Allas lika värde och nattväktarstaten

Centerpartiet har tagit fram ett förslag till nytt partiprogram. Det är ännu inget program som är antaget av någon stämma (som det heter i Centern) men förslagen som ligger har väckt en hel del kritik, också från de egna leden. Det är inte så konstigt. Skulle man lägga ihop förslagen som nu ligger på bordet skulle Sverige snabbt hamna i en ren katastrofsituation. Att bara föreställa sig fri invandring, sänkt platt skatt, slopad skolplikt, begränsning av lagar samtidigt som man vill avskaffa en del myndigheter (vilka borde man nog tala om) ger bilden av ett samhälle som mest liknar de som tecknades i skräckinjagande undergångsfilmer som förut var så populära och företrädesvis producerades i Storbritannien. 

Sammantaget tecknar Centerns förslag en bild av ett fullständigt avhumaniserat samhälle där de resursstarka barrikaderar sig i Gated Communities och där det råder fullständigt kaos utanför de välbevakade murarna. Utanför de befästa öarna av välstånd irrar horder av arbetslösa människor omkring i jakt på något billigt påhugg. Kriminalitet och våld är legio, men arbetskraften billig för initiativrika företag. Alla är lika mycket värda, d.v.s. nästan ingenting. Förutom de som drar nytta av dessa horder av billig arbetskraft då, de är ju ändå lite mer värda, fast det får aldrig formuleras explicit. 

På något sätt får förespråkarna till detta program det till att motståndarna till nattväktarstaten är de onda och förespråkarna de goda. Tobias Alfredsson (C) och Johan Kling (C) skriver i SvD att en ny Rysk lag, som ännu inte ens är antagen, får dem att viljan öppna Sveriges gränser. Även om lagen som riktar sig mot homosexuella, ter sig märklig för de flesta svenskar inklusive undertecknad, så vore det naturliga att utöva påtryckningar mot den ryska regeringen och duman, inte att öppna gränserna och förespråka fri immigration. Om dessa centerpartisters sätt att resonera vore rationellt, skulle Sverige ha öppnat sina gränser för väldigt länge sedan. Vi har alltid vetat att man i vissa arabländer hugger händerna av tjuvar. Jag fick lära mig det i grundskolan. Ingen människa föreslog dock att det skulle vara en indikation på öppna gränser, förrän nu när man med största säkerhet vill skapa det samhälle Ayn Rand i sin förvirring (eller kanske trauma från sovjetsamhället) såg en vision av.  

Så här resonerar de centerpartistiska herrarna i sin artikel.

En värld där alla demokratiska länder har en skyldighet att inte stänga gränserna för dem som behöver och vill skapa sig ett bättre liv. Vägen dit är naturligtvis lång, och starka mörka krafter motverkar detta. 

Det är viktigt att stå upp för vad vi ser som en självklar värdering: Att alla människor är lika mycket värda och har rätt till frihet att leva sina liv som de önskar och där de vill.       

I en värld med demokratiska länder så lär befolkningen bestämma om de vill ha öppna gränser eller inte. Demokrati är inte att följa påbuden från Alfredsson och Kling. Dessa herrar kanske glömde det i hastigheten. Inga nationer har någon skyldighet alls att öppna några gränser för någon människa. Det är exklusivt en rättighet för varje enskild stat att bestämma reglerna för detta. Alla människor på hela jorden vill förmodligen skapa sig ett bättre liv, det ligger s.a.s. i den mänskliga naturen. Det har däremot inget att göra med hur vi väljer att utforma vår migrationspolitik och vår utlänningslag.  

Alla människor har inte rätt att leva precis var de vill på detta jordklot. Denna rätt, om den någonsin funnits, försvann när vi skaffade oss skattefinansierade välfärdssystem. Men det är väl just dessa system som Centern i sin nyliberala vision vill avskaffa. På stenåldern fanns inga gränser. Men den som inte skaffade sig mat fick svälta ihjäl. Dessutom blev det hett om öronen för den som inkräktade på jaktmark som ansågs vara upptagen. Undertecknad har ibland anklagats för att vara bakåtsträvare, men vissa krafter inom C vill tydligen tillbaka ända till stenåldern. 

På något sätt får dessa förespråkare för fri immigration det till att just de är humanismens stolta förkämpar, just de är för ”allas lika värde”. Med allas lika värde menas då människor med skilda sexuella preferenser och handikapp. Nuförtiden nämns dock alltmer sällan att människor med skilda åsikter kanske är ”lika mycket värda”. Det beror säkert på olyckliga förbiseenden, men kan vara värt att nämna. Hur det skulle gå för människor med funktionsnedsättning i nyliberalernas nattväktarstat kan man ju också undra. Att det t.ex. skulle finnas resurser till personliga assistenter i ett sådant system är helt enkelt inte ett rimligt antagande, och då skrapar vi ändå bara på ytan. Men självklart är personer som Alfredsson och Kling humanismens förkämpar i alla fall, de förespråkar ju fri immigration. Inget säger ju om de förhållanden människor skulle tvingas leva under i nattväktarstaten. Man kan nog rent logiskt säga att alla ändå är lika mycket värda. Alla har ju samma chans att födas friska och att hyra en bra lärare för sina barn. 

