att fler sannolikt kommer att få sitt straff tidsbestämt. Det är svenska skattebetalare som betalar fångvården i Sverige, därför kan det nationellt tjäna staten och befolkningen att t.ex. mördare får sitt straff avkortat och i stället blir utvisade på livstid, det är Forsberg emot. Det verkar som så att Forsberg är emot alla förslag och lagar som gynnar den vanlige medborgaren, det enda som upptar Forsbergs tankar är personer med utländsk härkomst som begått grova brott såsom mord, en grupp som en stor majoritet av befolkningen i detta land, invandrare eller ej, hyser en ytterst begränsad sympati för.

Forum för levande historia ändrar inriktning

Forum för levande historia har tjänat som en propagandaapparat för en politisk korrekt politik. De flesta systemkritiker har naturligtvis åtminstone anat att syftet inte så mycket varit att informera om själva förintelsen och nazismen, utan att tjäna som indoktrinering för skolungdom för att förhindra att ett svenskt "Vlams Belang"växer fram. Svensk skolungdom vet i de flesta fall ganska mycket om förintelsen och nazismen, har skolan misslyckats så har diverse amerikanska filmer lyckats informera om denna historia. De skolungdomar som inte vet vad förintelsen var eller vad nazismen i stora drag gick ut på är i princip inte läskunniga. Det första samhället då borde göra är att se till att dessa ungdomar skyndsamt lär sig läsa och skriva.

Det är ytterst sällan jag håller med DN:s ledarredaktion, men i artikeln där de kritiserar regeringen Reinfeldt för att utnyttja denna organisation för sina egna syften, där håller jag med DN till hundra procent. Dessutom påtalar DN att Reinfeldt med övriga alliansen hårt kritiserat statsfinansierad opinionsbildning, för att när man väl har vunnit regeringsmakten utnyttja den för sina egna dunkla politiska syften på samma sätt som Socialdemokraterna, det är ju bara målet som skiftat, inte själva principen när Reinfeldt proklamerar att man nu skall belysa kommunismens brott. Skulle Reinfeldt i praktiken ta avstånd från den statliga åsiktspolitik som bedrevs i Sovjet så skulle han lägga ner hela institutionen, det är principen det är frågan om, inte målet som propagandan riktar sig emot, vem blir nästa mål när nästa regering vinner makten?

Tyvärr så sympatiserar en del systemkritiska personer med Reinfeldts nya politik (som egentligen inte är ny, det är ju bara andra mål) det är kortsiktigt och naivt. Dessutom, så behövs det sannolikt inte någon ytterligare information från detta institut, det finns tillräckligt med information i våra övriga medier, i skolan, i böcker samt i alla de amerikanska filmer som vi nästan tvångsmatas med i vårt land. En annan aspekt som den amerikanska sociologen Lasch tagit upp är att denna överdrivna information är desto märkligare när vi betänker att framtiden med största säkerhet inte kommer att innehålla vare sig nazism eller kommunism, dessa ideologier utgör inte något hot i dag och kommer enligt allt sunt förnuft inte göra det i framtiden heller, hoten kommer att komma från andra håll.

Tittar vi lite närmare på detta "Forum för levande historia" så märker vi ganska snart att det är något slags statligt institut för politisk korrekthet. På huvudsidan står det "Forum för levande historia är en myndighet som arbetar med demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter - med utgångspunkt i Förintelsen."

På vilket sätt arbetar de med demokrati? Det är som så ofta ett alibi för att föra fram egna värderingar och åsikter, politiskt korrekta åsikter om mångkultur och liknande saker enligt mottot – tycker du som vi är du demokratisk, annars är du odemokratisk.

Tittar vi på de utbildningar som finns i forumets regi så kan vi läsa artiklar som "Seminarium i Norrköping - Homofobi och heteronormativitet: attityder, historiska perspektiv och skolarbete" och "Seminarium i Stockholm -Mångfaldspedagogik i förskolan". Mångfaldspedagogik i förskolan, det låter som värsta sortens statlig politisk korrekt propaganda i mina öron, dessutom i förskolan. Så här står det i inbjudan "Vad lär sig barn om olikheter? Kan man lära små barn civilkurage? Hur skapar man en miljö som på olika sätt inspirerar till respekt och intresse för mångfald? Hur kan man konkret arbeta med icke-diskiminering och antirasism i förskolan?". Låt mig gissa, idén är att så få av förskolebarnen som möjligt i framtiden skall rösta på ett parti utanför riksdagen. Var det demokrati Forum för levande historia skulle arbeta för? Trist då att de har missat själva innebörden i detta ord.

