Vänstervåldet försvaras av media

Inlägg av Robert Stenkvist.

Voltaire roterar i sin grav

Inlägg av Robert Stenkvist.

Svar på artikel SvD Mauricio Rojas

Inlägg av Robert Stenkvist.

Reflektioner politikerveckan I Visby - och min keps

Ja hög tid för lite lätta reflektioner från Politikerveckan I Visby, inkluderat debaclet om min rutiga och kanske lite gubbiga keps.

Om vi klarar av detta med kepsen en gång för alla, så var det inte konstigare än att jag såg en länk på twitter om herrkläder, något som vanligtvis intresserar mig föga. Jag tyckte dock att jag inte bör använda Nike-kepsar till min vardagskostym. Jag ville ha något lite mer respektabelt. Jag klickade på länken, kom till Nordic Wear. Där såg jag en rutig keps som såg acceptabel ut. Någon gång under resans gång blev jag medveten om att Nordic Wear förmodligen är återförsäljare åt Thor Steinar, ett klädmärke som högerradikala ofta använder sig av. Märket på kepsen med runor är en smula ovanligt och jag blev förmodligen varse Thor Steinar redan när jag såg märket med två runor, ett T och ett S, representerat då Thor Steinar.

Att högerradikala använde sig av märket hade jag hört talas om, men jag har ingen koll på vilka märken I övrigt de använder sig av, eller att det skulle vara kontroversiellt, speciellt inte när företaget ägs av ett moderföretag i Saudiarabien. Speciellt inte när ingen media eller journalist någonsin jagat någon för att använda sig av märket Hugo Boss, LÄNK. Hugo Boss designade uniformerna åt SS, på riktigt. Alltså här talar vi om riktiga nazister som mördade miljontals människor. Varför detta oerhörda och plötsliga intresse för min keps då? Kan det, möjligtvis, äga politiska orsaker? Jag bara spekulerar lite.

Märket är utan någon som helst tvekan I världen ett T och ett S I runor. Vem som helst kan kontrollera detta, t.ex. På Wikipedia LÄNK, för att vederlägga diverse både sjuka och långsökta teorier som förts fram I några oseriösa medier. Att jag skulle gå I kläder med något som ens liknar ett nazimärke är föga troligt. Ungdomar hade I våras målat en svastika utanför ledamotshuset, där det arbetar hundratals personer. Trots mängden människor som måste ha noterat klottret var det jag som tog kontakt med våningsservice för att få bort klottret. Låter det troligt att jag skulle befatta mig med något som ens på tusen ljusår påminner om ett solkors? Nog om denna keps nu.

Jag hade under denna Politikerveckan andra åtaganden än att gå på seminarier och mingla, bland annat ett styrelsemöte i en styrelse där jag är suppleant. Vad seminarierna anbelangar är de fler än någonsin, men också, enligt mig, ointressantare än någonsin. Färre och färre seminarier äger ordentligt intresse. Många av seminarierna är också av karaktären lobby-tillfällen.

Jag bevistade en debatt där Fridolin, Baylan, Björklund och Tomas Tobé diskuterade skolan, och främst då huvudmannaskapet. Fördelen med debatten var att det framfördes det jag sagt hela tiden, att huvudmannaskapet alltid varit delat mellan stat och kommun. Frågan är hur man skall vikta detta delade huvudmannaskap. I övrigt briljerade Björklund rätt rejält och enligt mig, sopade han banan med Baylan. Fridolin upprepade mest att vi bör inrätta ännu en skolkommission. Upprepningarna var av den ihärdigheten att nerverna på publiken sattes på hårda prov. Det var i alla fall en rätt givande debatt sammanfattningsvis.

En övergripande reflexion är annars att den politiska adeln, tillsammans med medie och föreningsetablissemanget varje år firar julafton efter ett slitsamt år i Visby. Detta intryck blir starkare för varje Politikervecka. Tillställningar där ”mångfald”, ”öppenhet” och ”tolerans” var ledord kunde räknas i tusental. Överallt kunde man läsa och höra om mångfaldens välsignelse. De som talade om ”allas lika värde” och flyktingsströmmar lyftes upp till skyarna av Opinions och PR-byråer, LÄNK. Man hade nog tänkt att ge SD en riktig känga inför det stundande valet. Men mot vem riktade man sig? Det fanns ju bara redan troende i Visby. Det är inte åsiktsmånglarna i Visby som fäller avgörandet i hösten val. Det är bland annat förortens folk som kommer visa vad de tycker om utvecklingen.

