Kent Ekeroth om demokratin i EU och den arabiska "våren"

I dag var det utrikespolitisk debatt i riksdagen. Kent Ekeroth talade och diskuterade om demokratin inom EU och den arabiska våren. Vi kan ju säga att om debatterna gick till så här i plenisalen skulle debatterna vara oerhört mycket populärare för svenska folket att se på. Jag må vara partisk, men visst sågade Ekeroth en del ledamöter jäms med de berömda fotknölarna?

Du har fel Guillou! Kort replik på Guillous chatt

Jan Guillou skrev en provocerande artikel i Aftonbladet inför sin chatt kl 15 på söndagen [2013-02-09 Guillou utmanar näthatarna]. När jag läste artikeln förstod jag direkt att Guillou försökte locka fram det absolut sämsta hos varje möjligt nättroll. Detta för att visa på sin chatt hur det verkligen ser ut ”därute”. Nu vet inte Guillou hur det verkligen ser ut. Han är ingen expert på internet och skriver fortfarande sina böcker med skrivmaskin. Guillou visade under chatten att han har rätt dåliga kunskaper om nätet och hur systemkritiska grupper fungerar (fast han själv gärna ser sig som expert på allting han sysslar med). Att det skulle trilla in en massa hatkommentarer under chatten med Guillou var det nog aldrig någon större risk för. Guillou anser att han vet att det beror på att han är man. 

Det kan vara så att en väldigt politisk korrekt kvinna som är provocerande verkligen blir mer utsatt än motsvarande man, jag tar det t.o.m. för troligt att det är på detta vis. Men det är inte så som Guillou anser sig veta, att i princip allt hänger på om man är man eller kvinna. De allra flesta förstod mycket väl att bästa sättet att bemöta Guillou var att använda rena sakargument. Guillous besvikelse över de uteblivna hatkommentarer bekräftades av honom själv under chatten. Det Guillou inte överhuvudtaget reflekterade över var hur Linderborg själv uttryckte sig. Självklart är de omtalade e-postmeddelanden till Linderborg helt förkastliga och dessutom kontraproduktiva. Men att Guillou inte inser att det tonläge Linderborg använder frekvent också har en skuld i det urusla debattklimat som uppdagats, sänker Guillous trovärdighet på ett flagrant sätt.

Ett andra fel Guillou gjorde sig skyldig till var att tvärsäkert fastslå att de som skickat e-post till Linderborg (och kanske de som skriver otidligheter i kommentarsfälten, Guillou verkar blanda ihop dessa två saker) är Sverigedemokrater. Guillous vetenskapliga metod för att utnämna ligisterna till Sverigedemokrater är att de använda vissa ”markörord”. En ytterst osäker metod som alla förstår. Begreppet ”politisk inkorrekt” kom från det gamla Sovjetunionen och har nu fått en svensk variant. Alla som är arga på samhället med dess elit lär använda detta uttryck. Ja, många av dem lär rösta på SD. Det hindrar inte att Guillous antagande är ytterst osäker och förmodligen direkt felaktig. Guillou gör heller ingen skillnad på medlemmar och någon sympatisör som kanske inte ens läst SD:s partiprogram. 

Den verkligt stora tankelapsus Guillou gjorde sig skyldig till var att tvärsäkert påstå att hatkommentarerna kommer från höger (som inte är någon höger), nästan aldrig från vänster. Beviset för detta var bland det sämsta jag någonsin hört. Hatet kommer från höger för att de omhuldar ”anti-intellektualism” medan de från vänster bemödar sig om att vara så intellektuella som möjligt. Nu ser Guillou en bild framför sig med demonstrationer där ölrapande, skinnskallar med stålskodda kängor och bomberjackor, det är dagens Sverigedemokrater och systemkritiker för Guillou. Han har möjligen läst en gammal bok av Stieg Larsson och dragit allmängiltiga slutsatser av detta. 

Framför allt så är Guillous slutsats ”vänster-höger” inget bevis eller indicie, utan en förklaring, när han väl lyckats bevisa det som påstods. Guillou förfaller alltså till en nivå där han blandar ihop en förklaring med ett bevis eller indicie. Hade han kunnat bevisa sin tes, hade han kunnat använda sin höger-vänster teori som förklaring, fast den hade varit fel den också.   

