Annorlunda barn (och journalister)

I en artikel i dagens DN står det om barn med ” neuropsykiatriska funktionshinder”. Jag antar att det rör sig om barn med diagnoser som ADHD och Aspbergers syndrom, det finns för allt i världen en hel del andra diagnoser. Artikeln ger dock ett mycket oseriöst intryck i en allvarlig och stor fråga i skolvärlden. Man undrar om sommarvikarierna tagit över på DN redan. Det skrivs om en omfattande studie som gjorts av dessa barn, men vi får inte veta något om denna studie och ingen länk till en presentation av studien erbjuds läsaren. Så här står det i artikeln.

Sommaren 2009 finns ingen sammantagen statistik över hur många barnen med neuropsykiatriska funktionshinder i Stockholmsområdet faktiskt är. Ingen grund för myndigheter, politiker och skola att basera resurser och stöd på. Ingen graf som visar hur många föräldrarna är som går under av att se sina tolvåringar må så dåligt att de till slut inte längre orkar gå till skolan. Ingen kartläggning som illustrerar hur många som plågas av att sommarlovet är här.

Med sådan här undermålig journalistik blir det heller inte bättre. Hela artikeln är osammanhängande och enda orsaken till att jag skriver om den är för att skolfrågor är en av de viktigaste frågor vi har inför framtiden. En graf för hur många föräldrar som går under kommer vi aldrig få se hoppas jag. Det är nämligen vetenskapligt omöjligt att avgöra vad de går under av, eller ens definiera begreppet ”gå under”. En del barn plågas faktiskt av att sommarlovet är här, det är barn till mycket kaotiska familjer. Dessa barn har mer ordning och reda när de är i skolan. Socialtjänsterna ute i kommunerna torde ha en ganska god blick för vilka dessa familjer är. Det är förövrigt ingen skolfråga om familjerna har det stökigt. Det är typiskt att denna fråga glidit in på skolans ansvar helt plötsligt. Hela artikeln är en salig blandning av äpplen och päron. Skolfrågor är alldeles för viktiga att hanteras av tredje klassens journalister skulle jag vilja säga. Till sist så står det så här i artikeln.

DN:s fotograf Lars Lindqvist träffade sex helt vanliga familjer som lever i Stockholm i dag. Ett fåtal av hur många? Ingen vet. Sex familjer med barn som har diagnoser av varierande slag, och föräldrar som inte begår några brott. Men som ändå straffas obarmhärtigt hårt av ett samhälle som de trodde fanns där för dem. Det enda de här föräldrarna kan hållas skyldiga för är att de kämpar för sina barn.

Vilka är det som straffar föräldrarna menar författaren? Är det samhället som straffar dessa föräldrar för att barnen har diagnos? Det är ett fullständigt horribelt sätt att resonera. Alla som får för lite resurser kan då sägas ”bli straffade”. Eftersom efterfrågan på resurser sannolikt aldrig kommer att tillgodoses är det alltid stora grupper i vårt samhälle som tycker att de ”blir straffade”.

Det behövs resurser till skolan i dag. Vi har barn med ”bokstavsdiagnoser”, vi har många barn som fått bristande gränssättning hemifrån, vilket sannolikt är ett större problem sammantaget. Vi är inte längre samma enhetliga samhälle som på 60 och 70-talet. Vi har själva skapat ett samhälle där skolan i Sverige kräver mer resurser än t.ex. skolan i Finland. Kommunerna klarar inte av att sköta skolan på rätt sätt. De kommunala tjänstemännen har bristande kompetens, som de dessutom är ovetande om själva. Så fort budgeten för en kommun inte går ihop så sparar den enskilde kommunen på skolan.

Vidare behöver skolans lärare högre auktoritet, skolan som institution behöver också större auktoritet i förhållande till ”flummande” föräldrar. Skolan behöver också fastare ramar och långsiktigare styrdokument. Om skolan sköttes på rätt sätt skulle vi slippa prat om att föräldrar ”blir straffade”. I själva verket blir ”alla straffade” med dagens svajiga politik.

