Glädje och besvikelser – årets Politikervecka

Det sista jag upplevde under årets Politikervecka i Visby i var en fullständigt oplanerat händelse. Jag vandrade omkring och släpade på min resväska för att fördriva tiden fram till att jag skulle resa hem. Jag vandrade in i Almedalsparken och där på scenen satt Richard Jomshof och Maria Ferm. Jag hörde knappt vad de sade men snappade upp att Ferm uttalade ”allas lika värde”. Efteråt så hörde jag att de diskuterade vård till illegala utlänningar. Ferm pratar om att ge allt åt alla, även de som fått avslag på sin asylansökan i världens generösaste asylsystem. Detta samtidigt när jag näsan dagligen hör om medborgare som betalat skatt hela sitt liv och som inte får rätt vård på ålders höst, medborgare som mitt i arbetslivet fått slarvig vård så att de inte kan fortsätta sitt arbete, medborgare som inte själva har råd att laga sina tänder. Ferm och MP lever i en farlig drömvärld. 

Det första jag upplevde på väg till Visby var att en av våra någorlunda politiskt inkorrekta liberalkonservativa debattörer satt och sov i sin fåtölj. Ansiktsdragen verkade spända även i sömnen och det är en av de politiska samhällsdebattörer som trots ett deklarerande från Sverigedemokraternas immigrationspolitik jagats och hetsats av en politiskt korrekt åsiktsmobb. En åsiktsmobb som inte drar sig för att använda de mest smutsiga skrämselmetoder för att frysa ut och stigmatisera den som ger SD ett halvt rätt i någon enda fråga. Att samma mobb säger sig kämpa för humansim och ”allas lika värde” är en ironi som är så grov att Sovjetunionens paroller om demokrati bleknar. Vi noterar att den tysta majoriteten (den som inte får vara tyst) ändå är fullständigt knäpptyst inför mobbningsmetoderna. Hur länge skall denna odemokratiska mobb få hetsa med sin gälla röst och sitt långa, knotiga, anklagande pekfinger? 

Min andra upplevelse var när jag för första gången lade mig ner att vila på mitt rum. Telefonen ringer och David Baas ringer. Han frågar vad jag anser om en tråd jag startat på ett internt SD-forum, ett forum vi trodde var exklusivt för SD-medlemmar. Jag förklarar lugnt och behärskat att det självklart finns offentlig information och det finns intern information. Det handlar inte om någon ”dubbel politisk agenda” utan det kan vara allt från valstrategier till rena personärenden. Att detta skulle vara offentligt information är ju rent barockt, det förstår precis alla. 

Självklart måste vi stoppa läckor som skadar partiet och säljer information som kanske skadar anonyma medlemmar. Jag frågade Baas om han kunde logga in på forumet, varpå han svarade ”anklagar du mig…” varpå jag svarade, jag frågar dig om du kan logga in, får i så fall är det olagligt. Varpå Baas svarade, anklagar du mig… Varpå jag svarade, ”nej, jag FRÅGAR dig om du kan logga in… Baas, ”jag vägrar svara på frågor som rör mina källor. Jag, ”men du röjer ingen källa genom att svara på min fråga”. Etc. etc. Samtalet ledde inte någonstans, så vi beslutade gemensamt att avsluta samtalet. Till sist i denna fråga skall vi väl säga att det är troligt att Baas verkligen inte kan logga in, utan att en f.d. medlem som jag aldrig gjort något ont (mig veterligen) kopierat och gett trådarna till Baas. 

En mindre rolig erfarenhet är att SD inte blir bjudna att medverka på alla de seminarier och debatter som övriga partier blir. En del SD-ledamöter uttrycker tydlig frustration härför. Ett försvarsseminarium ordnat av SD:s försvarsseminarium blev inställt för att alltför många av deltagarna som inte var SD-märkta hoppade av. Ingen tror något annat än att det var av rädsla för stigmatisering som de anmälda deltagarna hoppade av. Återigen har den inhumana mobben styrt med rädsla och hot. Hur länge skall vi tillåta det? När ingen längre blir rädd faller hela deras terrorvälde som ett korthus. Ta det som ett tips.

Positivt är att Jomshof blivit inbjuden till en debatt ordnad av Lärarnas Riksförbund. Det känns faktiskt riktigt, riktigt bra. Den skall äga rum i dag torsdag. Bra initiativ av Lärarnas Riksförbund.   