Vad tycker förortens folk om en utveckling där det viktigaste verkar vara att införa genuspedagoger på förskolorna, i stället för att arbeta för en trygg och stabil skola. En utveckling där det tjatas om ”allas lika värde” in absurdum, i stället för att arbeta för en rättvis och fungerande sjukvård och en trygg tillvaro genom ett fungerande polis och rättsväsende. En utveckling där man tjatar om den oundvikliga globaliseringen i stället för att arbeta för att ungdomar för arbete, på riktigt. En utveckling där man lyfter fram mångkultur i tid och otid, i stället för att tala om för det uppväxande släktet och dess föräldrar vad som är rätt och fel och för att sätta en tydlig gräns att i svenska skolor blir ingen kallad vare sig ”svennehora” eller ”blatte”. En utveckling där man tjatar om kränkningar och diskrimineringar på de mest underliga grunder, i stället för att i praktiken ge alla chans till att bli vad de vill och göra de klassresor de har förmåga och motivation till. Jag vet inte vad förortens folk säger om denna utveckling, men jag pekar åt ett annat håll än vad hipsterkonsulterna i Visby pekar.

Jimmie Åkessons tal var det bästa han någonsin hållit enligt nästan alla sympatisörer jag pratat med. Det verkar som att man måste befinna sig i någon slags utanförskap för att få den rätta glöden och verklighetsförankringen. Jonas Sjöstedt höll ett tamare tal som nästan verkar vara anpassat till den politiskt vulgära stämningen i Visby. Symtomatiskt nog nämnde Sjöstedt vare sig arbetare eller klass under sitt tal. Det skulle sannolikt få rosévinet att smaka lite surare. Inte heller är V längre ett parti för förortens folk, om vi skall dra en elak slutsats.

Något kom emellan Löfvéns tal så jag missade tyvärr det, men jag har läst deras ”Framtidskontrakt” LÄNK. De grupper som specifikt nämns där är kvinnor, funktionshindrade och utländsk arbetskraft. Inget fel i att satsa på de grupperna, men varför är det just dessa som nämns i ett framtidskontrakt framtaget av deras kongress? Inte heller S verkar vara förortens folk.

I stället för att behandla verkliga och allvarliga problem inför framtiden, är det småchica populistiska budskap som äger det offentliga rummet i Visby under Politikerveckan. Som exempel, flaggor med ”nej till kärnkraft” syntes tydligt, och tycktes smälta in förträffligt i miljön. Medan riktigt allvarliga frågeställningar om vårt framtida energibehov lyste med sin frånvaro (vad jag kunde se). Man kan göra så mycket mer av denna Politikervecka, vad gäller belysning av allvarliga samhälls- och framtidsproblem. I stället fokuserar man på mångfald och märket på min hastigt inköpta keps.  

Liberalerna vinner utvecklingen även om de rödgröna vinner valet

Vi är många som frågat oss vart alla ”gammelmoderater” tagit vägen sedan moderaterna blivit ett alltigenom liberalt parti. Det många dock inte frågat sig är varför inte mer kritik mot migrationspolitiken och det mångkulturella projektet kommit från vänster och socialdemokraterna. ”Men det är ju ett vänsterprojekt från början till slut”, svarar då den vars historiska kunskaper huvudsakligen härstammar från Avpixlats kommentarsfält. Det är verkligen en sanning med modifikation. Historiskt sett är det mångkulturella projektet lika mycket ett liberalt projekt med fri migration av arbetskraft, ett sätt att erbjuda billigare arbetskraft och ett på sikt effektivt medel att hålla tillbaka välfärdssystemen. Historiskt sett har också Socialdemokraterna varit för en något njuggare migrationspolitik än de liberala partierna [se Luciabeslutet, och dagens LO. Länk SvD]. Framförallt så borde det finnas ”gammelsossar” likväl som ”gammelmoderater”.

Socialdemokraterna är historiskt ett parti för arbetarklassen, alltså för riktiga arbetare. Inte likt de yngel från övre medelklassen som i dag skriker om ”underklassen” och själva aldrig haft en fast anställning, eller de kultur/journalist-knuttar från Södermalm som i princip aldrig sett en arbetsplats utan datorer från insidan. De gamla socialdemokraterna ansåg inte att dagens migrationspolitik gynnade dem på minsta sätt, tvärtom. En enklare analys visar ju att i förlängningen är vårt välfärdssamhälle (i huvudsak uppbyggd av de gamla socialdemokraterna) omöjligt med dagens immigrationspolitik. Resurserna kommer helt enkelt inte att räcka till och transfereringssystemen kommer med nödvändighet att behöva monteras ned. Detta är en utveckling mer förknippad med naturlagar och enkel matematik än med politisk retorik. Socialdemokraterna kan prata hur mycket de vill om välfärdssamhället, men när resurserna är slut så är de. Det finns säkert en mängd liberaler som gjort denna analys, det konstiga är att de från vänster inte klarar av den.

