Frågan om böneutrop har blivit aktuell sedan en nämnd i en svensk kommun (Botkyrka) deklarerat att inget formellt hinder föreligger för böneutrop i kommunen. Argumenten som framförts mot böneutrop är att det offentliga rummet skall hållas fritt från religiösa påträngande budskap. Vårt samhälle har blivit alltmer sekulärt. Denna sekulariserade offentlighet är viktig för en religionsfrihet värd namnet, även om alla religioner då får göra vissa inskränkningar. Motargumentet från dem som vill ha böneutrop brukar då bli att vi har ju kyrkliga klockringningar, då måste vi ju även tillåta böneutrop.
Egentligen är det sista argumentet inte rationellt för att motivera böneutrop, utan mer ett argument mot kristna klockringningar. Men det tyngsta argumentet är självklart de kristna klockringningarnas historiska hävd. Vi har haft dessa ringningar i hela vårt land sedan Birger Jarl slog folkkungarna vid Herrevadsbro 1251. Att i dag införa kristna klockringningar, utan deras historiska hävd, skulle vara omöjligt.
Det finns sålunda argument både för och emot muslimska böneutrop. Det skulle kunna bli en både livlig och stimulerande debatt, initierad av våra tidningar, offentliga hemsidor samt etermedia. I sann demokratisk anda skulle argumenten kunna mötas och blötas. Människor skulle kunna bilda sig en uppfattning utifrån rena sakargument och hur väl de olika debattörerna framför sina åsikter. Av denna debatt ser vi inget av i dagens Sverige. Jag skickade in en debattartikel till SVT-Debatt, som refuserade artikeln, för att i stället lägga upp artiklar om ”arga snickaren”. Med tanke på att den verkställande direktören för SVT i somras applåderade ett löjligt tilltag från Donners Brunn, som i princip stängde en garderob (man vill ju inte förlora för mycket pengar) när SD hade sin dag under Politikerveckan, så förvånar det inte.
Jag har skickat in artikeln till andra tidningar, som vägrat ta in den. DN funderar fortfarande. Självklart kan inte en skribent kräva eller ens vänta sig att hans artiklar skall publiceras i landets tidningar där kön av förväntansfulla debattörer är lika lång som en sovjetisk brödkö. Däremot borde någon artikel, kritisk till böneutrop publiceras, av någon skribent. Motstående åsikter skall självfallet också publiceras, vi vill ju ha en fri debatt. Några artiklar i frågan har publicerats både på DN och SvD. Den senare tidningen skriver så här i sin artikel.
Fallet är av nationellt intresse eftersom det kan komma att bli prejudicerande och öppna för böneutrop från fler moskéer Sverige.
Om det nu är som SvD faktiskt skriver, att fallet är av prejudicerande art, så borde en allmän debatt om böneutropen verkligen äga rum. Skall vi införa en helt ny sedvänja i vårt land utan någon debatt alls? DN skriver så här i sin artikel.
När avgörandet faller är svårt att säga i dag, enligt kommunstyrelsens ordförande Katarina Berggren (S). Hon tror på någon gång i vinter.
– Det här en viktig fråga och vi vill ha en dialog med våra invånare och civilsamhället så att fler får möjlighet att tycka till. Det får ta den tid det tar för att få ett bra beslutsunderlag.
Det är jättebra att invånarna skall få säga vad de tycker, men hur skall det gå till? Media skall väl ta ett ansvar och publicera argument både för och emot. De artiklar som publicerats nu är av relativt neutral art, men väger ändå över för att böneutrop skall tillåtas. I en fungerande demokrati där media tar sitt ansvar skall båda (alternativt alla) åsiktsriktningar komma fram. Argument och åsikter skall vägas av en relativt oberoende och opartisk press. I stället publicerar vår media några korta beskrivande artiklar där det redogörs för den kommunala processen och där en representant för islam får träda fram.