Jag tittade som hastigast in i det säkerhetspolitiska tältet. Just då pratade Cecilia Malmström om de nya EU-reglerna. Jag hann bara lyssna en liten stund men det lät som att hela Europa skall ta emot jättemånga immigranter och asylsökande, vilket var jättebra. Tyvärr har en del länder motsatt sig Malmströms och Sveriges generösa politik, ganska många länder dessutom. Detta trots att de skrivit under exakt samma deklarationer som Sverige.  

Låt oss konstatera att fram till i dag, torsdag, så har samtliga partiledare presterat bättre tal retoriskt (om än inte alltid innehållsmässigt) än de två föregående åren efter valet 2010. Man misstänker att valet 2014 börjar brännas och att man lagt ned mer arbete på talen detta år. Låt oss snabbt konstatera att när det gäller Reinfeldts retorik mot SD så drar alltfler den slutsats jag själv gjorde för ganska länge sedan, att Reinfeldt hyser ett rent personligt hat mot SD. Enda gången Reinfeldt tappar sin mask av statsmannen är när SD kommer på tal. Det börjar bli mycket tydligt nu och jag säger det, det är pinsamt… det är pinsamt! 

Åkessons tal var som vanligt mycket bra och i år var tyngdpunkten de offentliganställda kvinnorna. Ett nytt begrepp myntades också, ”Sverigevänner i hjärtat”. Går vi efter publikreaktionerna bland medlemmar och sympatisörerna var nog Åkessons tal i topp, även om bedömningsmetoden kan tyckas en smula subjektiv. De ”objektiva” bedömningarna med SVT:s expertpanel kan helt enkelt inte stämma. Enligt den skulle de övriga partiledarnas tal vara mer än dubbelt så bra som Åkessons. Nu är det ändå vad folk ute i stugorna tycker som spelar roll, samma människor som skall rösta 2014. En retorikexpert jag pratade med dömde ut Åkessons tal för att retoriken borde vara lite mer subtilt gentemot målgruppen kvinnor. Själv tycker jag det är skönt att slippa svamlet om könsmaktsordning och den nämnda målgruppen kanske också tycker löften om heltidsarbete är bättre än Schymans eviga retorik om männens inneboende ondska.  

En märklig anekdot jag inte kan låta bli att undslippa mig är att Expo påstod att SVP stod och delade ut flygblad under Åkessons tal. Eftersom jag redan vet hur Åkesson ser ut tittade jag ut mot publiken 90 procent av tiden, medan jag lyssnade på talet. Jag visste exakt vad SVP och andra huligangrupper av olika kulör stod. Jag såg inte ett enda flygblad som delades ut under hela talet. Det kan ju ha skett perifert naturligtvis och rent logiskt kan ju SVP ha delat ut flygblad i Kneipbyn under Åkessons tal. 

Publiken under Åkessons tal uppskattas till 3300 vilket måste vara publikrekord. Fridolin drog utan tvivel fler åskådare under sitt tal. Dock hörde jag på flera platser i Visby och även på planet hem att ”jag går inte på Åkessons tal för att inte fylla ut publiken”. Jag förstod av sammanhanget att detta är personer som normalt går på alla partiledartalen. Eftersom jag hörde ungefär samma mening på vitt skilda platser av vitt skilda personer så verkar det vara en planerad och systematiserad strategi som spritts i omfattande kretsar. Det är självklart helt frivilligt att gå på partiledartalen men vi måste ta en planerad strategi med i beräkningen när vi bedömer storleken av publiken.  

Ett misstag vi ibland själva gör oss skyldiga till är att när det väl dyker upp människor hemmahörande i andra partier, så börjar vi debattera med dem och skall tvunget vinna diskussionen genom att genast dra alla argumenten. Detta stöter bara bort människor vi annars skulle kunna få intresserade av vår politik. Det är bättre att uppträda vänlig och artigt. Lyssna i stället för att själv prata är en regel som alltid går hem. Du har som regel en (1) replik på dig att fånga intresset, inte 100 inövade argument.   

En annan snabb reflexion är det förhållandevis enormt stora medieutrymme Schyman erhåller. Hon representerar faktiskt 0,4 procent av väljarkåren men medialt kunde man tro att det rör sig om det 20 dubbla. Det är stora artiklar i Almedalstidningar och TV. Dessutom säger hon absolut inget nytt (hon själv erkände det under ett tal på Donners plats) vilket gör det mediala utrymmet ändå märkligare. 