Länk DN

Här behövs medieträning – Medborgarpartiet

Jag tar risken att ge lite uppmärksamhet till ett konkurrerande parti, trots att striden om uppmärksamhet är stenhård. Medborgarpartiet är ingen brutal konkurrent till våra systemkritiska partier som står och knackar på riksdagsdörren. En förklaring kan vara att Percy Brunström inte riktigt når upp till Jimmie Åkessons retoriska förmåga. Brunströms radiosändningar har absolut ett visst underhållningsvärde, men det kan vara så att väljarna ändå tvekar att lägga sin röst på Brunströms parti. Det är många faktorer som spelar in. SD vinner hela tiden i trovärdighet, dock har Brunström och Medborgarpartiet en bit kvar när det gäller att vinna den stora massans förtroende. Jag skulle rent spontant rekommendera medieträning för herr Brunström. I övrigt önskar vi Brunström med hans lite annorlunda approach, samt medborgarpartiet lycka till i fortsättningen.



Jag spenderar förövrigt en del av min ledia tid just nu med att läsa lite om mer eller mindre obskyra småpartier. Jag återkommer säkert med andra artiklar i ämnet.

Ett upprop jag också skulle skriva under på

På DN-opinion har tolv ”intellektuella” relativt kända människor publicerat ett upprop mot religiös indoktrinering och religioners påverkan på det civila samhället. Undertecknarna av detta upprop med den största auktoriteten torde vara P.C. Jersild, Morgan Johansson (f d socialtjänstminister) och Hans Bergström (f d chefredaktör DN). Jag vågar mig dock på den gissningen att hela uppropet är ett initiativ från föreningen Humanisterna. Så här står det i uppropet.

Lagar och normer som ska omfatta alla måste bygga på allmänmänskliga grunder, inte på religiösa. Lagarna ska formuleras av demokratiska institutioner och normbildningen styras av kritiskt tänkande och fri argumentation i öppna samtal. Ett sådant samhälle kallas ett sekulärt samhälle. Det är ett sådant samhälle förbundet Humanisterna arbetar för.

Här håller nog alla vettiga människor med. Det som man däremot reagerar på är att man ens måste gå ut och försvara dessa självklara grundpelare i vår demokrati i ett upprop. Detta var så fundamentala saker när jag växte upp så ingen människa skulle komma på tanken att man måste gå ut i rikspressen med ett upprop för dessa fundamenta i vår demokrati. Nu för tiden måste man tydligen göra det. Detta måste bero på att grundpelarna i vår demokrati inte är lika självklara längre. Kan inte Reinfeldt och Sahlin också skriva under detta upprop är det mycket, mycket illa ställt med vår parlamentariska demokrati. Undertecknare som Fuglesang, Lekander och Ulvaeus imponerar verkligen inte på mig när det gäller ett dokument av denna typ, det drar snarast ned tyngden i uppropet. Vidare står det i uppropet.

Ingen ideologisk grupp ska ha rätt att undgå kritik eller att slippa stå till svars genom att hänvisa till religionsfriheten. Ingen ska heller kunna gömma sig bakom kulturella traditioner om dessa kränker de mänskliga rättigheterna. I det sekulära samhället har ingen grupp rätt att förtrycka individer eller begränsa deras levnadssätt, vare sig i religioners eller traditioners namn.

Jag skulle kunna kommentera detta stycke på samma sätt som det föregående stycket. Två undertecknare hade faktiskt chansen att påverka det politiska och samhälliga klimatet under deras verksamma period, Hans Bergström som chefredaktör och Morgan Johansson som minister. Är det inte lite typiskt att det är människor som avgått från sina tunga poster vars namn finns med på detta upprop. Varför finns inga aktiva ministrar med bland undertecknarna? Vidare står det i uppropet.

För alltför många människor på jorden innebär religionen däremot ett tvång att underordna sig andras uppfattningar om Guds vilja. Kvinnor stenas till döds enligt Sharialagar. Flickskolor raseras av talibaner i Guds namn. 70 000 kvinnor dör i sviterna av illegala aborter varje år. De som överlever fördöms av prästerskapet eller kastas i fängelse i många katolska länder.