När någon journalist fängslas utomland eller döms för överträdelser i vårt eget land så ställer sig journalistkåren och media upp som en man och deklarerar att journalisterna är både demokratins sista utpost och dess stolta fanbärare. Det är stolta deklarationer som varken denna bransch eller yrkeskår lever upp till när det blir lite besvärligt vad gäller känsliga politiska frågor i vårt eget land. Vi har äventyrliga journalister som inte tvekar att bryta mot både utländska och inhemska lagar, och allt sägs ske i yttrandefrihetens namn. Är dessa stolta fackelbärare för demokrati, yttrandefrihet och åsiktsfrihet tillräckligt äventyrliga för att låta en debatt om böneutrop komma tillstånd?
Nyligen har en del asyl- och andra fall uppmärksammats våldsamt av media, som lyckats skapa allmän samhällsdebatt av dessa händelser. Vi måste fråga oss hur det går till när vissa fall får oerhört stort genomslag i media medan grundläggande politiska frågor om hur vårt samhälle skall fungera, inte röner speciellt stort intresse. Vi måste också fråga oss om enskilda medieaktörer efter eget gottfinnande kan välja vad den allmänna samhällsdebatten skall handla om. Kan dessa medieaktörer dupera publiken att engagerade sig i vilket fall som helst och på det sätt som media själva styr genom enkla känslomässiga vinklingar?
En tvåårig flicka som av outgrundliga orsaker blivit lämnad av sin mamma väcker en folkstorm och behandlas som ett asylärende. Migrationsverkets personal kallas till riksdagen (Socialförsäkringsutskottet) för att frågas ut. Detta efter att även politiker blivit upprörda då de läst braskande rubriker från kvällstidningarna löpsidor. Ett ensamkommande barn avvisas helt enligt Dublinförordningens intentioner, detta orsakar nästan samma uppståndelse som fallet med tvåårige Haddile.
Fallet Haddile är exceptionellt även efter svenska förhållanden. En bild på en söt tvååring visades upp, som grymt skulle utvisas av det elaka Migrationsverket. Att fallet inte ens var/är något asylfall tog ingen svensk tidning upp. Om moderns tillstånd och vilja att ta tillbaka sitt barn visste inget något om, och ingen media eller politiker brydde sig heller om denna "futtiga detalj". Att modern och barnet faktisk var franska medborgare reflekterade inte våra politiker över, eftersom kvällspressen glömde att påtala detta faktum. Att barn som skall stanna i Sverige måste adopteras i laga ordning verkade varken media eller riksdagspolitiker ha en aning om.
En av orsakerna till att riksdagsmän agerar efter kvällstidningarnas löpsedlar är den emotionalisering som började ta sin form redan på 60-talet. I boken "Underbara dagar framför oss" skrev författaren Henrik Berggren om denna emotionalisering.
Idéhistorikern Jens Ljunggren menar att det skedde en emotionalisering av politiken under sextiotalet som ledde till att de vänsterintellektuella alltmer framträdde som ”predikantlika frälsningsgestalter”
Att politiken och i viss mån även medierna emotionaliserades under 60-behöver inte vara fel i sig. Från ett politiskt klimat där inget annat än siffror och vetenskapliga fakta dominerar totalt, kan det rent av vara välgörande med en viss emotionalisering. Frågan är hur långt den skall tillåtas gå innan objektivt dåliga beslut blir alltför omfattande. Känslor och empati är nödvändiga beståndsdelar i allt mänskligt liv. Däremot måste man skilja på att styra kommuner, landsting och nationen gentemot familjeliv och fritid med vänner. När det dessutom blir uppenbart att det viktiga inte är att vara empatisk, utan att synas vara empatisk inför väljarna, har vårt politiska liv slagit in på en farlig väg.