Jag reste ändå från Gotland med en varm känsla i hjärtat. Orsaken till det är alla trevliga möten med partikamrater från hela landet. Är du SD-medlem är du kamrat med SD-medlemmar från hela landet ögonblickligen. Det är en kamratanda som nog inget annat parti äger och som inga andra organisationer över huvudtaget är i närheten av. Det är en kamratanda de övriga partierna kan se på med avundsjuka och som inte kan kompenseras med ett bättre förhållande till media. Som exempel kan jag nämna att jag sista natten stod utan bostad. Jag packade ihop mina pinaler från det hyrda rummet, gick 150 meter och stötte på ett gäng unga göteborgare. Vips så hade jag ett nytt eget rum den sista natten. Denna kamratanda borde vi se som ledstjärna i partiet och den betyder mycket mer än utfrysning från seminarier och märkliga bedömningar från ”objektiva” experter. Därför åkte jag från Gotland med ett mycket lätt hjärta.   

AP-gate - kort sammanfattning med kommentarer

Eftersom intresset ändå verkar ganska stort för en till synes ganska liten händelse så är det väl ändå på sin plats att sammanfatta händelsen kring de e-postmeddelande som Aftonbladet har kommit över på oklar väg. Ett par e-postmeddelanden har blåsts upp till ofantliga dimensioner medvetet. Dagens Media talar om ”krishantering på kansliet” där de i verkligheten vankar omkring precis som de brukar (jag är där just nu och någon kriskänsla infinner sig inte, snarare fredagskänsla). Själva det uppenbara uppförstorandet av en relativt modest händelse är det första vi noterar. 

Aftonbladet har kommit över e-post på oklara grunder. Vi vet inte hur de kommit över e-posten. Det kan röra sig om slarvig e-posthantering, ren hackning eller att en redaktionsmedlem lämnat över e-post för pengar. Vi skall komma ihåg att det kan röra sig om stora pengar. En SD-medlem på en viktig post fick ett erbjudande av David Baas på en halv miljon kronor för en hårddisk. Nu är det ingen tidning som betalar dessa summor för denna e-post, här rör vi oss på helt andra nivåer. I vilket fall borde man nog först utreda hur e-posten kommit Aftonbladet tillhanda. Är det på lagliga grunder eller olagliga? En läsare av denna blogg har konstaterat Anna Trobergs PP totala ointresse för att reda ut saken. Det ointresset kom plötsligt kan vi väl säga. Inte heller har Aftonbladet visat upp e-posten, vilket också borde vara kutym vid dessa tillfällen. 

Expo talar om att Ekeroth skall betala skatt för pengar han förmedlat till Avpixlat, p.g.a. den e-post som Aftonbladet kommit över (dessutom på oklara grunder). Att den e-posten skulle ligga till grund för ett ändrat beslut av Skatteverket är skrattretande. Det skulle vara all time high i oseriöst handläggande av en myndighet och en praktskandal. Förmodligen har massvis med människor skickat liknande e-post till AP med råd och tips. Dessutom vill det nog till att e-posten blir offentlig, i sin helhet med fullständiga brevhuvuden, om Skatteverket skall titta på det. Det skulle i.o.f.s. vara intressant och skulle nog klargöra en gång för alla hur e-posten kommit Aftonbladet tillhanda. Jag kan inte förstå annat än att det då visar sig att Aftonbladet kommit över e-posten på olaglig väg eller att de röjer sin egen källa. Omöjligt för en tidning med självaktning, men det kanske inte Aftonbladet har. 

Att Ekeroth bl.a. förmedlar pengar åt Avpixlat har varit känt länge. Att han har viss kontakt och sannolikt är den enda eller en av två tre som någonsin har träffat redaktionen har också varit känt länge. Allt detta framförs som braskande nyheter. Själv har jag träffat Mats Dagerlind några gånger, utan att med ett ord nämna Avpixlat, tro det eller ej. Exakt vad är nytt i detta? 