När det nuvarande förslaget till partiprogram lanserades så var det långtifrån alla centerpartister som hoppade upp på närmaste bord för att dansa flamenco av förtjusning. Riksdagsmannen Staffan Danielsson har uttryckt vissa tvivel angående en del av programmet. Förmodligen använder sig Danielsson av diplomatspråk och vi anar att han skulle vilja knyckla ihop programmet samt mata komposten med det. Allt döljs bakom orden ”spännande debatt”, vilket på ren svenska betyder att vissa punkter hör hemma på ett dårhus. På Newsmill skriver Danielsson så här.

Jag känner mig tyvärr träffad, och jag tycker det är trist när vi som ifrågasätter om Sverige inom överskådlig tid kan ensidigt öppna sina gränser faktiskt utpekas av programgruppens ordförande Per Ankersjö, och nu av Fredrick, som att vi inte står upp för alla människors lika rätt och värde.  

Mönstret går igen, alla som inte hyllar ett Sverige med öppna gränser och en nattväktarstat där i princip alla välfärdssystem är avvecklade anklagas för att inte sympatisera med ”allas lika värde”. Detta systematiska utpekande med en helt innehållslös floskel har varit effektivt fram till nu, men hur längre till skall denna stigmatisering kunna fortgå innan någon synar bluffen?   

Jag kan inte låta bli att dra paralleller till vad Jan Guillou, som ju har en helt annan politisk hemvist än undertecknad, skriver i boken ”Ordets makt och vanmakt”. Efter att Guillou i programmet Rekord-Magazinet haft ett inslag om romer (Guillou envisas med beteckningen zigenare) dök Expressens chefredaktör Bo Strömstedt på Guillou som en rabiessmittad bulldog. Så här skriver Guillou om Expressens attack (som varade i 4 månader).

Rekord-Magazinet …var ett program med fascistoida accenter och fascistisk verkan: vad det skapade var avstånd, främlingskap, nedlåtenhet mot, föraktför de andra, de avvikande, de svaga. 

Är det månne någon som känner igen argumenten? Verkar de bekanta? Expressen har allstå använt de så välbekanta skällsorden mot en dedikerad socialist med en osund dragning åt en i vårt land främmande religion. Samtidigt som Guillou konstaterar att Expressen alltid varit den främsta mediala aktören när det gäller besinningslösa drev (Guillou har initierat några själv också) så konstaterar han också att chefredaktören använder sin tidning för personlig hämnd, vilket inte är riktigt samma sak som att använda den i demokratins tjänst. 

Mönstret går igen, ända från Rekord-Magazinets 80-tal till våra dagar. Mönstret är bara alltför tydligt, man får vara signifikant ointelligent för att inte se det. Grupper i samhället med politiska ambitioner använder vissa kodord och nyckelfraser för att peka ut och skrämma sina politiska motståndare till tystnad och reträtt. Det spelar ingen roll vad man propagerar för, om det så är en nattväktarstat, så kan man alltid klämma dit sina opponenter med en ”allas lika värde”. Taktiken fungerar dock allt sämre då både orden och fraserna börjar bli en smula utslitna. Det bådar gott för vår demokrati och yttrandefrihet. 

Ett nytt påbud från kejsar Augustus

Doktoranden i historia Oskar Sjöström publicerar sig i DN och slår ett slag för alla de förändringar av jultraditionerna som plötsligt dykt upp på skolor och annorstädes. Enligt Sjöström har en ”folkstorm” skrivet med citattecken, utbrutit sedan oönskade förändringar av våra jultraditioner uppdagats av allmänheten. Bara det att skriva folkstorm med citattecken är historieförfalskning då det för en gångs skull verkligen rört sig om något som kan kallas folkstorm. Till skillnad mot de twitterstormar som huvudsakligen består av ett antal vänsterdebattörer som samfällt attackerar Löfven när han påtalar att Socialdemokraterna hela tiden faktiskt varit emot den typ av arbetskraftsinvandring regeringen infört (vilket alla twitterister samfällt tycks ha glömt bort). 

Därefter påstår Sjöström följande:

Bättre julklapp än denna kunde den rasistiska vågen i Sverige knappast ha väntat sig.

Det är inte ett orimligt antagande att en tämligen hög andel av de som är emot vår oansvariga immigrationspolitik och samtidigt vill bevara våra traditioner också har reagerat mot förbud mot både pepparkaksgubbar och borttagande av böcker från bibliotek. Men att på detta schablonmässiga sätt koppla de rätt allmänna och folkliga protester till rasism i en tidningsartikel borde diskvalificera Sjöström omedelbart som historiker. Detta såvida han inte gjort en egen undersökning av vilka som protesterat mot vad, vilket är högst osannolikt. Vidare skriver Sjöström följande, vilket är det centrala i hans artikel.

Vad som förtjänar att framhållas i sammanhanget är att den jul som här försvaras i den svenska kulturens namn i själva verket inte är särskilt gammal eller ens genuint svensk. För ungefär hundra år sedan pågick en mycket snarlik debatt i Sverige. Upprördheten var då stor över hur julen förstördes av kulturimport och materialism. Uråldriga seder och bruk trängdes snabbt undan till förmån för inlånade nymodigheter som tomten och granen. Fler och fler valde bort de hemmagjorda bakverken för kex- och godisfabrikernas massproducerade praliner och pepparkakor.[…] 

Med en närmast komisk igenkänning läser man hur Celander förfasar sig över att 1920-talets svenskar fallit hän åt den kommersiella julhetsens plågor och att de förträngt julens glättiga värme. Man undrar vad han haft att säga om ”traditionen” att inta julglöggen tillsammans med Kalle Anka.