En tidig morgon surfade jag in på den numera nedlagda myndigheten för psykologiskt försvar (Styrelsenför psykologisk försvar). Där hittade jag efter lite grävande bland dokumenten ett framtidsscenario som myndigheten ansåg i princip oundviklig. Där målades det upp ett tredjedelssamhälle där en tredjedel av befolkningen bodde i gated communities och där fattiga horder av människor rörde sig oroligt utanför murarna. Välfärdssystemen var nedmonterade och ekonomin styrde samhället. Resurserna användes huvudsakligen till att upprätthålla något som kan liknas vid ordning i samhället. Myndighetens ansvar var att beskriva spänningarna i ett sådant samhälle. Även om beskrivningen var mer än lovligt dyster så är det med nödvändighet åt det hållet samhället rör sig med dagens immigrationspolitik. Vi frågar oss om dagens socialdemokratiska, miljöpartistiska och vänsterväljare är medvetna om detta? Vill de köpa paketet för sina barnbarn? Ja kanske till och med i viss mån för sina barn.

Det har förvisso kommit en del försiktig kritik av det mångkulturella samhället från vänsterhåll, utan att ta fasta på den materiella historiska utvecklingen. Vi såg för ett tag sedan en sociolog, Göran Adamson gå ut i en lokal tidning och påpeka det självklara faktum att högskolor inte bör indoktrinera de studerande på det mest banala och rudimentära sätt. Det mest anmärkningsvärda var att Adamson hade grävt fram de rapporter som i princip beordrade indoktrinering av studenterna. Den första rapporten som så att säga plöjde vägen för den senare flod av skit som sköljt över både kommuner och lärosäten var enligt Adamson ”Mångfald i högskolan” och var författad av socialdemokraterna år 2000. I övrigt är det tunt med kritik från vänster av det mångkulturella projektet, som ju ändå infördes utan någon debatt i riksdagen, ännu mindre debatt med folket. Det enda vi hör är klagandet från en massa kommuner runt om i landet som inte mäktar med flyktingmottagningen. Ingen drar självklart slutsatsen att om hundra kommuner runt om i landet har nått och kanske överskridit sin kapacitet, så kanske man får se över politiken på riksnivå. Det verkar vara en alldeles för svår slutsats att dra tydligen.

Det är uppenbart att vänsterblocket i vårt land blundar med båda ögonen och håller för öronen hårt inför den utveckling vårt land är inne i. I stället för att analysera utvecklingen ägnar man sig åt indoktrinering i skolorna med hjälp av Expo, samt att brännmärka de budbärare som påpekat att kejsaren verkar vara rätt tunt klädd. Man skall till varje pris hindra de väljare man själva övergett att rösta på ”fel parti. Där stannar analysen.

Under sommaren:

Kommer jag att uppdatera sidan sporadiskt och mest bemöta hätska utfall från media, i skepnad av statsvetare, journalister, krönikörer, kulturakrobater och politiker. Möjligen kan det bli en artikel om medias natur också, jag har ju svårt att avhålla mig. Så jag önskar alla läsare en trevlig sommar på förhand.

Sagomodellen och andra journalistiska knep

Varför skriva om mediekunskap? Ofta upplever systemkritiska grupper, de som är emot dagens immigrationspolitik och de som anses ”anti-PK” att medierna och journalistkåren är direkta politiska motståndare. Även om många journalister inte själva ser sig på detta vis, är det uppenbart för opartiska betraktare att det ligger mycket i kritiken av medierna. 

Den största effekten av mediernas politisering är dock inte de direkta angrepp de riktar mot systemkritiska grupper, det är sannolikt en effekt i avtagande dessutom. Den största effekten av mediernas politisering är sannolikt den grindvakt-funktion de utövar på de etablerade partierna. Ve det parti som ändrar sin politik i riktning mot den systemkritiska agendan. För att kunna bedöma och avslöja vad journalister och medier gör är det dock nödvändigt med ett minimum av kunskap om de mediala aktörerna. Vi kan inte bara kritisera media utan att ha någon kunskap om den.  

Sagomodellen

Vad har gått snett med dagens journalistik och dagens medier i vårt land? Det försöker Ann-Marie Åsheden ge ett mycket snabbt och kort svar på i hennes skrift (vill inte kalla det bok) ”Genomskåda medielogiken”. Enligt Åsheden så började mediernas enorma makt på 60-talet när journalistkåren vägrade vara mediernas lydiga knähundar och fick för sig att politikerna skulle granskas. Paradexemplet på detta var den klassiska intervjun med Tage Erlander om hur ett ungt par skulle bära sig åt för att skaffa sig en bostad i Stockholm. Det var själva startskottet för journalisternas självständiga ställning gentemot makten. 