Stor sak görs också av att Åkesson vägrat träffa Aftonbladets journalister. Hela saken framställs som en allvarlig kris och att partiledaren gömmer sig. Sanningen är den att detta är en för liten händelse med alldeles för lite substans för att en partiledare skall låta sig intervjuas av journalister, som dessutom beter sig som dårar. Enligt den beskrivning som Åkessons flickvän har givit av journalisternas beteende skulle tillkallad polis genast ha avhyst dem. Det är frågan om att helt ogenerat urinera på annans tomt, att hoppa som en galning framför flickvännens bil, att banka på dörren så djuren gömmer sig av rädsla etc. etc. Ja, andra partiledare har råkat ut för samma sak, bl.a. Mona Sahlin. Det var inte rätt ens när Sahlin blev utsatt för det, men nu gäller det en sak av betydligt mindre dignitet. Jämförelsen blir nästan löjlig. Låt oss påminna Aftonbladet om att journalistkåren är den yrkesgrupp som röner lägst förtroende av alla yrkesgrupper enligt undersökningar. Låt oss också påminna om att förtroendet i dag är betydligt lägre än när de barrikaderade sig utanför Sahlins hem en gång för länge sedan. Det låga förtroendet verkar välförtjänt. 

Låt oss konstatera att SD varken styr eller kan påverka innehållet i Avpixlat. Själv har jag skickat in rättelser som det inte tagits notis om i redaktionen. Flera andra högt uppsatta medlemmar har samma erfarenhet. Vi vet i princip inte vilka som ingår i redaktionen förutom de som gått ut med namn som krönikörer (det är mycket rakryggat och bra gjort, tack alla ni namngivna krönikörer). Övriga i redaktionen har förklarat att de är t.ex. rädda att förlora sin försörjning om de går ut med sin identitet. Många medlemmar som jag känner läser Avpixlat, många gör det inte. Att SD skulle vara beroende av Avpixlat som Expo påstår stämmer inte. Avpixlat fanns inte när SD äntrade demokratins finrum, nämligen riksdagen.

Avpixlat kallas så frekvent ”hatsajt” av Expo och andra journalister att man nästan misstänker allmänt pandemi av Tourettes syndrom. En allmän farsot har naturligtvis inte brett ut sig men det visar paradoxalt nog journalisternas eget hat mot Avpixlat. Jag står för vad jag skriver på denna blogg och SD står för det de skriver på sina allmänna fora. Att vi skulle ha ansvar för eller ens stå för det som skrivs på Avpixlat är horribelt. Lika horribelt som om Löfven fick stå till svars för vad som skrivs på Aftonbladets kultursidor av Linderborg. Avpixlat har dock lyckats fånga en mycket stor publik. Redaktionen arbetar hårt och enträget utan egen vinning. De har också lyckats slå sönder en del av den politiska korrektheten och det är väl det som väcker etablissemangets oresonliga hat. 

Till sist, det är en brist av SD att inte ha en egen sida med löpande uppdateringar på nätet. Sedan det gamla SDK lades ned efter riksdagsinträdet finns ingen sådan sida. Med en sådan sida skulle inte ens Expo kunnat påstå att Avpixlat var SD:s kanal. Det är en brist som med tiden bör åtgärdas, också för att undvika debacle som det om Avpixlat. Det kan mycket väl vara så att frånvaron av en sådan sida utgör själva grunden för AP-gate.

Asylcirkusen om de ensamkommande fortsätter

Med rubriken ”Osäkra metoder avgör de ungas ålder” kritiserar DN (undertecknad Ann Persson) de metoder Migrationsverket avgör åldern på asylsökanden. Nu finns det inga andra metoder och om det funnits en hundraprocentig metod så skulle nog inte DN jubla över det. Att döma av bilden så är de asylsökande över 18 år. Kritiken i artikeln går i princip ut på att Socialstyrelsen gett rekommendationer på att en barnläkare skall leda undersökningen, i stället tar Migrationsverket råd från barnläkare men avgör fallen själv. Vidare så står det så här i artikeln.

Socialstyrelsen menar därför att det är olyckligt att Migrationsverket nyligen har rapporterat till regeringen att man har gjort ”medicinska åldersbedömningar” i 6 procent av alla ärenden.

– Vi har påtalat för Migrationsverket att det är fel att kalla dagens bedömningar medicinska. Det är olyckligt att det framställts i medierna som att det nu finns en säker metod. Vi arbetar fortfarande med att få fram en ordning där åldersbedömningarna kan göras så vetenskapligt och rättssäkert som det går, säger Elis Envall, utredare på Socialstyrelsen. 

Det är helt klart en medicinsk bedömning om man som Migrationsverket gör handledsröntgen för att bedöma åldern. Att metoden inte är hundraprocentig är en helt annan sak. Frågan är varför DN gör så stor sak av Socialstyrelsens utsago i detta fall. Det är Migrationsverkets sak att avgöra asylärenden, men plötsligt anser DN att Socialstyrelsen skall agera domstol i dessa ärenden. Vidare i artikeln.