Självklart har Sjöström rätt i att högtiden vi firar ungefär vid midvinter har förändrats. Vi firar inte längre Julblot även om det talas mer och mer om den gamla sedvänjan. Denna högtid kommer sannolikt att förändras framöver också, utan några folkstormar som påföljd. Att fler och fler valde bort de hemmagjorda bakverken berodde på bekvämlighet och ett nytt sätt att leva, det var inget diktat från en samhällelig elit. Sådana förändringar kommer att ske i framtiden också, utan att folkstormar bryter ut. Det centrala är att förändringarna skedde spontant utan dekret från någon överhet.  

Det vi sett under den senaste tiden är att rektorer på olika skolor, Skolverket och andra chefer på olika institutioner försökt att införa regler och nya traditioner utan folklig förankring, som ett led i en politisk diskurs. Sådana försök har för det mesta misslyckats historiskt, även om det ibland historiskt också har genomförts till slut. De förändringar av midvintertraditionen som historiskt skett i vårt land har kommit naturligt genom vårt annorlunda sätt att leva eller genom införandet av kristendomen (som ju faktiskt var ett påbud ovanifrån). Att det nu rör sig om politiskt motiverade förändringar av våra traditioner visas mycket tydligt av Sjöströms avskedsfras, som lyder enligt detta.

Om julen har ett budskap kan det inte vara annat än framgångsrik mångfald i ständig förvandling. 

Så nu talar en ohängd ung historiker om för oss vad julens budskap skall vara. Bättre julklapp kan nog inte de människor Sjöström redan förnedrat genom sitt ogenomtänkta epitet få. Det lär kvitta vilken religion människor tillhör så har de nog inte uppfattat julens budskap som Sjöström gjort. Man önskar att historieundervisningen vid Stockholms universitet är stadd i förvandling och att en mångfald av åsikter tillåts framträda, inte bara de politiskt korrekta.

Alla våra traditioner kommer med tiden att förändras, men Sjöström och vår tyckarelit skall varken peka ut riktningen eller takten i dessa förändringar.

God traditionell jul alla läsare!

Allt politiskt våld skall fördömas om det skall vara trovärdigt

Det är välkänt att Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg är utsatt för i huvudsak elektroniska hot av olika slag. Strömmen av mer eller mindre infantila hot har ökat lavinartat sedan Linderborg deklarerade att Aftonbladets kulturredaktion skall ”granska skiten”. För att vara mycket tydlig så är min åsikt att alla former av hot och rena personangrepp förkastliga och jag vill både vädja och be alla de som håller på med denna form av olagligheter att genast sluta med detta. SD är för en striktare kriminalpolitik och olaga hot är både olagligt och ett allvarligt brott. Dessutom kan man mycket lätt bemöta Linderborg med rena sakargument, i alla fall om man besitter mer än två hjärnceller i sitt cortex.  

Man kan ju tycka att de formuleringar Linderborg konstant använder i sina artiklar är utmanande och onödigt provocerande. När jag hastigt skummar igenom artiklar av Linderbord ser jag formuleringar som:

” Ja, vi vill stoppa skiten”, ” Kapitalismen krisar, politiken likaså. Det är i den myllan järnrören tågar ut på nät och torg.”, ” Den som surfar runt på järnrörssajterna ”, ” Den här skiten måste granskas.”, ” På den andra sidan finns den del av vänstern som, i likhet med Daniel Strand och Sam Carlshamre (Aftonbladet 30/9), menar att vi måste kalla SD för deras rätta namn: fascister.”, ” Samtidigt har SD kängskodda hejdukar som nu vädrar morgonluft.” och detta om Bildt ” Carl Bildt, marinerad i blod och olja,”.

Allt ovanstående var vad jag hittade vid en mycket snabb sökning och det är inte riktigt ett språkbruk man väntar sig av en kulturchef, inte ens på Aftonbladet. Dessutom innehåller åtminstone två av citatet rena lögner. SD är inte fascistiskt och partiet har absolut inga ”kängskodda hejdukar”. Däremot vädrar partiet morgonluft, det är väl i princip det enda som stämmer i den sörja av pubertala invektiv Linderborg strör omkring sig. En annan sak jag förvånas av när jag hastigt skummar runt bland Linderborgs artiklar är det konstanta hat mot SD hon hela tiden ger uttryck för, samt hennes till synes ointresse för kulturella frågor. Aftonbladet har tillsatt en kulturchef vars främsta verksamhet och intresse verkar vara att bekämpa ett politiskt parti. Så kan man också göra.

Linderborgs egen inställning till politiskt våld verkar inte heller vara helt glasklar. I en artikel skriver hon följande.

Jag ogillar våld i alla dess former men imponeras av att det i alla fall är några som har sån moralisk resning att de är beredda att till och med slåss med fascisterna.