Dagens systemkritiker vinlägger sig ofta (men inte alltid självklart) att vara så pålästa som möjligt. Det är på många ställen tvärtom mot vad Guillou påstår. Under många artiklar på SVT Debatt är det systemkritiker och Sverigedemokrater som för en saklig diskussion baserad på fakta, medan de från vänster och liberalt håll inte klarar av diskussionen och förfaller till personangrepp. Jag har sett otaliga exempel på detta även om man inte skall överdriva detta fenomen heller. Det beror nödvändigtvis inte på att systemkritikerna är så mycket smartare än de från vänster och det liberala hållet, de har bara gått i en så mycket längre och hårdare skola.  

Avslutningsvis får vi påminna allmänheten om att alltid hålla ett hövligt debattklimat och inte ägna sig åt varken personangrepp eller överdrivet känslospråk. Använd sakargument och försök alltid hålla er till ämnet (nåja brister lite själv där ibland). Ett fullständigt revolutionerande grepp som nästan aldrig prövats är att man, när alla argument tryter, helt enkelt erkänna att man kanske hade fel och skall ompröva sitt ställningstagande. Detta är en oprövad metod som fyller många människor med avgrundsdjup fruktan. Bara man nämner detta blir många bleka och kallsvettiga. Ta det försiktigt och pröva er fram med små steg om ni tror ni vågar använda denna metod. En som definitivt aldrig prövat eller kommer att pröva detta grepp är Jan Guillou. Han tror kanske att manligheten sitter i att aldrig ha fel. Nu är det så att alla människor har fel någon gång, och under min skolgång fick jag lära mig att både män och kvinnor räknas in i begreppet ”människor”. 

Billströms testballong

Migrationsminister gjorde tidigare i förra veckan ett utspel om att ”minska volymerna” av immigrationsflödet. Det var delvis en helt ny retorik sedan vår immigrationspolitik under lång tid varit cementerad och i princip varit tabubelagd från all politisk debatt. Billström följde upp utspelet i Agenda som sändes den 3 februari och upprepade sitt tidigare utspel om minskade volymer. Bakgrunden är som alla vet en påtaglig väljarflykt till Sverigedemokraterna, samt att både moderata och socialdemokratiska kommunalråd gått ut och kritiserat den förda immigrationspolitiken, då deras respektive kommuner har uppenbara svårigheter att klara av mottagandet av immigranter.

Kommentarerna från olika politiska läger har varit så förväntade att man i princip redan i förväg vetenskapligt och intill sista stavelse kunnat pricka in dem. Absolut ingen aktör har sagt något som man inte med en säkerhet som närmar sig regnskurarna på midsommarafton kunnat förutse. Det enda som möjligen orsakat ett höjt ögonbryn var Christina Höj Larsens (V) rubrik där hon deklarerade att hon för första gången höll med SD. Men där var det enbart rubriken som bröt mönstret, och snarast var en apostrof för den bedövande förutsägbarhet som råder inom svensk politik inom vissa områden. Det som ibland kallas ”twittervänstern” gav uttryck för avsky och proklamerade med emfas att nu börjar M närma sig SD. Att de släppte lite extra emotioner i sina oneliners beror självklart på att de ville skapa ett politiskt tryck och tvinga Billström på reträtt. På ren mellan raderna-svenska betydde deras upprörda tweets, ”titta vad arga vi är. Dra tillbaka ditt förslag annars får du löpa gatlopp när vi i den kulturella och journalistiska PK-eliten verkligen gräver upp stridsyxan”.