Ali Shafai i Hagfors hävdar bestämt att han är sexton och ett halvt år.
– Det har mina föräldrar sagt, och det står i ”taskeran”, mitt afghanska födelsebevis, säger han.

DN väljer att publicera en utsaga som nog inte heller kan betraktas som vetenskaplig. Eftersom det mot allt sunt förnuft är lättare att få asyl som minderårig, så finns det en klar motivation att rucka på sanningen vad gäller den egna åldern. Återgen, att alla de ungdomar på DN:s bild skulle vara under 18 år är så osannolikt att precis alla vadslagningskontor skulle satt astronomiska odds på just det förhållandet. Trots astronomiska odds skulle väl i princip ingen satsa på det. Det måste helt enkelt finnas en gräns även för den världsberömda svenska naiviteten också.  Till sist tar vi med detta från artikeln.

Den som är under 18 år har oftast lättare att få uppehållstillstånd och har dessutom fler rättigheter, enligt de internationella konventionerna.

Det finns ingen logik i att ungdomar under 18 år har lättare att få asyl. Antingen har man asylskäl eller så har man det inte. Vilka internationella konventioner syftar DN på? Jag skulle gärna vilja läsa dessa konventioner själv, men eftersom DN är så oseriös så fort det handlar om migration så har de inte ens bemödat sig att tala om vilka konventioner man syftar på. 

Låt oss vara ärliga. Det är fattigt i Afghanistan och Somalia, mycket fattigt. I Sverige har vi rinnande vatten, elektricitet och om ungdomarna tjatar tillräckligt mycket på sina föräldrar får de säkert sin iPod, som de kan visa upp för sina klasskamrater. Att ungdomarna i Somalia skulle få en iPod är nog uteslutet, oavsett hur mycket de tjatade. Här någonstans har dock regeringens (och förra regeringen) politik slagit fullständigt slint. Vi löser inte några fattigdomsproblem eller andra problem genom att ge asyl till det uppväxande släktet i Somalia eller Afghanistan. Hur är regeringens logik? Att vi flyttar hela befolkningen från ett fattigt område till ett rikt? Det går naturligtvis inte och i stället ägnar vi oss åt ett ovärdigt asyllotteri. 

De som kritiserar denna asylcirkus sägs vara inhumana, men låt oss då titta på hur human dagens politik är. Hur många skolor skulle man kunna bygga i Afghanistan för den kostnad en ensamkommande kostar i Sverige? Två skolor, kanske tre rentav? Skolor även för flickor dessutom. Vad är det annars alltid förekommande genusperspektivet?  Skolor där barnen kunde lära sig läsa, skriva och mycket annat. Skall länder som Afghanistan och Somalia någonsin resa sig ur fattigdom och inre stridigheter behövs det utbildning och andra åtgärder i respektive länder. Nu kritiseras regeringen även från UNHCR för att den lägger pengar på immigration som var öronmärkta för bistånd. Någon inhumanare politik än så kan vi knappast föreställa oss.

När demokratin blir obekväm vill en del urholka den

Stig-Björn Ljunggren är en frejdig personlighet som ofta tar ut svängarna på ett något uppseendeväckande sätt. Detta gör han nu i senaste numret av ”Dagens samhälle” [nr 24 2013]. Att han också titulerar sig ”statsvetare” känns i sammanhanget bara naturligt, med tanke på vad denna yrkesgrupp producerar nuförtiden i form av åsikter och partipolitiska ställningstagande. Att Ljunggren t.o.m. ifrågasätter grundvalarna för vår demokrati, självklart på ett frejdigt och byggbodsaktigt sätt, skulle i sig själv inte rendera en artikel. Det som däremot är allvarligt är att betydligt mindre frejdliga personer än Ljunggren i olika varianter hakat på trenden att ifrågasätta själva fundamentet får vår demokrati, nämligen folkstyret.

Ljunggren är självklart så smart att han tar det folkliga upproret i Turkiet som utgångspunkt. Upproret har med rätta ju väckt en hel del sympati i väst. Han ställer frågan, har en majoritet alltid rätt mot en minoritet? Och har minoriteten ”rätt att upphäva samhällskontraktet och göra det legitimt att inte foga sig”. Vi förstår att Ljunggren tycker att så är fallet, om majoriteten fattar beslut som går ut över ”den personliga livsstilen”. Vilka skulle dessa beslut kunna tänkas vara då? Jo dessa enligt Ljunggren dessa.