Jag anser väl inte att just detta är speciellt upprörande. Linderborg slirar lite i inställningen vad gäller politiskt våld och det är ju fler journalister som gjort det genom åren. Däremot är den samlade bilden av Linderborgs och Aftonbladets inställning till politiska hot och våld betydligt mer problematisk. Den svenska journalistkåren ställer sig upp som en man och tar avstånd från hoten mot Linderborg (vilket jag och SD självklart också gör). Allt från Dagens Media till SvD, som helt riktigt säger att hoten mot Linderborg är ”vidriga och oacceptabla”. Skall man vara trovärdig mot i sitt avståndstagande mot politiska hot måste man vara konsekvent. Man kan då inte bara försvara de vars åsikter man sympatiserar med eller yrkeskolleger, vilket journalistkåren har en tendens att göra.

Låt oss se nu. Lars Vilks är en konstnär som själv säger att han vill testa och undersöka yttrandefriheten. Vilks har solklart blivit dödshotad och även blivit utsatt för konkreta (men något klumpiga) attacker. Det råder alltså inget tvivel i hotens allvar när det gäller Vilks. Har kanske Linderborg solidariskt ställt sig bakom Vilks rätt att slippa hot och våld? Inte riktigt. Hon utnämner i en artikel i stället Vilks till ”Sveriges fegaste konstnär”. Detta när det alltså står klart för alla att hoten mot Vilks är högst reella och allvarligt menade. Var är förresten alla indignerade ledarskribeneter när Vilks blir utsatt för hot? Det är inte riktigt samma uppställning som när en kollega blir utsatt, kan vi lugnt konstatera. Vi kan också konstatera att det är politiken som driver Linderborg, inte kulturen. Det står aldrig klarare än när hon som kulturchef utser Vilks till Sveriges fegaste konstnär.

Man slås av den iver Linderbog ägnar sig åt att attackera SD, det är artikel på artikel, år efter år. I själva verket hittar jag så många artiklar där Linderborg ägnar sig åt rent hat mot SD att jag slutar att läsa och bara knäpper bort artiklarna, datorn klarar heller inte fler öppna fönster så jag har i alla fall inget val. Jag ser inte att SD fått in en enda replik på alla de vinklade hatartiklar Linderborg med sådant raseri publicerat. Men det är självklart Aftonbladets rättighet att välja vad de tar in i tidningen. Men kanske att Aftonbladets och Linderborg då i sin tur får acceptera att sidor som Avpixlat och Fria Tider uppstår. Linderborg koketterar i princip med att ”sådant skulle aldrig Aftonbladet ta in”. Nej kanske inte det, även om Linderborg ännu inte är chefredaktör. Men då får nog Aftonbladet och Linderborg acceptera att sidor som denna äger sin fulla rätt att anmäla avvikande mening, vilket vi tänker fortsätta göra.

Kulturchefen på SvD, Martin Jönsson skriver indignerat om hoten mot Linderborg. Han skriver bl.a. så här:

Det här är obligatorisk läsning,. Man får tycka vad man vill om både Åsa Linderborg, Aftonbladet och den granskning de gör. Men de attacker som hon och tidningen utsätts för är lika vidriga som oacceptabla.

Jag håller med om att hoten mot Linderborg är vidriga och fullständigt oacceptabla. Till skillnad mot Jönsson anser jag att attacker mot politiska företrädare för SD är minst lika oacceptabla (och självklart gäller detta alla partiers företrädare). Under våren utsattes SD-företrädare i Jönköping och Skövdetrakten för hot, trakasserier och skadegörelse.  Under ett stillsamt SD-möte i Skövde blev en kvinnlig företrädare för SD misshandlad genom att någon av Linderborgs åsiktsfränder slog henne i bakhuvudet med ett hårt föremål, varför skrev du inget då Jönsson? En ung SDU-företrädare i Jönköping har fått sina fönsterrutor sönderslagna och blivit utsatt för andra trakasserier, varför skrev du inget då Jönsson? Andra företrädare i Jönköpingstrakten har fått sina husväggar sprayade med orden ”AFA ser dig”, varför skrev du inget då Jönsson? En kvinnlig företrädare har fått en yxa inslagen i dörren under våren, ett konkretare hot än de hot Linderborg blivit utsatt för. Varför skrev du inget då Jönsson? Tyckte du inte att det var tillräckligt ”vidrigt”? Då kan jag tala om för dig och dina journalistkollegor att samma kvinnliga företrädare fick affischer uppsatta längs hennes barns skolväg som talade om att deras mamma var nazist. Kanske det är tillräckligt vidrigt för Jönsson, eller så gäller bara våra demokratiska friheter journalistkåren. 

När jag googlar "Aftonbladet + SD + hot" får jag inte upp ett av alla de hot SD-företrädare blivit utsatt för. Det enda jag får upp är att Aftonbladet anser att några SD:are bluffat om hot. 

Skall man på ett trovärdigt sätt ta avstånd från politiskt våld och hot så måste man göra det på ett konsekvent sätt, det kan inte bara gälla när journalister blir utsatta. Politiska företrädare har exakt samma rätt att slippa hot och våld som journalister. Det är exakt samma angrepp på demokratin när en kvinnlig företrädare för SD blir misshandlad bakifrån med ett tillhygge som att obalanserade och kanske otillräkneliga personer ringer och e-postar Linderborg. Så jag ställer frågan igen till Jönsson, andra ledarskribenter och krönikörer, var fanns ni när kvinnliga politiker blev misshandlade och hotade i Jönköpingstrakten under våren?     