Vi kunde se ett utmärkt exempel på denna emotionalisering när Jimmie Åkesson debatterade med Erik Ullenhag i programmet Debatt (SVT). Ullenhag tog till det retoriska knep som i princip är legio inom politiken i dag, nämligen att lyfta ett enskilt konkret fall. Så här sade han ungefär 32 minuter in i inslaget.
Bakom dom här siffrorna du pekar på finns det alltid människor. Det finns en trebarnsmamma som just nu sitter på ett vandrarhem i Köpingebro. Hon har kommit från en stad i Syrien. Vad har hon varit med om? Folks sköts till döds utanför hennes port. Det hon sedan varit med om är att man satte upp en lapp på skolan, när milismän tog över skolan (otydligt, min anmärkning) …och så skicka inte barnen hit, därför att då skjuter vi barnen…och dessutom tar vi deras skolväskor. När du står här och pratar lite svepande, då är det henne du vill kasta ut. Ett sådant Sverige vill jag inte ha. Jag vill inte ha ett Sverige där vi inte har möjlighet att ge en fristad till människor.
Ullenhag spelar på medmänskliga känslor och får mycket riktigt applåder för sitt engagerade inlägg. Däremot är det inte en saklig debatt, vilket demonstreras av med vilken inlevelse Ullenhag säger "och dessutom tar vi deras skolväskor". Frågan är ju hur man bäst hjälper människor, inte om man skall hjälpa dem. Från början tog vi emot de människor som var explicit förföljda av en regim. Det var just de som flydde regimen ville åt. Då finns det inte så många alternativ än att fly till ett annat land. Ibland måste man dessutom fly ganska långt bort från sitt hemland.
Nu har vi ofta en situation där stora grupper av civilbefolkningen är utsatta för stora risker och strapatser genom krigshandlingar. Det är således en helt annan situation. Här är folkomflyttning till väst ingen bra och ändamålsenligt alternativ. Vi kan inte låta flytta hela befolkningar undan stridsområden och placera dem i Sverige. Kvinnan i Köpingebro har grannar som fortfarande bor kvar, och en del kommer att bo kvar där under hela kriget, hur länge det nu varar. Ullenhags logik innebär (om man drar den till sin spets) att vi flyttar undan civilbefolkningen så att enbart de stridande parterna finns kvar. Det är ingen hållbar eller ens önskvärd lösning.
Vi skall självfallet hjälpa människor som ändå flyr i de närliggande flyktinglägren. De behöver både läkare, medicin, mat och mycket annat. Där skulle ekonomiskt bistånd hjälpa oerhört många fler än vad en flykting kostar i vårt land. Dessutom kan de snabbt återvända och hjälpa till att bygga upp sitt land efter att kriget tagit slut. Men det är inte i enlighet med den emotionella dramaturgin, den som Ullenhag är så bra på.
Det är inte ens säkert att kvinnan i Köpingebro hade behövt fly utomlands. Det verkar vara i främst några städer som striderna pågår, men där med rätt stor intensitet. Till sist kan vi konstatera att Sverige som vanligt ligger i absoluta toppen vad gäller mottagandet av flyktingar I Europa. Detta trots att vi i princip ligger längst bort. Varken regering eller riksdag verkar reagera nämnvärt över detta förhållande.
Vi måste rulla tillbaka den överdrivna emotionalisering vi drabbats av i vårt land, som i fallet Haddile antog rent perversa former. När rikspolitiker baserar sitt agerande, uttalanden och sina beslut över vad Aftonbladet skriver i sina löpsedlar på den närmaste kiosk har det gått för långt. Politiker måste använda både förnuft och känsla, och basera sina ställningstaganden på fakta. Det är deras ansvar inför det folk som valt dem.