Man kan väl säga att deras brösttoner hade avsedd effekt. Lite senare framträdde en statsmannamässig Reinfeldt och mycket klart tog tillbaka allt tal om ”volymer”. Självklart började en del journalister och andra politiska aktörer fundera på vad som låg bakom Moderaternas olika utspel, i alla fall de som kan tänka ett steg framåt och bakåt (vilket är långtifrån alla tyvärr). Den mest framförda slutsatsen är att det hela var en ”testballong”. Alltså ett utspel för att se hur olika aktörer reagerar på budskapet. Som vi redan konstaterat så har alla politiska aktörer reagerat exakt som förväntat. Varför då släppa en testballong där vi i princip kan förutse vartenda kommatecken i reaktionerna? Det kan ju vara så att mönstret hur olika aktörer reagerar är tydligare när man sitter en bit från Rosenbad än i själva byggnaden, men det räcker nog inte som förklaring. Utspelet kan mycket väl ha varit någon form av testballong. Den springande punkten är att man i princip inte har fått en enda indikation på hur valmanskåren tagit emot Billströms utspel.
 
En osignerad artikel på SvD tar upp ämnet från vilka signalerna kommer efter Billströms testballong. Så här står det bl.a. i artikeln när Torbjörn Sjöström, VD för Novus intervjuas.

Twitter säger inget om vad allmänheten tycker, betonar han. Men där finns en överrepresentation av opinionsbildare och journalister, det vill säga personer som i sin tur påverkar opinionen.

Klarare kan det väl knappast sägas. Opinionsbildare och journalister som i sin tur påverkar opinionen (den riktiga). Det är alltså inte från opinionen man väntar på signaler från den nämnda testballongen ifrån, det är från den opinionsbildande eliten, vilka den nu består av. Nu har det ju visat sig att denna opinionsbildande elit haft svårt med sin opinionsbildning, speciellt när det gäller frågor som immigration och integration. Problemet är att Moderaterna i detta fall, men även regeringen och oppositionen sänder upp testballonger, där en journalistisk och opinionsbildande elit tillåts ge svar. Problemet är att vi redan vet vad dessa journalister och opinionsbildare tycker, intill sista stavelse i vissa frågor. Det stora problemet är att dessa inte är representativa för befolkningen i stort. Det positiva är att dessa opinionsbildare i allt lägre grad lyckas påverka den riktiga opinionen. Det sorgliga är att många av de etablerade partiernas politiker ännu inte insett detta.

Som avslutning måste vi ändå konstatera vilken oerhörd tyngd denna opinionsbildande och journalistiska elit ändå spelar i det samhälleliga samtalet, detta i samband med debatten om ”näthatet”. Uppdrag Granskning tog upp ämnet på ett ganska bra sätt [02-06] i fokus var vanliga medborgare som blivit utsatta för rena lynchmobbar på nätet. I den efterföljande debatten handlade dock det mesta om grova otrevligheter mot kända opinionsbildare och journalister.

Det är självklart fullständigt oacceptabelt att ägna sig åt grova kränkningar mot journalister och andra kända personer (för att inte tala om hur improduktivt det är). Men nu handlade faktiskt Uppdrag Granskning om helt vanliga unga flickor, som blivit utsatta för vidrigheter ingen skall behöva utsättas för. Inte heller togs problemet med det allt råare och ibland rent oförskämda tonläget från krönikörer och journalister upp i den efterföljande debatten. Det kanske är det mest anmärkningsvärda i hela denna historia. Hur kan man förbigå tidningsartiklar som är så oförskämda att de skulle raderas om de publicerats som kommentarer, i debatten om näthat? Är det enbart för att författarna till hat-artiklarna är kollegor och kanske vänner till dem som styr denna debatt?     

Karin Pettersson missbrukar sitt journalistiska uppdrag

Det har talats och skrivits en del om ”näthat” och att floran av semantiska uttryck i skilda kommentarsfält vuxit sig för vild. Speciellt kvinnliga journalister har fått utstå reaktioner som skvallrar om frustration och kanske också hämndbegär. Jämförelser med vad journalister kan tillåtas vräka ur sig har dock lyst med sin frånvaro. På Aftonbladets ledarplats slänger Karin Pettersson ur sig lite i förbigående att Sverigedemokrater är rasister. Detta i samband med att hon som förväntat kritiserar Billströms senaste utspel om att minska asylvolymerna. Så här skriver hon [Aftonbladet 2013-02-05].

Kent Persson förtydligade genom att berömma rasisterna i Sverigedemokraterna för att de ”pekat på problemen”.

