Vi har alla sett politiker på höga positioner som med emfas deklarera sin avsky för alla former av mobbning, i alla fall om det sker på någon skolgård. Mer sällan tas problemet vuxenmobbning upp, det kan måhända inkassera betydligt färre politiska poäng. Men hur går det till när partiledare och andra politiker tvingar igenom sina förslag? Förekommer det rent av trakasserier för att få riksdagsgrupperna med sig? Definitivt förekommer detta, i alla fall om vi får tro vad Anne-Marie Pålsson skriver i sin nyligen publicerade bok "Knapptryckarkompaniet".
Våra tidningar och övrig media missade inte chansen att påpeka Göran Perssons buffliga beteende. Det har varit förunderligt tyst om Reinfeldts metoder. Detta är märkligt när vi läser hur Reinfeldt fick igenom FRA-lagen i sin egen riksdagsgrupp. Från början fanns det ett betydande motstånd från många håll i moderaternas riksdagsgrupp. De "gamla" moderaterna värnade ju i någon mån om den personliga friheten. En efter en övertalades personerna att rösta enligt den fastslagna partilinjen. Alla möjliga och omöjliga argument användas. Rena hot förekom också enligt Pålsson, den som röstade emot partilinjen skulle stigmatiseras som simpel förrädare. Hot om att regeringen skulle avgå användes också, även om det argumentet måste ha varit rena lögnen i detta sammanhang.
Övertalningsförsöken startade enligt Pålsson alltid med den svagaste länken i kedjan, för att sedan gå över till starkare och starkare länkar. Det fanns med andra ord en redan i förväg upplagt taktik för att bryta ned allt motstånd. När den moderata riksdagsgruppen slutligen skulle godkänna moderaternas ställningstagande för FRA var allt motstånd redan nedbrutet, förutom från en ung fräck man, som mot all partikultur fortfarande deklarerade att han tänkte röste enligt sin övertygelse (Karl Sigfrid, namnet nämns inte i Pålssons bok). Så här står det i Pålssons bok när hon beskriver hur det gick till när den moderata riksdagsgruppen blev enig bakom sin partiledare.
Men till sist fanns det inte mer att säga om våra ärenden. Gruppledaren tog ett djupt andetag, rättade till slipsen och rätade på ryggen. Började en smula tveksamt med en mångordig föredragning om hur gruppen rutiner, som vi gemensamt beslutat, måste respekteras. Avvikande uppfattning måste deklareras inför gruppen i god tid. Utkvittning medges enbart vid ömmande fall - i annat fall måste vi rösta med partiets linje.
Knappast några orimliga krav att majoritetens linje måste följas. Ty vad skulle det leda till om en enskild ledamot som inte delar partiets uppfattning tog sig friheten att rösta mot partiet? Om det bara är en ledamot som gör så spelar det ingen roll för utfallet. Men om det handlar om flera ledamöter kan den politiska majoritet som folket röstat fram förlora flera viktiga omröstningar. Och då bestäms politiken av den opposition som folket inte ville se vid makten!
Och nu skulle gruppen ta ställning till hur en ledamot som i två viktiga avseenden stod i beredskap att bryta mot gruppens regler, skulle behandlas. Meningarna var delade. De flesta var dock förbannade och ville trycka till honom. Ty finge en ledamot rösta mot, skulle då inte alla de andra som på ett tidigt stadium förklarat sig vara bestämda motståndare till FRA också få göra samma sak? Och om alla fick följa sitt samvete skulle regeringen lida ett tungt nederlag.
Gruppledaren hade svårt att tygla sin ilska - men klarade det. Rebellen, som satt i bänken framför mig, visade inga tecken alls på ånger eller skam. Detta var - enligt hans uppfattning - en alldeles för viktig fråga för att så småskurna regler som gruppreglerna skulle få gälla. Här handlade det om grundlagen. Här handlade det om integritet, om människors berättigade krav på att inte bli avlyssnade av högre makt. Kort sagt, här handlade om att rida spärr mot Orwells storebrorssamhälle. Med trots i rösten förklarade han att han då rakt inte hade för avsikt att ändra sitt ställningstagande.
En chockvåg kunde anas i salen. Att han vågade! Att han hade fräckheten att stå på sig! Så var det partiledaren tur, och upphetsningen steg ytterligare. Vad hade tänkte han nu säga? Många gånger förr hade han på ett aggressivt sätt tvingat gruppen till reträtt. Redan första gången FRA-frågan var uppe - våren 2007 när regeringen var nästan helt ny - ställde han en underförstådd kabinettsfråga.
Så vad återstod av partiledarens vapenarsenal? Hur tänkte han nu tvinga rebellen till underkastelse? Han började försiktigt. Betonade hur viktigt det var att hålla samman och att kritiken från medierna och oppositionen inte handlade om sakfrågan som sådan utan om regeringsdugligheten. Hans argument var att oppositionen ville måla ut regeringen som oförmögen att leda landet. Genom att framkalla ett nederlag i riksdagen i en för regeringen central fråga skulle den påstådda regeringsodugligheten bli uppenbar också för väljarna. Partiledaren höll en låg ton och avslutade sitt framträdande i den inledande akten med att vädja till rebellen att godta möjligheten till utkvittning.
Men rebellen stod på sig. Ingen utkvittning, ty det vore ju samma sak som att säga ja till förslaget. Jag häpnade. Vilket trots - eller om man så vill: vilken taktisk dumhet. Förstod han inte gruppen logik? Med sitt agerande var han ju helt körd. Han skulle inte få ett enda uppdrag, och de återstående åren i riksdagen skulle för hans vidkommande bli som en lång ökenvandring! Men samtidigt var jag imponerad av att han vågade stå på sig. Synd att inte fler av gruppens ledamöter vågade detta, tänkte jag. Då skulle nog uppdraget som folkets främsta politiska företrädare vara ett helt annat.