Länk SVT-play Ullenhag
Länk Aftonbladet Haddile
Länk SvD Maria Ferm
I SVT:s nyhetsmorgon (25 september) fick Migrationsverkets Mikael Ribbenvik försvara sig mot SVT:s reporter som pressade honom angående Migrationsverkets ändrade beslut efter medial uppmärksamhet. Reportern frågade sig vilken kvalité Migrationsverkets beslut håller när de backar gång efter gång efter att media uppmärksammat fall där Uppehållstillstånd nekats. Ribbenvik försvarade sig efter att reportern tagit upp det uppmärksammade fallet med Ali på ett något märkligt sätt. Ribbenvik påpekade att det söker sig 6000 ensamkommande barn till Europa per år, av dessa söker sig 3500 just till Sverige, trots att vårt land ofta ligger längst bort efter att den europeiska gränsen passerats. Av de som söker asyl får 82 procent uppehållstillstånd, vilket enligt Ribbenvik visar att Migrationsverket tar en massa positiva beslut helt utan medias hjälp.
Man kunde anan en viss frustration i Ribbenviks röst. Om frustrationen beror på att media uppmärksammar de förhållandevis få fall Migrationsdomstolarna ger negativt beslut, eller om det beror på det uppenbara att Sverige blivit ett förstamål för asylindustrin är omöjligt att säkert fastslå. Det visar ändå att så länge Migrationsverket avslår en enda ansökan så kan den bli föremål för mediedrev. Medias uppmärksammade fall beror alltså inte på vår immigrations och flyktingpolitik, så länge vi inte har total fri invandring, en politik inget parti står för i Sveriges riksdag.
Medias taktik är att hela tiden ta upp enskilda fall, men aldrig lyfta frågan om vilken immigrationspolitik vi egentligen skall driva i detta land. Denna blogg diskuterar i princip aldrig enskilda fall då vi inte har tillräcklig kunskap om dessa och för att allmänintresset handlar om politiken i stort, inte enskilda fall. Att media någon gång tar upp ett frapperande enskilt fall behöver inte vara fel, men det är uppenbart att det upphöjts till en allmän taktik. Samtidigt lyfts de viktiga frågorna om immigrationspolitiken kontra vår välfärd aldrig upp till diskussion. När lyfte media upp enskilda inhemska öden på samma sätt som när det gäller avvisningar? Visst tar media upp olyckliga svenska öden som råkat illa ut i vården eller sjukförsäkringen, men det är alltid på en betydligt lägre nivå som av outgrundlig anledning aldrig genererar några "folkstormar".
En annan taktik är att skapa just "folkstormar". Visar man en söt tvååring som hjärtlöst skall kastas ur landet så kan en utvecklingsstörd människa räkna ut att det skapas en opinion. Därefter kan media rapportera om den starka folkopinion som de själv har skapat med mycket enkla medel. Varför behövs det en folkopinion om fakta talar för sig själv? Detta sagt utan att ta ställning i det aktuella fallet med den tvåårige Haddile, där en del misstag från myndigheterna faktiskt kan ha skett. Betecknade nog hittar man i dag (25 september kl 21:17) inte ett enda ord om flickan varken på DN eller SvD:s förstasida i närupplagan. Beslutet är ju taget och media har gjort sitt "jobb".
Vi kan i längden inte ha en media som styr migrationspolitiken och dessutom gör det genom att systematiskt tar upp enskilda fall, där publiken i alla fall inte får hela bilden klar för sig. Har de dessutom fräckheten att ställa Migrationsverket mot väggen för att de backar, vilket varit medias agenda från start, har det gått för långt. Media skall granska makthavarna, inte styra dem och folket dit de vill. Tar de upp enskilda fall i vår migrationspolitik är det också deras skyldighet att uppmuntra och spegla en saklig diskussion om hela denna politik. Medias ägare och journalister är inte folkvalda och har inget politiskt mandat. De har inte testat sin agenda i öppna och fria val där valmanskåren fått säga sitt. Som om inte detta vore nog har journalistkåren som yrkesgrupp fått lägst förtroende av samtliga yrkesgrupper i en nyligen presenterad undersökning. Detta borde stämma till eftertanke.