Anklagelsen mot SD föregås inte av någon analys, något journalistiskt arbete eller någon förklaring. Pang på, en grov anklagelse kastar hon ur sig bara. Exakt vilket demokratiskt viktigt journalistiskt arbete ligger bakom en sådan anklagelse? Pettersson leder den utveckling som innebär att våra medier förvandlas till rena propagandamaskiner i Goebbelsk anda. Petterson är utan tvekan välutbildad med både Handelshögskolan och studier i statsvetenskap bakom sig, men det säger inget om förmågan att tänka självständigt eller det demokratiska sinnelaget. Snarare skvallrar hennes yrkeskarriär om ett yrkesliv i partiets ledband (det socialdemokratiska). Man får snarare intrycket av att Petterson alltid varit den duktigaste flickan i klassen, den som ivrigt räckte upp handen för att visa skolfröken hur duktig hon var. Nu är skolfröken det socialdemokratiska partiet och PK-diskursen.  

Det är dags att fler börja fundera över exakt vad skillnaden är om någon i ett kommentarsfält kallar den kvinnliga journalisten Pettersson diverse olämpliga invektiv eller om hon själv vräker ur sig sitt hat mot alla Sverigedemokrater. För det är Pettersson personliga antipati det handlar om i grunden, vilket tydligt påvisas av den fullständiga avsaknaden av föregående analys, innan hon ger uttryck för sitt hat. Det är självklart ytterst olämpligt att göra sig skyldig till personangrepp, vilket vi påtalat otaliga gånger. Men varför reagerar ingen på politisk nivå eller i ”gammelmedia” på när Pettersson gör sig skyldig till personangrepp på minst 8000 Sverigedemokrater?
           
Allt är dock inte negativt i dagens medieklimat. Granskningsnämnden har fällt Kattis Ahlström för att hon tagit politisk ställning i ett underhållningsprogram och i princip ägnat sig åt lustfylld mobbning (av ett speciellt politiskt parti). SR försvarar sig med följande kommentar.

Programmet är direktsänt och diskussionen fördes i en lättsam after-work-anda med en i huvudsakligen humoristisk ton. SR anser att åsikter måste kunna rymmas i ett program av den här karaktären utan att kraven på saklighet och opartiskhet åsidosätts.

Vi som arbetat inom skolan vet att väldigt många mobbare använder just humorn som försvar för sitt agerande, typ ”men vi skojade ju bara”. En rakryggad lärare brukar då deklarera att han fullständigt saknar humor och ser bara till vad som faktiskt sagts och gjorts. Och det var väl i princip vad Granskningsnämnden nu gjorde.

Länk Dagens Media 

Moderaternas utspel i immigrationspolitiken

Tobias Billström har efter stundtals vikande opinionssiffror och en uppenbar flykt av sina väljare till SD gått ut och deklarerat, bl.a. på DN, om att ”volymen” av asylinvandringen och anhöriginvandringen. I Agenda har Billström verifierat denna politiska inriktning och även här pratade Billström om ”volymer”. Samtidigt säger Billström att Moderaterna alltid varit för en politik med högre krav på egen försörjning, men fått ge vika för alliansbröderna. Billström konstaterar att endast en procent av den anhöriginvandring som skulle ha fått hårdare krav på egenförsörjning, verkligen drabbats av dessa hårdare krav. Detta är siffror som regeringen själv tagit fram, och kommer alltså inte från SD eller någon annan kritisk organisation. Billström konstaterar också det vi alla redan, att Sverige ligger i Europatopp när det gäller asylinvandring per capita.

Självklart har en del politiska läger reagerat mycket negativt på Billströms utspel. Oftast har det inte varit så mycket det sakliga innehållet som kritiserats, utan att ”det låter som Sverigedemokraterna”. Twittervänstern har haft bråda dagar att markera sitt förakt och t.o.m. MUF har i DN deklarerat att man i stället bör avveckla de arbetsrättsliga reglerna så att alla immigranter lättare kan erhålla ett arbete (den nyliberala välbekanta agendan). Allt tal från MUF:s sida att en ansvarsfullare politik skulle innebära att Sverige skulle mista sin ”öppenhet” är inte ens värt att bemöta. Skulle då alla länder (nästan alla) med en stringentare immigrationspolitik vara stängda? Det faller ju på sin egen orimlighet. Vi kanske skulle rekommendera MUF att besöka Nordkorea, så de fick klart för sig vad verklig slutenhet egentligen är.