 

Nej, det är inte realistiskt med fri invandring

Johan Norberg som väl är mest känd som Timbromedarbetare och nyliberal debattör har skrivit en artikel i Metro (som jag nästan aldrig läser, men av en slump läste i morse) där han ondgör sig över alla de som med emfas tillbakavisat Centerns förslag om fri invandring. Egentligen behöver man varken bemöta Centerns förslag eller Norberg. Det kan dock vara av intresse att titta lite på Norbergs argumentation. Norbergs första argument bygger på att första världskriget är slut. Inför första världskriget infördes nämligen den reglerade invandringen och efter det har vi aldrig släppt på denna restriktion. NF (Nationernas förbund) rekommendera Europeiska nationer att lätta på restrektionerna efter krigets slut, och just det använder Norberg som argument. Att NF för över 90 år sedan kom med en rekommendation som ingen brydde sig om ens när den kom, är ett argument så svagt att det inte vidare behöver kommenteras.

Att vi under en period innan första världskriget hade oreglerad invandring är också ett uselt argument. Vi vet inte hur det fungerade och vi hade inget välfärdssystem på den tiden. De som flyttade hit fick välja mellan att svälta ihjäl eller hitta ett arbete. Något Norberg kanske inte har något emot i dag. Vi hade det inte bättre än omvärlden och det fanns ingen dragningskraft för människor att ta sig hit. Förmodligen skulle Jemen inte lida speciellt mycket av fri immigration, medan Österrike skulle göra det.

Därefter vill den dokumenterat högutbildade Norberg att vi skall förklara varför vi skall ha ”rörelsehinder” just vid nationsgränserna och inte vid regioner eller andra mindre indelningar av våra nationer. Här har vårt utbildningssystem skamligen misslyckats med och delge grundläggande sunt förnuft till en av sina långvariga lärjungar. Vi gör ett tappert pedagogisk försök att få Norberg att förstå samhället och världen.

Vi måste ha nationsgränser eftersom skattebörden är nationsbaserad. Vi värnar våra transfereringar inom landet. Det är till nationen vi betalar in skatt för infrastruktur, skola och vård. Det är vårt gemensamma projekt inom nationsgränserna. Jag själv betalade skatt till Norbergs långa universitetsutbildning, inte till någon ungdom i Kanada t.ex. Vid helt öppna gränser skulle motivationen att betala skatt genast sjunka till den absoluta nollpunkten, liksom samhällsgemenskapen.

Vi har dessutom lagar och regler i vårt land som är anpassade efter vår historia och socialisation. Dessa lagar passar inte alla på jorden. Därför måste vi också ha kontroll på vad som passerar ut och in genom våra gränser. Vi värnar våra kulturskatter, andra länder sina. Vi vill inte heller att all världens narkotika och vapen skall passera in genom våra gränser. Vi har t.ex. regler för arbetslivet och utbildning i vårt land. Vi vill ha dessa lagar men inte andra länder, de vill ha sina lagar. Skulle alla fritt passera våra gränser skulle lagar som skolplikt och arbetsliv bli fullständigt meningslösa. Vi väljer också våra politiker inom nationen, för att styra och ansvara just för vårt folk. Detta skulle ju också bli meningslöst med helt öppna gränser. Vidare skriver Norberg så här.

Det sägs vara omöjligt att ha öppna gränser, men det enda vi vet säkert är att det är omöjligt att ha stängda gränser. Hur höga vi än bygger murarna (de är sex meter runt de spanska enklaverna i Nordafrika) tar sig flera hundra tusen till Europa varje år.

Detta är ju verkligen inget argument för öppna gränser, lika lite som det skulle vara ett argument för att tillåta snatteri för att människor snattar i butiker och alltid gjort det. När jag var ung var det knappt någon som tog sig till Europa då de ändå inte fick asyl. Finland har striktare lagar och de verkar kunna styra immigrationen helt enligt eget skön, Island likaså. Vidare i Norbergs artikel.

Flyktingorganisationen United har dokumenterat 16 000 dödsfall när människor har försökt ta sig till Europa under de senaste 20 åren – de som till exempel har kvävts i slutna containrar eller kastats överbord av människosmugglare när kustbevakningen närmar sig

Ja, och när jag var ung dog nästan inga människor under de strapatser Norberg beskriver. Det är alltså när vi lade om vår immigrationspolitik människor drabbades av de nämnda fasorna. Vår politik underhåller ju snarast dessa omänskliga människosmugglare. Till sist skriver Norberg så här.

Visst, ställ nu Centern till svars för de tänkbara konsekvenserna av fri rörlighet – så länge ni också ställer alla andra partier till svars för de tragedier som följer av dagens ”realistiska” system. 

Ingen behöver ställa Centern till svars, utom vid valdagen i september 2014. Norberg argumentation är mycket ful. Det är snarast den oansvariga immigrationen som orsakat alla dessa tragedier. Att vi som nation inte skulle kunna besluta om vår egen immigrationspolitik för de tragedier som inträffar på Medelhavet är närmast absurt. Med ett sådant synsätt skulle vi genast avbryta våra förbindelser med t.ex. Finland och Island, då de skulle betraktas som rena mördarstater. Snarast skulle vi göra utvecklingsländer en tjänst om vi kunde få fler initiativrika människor att stanna i sina respektive länder för att bygga upp dessa.