Vi ser att många av de okränkbara ”personliga friheterna” är rena åsikter som Ljunggren tydligen tycker är bra. Skulle ett förbud mot alkoholreklam inskränka friheten för människor så våldsamt så att det skulle upphäva samhällskontraktet? Vilka människors frihet? De som har svårt att välja vin till maten? Vårt systembolag har varit stängt på lördagar under mycket långa perioder, något jag själv tycker är helidiotiskt. Men tanken att detta skulle upphäva samhällskontraktet? Skulle ett förstatligande av skolorna upphäva samhällskontraktet och motivera ett inbördeskrig? Snarare var det väl kommunaliseringen som var kuppartad och på gränsen till odemokratisk. I dagsläget är det tre riksdagspartier som vill förstatliga skolorna, en åtgärd som enligt Ljunggren skulle upphäva samhällskontraktet, t.o.m. på ett legitimt sätt. 

Många av förslagen Ljunggren ger är fullständigt orealistiska och inget parti skulle få inflytande med en sådan politik. Vilket är demokratins självsanerande funktion och det vi måste luta oss på. Detta är något som statsvetaren Ljunggren missat. Ljunggren nämner också beslut att enbart tillåta arbetskraftsinvandring som orsak till att upphäva samhällskontraktet. Nu ligger det väl närmare till hands att samhällskontraktet håller på att luckras upp genom massimmigration. 

Pudelns kärna är att olika personer kan föra fram just sina ”personliga friheter” och då finns det i princip alltid en orsak att upphäva samhällskontraktet för ett stort antal människor. Pudelns kärna är att just de människor som anser sig kränkta i sin personliga frihet alltid kommer att anse att just de har ”legitima” skäl att säga upp samhällskontraktet. Detta är dessutom ett horribelt och felaktig sätt att använda termen ”legitim”. Vi ser redan i Ljunggrens uppräkning innefattande alkoholreklam att de personiga friheterna kan utsträckas till i princip vad som helst, även sådant som svårligen kan kopplas till någon personlig frihet. När, Ljunggren,… när, blev reklam från storföretag en ”personlig frihet”?   

Det finns en risk att minoriteter förtrycks i demokratier av en majoritet. Men i ett upplyst samhälle med yttrande- och pressfrihet är chansen liten att det skall gå för långt. Ofta är det dessutom rena intressekonflikter. Rökarna ansåg sig förtryckta när det blev förbjudet att röka på krogen. Ickerökarna däremot ansåg sig förtryckta av rökarna när det var tillåtet. Vågar vi överlåta åt Stig-Björn Ljunggren och andra att avgöra när det är ”legitimt” att riva upp fundamenten i vår demokrati för nya trendiga begrepp som ”den personliga friheten” och ”allas lika värde”? 

Mest hjälp att överleva för varje krona

En DN-artikel belyser problemet med svensk migrationspolitik, utan att artikelförfattarna själva tänker på vad som ligger till grund för problemet. Tre författare från religiösa organisationer (Svenska missionsrådet, Pingst¬missionens utvecklingssamarbete och Diakonia) skriver i artikeln att en stor del av de pengar som skall gå till biståndsbudgeten går till ren immigration. En immigration som drar allt större kostnader, speciellt sedan läget i Syrien förvärrats. Detta är pengar som man skulle ha kunnat hjälpa så oerhört många fler med genom att finansiera akut flyktinghjälp på plats genom UNHCR.

För att illustrera det orimliga förhållandet med den svenska biståndsprioriteringen så visar vi på vilka pengar det verkligen rör sig om till vad. Regeringen tar enligt artikelförfattaren 13.5 procent av biståndspengarna (som inte heller är menade som akut hjälp) och finansierar flyktingmottagning med dessa pengar. Enligt artikeln så rör det sig om en ansenlig summa av 5,2 miljarder kronor. Dessa pengar tas alltså från biståndsprojekt och läggs på ren immigration. Biståndspengarna är inte heller menade som akut hjälp vid katastrofer, men kan man omdisponera dessa pengar till immigration kan man omdisponera dem till akut hjälp naturligtvis.