Vad föranleder då detta utspel av Billström? Självklart har sannolikt de uppenbara väljarströmmar som sökt sig från Moderaterna till SD utövat ett tryck på något slags utspel eller förändrad politik. Detta är också den uppenbara slutsatsen som alla mer eller mindre instinktivt dragit. En annan uppenbar orsak är att en rad kommunala moderata representanter som mer eller mindre förtvivlat uttryckt för de ”volymer” av immigranter deras respektive kommuner tagit emot (eller beräknas ta emot). Att åtminstone kosmetiskt ”lyssna på rörelsen” är viktigare än vad många tror. Ett internt uppror kan tillintetgöra alla chanser till en valseger 2014. Kritik har dessutom riktats mot moderaterna för toppstyrning tidigare (se Knapptryckarkompaniet Anne-Marie Pålsson). Lokala figurer som i media gjort sig kända likt Bo Frank Växjö har ytterligare satt press på partitoppen i Moderaterna.

Hur mycket av verkligheten med skenande kostnader och svårigheter att för immigranterna att etablera sig på arbetsmarknaden, vid en redan hög arbetslöshet, är svårt att sia om. Därmed är det inte helt lätt att sondera allvaret i Billströms utspel. Precis som Billström påpekar, har Moderaterna hela tiden varit för högre försörjningskrav för anhöriginvandring. Enligt Billström själv har alliansbröderna inte gått med på detta. Men låt oss se, Folkpartiet var ju för språktest för medborgarskap, vilket FP inte fått igenom av nästan samma alliansbröder. Vi har, om vi får tro dessa företrädare själva, en situation där Moderaterna blockerar språktestet för FP, och där samtidigt FP blockerar högre krav på försörjning från M. Där vi förmodar att Centern vill ha något som liknar fri immigration och där KD aldrig skulle gå med på något som DN och SvD:s journalister skulle beteckna som ”elakt”. Det är ju inte precis en strålande situation om man vill åtgärda uppenbara och allvarliga problem. Däremot lämnar denna konstellation många möjligheter till diverse utspel, som aldrig riskerar att realiseras. Kanske är det precis detta vi ser just nu.

Även det numera riksbekanta kommunalrådet Bo Frank tvivlar på att något matnyttigt kommer av den arbetsgrupp M tillsatt. Så här skriver han på sin blogg.

Jag vet inget om direktiv eller sammansättning av gruppen. Och jag ber om ursäkt om jag har fel.

Men jag tror följande.¨ • 1. Det finns ingen som har erfarenhet av de utmaningar som en generös kommun ställs inför. • 2. Direktiven ( har ej läst ) innehåller inga krav på kursändring.

Och jag kan redan nu avslöja vad man kommer fram till! Att vi skall fortsätta som förut med den skillnaden i den mån det finns en arbetslinje i denna fråga så skall den stärkas genom att lite bidrag skall minska. Suck!

Maria Ferm jublar säkert vid dessa ord, men alla de moderater som, möjligtvis i lönndom, hoppats på en mer realistisk politik tappar sannolikt hoppet vid dessa rader. Nu skall vi dock komma ihåg att Billströms tal om ”volymer” faktisk är en ny retorik. Även om det är en våldsam överdrift att tala om att ”M kopierar SD:s politik”. Skillnaden är inte bara att SD:s volymminskning är av ett litet annat slag än Moderaternas. SD har också ifrågasatt migration som lösning på allt ifrån krig till naturkatastrofer. Att flytta människor från en konflikt leder i sin logiska slutsats till att flytta civilbefolkningen från området för konflikten till Europa och Sverige. Kvar blir bara militärer, som då kan kriga bäst de vill.