Norberg är nyliberal och det synsätt han representerar pekar mot ett samhälle med en enorm reservoar av utslagna människor vilka skulle ta vilket arbete som helst för en spottstyver. De mer bemedlade människorna skulle bo innanför gated communities. T.o.m. en och annan Centerpartist har insett detta som Lars Vikinge, i dag publicerar han sig på Newsmill.  

Guillou om sin tids mediedrev samt vissa jämförelser

Den gamle journalisten och författaren Jan Guillou började tidigt som journalist på en kvällstidning, vilket han skrivit om i boken ”Det stora avslöjandet”. Sedermera gick han över till Folket i bild/Kulturfront, som var en publikation långt ut på vänsterkanten. Under sin tid på FIB/K arbetade han bl.a. tillsammans med Peter Bratt för att avslöja Sveriges spionage mot andra länder, detta i samband med att de avslöjade den s.k. IB affären (Informationsbyrån). Sannolikt publicerade tidningen material som kan anses ha skadat Sverige, åtminstone i marginalen. 

Efter att hela spionagepubliceringen kommit att bli ett massmedialt huvudnummer så häktades plötsligt både Guillou, Bratt samt Håkan Isacson. Under sin häktningstid pågick det mediala kriget för fullt, och blåste till slut upp till något som bäst kan liknas vid massmedial orkan. Ändå så riktade sig drevet från början mot Sven Andersson och Stig Synnergren eftersom de så uppenbart ljög om statens underrättelsearbete (som ju skall vara hemligt självklart). Många år efter händelserna kring IB-affären har Synnergren erkänt lögnerna enligt att han ”ljög i tjänsten”, vilket då var ett helt nytt grepp.  

När Guillou och de övriga blev häktade och anklagade för spioneri så vände mediedrevet mot dem, då tidningarna alltid verkar gå efter största (eller vad som kan tänkas bli den största) nyheten som säljer flest lösnummer. Så här beskiver Guillou drevets mekanism i boken ”Ordets makt och vanmakt” från sidan 233 och framåt. 

Men i samma sekund som vi greps som misstänkta spioner och IB-affären blev en rättsskandal flyttades landets kriminalreportrar upp i första anfallsledet. Hittills hade de förvarats munkorgsförsedda nere i redaktionens källare – ty politik fick de inte lägga sig i – men nu slet de sig loss och kastade sig, fyllda av revanschbegär förmodar jag, över oss tre som gripits som spioner enbart för att vi gjort ett journalistiskt arbete.

Ja, jag är fortfarande hatisk. […]

Dagens Nyheter kunde redan på dag 1, i deras fall den 23 oktober, dagen efter vårt gripande, göra oss till riktiga spioner.[…]

Dagens nyheters kriminalreportrar kunde inte ha haft en ringaste möjlighet att skaffa något substantiell kunskap under de få timmar de haft till sitt förfogande. Ändå förvandlade de oss utan att blinka till betalda KGB-agenter. Och tidningsledningen tog in deras texter och drog till och med upp dem på stort löpsedel och förstasida. Kvällsposten kunde redan samma dag, den 23 oktober berätta för sina läsare hur förvirrade och ynkliga de gripna spionerna var: 

”men om de verkligen erkänner eller inte är ovisst” säger en förhörsledare till KvP. ”De uttrycker sig bara helt förvirrat om de juridiska begreppen som de i sin tidning skrivit så initierat om. Som polismän kan vi inte finna det annat än anmärkningsvärt.” ”Vi har dock bedömt det som att de nekar. Det skall man göra när det råder någon tveksamhet.”

Den kriminalreporter som skrev det här heter Jerry Wells, må han för evigt brinna i journalisternas helvete. Han berättar nämligen om förhör som ännu inte har ägt rum. […]

Nästa dag har samme Jerry Wells tydligen ”kollat” Dagens Nyheters avslöjande att Folket i Bild/Kulturfronts reportrar var sovjetiska spioner. För nu kan han avslöja hur det ligger till i själva verket. Vi spionerade mot Israel, oklart för vems räkning men antagligen araber av något slag.[…]

Så här såg det ut i hela landet, så här skrev kriminalreportrarna[...]

Samarbetet mellan polis, särskilt Säkerhetspolisen, och korrupta kriminalreportrar som Leif Dahlin, Massi Svensson och Jerry Wells, förutsätter i regel att de som anklagas inte kan försvara sig, än mindre stava till pressens opinionsnämnd. Och det scoop som inte kan dementeras är ett bra scoop, enligt kriminalreporteretik.[…]

Folket i Bild/Kulturfronts gatuförsäljare fick också utstå både verbala och fysiska angrepp eftersom alltför många människor trott på det som skrevs.[…]

För landets alla ledarskribenter, som använder den egna och andra tidningars journalistik som källa var det nu fritt fram.[…]

Ingenting av det vi avslöjat var sant. Trots det hade vi tillfogat landet fruktansvärda skador och var landsförrädare, eftersom vi avslöjat försvarshemligheter, eventuellt mot betalning från främmande makt.  