Länk DN asyl
Länk SvD asyl
Länk Förtroende journalistkåren
Susanna Birgersson skriver på DN:s ledarsida (signerat) om debatten på SVT där immigrationen diskuterades med deltagare som partiledare Jimmie Åkesson och integrationsminister Erik Ullenhag. Birgersson säger sig vara överraskad av något i programmet, vad framkommer tyvärr inte av hennes artikel (om överraskningen inte berodde på Ullenhags närvaro). För att vara en debatt i det vanligtvis så stimmiga forumet SVT Debatt så måste man säga att debatten mellan Ullenhag och Åkesson fick fortlöpa under ganska ordnade former. Den enda som störde debatten var programledaren Belinda Olsson som helt utan synbar anledning försökte få Åkesson att tala om fläskkött. Vi trodde annars att matlagningsprogrammet redan fyllt sin kvot i svensk TV. Lyckligtvis kunde Åkesson snabbt föra över debatten på den betydligt aktuellare diskussionen om immigrationen från Syrien och Somalia.
I sin artikel skriver Birgersson förnöjt att Åkesson verkade "hetsig" och "argsint". Möjligtvis var han något hårdare i tonen än vad vi är vana vid. Men att i ett program som "Debatt" där det skriks, tjoas och där kaoset aldrig ligger långt borta kalla Åkessons uppträdande för "hetsigt", visar verkligen att begreppet "betraktarens ögon" firat nya och oanade triumfer. Ullenhag själv förföll dessutom till en känslomässig beskrivning av "bomber som faller över familjer", detta med ett påtagligt "hetsigt" tonfall. Efter dessa småsaker (nåja) blir det dock betydligt värre. Så här skriver Birgersson på ledarplats i DN.
Men verkligheten är inte så mörk som bland andra SD vill att vi ska tro.
Statistik från SCB visar att 66 procent av den infödda befolkningen har arbete. Bland utrikesfödda är andelen 57,5. Och senaste året har sysselsättningen i denna grupp ökat mer än i gruppen infödda. Fullständigt fiasko?
Jag reagerade spontant på denna statistik, skillnaden var helt enkelt för liten jämfört med den verklighet som faktiskt finns där ute, och mycket riktigt. Tino Sanandaji har grävt lite i statistiken och kommit fram till att i gruppen för "infödda" så finns andra generationens immigranter med, vilket självklart drar ned resultatet och jämnar ut siffrorna. Dessutom har inte DN jämfört immigranter med infödda svenskar, utan de har jämfört immigranter med hela befolkningen, inklusive immigranter, vilket får ett felaktigt resultat. Så här skriver Sanandaji.
Instead of comparing immigrants and native Swedes they compare immigrants with the total population (which includes immigrants!). This is despite the fact that data is available for native Swedes.
Migrationsinfo also bakes second generation immigrants into the Swedish "population total" with whom first generation immigrants are compared. It is written in a way so that an unsuspecting reader will get the impression that immigrants are being compared to natives. As can be seen DN fell for Migrationsinfo's subtle deceptive writing.
Here are less manipulated numbers from SCB 2008, reporting the share gainfully employed among the population aged 20-64:
Native Swedes with two parents born in Sweden: 84.5%Non-European Immigrants: 51.2%
Yes DN, this is a “Fullständigt fiasco”.
Jag reagerade spontant över DN:s siffror, och de visade sig vara felaktiga. Det är verkligen trist att vi inte på något sätt kan lita på våra medier och att de inte tvekar att frisera vilken statistik som helst för att driva sin egen politiska linje. Medierna skall i en demokrati vara någon slags garant för att folket inte blir förda bakom ljuset av dem som för tillfället sitter vid makten. DN gör tvärtom och har nog fullständigt missförstått sitt demokratiska ansvar. Till sist kommer vi så till pudelns kärna. Så här avslutar Birgersson.