Efter partiledarens första inlägg släpptes gruppen lös. Varsågoda, ställ frågor! Underförstått: nu är det er tur, slit rebellen i stycken! Även om de orden inte användes var avsikten förstås den. Och gruppen var inte sen med att efterkomma önskemålet. Ilskan var otyglad, och talarlistan blev snabbt lång. Många var de som ville få utlopp för sina inneboende aggressioner. Rebellen målades upp som en svikare, som en som förstör för alla andra, inte bara för kollegorna i gruppen, utan även för de miljoner väljare som hade röstat fram en ny regering. Rebellen var illojal och en som satte sig över kollektivt fattade beslut. Kort sagt var rebellen i gruppens ögon en person som ingen ville vara kompis med. Mitt i allt detta hördes plötsligt en klar och distinkt stämma som demokratiskt tvivelaktigt krävde - tvångsutkvittning.
Tvångsutkvittning tänkte jag. Ska vi tillämpa tvång i den här gruppen för att baxa igenom regeringens förslag? Då har det väl gått för långt. Och vad säger det om gruppens medlemmar - detta att högljutt kräva tvångsåtgärder? Har man hos oss ingen känsla alls för demokratiska principer? Förslaget om tvångsutkvittning vann nu dessbättre inget bifall.
Under denna kollektiva mobbning hade kansliets organisationschef - en ung kvinna - smugit sig ner bredvid rebellen. Hon hade väl fått i uppgift att knåda honom lite mildare och vädja till hans goda sidor för att den vägen förmå honom till reträtt. De samtalade livligt - mest var det organisationschefen som pratade. Så grep gruppledaren plötsligt in på nytt. Under gruppmötet hade han varit i telefonkontakt med de andra gruppledarna i alliansen. Med allvar i rösten förkunnade han nu för gruppen att alla ledamöter i de andra allianspartierna hade rättat in sig i ledet. Underförstått: nu är det bara rebellen i vår grupp som är kvar (tack för det Federley, min anmärkning).
Men inte ens det framkallade några tecken på kapitulation från rebellens sida. Han stod lika envist fast vid sin ståndpunkt som Sven Dufva gör vid den bro han så tappert försvarar i Fänrik Ståls sägner. Då tröt partiledaren tålamod. Det var ju trots allt det sista gruppmötet för riksdagsåret. Han ville väl hem till de sina och fann att diskussionen blivit allt mera överflödig. Det var ju inget snack om saken. Rebellen skulle tvingas till eftergift. Gruppen hade gjort sitt, gruppledaren hade gjort sitt, det var dags för sista fasen i detta drama. Sålunda tog partiledaren på nytt talarstolen i besittning. Nu var det inte längre fråga om inlindade formuleringar och ett hyfsat, om inte så vänligt så i vart fall artigt, tonfall. Nu var det full attack.
Alla har nu godtagit regeringens förslag. Det är du - bara du - som är ensam kvar. Det är på dina axlar som regeringsmakten vilar. Det är du - bara du som förstör för miljoner människor. Du är den svaga länken! Ska skottet mot regeringen komma inifrån? Från en av våra egna? Tänk efter vad du gör!
Partiledarens ton var mycket aggressiv och mycket hotfull. Jag såg hur rebellen sjönk ihop i bänken framför mig, millimeter för millimeter, samtidigt som >uppvaktningen< från organisationschefen intensifierades. Så höjdes hans hand, lite försiktigt och räddhågset. Han begärde ordet. Gruppen höll andan. För någon sekund var det alldeles tyst i den fullsatta förstakammarssalen. Vad tänkte rebellen nu säga? Med svag stämma tog rebellen till orda. Han fattade sig mycket kort. Jag accepterar att bli utkvittad, sa han och fick en uppskattande blick av organisationschefen. Sedan reste han sig upp och lämnade salen.
Vi kan lägga den händelse som relief till reaktionerna och bemötandet som Sverigedemokraterna orsakade när de satte fingret på en öm punkt i svensk politik, nämligen immigrationsfrågan. Det rådde och råder konsensus bland de gamla riksdagspartierna inom immigrationsfrågan och den mångkulturella visionen. Det är ingen fråga som skall debatteras eller belysas, det är ingen fråga för folket att ta ställning till. Plötsligt så dyker det upp ett nytt parti som anmäler en avvikande åsikt i denna så känsliga fråga. Reaktionerna lät inte vänta på sig, ett samfällt fördömande kom från partieliten, media och dess medlöpare i olika former.
Makt både berusar och förför, likväl i Sverige som i Kongo, det är egentligen ingen skillnad på mekanismerna. Den som utmanar makten får det alltid tufft. Det som kan väcka en del förvåning är att bohemiska kulturarbetare med sådan iver sällar sig till maktens soldater. Det har säkert sin förklaring till deras något bristande uppfattning om samhällsrelationer och förmågan att kunna se orsaker och verkan.
Pålsson sätter också fingret på bristerna i vårt parlamentariska system. Bland 30 jämförbara europeiska länder har de svenska riksdagsmännen avgjort minst makt, medan partieliterna har mest. Vi har nästan utvecklat någon form av partielitsdiktatur i vårt land. Läs mer om detta i Anne-Marie Pålssons utmärkta bok "Knapptryckarkompaniet"