De två linjerna går som synes inte ihop. Kan man lugnt sitta och konstatera några decennier senare. Jag kan bara förklara den omöjliga logiken med något som måste betecknas som drevhysteri. När medierna kastar sig över ett offer så är varje ny anklagelse, dag för dag, huller om buller, fullt gångbar. Även om den ena anklagelsen till synes uppenbart står i motsättning till den andra.[…]

När jag tänker tillbaka framstår det ibland som ett rent mysterium att det överhuvudtaget gick att stå emot en så fruktansvärd kanonad av anklagelser.[…]

Hur var det alls möjligt att stå emot och bygga en stark motopinion?

En möjlighet är att statens propagandister helt enkelt gick alldeles för långt. Det kan ha varit någon enstaka vettvilling, som Expressens KG Michanek [jämför Åsa Linderborg min anm.], nästan kunde tro, eller åtminstone gärna ville tro, att jag var en person som var fullt beredd att tillsammans med nazister rusa in på en judisk barnkoloni och massmörda barnen med automatvapen. Men för de flesta människor borde en sådan anklagelse ha fallit på sin egen orimlighet och därför slagit tillbaka mot dem som torgförde den med pukor och trumpeter.

Även om Guillou tillhör ett helt annat politiskt block än de flesta läsarna här gör, så kan vi känna igen naturen och essensen i det mediala drev även Guillou blev utsatt för. Dessutom beskriver han det bra och vi kan alla lära oss en del av berättelsen. Vi känner igen den samlade attacken, förstasidorna och löpen som skriker ut sitt budskap till allt och alla. Vi känner igen hur tidningarna drar slutsatser de helt enkelt inte har möjlighet att göra, om de skulle basera sina skriverier på fakta. Vi känner igen de grova vinklingarna som enbart tjänar syftet att förnedra offret. Här är det inte tal om humanism eller någon annan värdegrund än att krossa och förnedra offret på värsta tänkbara sätt. Vi känner igen de dubbla budskapen, som ofta är logiskt oförenliga. Vi känner igen hur de grova lögnerna från media framkallar våld och trakasserier från en lättledd allmänhet. Framförallt känner vi igen oss i Guillous berättelse om hur tidningarna vräker ut alla möjliga påståenden, som ibland är så oerhört långt ifrån verkligheten så att även offren för drevet brister i gapskratt, vilket Guillou mycket målande beskriver i sin bok (jämför SD-drevet där Westling blev riksdagsman och att SDU hade sålt Expressen-filmen). Dessa helt absurda påståenden skulle i princip ingen tidning publicera under normala förhållanden, men under ett drev går det för sig. 

Det också så som Guillou skriver att ju mer offret kan bemöta påståenden och få ut sin verklighetsbild, ju trögare går drevet. Ju färre personer som ger drevet bränsle, ju snabbare dör det ut. Ett drev behöver sitt bränsle, lika mycket som en eldsvåda. Precis som Guillou skriver, så är det ofta så stora överdrifter att även mellanstadieelever börjar undra hur det står till i huvudet på vissa journalister, som till slut får en del drev att misslyckas och gå i kvav. 

Ibland när man läser vissa systemkritiska bloggars kommentarsfält så skulle man kunna tro att drev mot SD är genomfalska (vilket de ofta är) men drev mot alla andra partier/personer stämmer till 100 procent. Hur troligt är ett sådant scenario på en skala? Handen på hjärtat, hur många SD-sympatisörer skulle förfasa sig över de grymma planerna Guillou smidde att tillsammans med nazister rusa in på en judisk skola och med automatvapen meja ned en massa små skolbarn som KG Michanek, Expressen skrev när det begav sig? Flockmentalitet utan självständigt tänkande är inte bra, åt något håll. Det kan hända att tidningar ljuger om andra än Sverigedemokrater, även om det då självklart inte sker med samma ljuva känsla hos journalisterna. Det handlar om trovärdighet, och för att vara trovärdig måste man titta med båda ögonen, inte bara det ena. 

En liten granskning av Lindeborg och Aftonbladet

Det börjar bli en smula tröttsamt att skriva artiklar om svensk media, men en artikel till blir det då vi tittar lite på Aftonbladets kulturredaktions sista kampanj. Jag håller med Linderborg och hennes kulturredaktion om att en del kommentarer på diverse systemkritiska hemsidor går över gränsen för det passande. Det kanske t.o.m. är så att någon kommentar passerar gränsen för det lagliga. Jag har själv i kommentarsfält markerat mot opassande kommentarer och ibland har t.o.m. kommentatorn därefter tagit bort sitt alster. Men poängen är att även gammelmedia måste hålla sig vissa regler. De är ibland (t.ex. inför valet 2010) lika hatfyllda som de mest upprörda kommentatorerna på Avpixlat och Fria tider. De håller sig inte heller till sanningen utan för fram lögner och grova vinklingar. Om jag ljuger om min granne kan jag i värsta fall bli åtalad. Det är inte rimligt att landets press kan föra fram konkreta lögner och sprida dessa ut över landet i fall där en privatperson skulle fällas i domstol. Så här skriver Linderborg.

Vi har för få yttrande- och tryckfrihetsmål i Sverige. I inget annat land är ordet så fritt, men det betyder inte att vi helt saknar lagstiftning.

Ja vi har för få yttrandefrihetsmål i Sverige. Tidningar som Aftonbladet (och Expressen) borde granskas mycket oftare och hårdare. Det som inte är tillåtet på hemsidor kan rimligtvis inte vara tillåtet för en dagstidning, som att medvetet sprida felaktiga uppgifter om namngivna personer. 