Ser vi då hur många man hjälpt genom immigration så var det enligt Migrationsverket 4166 flyktingar från Syrien som 2013 fick bifall på sin asylansökan. Sverige hjälpte alltså cirka 4000 personer i akut kris, vilket en stor del av de omdisponerade 5,2 miljarderna gick till att finansiera. Samtidigt finns enligt UNHCR miljontals flyktingar inne i Syrien, som behöver hjälp på plats, företrädesvis av UNHCR. I grannländerna finns i olika läger där det enligt UNHCR finns 1,6 miljoner flyktingar, i stort behöv av akut hjälp. Frågan är, var någonstans skulle regeringen omdisponerade 5,2 miljarder gjort mest hjälp åt flest, i Sverige för immigration eller för hjälp i Syriens närområde? I stället för att hjälpa 4000 personer kanske vi kunde hjälpt en halv miljon människor att överleva tills krisen är över.

Vi hade självklart med de pengarna inte hjälp en halv miljon människor till ett liv i Sverige med rinnande vatten, elektricitet och en avancerad sjukvård. Men någonstans måste vi välja. Skall vår katastrof och biståndshjälp syfta till ett liv i Sverige eller skall den syfta till att hjälpa så många människor som möjligt att överleva kriser och katastrofer, för ett fortsatt liv i sina hemländer? Det verkar som att det finns en bakomliggande paradigm i regeringens och de rödgrönas politik att det enda värdiga målet för människor i vissa delar av världen måste vara ett liv i väst och i Sverige. Vilket fruktansvärt förakt för andra länder och kulturer (må vara väl dolt).

Regeringens politik blir full av paradoxer när man tittar närmare på den och dess effekter. Tre kristna organisationer klagar helt riktigt över att pengar går från bistånd till immigration. Samtidigt har Svenska Kyrkan varit den främsta förespråkaren för just denna immigration. Någon gång måste även de kristna organisationerna och Svenska Kyrkan se orsak och konsekvens. Artikelförfattarnas propå borde i första hand riktas till Svenska Kyrkan, som konsekvent struntat i alla verkliga strategiska, logiska effekter för att framstå som så goda som möjligt. Här är resultatet av även Svenska Kyrkans uttalade politik.

När förflugna ord blir viktigare än fysisk misshandel

Vi kunde i de stora tidningarna läsa om att en Sverigedemokrat Christer Wikström attackerat en stackars kvinna vid en betalkassa. Samtidigt skulle han ha fällt ett rasistiskt yttrande. Själva yttrandet var också tacksamt att bilda fet rubrik av. Samtidigt höll väl de flesta tidningar igen en smula i brödtexten då de visste att en övervakningsfilm hade fått med hela händelsen. Det kan nu, när filmen redovisas öppet i dt.se vara av intresse att granska vad vissa stora tidningar verkligen skrev om händelsen.

Vi börjar med DN som har rubriken ” SD-politiker utreds efter överfall på beslöjad”. Det var bara sant till hälften. Hela sanningen var att även kvinnan var anklagad för överfall. Nu när övervakningsfilmen öppet redovisas visar det sig att det i princip bara var kvinnan som överföll mannen. Dessutom ansträngde hon sig avsiktligt för att falskeligen ge sken av att mannen överföll henne. Av alla de brott som kan tänkas ha begåtts här, är det sista det enda allvarliga av brotten. Så här beskriver Wikström själv händelsen, nu i beaktande av att åtalet läggs ned och att övervakningsfilmen öppet redovisas.
 

– Hon skrek något åt mig, jag brydde mig inte i det. När jag står vid kassan och lägger upp mina varor kommer hon springande och attackerar mig. Bland annat greppar hon en kundkorg som hon vevar runt med. Jag försöker freda mig, hon river sönder mina kläder, Sedan kastar hon sig ned på golvet, som jag uppfattar det teatraliskt, och börjar jämra sig.

Det är självklart Wikströms ord, men han vet samtidigt att en övervakningsfilm fångat det mesta av händelsen. Stämmer den sista meningen av Wikström är det en mycket allvarlig tendens att kanske stora grupper vet hur lätt det är att få medial sympati när man sätter ”grupp mot grupp”. Hur mycket av detta kan vi se i framtiden, eller inte se, då det kanske aldrig kommer fram? Vi kan konstatera att DN:s vinkling av händelsen helt saknade verklighetsförankring. Ja vi kan tala om ett medialt haveri rentav, det var de facto SD-politikern som blev överfallen. Vi roar oss med att läsa hur SvD beskrev fallet.