Humaniströrelsens viktigaste kamp utspelar sig därför på den globala scenen. Men också i Sverige kränks mänskliga rättigheter med hänvisning till religion eller tradition, kränkningar som inte får bagatelliseras. En rapport visar att var tionde flicka i årskurs nio utsätts för hedersförtryck i Stockholm. De hotas av våld, får inte välja kamrater, kan tvingas till äktenskap eller förbjuds delta i viss undervisning, till exempel om sex och samlevnad. Skälen är religiösa och/eller kulturella. I dag accepterar samhället sådan könsapartheid inom skolväsendet, även om det nu förbereds lagförslag för att komma tillrätta med problemet.

I uppropet står det att religiöst förtryck är ”händelser som inte får bagatelliseras”. Det är en stor skam att det överhuvudtaget förekommer alls. Samhället och politikerna borde visa i handling och genom lagstiftningen att detta är totalt oacceptabelt. Jag skulle vilja gå så långt som att det skulle vara ett krav att acceptera vår tradition och våra lagar på detta område för att alls få komma i fråga för ett uppehållstillstånd. När det gäller en del grova kränkningar av kvinnor utomlands och i vårt eget land så undrar man var den annars så aggressiva feministrörelsen är, deras tystnad kan sägas vara öronbedövande. Till sist så tittar vi på detta stycke i uppropet.

I Sverige finns omkring 70 skattefinansierade religiösa friskolor. Alla barn borde ha rätt till en undervisning utan religiös indoktrinering, för att själva kunna välja livsåskådning när de blir äldre. Även om de religiösa friskolorna på papperet inte får ägna sig åt indoktrinering och måste följa läroplanen, saknas en effektiv kontroll av att så är fallet.

Väldigt många människor hyser mycket allvarliga dubier angående den frihet från religiös indoktrinering som det står om i uppropet. Vi är rätt många, för att inte säga väldigt många, som befarar att det dagligen verkligen sker en religiös indoktrinering i dessa skolor, tvärt emot skollagen. Det är en känslig fråga uppenbarligen. I en debatt mellan Sahlin och Björklund på SVT under våren så var t.o.m. Mona Sahlin tveksam om man i framtiden skulle tillåta religiösa friskolor. Ja ni läste rätt, Mona Sahlin, av alla människor i detta land, tvekade om vi i framtiden skall tillåta religiösa friskolor (inte Björklund). När t.o.m. portalfiguren för det politiskt korrekta säger en sådan sak måste vi alla börja fundera på allvar.

Länk DN

Egoism som politiskt medel och mål

I de flesta partier kan man höra av aktiva politiker att väljarna är dumma, ja t.o.m. korkade. Denna tendens finns i liten skala även i systemkritiska partier. En del politiker anser att väljare som på valdagen väljer ett annat parti än just det partiet politikern arbetar i, måste ha mindre intelligens. I förlängningen menas att politikern själv är ju så intelligent, han har ju förstått vad som är bäst för väljaren. Av detta följer att om då inte väljaren väljer ”rätt” parti så måste han vara mindre vetande, inte lika smart som politikern själv.

En variant på exakt samma tema är de ständigt återkommande artiklarna om hur lågutbildade Sverigedemokratiska väljare är. Dessa beskrivs ofta som just lågutbildade (säkert med defekt intelligens) män, arbetslösa eller sjukskrivna. Vi ser exempel på detta i Anna-Lena Lodenius artikel här, och här har Lodenius fått breda ut sig i Aftonbladet. Om t.ex. en borgerlig politiker anser att alla väljare som röstar på vänsterblocket (kan ju vara precis tvärtom naturligtvis) är mindre vetande, så finns utan tvivel också fröet till diktatur där. De röstar ”fel” för att de inte vet vad som är bäst för dem själva. Vore alla lika smarta som jag så skulle ju vårt parti alltid sitta vid regeringsmakten och rycka upp detta land en gång för alla. Men hur tänker de styrande i olika diktaturer och hur legitimerar de sitt despotiska styre inför sig själva och omvärlden? Jag gissar att de resonerar på exakt samma sätt. Skillnaden är att de verkligen har möjlighet att omsätta sina idéer i verkligheten.