Det handlar självklart inte om att begränsa vår fria press. Det handlar om att tidningar rent juridiskt inte kan få sprida förtal och lögner som vore åtalbart för privatpersoner. Om det är förbjudet för privatpersoner att handla med illegala vapen så gäller detta journalister också, en yrkesgrupp som ligger på en absolut bottenplats för folkets förtroende. Samma sak gäller förtal och spridande av lögner, i alla fall medvetna lögner. Så här skriver Linderborg i en av sina tre kampanjartiklar.

De flesta rasistiska uttalanden anses ske inom lagen, och det blir lätt så när brotten inte är exakta utan föremål för tolkningar. Av allt att döma kommer de tre sverigedemokrater som skrikit ”babbe” på öppen gata åt en kille vars förfäder inte kan påstå sig vara släkt med Gustav Vasa, gå fria eftersom de bara skrikit det till honom.   

De flesta rasistiska uttalanden sker sannolikt utanför lagen. Däremot kan man kritisera regeringens immigration/integrationspolitik helt lagligt. Här har vi tyvärr också en helt medveten lögn av Linderborg. Det var inte tre Sverigedemokrater som skrek det nedsättande ordet, det var en (1) person. Två människor blir här utsatta för en medveten och uppenbar lögn, utan förmildrande omständigheter. Linderborg vet att hon ljuger och förtalar två personer här, varav den ene dessutom är lindrigt offentlig. Hon skriver detta i Aftonbladet med en enorm spridning. Detta är ett praktexempel på en ren och medveten lögn som borde vara åtalbar. 

Linderborg skriver:

Vad får man skriva och inte skriva?

Man får inte ljuga om två människor Linderborg, som du gör i citatet ovan. Din pappa kanske inte hade ork att lära dig detta som barn, men så är det faktiskt. 

Har du läst nåt som borde granskas – mejla oss

Ja, jag borde skicka in denna artikel till er. Men jag struntar i det, vi befinner oss på olika planeter och jag kunde lika gärna försöka kommunicera med en marsmänniska via gröna antenner som med dig Linderborg.    

Jag skrev en kommentar under en artikel på SVT-Debatt där jag visade hur Åsa Linderborg argumenterade på ett ganska hatfyllt sätt. Linderborg andas samma hat och samma förakt som en del systemkritiska kommentatorer på en del bloggar. Kommentaren försvann på det mest märkliga sätt, men hade den varit kvar så hade jag sannolikt inte skrivit denna artikel. En person bad mig upprört att visa källor på det som enligt mig ”andades hat” från Linderborg. Jag hämtade exempel från de tre kampanjartiklarna där Linderborg uttryckt följande epitet:

"Ja, vi vill stoppa skiten" 

"Nu granskar vi skiten" 

"järnrörssajterna" 

"Den här skiten måste granskas" 

"Järnrörssajternas" 

"järnrörssajterna - Avpixlat, Fria Tider" 

"Att Karin Olsson, kulturchef på liberala Expressen, skulle utslunga samma anklagelse och därmed placera sig bland järnrör och nynazister, var mindre väntad." 

"I Karin Olssons grälsjuka värld blir en granskning av hur lagen om hets mot folkgrupp ska tolkas ett hot mot kultursidornas moraliskt högstående samtal.”

Dessa citat är alltså hämtade från endast tre artiklar från Linderborg, som jag av lättförklarliga skäl inte länkar till (fast jag gör det i alla fall om AB ringer, 1, 2 och 3). En snabb genomläsning av dessa citat ger vid handen att min första bedömning nog står sig. Linderborgs argumentationsteknik är på en lägre nivå än vad de använder sig av på de hemsidor hon och kulturredaktionen skall granska. Till sin kampanj har Aftonbladets kulturredaktion hyrt in jurister, för att riktigt penetrera vad lagen säger om hur man får uttrycka sig i skrift. Så här skriver Linderborg i en av sina artiklar angående detta:

"I måndags startade vi en blogg där vi gav exempel hämtade från järnrörssajterna, uttalanden som jurister sen fick kommentera. Den bloggen har vi tvingats ta ner eftersom vi med den kan misstänkas för just det vi vill motverka - hets mot folkgrupp."

Linderborg och hennes kulturredaktion fick alltså plocka ner sin egen blogg. Stark jobbat PG. Det kan ju vara så att en kulturredaktion nog skall syssla med kulturella saker och inte ge sig in i juridiken. Vad kulturredaktionerna på landets kvälls och morgontidningar står politiskt vet hela Sveriges folk sedan 60-talet och är i princip ett stående skämt bland verklighetens folk vid sina köksbord. T.o.m. Göran Hägglund har ju plockat några lätta politiska poäng på detta, innan han slokörat traskade tillbaka till fållan efter ett par arga artiklar av några upprörda kulturskribenter.   

Jag är ingen anhängare av Karin Olsson och vi hyser förmodligen diametralt motsatta politiska åsikter. Här får man dock erkänna att Olsson nog vinner denna mediala gyttjebrottning mot Linderborg, dessutom på fallseger. När Linderborg skriver att Olsson placerat sig bland nynazister och järnrör har hon foulat ut sig själv.