Sysselsättningsstatistiken är bara ena sidan av myntet. Svensk invandringspolitik har gett hundratusentals människor en fristad i Sverige, undan krig, förföljelse, kaos och svält. Sannerligen om inte Rola Brentlin, redaktör på tidningen Migro, vände upp och ner på perspektivet i torsdags kväll:”Ett utanförskap i Rosengård är inte det värsta som kan hända dig, det är en massgrav i Somalia.”
En av orsakerna Birgersson nämner gav från början rätt till asyl i vårt land, nämligen förföljelse. Om kaos och svält skall ge rätt till uppehållstillstånd (asyl kan det inte ens i dag bli frågan om, asyl från vad?) så har Brentlin sannerligen vänt upp och ned på allt sunt förnuft. För det första så har nästan ingen varit utsatt för svält av dem som med dyra pengar letar sig till Sverige, detta måste betraktas som ännu en lögn. För det andra så är det fullständigt utsiktslöst att försöka hjälpa verklig fattiga genom emigration. De är för många helt enkelt. Enligt Roy Beck finns det i Afrika 650 miljoner människor som tjänar mindre än två dollar om dagen, i Indien 890 miljoner, i Kina, som vi förväntar oss skall hjälpa oss ur den ekonomiska stagnationen, finns det ändå 480 miljoner människor som tjänar mindre än två dollar om dagen. Även en svagbegåvad människa måste inse att hjälp på plats är enda vägen att göra något vettigt åt situationen med svält. Med hjälp på plats så kan du för samma summa som du hjälper en människa genom migration, hjälpa kanske 100 människor. Dessutom hamnar de verkligt fattiga som blir kvar i sina hemländer, i en ändå svårare situation om de rikaste och mest handlingskraftiga emigrerar.
Krig är ofta en mycket svår utmaning för civilbefolkningen. Ibland kan för vissa förfölja grupper emigration vara enda utvägen. Då skall dessa människor beredas plats i sina grannländer självklart. Det finns nämligen en chans att i dessa fall återvända och hjälpa till med återuppbyggnaden av den egna nationen. Det var exakt vad Finland gjorde när de under 2:a världskriget skickade en del barn till Sverige. i Storbritannien skickade bl.a. londonborna ut sina barn på landsbygden under Blitzen. I Syrien så verkar striderna i huvudsak vara koncentrerade till några storstäder, även om uppgifterna självklart är mycket osäkra. En brittisk variant bör möjligtvis vara ett alternativ även för Syriens civilbefolkning, även om denna lösning äger sina begränsningar. För de flyktingar som kommer till EU skall ju ett någorlunda solidarisk mottagande gälla, även om ingen kräver att t.ex. Grekland just nu skall vara ett mottagarland. För de som ändå anländer till Sverige skall ju i första hand tillfälliga uppehållstillstånd prövas. Detta är ju det mest logiska och på lång sikt bäst för alla parter. Det är ju inte så att Sverige är det enda drägliga land att leva i på jorden.
En 61-årig sjukpensionär band sin hund utanför affären när han skulle handla i Kortedala. Efter att Carl-Eric Cedvander klarat av sina inköp och stegade ut på gatan misstänkte han att ett ungdomsgäng bråkar med den bundna hunden, varpå han sade till dem. Följden blev en synnerligen rå misshandel där åtminstone en av gärningsmännen sparkat den i princip försvarslösa och då liggande sjukpensionären så hårt han orkade. Följden blev enligt DN och SvD livshotande skador och bestående men. Bland annat har Cedvander bestående minnesförlust och syn enbart på ena ögat efter den besinningslösa misshandeln. Så här står det i DN om domen.
De döms för grov misshandel till ungdomsvård med så kallat ungdomskontrakt och ungdomstjänst.