Tar vi exemplet med den borgerliga politikern som ansåg att vänsterväljaren var ”dum i huvudet” som valde fel parti så missar denna politiker en viktig sak. Denna väljare som vi kan låtsas välja på Socialdemokraterna, är arbetslös och livnär sig på arbetslöshetskassan. Väljer han att rösta på Socialdemokraterna och dessa vinner valet så får han 80 procent av sin lön i arbetslöshetskassa. Väljer han att rösta på Moderaterna och dessa vinner valet så får han 75 procent av sin lön ur samma kassa. Är då denne väljare ”dum i huvudet” som väljer ett parti som ger honom mer pengar i plånboken? Jag skulle inte vilja säga det. Den borgerliga politikern kanske lovar väljaren ett jobb i stället, i alla fall ökade chanser till ett sådant. Men politikernas trovärdighet kan vara naggat i kanten, eller så är väljaren bekväm och rentav lat, det innebär ju inte att han är ”dum i huvudet” det heller.

Den beskrivna socialdemokratiska väljaren i detta exempel valde inte parti efter några högre ideologiska värden, han valde parti efter vad som gav honom och hans barn mest i plånboken. Där har vi en trend som på 80-talet blev allt tydligare. Väljarna röstar efter vad som ger dem själva mest i plånboken. Det är ett egoistiskt val många väljare gör i dagens Sverige och denna tendens finns säkert i övriga Europa också. Under 80-talet gick en våg av ideologin ”satsa på dig själv” genom vårt land och övriga Europa. Nu står vi där och väljarna satsar verkligen på sig själva och sin egen plånbok. Vi är rätt många som inte är nöjda med det. För om alla väljare enbart väljer det som ger dem mest i plånboken så bjuder de politiska partierna över varandra i sina vallöften. I sin strävan efter makt så bortser politikerna vad som är bäst för nationen på lång sikt. Att väljarna också bortser från detta är också självklart. Vi har allesammans ansvariga för denna utveckling och det är en av demokratins baksidor, en baksida som ansvariga politiker inte borde odla mer än nödvändigt kan man tycka.

Det finns hopp för det politiska systemet dock. Partier kan föra fram ideologiska argument och andra värden kan komma fram i valrörelser. Väljare har vissa gånger visat sig mer ansvarsfulla än politiker. När maxtaxan infördes gick journalister ut och intervjuade vanliga väljare. Dessa väljare var i många fall mer intresserade av en verksamhet med god standard än av denna maxtaxa. Väljarna var mer vuxna och ansvarstagande än yrkespolitikerna. Alla föräldrar hyser också omsorg om sina barn. Jag har träffat svårt alkoholiserade föräldrar som i princip skulle gett sitt liv för sina barn (men tyvärr inte kan de inte sluta dricka för desamma). Där finns hoppet i det politiska systemet, föräldrar vill att deras barn skall växa upp i ett samhälle som är så bra som möjligt. Denna önskan går ofta före de egna plånboksfrågorna som vi såg i exemplet med maxtaxan.

Anna-Lena Lodenius skriver så här i samma artikel som vi refererade till tidigare.

Man kan erinra sig att Sverigedemokraternas väljare tenderar att vara oftare män än kvinnor, hellre låg- än högutbildade, oftare arbetslösa och obenägna att flytta, boendes på orter med låg invandring

Lodenius stigmatiserar väljarna på det grövsta tänkbara sätt. Dessutom drar hon helt fel slutsatser som vi tidigare pekat på. De som röstat på SD kommer inte alls från ”orter med låg invandring” det är en klockren lögn. SD fick inte så högt resultat i Stockholm som helhet, men det är övertydligt att i valkretsar som ligger intill invandrartäta områden så gick det i många fall väldigt bra. I Södertälje blev det dubbelt så många väljare som i Stockholms kommun. I Skåne gick det mycket bättre än i det ”invandringsglesa” inre Norrland. Var och en kan själv kontrollera detta på valmyndighetens hemsida.

Människor väljer parti efter sin plånbok eller för att de vill att deras barn skall växa upp i ett drägligt samhälle. Det är därför människor är mest villiga att betala skatt för just skolan - länk. Människor som upplevt otrygghet i dagens samhälle minns den förlorade trygghet vi fordom hade, de vill att deras barn skall få uppleva denna trygghet. Det är därför många människor inte röstar som Anna-Lena Lodenius vill, inte beroende på att de är oförståndiga som hon påstår.

Glad midsommar!

Glad midsommar På er alla kära läsare. Lägger en länk till SvD och var ni kan fira denna ursvenska tradition i Stockholm! Var försiktig med snapsen bara.