Andra åtgärder som att hjälpa människor på plats (för att kunna återvända) och att arbeta för att stoppa konflikten ses inte som alternativ. Självklart måste många av dem som blir personligt förföljda fly mer permanent, men de med denna problematik torde vara i starkt minoritet. Även de fullständigt orealistiska tankarna att vi skulle lösa några fattigdomsproblem genom migration har SD avslagit. Det föds fler fattiga barn än vad vi någonsin kan ta emot i Bo Franks vildaste mardrömmar och just de med största förutsättningar att lyfta underutvecklade områden från sin stagnation är ofta de som emigrerar, vilket är en klockren björntjänst för människorna på lång sikt.

Vi väntar fortfarande på en omprövning av grunderna för vår flykting och immigrationspolitik och någon sådan har inte Billström presenterat. Det krävs en omprövning om själva grunderna för vår hjälp åt både flyktingar och emigranter. Vår nuvarande politik har nåtts vägs ände och vi måste forma en ny politik och syn på vad vi kan göra både långsiktigt och kortsiktigt.

DN MUF

DN Billström Agenda

DN Utspel

Bo Frank hemsida, arbetsgruppen

Det är dags att diskutera hatjournalistiken

I våra stora medier såsom de stora rikstidningarna och TV har problemet med det s.k. ”näthatet” fått stort utrymme. En bild av stora horder med främlingsfientliga neanderthalare som organiserat ger sig på stackars journalister, som enbart försökt ge en balanserad och nyanserad bild av immigrations- och integrationspolitiken har tonat fram i medierna. Bilden har sedan kryddats med att dessa lågpannade, lättstyrda neanderthalare hotat journalisterna samt i förekommande fall (där journalisten varit av kvinnligt kön) använt nedsättande könsspecifika invektiv. Självklart finns det ett korn av sanning i beskrivningen. 

Något enstaka hot har säkert först fram av någon brusig nationalist som fått sin ideologi brutalt nersolkad. Någon systemkritiker har säkert attackerat någon kvinnlig journalist under bältet och därmed sårat vederbörande utan att ens diskutera sakfrågan. Eftersom problemet finns och inte är alltigenom påhittat, är det också desto lättare att överdriva det. Det enda journalistkåren behöver göra är att peka på ett par kommentarer, för att sedan utbrista, ”så här ser det ut i kommentarsfälten”. Sedan kan man föra fram krav på att stänga dessa kommentarsfälten (vilket tidningarna gör efter eget behag självklart), och framförallt kan man utmåla de politiska motståndarna som en oregerlig massa vars enda argument är hot och invektiv. 

Jag har själv läst en massa kommentarer, även på de utnämnda ”järnrörssajterna”. Jag läste också 250 kommentarer av dem som publicerades, men sedan togs bort under Mazettis ICA-artikel [ICA-Kuriren, 13-01-02 Svårt att finna en riktig ”svensk”]. Jag vill påstå att hot är extremt sällsynt (jag har aldrig sett något hot) och att underlivsattacker är mycket sällsynta de också. I själva verket höll de 250 kommentarer jag läste till svar på Mazetti-artikeln i allmänhet en hövligare och vuxnare ton än vad Mazetti höll i sin artikel. Inte riktigt den bild media har målat upp. Det stora problemet är i sådana fall saklighet, felaktiga generaliseringar och liknande, vilket är vanligare än rena personangrepp. Å andra sidan är inte kommentatorerna politiker eller journalister utan vanliga medborgare.   

Det media däremot inte tagit upp till diskussion är de artiklar som utlöst denna stormflod av vrede. Ingen journalist, ledarskribent eller programledare har tagit upp tonfall eller saklighet i vissa tidningsartiklar, ofta samma artiklar som utlöst en del ilska bland den kommenterande allmänheten. Inte ett ljud, inte en kommentar inte någon frågeställning rörande vad vissa journalister själva tillåter sig i sina semantiska utbrott av rättfärdighet. 