Ett nytt område som Forumet kan exploatera är det de kallar Islamofobi, detta fenomen har i princip uppstått efter attacken på World Trade Center och är ett område som säkert kan motivera Forumets fortsatta existens ett bra tag framöver. Som vi ser är allmän intolerans också ett område som Forum för levande historia ser som sin uppgift att arbeta mot. De har bl.a. gett ut en liten skrift "Lättläst version av intoleransrapporten", på sidan 5 kan vi läsa under rubriken "Intolerans mot invandrare" så här, "Ungdomarna fick frågan om vilket politiskt parti de tycker bäst om. Resultatet var mycket tydligt. De ungdomar som är mest toleranta vill rösta på socialdemokraterna och andra partier till vänster. Intoleranta ungdomar tycker bäst om högerpartier. De allra mest intoleranta tyckte bäst om partierna längst till höger, till exempel Sverigedemokraterna."

Ja, så var det då klarlagt vad syftet är med det statliga institutet för levande historia, fattar man inte det efter dessa rader lär man aldrig fatta det.

Lambertz går till försvar

I DN-debatt (som Lambertz och andra jurister verkar ha fri tillgång till, SD fick inte ens replik på ett påhopp som innehöll klockrena faktafel) så går nu Lambertz till försvar mot de tre jurister som tidigare i veckan attackerade honom. Lambertz skriver så här,

– För JK:s tillsynsverksamhet tillämpar jag bland annat följande tre principer: 1. Tillsynsverksamheten ska vara så samhällsnyttig som möjligt. 2. Misstankar om allvarliga så kallade systemfel ska om möjligt utredas. 3. När jag tillfrågas uttalar jag min mening om eventuella systemfel under förutsättning att jag anser mig ha tillräckliga belägg.

Ja, misstankar om systemfel skall utredas, det har väl inga JK gjort förut, men det viktiga för dig Lambertz verkar vara att ha något att publicera på DN-debatt. Du har inte blivit tillfrågad ens, du publicerar dig gärna på DN utan att bli tillfrågad. Vad har du för belägg för att Joy Raman blev oskyldigt dömd? Det är väl snarast så att det är en rättsskandal att han blev frikänd i hovrätten, skulle du våga andas något om det?

Vidare skriver Lambertz,

– Mitt främsta belägg för min övertygelse är - vid sidan om rapporten "Felaktigt dömda" - att många advokater har sagt mig att de haft klienter som enligt advokaternas övertygelse har blivit oskyldigt dömda.

Ha, ha, är det ditt främsta belägg? Du är en jubileumsidiot Lambertz, om jag innan tvekade vem som hade rätt, du eller de tre juristerna som kritiserade dig, så gör jag det inte nu längre. Så oerhört, advokaterna säger att de har klienter som är oskyldigt dömda, jaha, vems fel är det i så fall? Vad är en advokats jobb? Om de nu anser sina klienter oskyldigt dömda (det finns faktiskt en del frapperande fall, t.ex. den incestdömde mannen vars dotter var i skolan när övergreppen skall ha skett) har advokaterna överklagat domen? Om inte, varför i så fall, om de anser sina klienter oskyldiga.

Vidare skriver Lambertz,

– Trion säger att jag "under det senaste året konsekvent uppvisat en överslätande syn på sexualbrott". Jag antar att de syftar på att jag inte begärde avsked för justitierådet som hade köpt sex (våren 2005). Innebär min tolkning av grundlagen i det fallet att jag har "konsekvent uppvisat en överslätande syn på sexualbrott"? Jag borde inte använda kraftuttryck, men ärligt talat: Hur kan man låna sig till att säga något så idiotiskt? (Det är detta påstående jag väljer att kalla en lögn.)

Jag undrade faktiskt också hur du kunde agera som du gjorde i det aktuella fallet, ett justitieråd som köper sex får behålla jobbet, han bryter mot lagen, om än en tveksam sådan. En lärare som försvarar sig mot en elev som slår mot honom blir av med jobbet, han följer lagen och blir inte dömd för misshandel, ingen, inte ens du din charlatan går till lärarens försvar, fy fan! Du Lambertz ger dig bara in i fall där du får maximal medial uppmärksamhet, och där du dessutom inte riskerar att bli alltför politiskt inkorrekt, i fallet med justitierådet som köpte sex fick du det lite svettigt, där blev det inkorrekt hur du än gjorde, man aldrig att du skulle ha ställt dig på den lärares sida som blev av med jobbet. Du har prostituerat dig för massmedia.