Länk SvD

Eberhard del 3 – Institutionaliserad mobbning – Alex Schulman

I detta avsnitt skriver Eberhard om dagens medieklimat och hur det blivit legitimt att offentligt mobba personer. I spetsen för denna offentliga mobbning står naturligtvis journalisten Alex Schulman. Jag vill påpeka att den som bröt isen och startade denna typ av skrivande var Linda Skugge. I alla fall i början av hennes karriär var hennes skriverier att likna vid pubertetsutfall mot föräldrar, dessutom på det mest infantila och vulgära sätt. Så här skriver Eberhard på sid 129 i ”Ingen tar skit..”

En annan sida av hur det generaliserande snobberiet blivit norm för hur vi alla vill leva våra liv syns tydligt i medierna. Där förekommer en institutionaliserad mobbning som ett flertal unga komiker och bloggare satt i system. Medierna söker med ljus och lykta efter tillräckligt uppstudsiga individer vars ryktbarhet helst skall handla om att de är bra på att chikanera folk och att såga sin omgivning. Ett typexempel på detta är turerna kring journalisten Alex Schulman och hans blogg. Aftonbladet är Sveriges största socialdemokratiska tidning. På ledarsidan kan man ofta läsa om att de andra politiska partierna roffar åt sig på de svagas bekostnad. Man ogillar rika moderatbusar som tar från de fattiga och ger till sig själva och sina gelikar. Man bekämpar orättfärdigt rika och fördömer mobbare.

I den tidningen skriver Alex Schulman, vars karriär handlat om att han är osedvanligt skicklig på att förolämpa folk på ett underhållande vis. Tidningen har låtit hans utfall fortgå ända tills han gav sig på den egna medarbetaren Jan Olov Andersson. Då fick han göra en offentlig pudel.

Bloggkaraktären Alex Schulman har gjort sig skyldig till saker som jag själv finner motbjudande. Jag läser vad jag skrivit om kändisar och känner att jag äcklas av mig själv. Framgångarna med den här dagboken och de krav som ställs på mig höll gradvis på att göra mig till exakt den typ av nätmobbare som jag själv hatade för bara ett år sedan. Jag kan inte acceptera det. Framförallt – jag orkar inte med det. Bloggen är en spegel och jag tittar mig själv i den och konstaterar att jag inte tycker om spegelbilden av mig själv. Jag tittar på mig själv och säger högt ”Du kan dra åt helvete, Alex Schulman.” Den karaktär jag ser i bloggspegeln är inte längre jag. Därför stänger jag ner den här dagboken nu. (blogg 1 oktober 2007)

Medialt föreföll han dock vara ungefär lika ångerfull som en femtonåring som kallats in till rektorn för att för femtonde gången ha kört ned ansiktet på klassens nörd i toastolen. Och utan att i övrigt likna Alex Schulman vid dessa svin, kan man utifrån vad som sedan hände starkt ifrågasätta om Schulman egentligen var annat än glad och tacksam. Han hade ju fått ännu mer publicitet – sitt levebröd.

Det finns mycket jag håller med Eberhard om i detta avsnitt. Det jag däremot inte håller med om är likställandet av dessa pubertets-bloggare och ståuppare. Visst, ståuppare skall vara vassa och slängda i käften, de skall ta ut svängarna och inte vara rädda för att kritisera både människor och företeelser i samhället. Men när bloggarna lägger tonvikten vid kändismobbning så lägger ofta ståupparna tonvikten vid företeelser och tendenser som vi alla kan känna igen oss i och skratta åt. Ståupparna gör löje av sig själva lika ofta som någon annan, ståupparna är beroende av omedelbara publikreaktioner. Alex Schulman skulle riskera att själv bli fullständigt utbuad och mobbad om han vågade sig på ståupp-schangern. Jag gillar ståuppare, min favorit är Chris Rock. Min favorit bland Rocks klipp på You Tube är utan tvekan ” How not to get your ass kicked by the police!” Så den bjuder vi gärna på här. Kanske ungdomarna i Rosengård skulle ha något att lära av denna enkla instruktionsfilm. Tyvärr är inte svenska polisen av riktigt samma kaliber som den amerikanska.