De ska även att betala ett skadestånd till mannen på cirka 130 000 kronor.[…]
Hade de varit vuxna hade straffet blivit två och ett halvt år respektive ett och ett halvt års fängelse, skriver rätten i ett pressmeddelande.
Det straff som dömts ut står inte på något sätt i proportion till det grova brott gärningsmännen gjort sig skyldiga till. Straffet för vuxna är alldeles för lågt, även för unga gärningsmän där det är rimligt med en viss straffrabatt för låg ålder. Det är dessutom obegripligt med det straff gärningsmännen skulle ha blivit dömda till som vuxna, ur perspektivet att maxstraffet för grov misshandel/synnerligen grov misshandel är 10 års fängelse. Nu med den massiva straffrabatt gärningsmännen erhåller blir straffet ett slag i ansiktet både på offret och allmänheten. T.o.m. det straff åklagaren yrkat på är obegripligt lågt.
På sikt är det samhällsskadligt att tillämpa en straffpraxis som ter sig obegriplig för allmänheten. Respekten för vårt lagsystem urholkas och laglydigheten allmänt riskerar att erodera. Dessutom är det viktigt för medborgarna att vårt rättssystem signalerar vad som är rätt och fel, respektive allvarligt och mindre allvarligt. I detta fall har vårt rättssystem gett helt fel signaler.
Reinfeldt deklarerar stolt, enligt den utspelspolitik regeringen nu lagt sig till med, att han och regeringen skall satsa 1,5 miljarder kronor på rättsväsendet nästa år. Det är bra men det spelar ingen roll om inte gärningsmän som begår grova våldsbrott döms till straff som åtminstone markerar att det är allvarliga brott det är frågan om. Vi kan inte ständigt känna oss hotade av ungdomsgäng som vet att deras gärningar i princip inte renderar något straff att tala om. Vi lever i ett mångkulturellt samhälle och nu måste vi också anpassa straffskalorna till detta. De nuvarande straffskalorna fungerade möjligen när Sverige betecknades som ett folkhem (och knappt ens då) nu är de ett hån mot de drabbade.
DN
SvD
DN Reinfeldt
SVT
Även Johanne Hildebrandt sällar nu sig till den skara som börjar tveka om vi har råd med dagens immigration. Även när det gäller frågor som integration börjar Hildebrandt bli tveksam. I en SvD-artikel uttrycker hon sina tvivel, och markerar på sedvanligt sätt mot SD. Det blir dock magstarkt även för den mest cyniske när Hildebrandt skriver så här i sin artikel.
Snart kommer tusen människor i veckan att söka asyl, de flesta från Afghanistan och Somalia. Hur ska de integreras i det svenska samhället? Hur många kommer att få jobb? I den bästa av världar fortsätter vi med Europas mest generösa flyktingpolitik, men har vi verkligen resurser till det?
Detta är viktiga frågor som öppet måste kunna diskuteras utan att SD, eller vänstern, kidnappar dem.
Vänstern får kidnappa frågan om de vill, vi lever i ett fritt land med demokrati. Att SD skall kunna kidnappa en fråga de i princip drivit helt ensam i svensk partipolitik, en fråga som de övriga partierna kastat ifrån sig med en högfärdig min av avsmak, en fråga som de gjort precis allt för att slippa diskutera, en fråga som när de tvingats diskutera, gjort det med enbart meningslösa floskler, är ett sanslöst påstående.
Vem menar Hildebrandt äger frågan, om den nu kan kidnappas av SD? Folkpartiet? Kanske moderaterna? Resonemanget är så absurt att det hör hemma på en "ståupp-scen" en sen, blöt och rökig kväll. Hildebrandt har skrivit riktigt bra böcker i diverse krigszoner. Hon bör dock hålla sig borta från mer avancerad partipolitik. Det blir lätt väldigt fel. Vi noterar dock att Hildebrandt ställer sig i det led av oberoende debattörer som numera tvivlar på den svenska immigrationspolitiken.
Länk SvD