Frågan om tidningarnas  aktuell när ”historikern” Arnstad i en artikel upprepar ordet ”fascist” så ofta att man börjar fundera på om han lider av tourettes syndrom i någon textbaserad form [DN Stockholmsdebatt 2012-11-15 ”Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti”]. I sin artikel sätter Arnstad likhetstecken mellan nationalism och fascism. Att han därigenom (med hans krav på nationalistisk nivå) i själva verket utser ungefär halva Europas och hela Nordamerikas politiska liv till fascistiskt verkar inte vara något som besvärar denna ”historiker”. Dessutom innehåller artikeln en mängd påståenden om SD, som är så långt ifrån partiets politik att om någon medlem verkligen stod för den så skulle han sannolikt bli utesluten omedelbart. Att någon som kallar sig historiker i dag kan skriva en artikel så osaklig och på så låg nivå får en att börja fundera på hela vårt utbildningssystem, titelsystem och vårt samhälleliga samtal överhuvudtaget. Frågan blir då, är inte Arnstads artikel en form av näthat? Eller går han fri för att han skriver en artikel i stället för kommentar?  

Vi har redan nämnt Mazetti som i två artiklar nämnt saker som ”Ku, Klux, Klan”, ”dra kåporna av trollen”, ”järnrörssajterna”, ”Nordkoreansk censur” (angående Avpixlat), ”snoka lite i Sverigedemokraternas stamtavlor”, ” (Allra renast är förstås de folkslag som isolerat sej i generationer och bara gifter sej med varann. De sitter där gravt inavlade med hängande hakor, svåra genetiska sjukdomar och en IQ på 70)” [Allehanda.se 2013-01-22 Vad vore Ku Klux Klan utan kåpor?]. Saken är den att om någon skrev exakt samma sak, om motstående politiska läger i ett kommentarsfält, skulle dessa avlägsnas och kanske lyftas fram som näthat. Nu är detta skrivet av en journalist i en artikel i stället. Frågan blir då, är inte Mazettis artikel en form av näthat? Eller går Mazetti fri för att hon skriver en artikel i stället för kommentar? 

Till sist så kommer vi då till mästaren på ”mustigt” språk, Åsa Linderborg. Jag vill inte och behöver inte upprepa allt vad hon skrivit i sina ”Nu granskar vi skiten”-artiklar. Vi kan kort konstatera att hon i en rikstäckande tidning skriver saker som om de uttalats av ett brådmoget barn i 8-års åldern skulle resultera i utebliven middag och omedelbar sänggång. Hur sakligt var då Linderborgs artiklar? Ja, vi kan konstatera att det enda kulturredaktionen hittade var någon kommentar, bland tusentals får vi förmoda, som tangerade gränsen för våra lagar. Ingen artikel som bröt mot lagstiftningen hittades på alla de ”järnrörssajter” som granskades. Knappt någon var ens i närheten dessutom. Många av de bloggar som utpekats som ”järnrörssajter” av Linderborg håller ett både hövligare tonläge och sakligare innehåll än kulturjournalisten Linderborg. Nåja, vi kan i alla fall inte anklaga Aftonbladet för att ägna sig åt ”finkultur”, det är inte riktigt Linderborgs ”cup of tea”. 

Med risk för att jag upprepar mig, självklart skall vi alla hjälpas åt att hålla ett gott och sakligt debattklimat utan några personangrepp. Jag är den förste att påtala detta. Men tittar vi på ovan nämnda artiklar så föregår dessa verkligen inte som goda föredömen. När kommentarerna från den breda allmänheten håller en högre nivå på både saklighet och språkbruk än vad namnkunniga journalister gör, kan man tycka att diskussionen om näthat fått en helt obegriplig slagsida, där artiklar av journalister undantas från alla regler. Låt oss också vara ärliga, att en person som gärna vill kalla sig ”historiker” vräker ur sig något så osakligt som Arnstad gjort i DN, är så prekärt att hela det akademiska Sverige borde rodna. När i princip varenda faktauppgift är sjumilasteg från den objektiva verkligheten måste man fråga sig om inte Arnstads akademiska nivå håller samma klass som ultrafeminsten Eva Lundgrens allra värsta publikationer om ritualmördade nedgrävda barn av manliga pedofilringar.  

Självklart spelar det stor roll vilka som anses stå på den ”goda” sidan och vilka som anses representera den ”onda”. Men när den förment ”goda” sidan använder alla mediala maktmedel för att säkra sitt övertag i debatten så måste till slut allt fler inse att denna ”goda” sidan nog har något både sovjetiskt och machiavelliskt över sig.