– SD-politikern Christer Wikström i Borlänge anklagas för att i en butik ha gett sig på en kvinna med burka. Wikström ska enligt polisen ha medgett att han frågat kvinnan om hon inte "hamnat på fel sida jordklotet". Händelsen filmades av butikens övervakningskamera.

Samma uppgift som DN att det enbart skulle vara Wikström som är anklagad. Ja, det är förkastligt att nämna något om var man hör hemma på jordklotet. Hade inte utvecklingen därefter varit så fatal för kvinnan borde Wikström be om ursäkt för det uttalandet (nu vore det absurt). Men hur viktar tidningarna detta med ett rent fysiskt överfall och falsk anklagelse?

Jag har också sagt olämpliga saker till människor (här kommer en intressant bekännelse, pass på!) För kanske 12 år sedan inför jul var jag på systembolaget där det var långa köer. När jag tagit min nummerlapp, satte jag mig på en bänk att vänta. En annan ”kraftig” person, lindrigt nykter skulle göra detsamma, efter att han tagit sin nummerlapp. Tyvärr såg han inte riktigt var jag satt och var med sina 120 kg på väg att sätta sig på mig. Jag fick så smått panik, ropade på honom först, för att sedan med händerna (och avsevärd ansträngning) trycka iväg honom. Operationen lyckades och jag slapp bli manglad. Tyvärr blev den något förfriskade mannen mycket arg och öste invektiv över mig, samt tillät sig en liten knuff rentav. Precis som alla redan gissat, jag kunde inte vakta min tunga i den uppkomna situationen, utan fällde ett invektiv innehållande en uppgift om mannens uppenbara övervikt.

Innebär min utsaga i hastigt mod och upprört tillstånd att jag ser ner på alla överviktiga? Att jag till vardags diskriminerar dem? Anser dem vara mindre värda? Jag överlämnar till läsaren att dra egna slutsatser. Jag tror, någonstans långt inne, att människor efter lite övning kan tänka själva. Personer med lite kreativa talanger kan kanske dessutom göra en jämförelse med Wikströms i sitt förkastliga uttalande.  
  
Till sist, till poängen, till orsaken att jag skrev artikeln, förutom att peka på medias lömska vinklingar, som alla redan känner till. Samhällsklimatet börjar likna det i vissa skräckfilmer, där förflugna ord avgör en människas öde, där det är allvarliga att fälla fel ord istället för att råna och misshandla folk. Det är tydligt i denna affär. Det var oerhört mycket viktigare vilket omdöme Wikström fällde än att han blev fysiskt misshandlad och t.o.m. utsatt för en falsk anklagelse. Kan det bli tydligare? Det är dags att öppna ögonen nu och jag vänder mig inte enbart till dem som sympatiserar med samma parti som Wikström, väl att märka. Jag kommer osökt att tänka på sista avsnittet av ”Krigets unga hjärtan” där orden från en kvinna, där hon uttryckte tvekan om Tysklands slutliga seger, var det allvarligaste brottet man då kunde tänka sig. Även här kanske de med lite kreativa talanger kan se likheter med Wikström-affären.

 

OECD-rapporten om immigrationens kostnader

Jag hade egentligen tänkt skriva om DN:s braskande artikel där de presenterar en OECD-rapport som påstås säga att invandringen är en pluspost för vår ekonomi. Dock har jag varken tid eller kompetens att försjunka mig i rapporten på ett seriöst sätt. Jag överlåter Tino Sanandaji att bemöta rapporten, han är dessutom utbildad och välrenommerad ekonom. En lång rad andra ekonomer har dessutom tidigare kommit fram till att immigrationen är en minuspost, t.o.m. sådana ekonomer som i grunden är positiva till immigrationen.

Jag tillåter mig dock en kort reflexion angående rapporten. I princip hela tiden talar regeringen om mer resurser till utanförskapsområdena, allt från subventionerad skatt till fler lärare i skolan. Samtidigt har gruppen med utländsk härkomst högre arbetslöshet och sannolikt lägre inkomstnivåer. Hur skulle då den påstådda ekvationen som DN talar om kunna gå ihop? Då har vi inte ens nämnt den svårmätta undanträngningseffekten, vilket innebär att om en immigrant tar ett arbete till lägre lön och slår ut en svensk från ett arbete, så blir svenskens kommande bidragsförsörjning självklart också en minuspost för samhället. Detta behöver man inte vara ekonom för att förstå.