Med tiden upptäckte medierna och journalistkåren vilken oerhörd makt de verkligen ägde. De kunde både avsätta ministrar och styra den politiska dagordningen. I samband med detta slog TV igenom och blev var mans egendom, vilket självklart spelade roll i sammanhanget. Journalistiken och mediernas maktgenombrott skedde också under 60-talet, när en enorm vänstervåg drog igenom hela västvärlden. Alla var ”vänster” av någon slags schattering, så även journalistkåren självklart. 

Vänsterperspektivet blev en mall, både i journalistutbildningen och i den diskurs journalister arbetade efter. Denna mall innebar att alla reportage utgick ifrån att verkligheten skulle skildras utifrån den svagares perspektiv, oavsett om det fanns andra relevanta perspektiv. Det som inte passade in i mallen filtrerades bort, och verklighetsskildringen blev självklart ensidigt belyst. Denna mall användes i princip jämt och under lång tid (fortfarande) så att den inympades i journalisternas hjärnor. Det blev en plikt för alla journalister att ”ställa sig på de svagares” sida. Det ursprungliga uppdraget att ”skildra verkligheten ur folks perspektiv”, byttes alltså ut mot ”ställa sig på de svagares sida”. Därmed försvann objektiviteten och konsekvensneutraliteten.        

Kommersiella medier måste sälja för att överleva, det är villkoren som obönhörligt gäller på mediemarknaden. För att sälja så mycket måste tidningarna locka läsare, expressen måste locka människor att välja deras tidning framför Aftonbladet. Det redaktionerna kom på främst under 80-talet var att dramatisera sina historier för att locka läsare. Ola Olsson var en dramaturg som under detta decennium städslades av redaktionerna landet runt för att lära ut knepen att locka läsare. Det Olsson lärde ut var det vi kan kalla ”sagomallen”. Denna mall innebär att berättelsen skall ha en huvudperson (personifiering), en renodlad handling där man skalar bort allt som ger nyanser, en konflikt som är så svart-vit som möjligt. Dessutom skall det självklart förmedlas en sensmoral. Personporträtten skall vara onda eller goda. På detta sätt är alla sagor och myter uppbyggda sedan historiens gryning, och det fungerar än i dag. Självklart skall de bästa historierna innehålla David mot Goliat-temat. Den lilla människan, mot den starka men onda. 

Sagomodellen säljer lösnummer, men tyvärr påverkar den innehållet också. Både människor och olika företeelser framställs som entydigt onda eller goda. Allt som talar emot den entydigt svart – vita bilden sållas bort. Komplicerade sammanhang och nyanser försvinner. 

Det som skiljer sagomallen från vänstermallen är att vänstermallen är en ren åsiktsmall och sagomallen är en metodmall. Som alla kan förstå så passar sagomallen utmärkt bra ihop med vänstermallen. Sagomallen kräver Davids kamp mot Goliat, och vad passar bättre in i vänstermallen än en utsatt människa som då blir David. Sagomallen växte ihop med vänstermallen och hela konceptet överlevde därför 80-talets högervindar, dessutom var ju fortfarande en försvarlig del av journalisterna fortfarande till vänster rent politiskt. 

Nackdelen med att medierna använder sig av sagomallen är att verkligheten konsekvent blir felaktigt beskriven. Vi har också ett samhällsklimat där politiker och partier har oerhört svårt att stå emot kraftfullare mediestormar. En enskild pensionär från Ukraina, som vägras uppehållstillstånd kan media skapa en fullskalig opinionsstorm för, där varenda TV-tittare tar parti för ändrade regler. Detta utan att alla aspekter kommer fram eller vad det får för långsiktiga konsekvenser. Inte heller dryftas vad som är rimligt och rätt ur ett mer nyktert perspektiv. Ve den som anmäler avvikande åsikt om den stackars pensionären, den förvandlas snabbt enligt mediedramaturgin till ondsint skurk. 

Andra effekter av den typ av journalistik som beskrivits här är att förtroendet för medierna och journalisterna har rasat i botten. Undersökningar har visat att journalistkåren är den yrkeskategori som hyser lägst förtroende bland alla yrkeskategorier. Allt har sitt pris. Åseheden tar i slutorden upp den kanske värsta effekten av den undermåliga journalistik som beskrivits här, dessa effekter äger rum trots att de dramaturgiska knepen kanske avslöjats av konsumenterna. Så här skriver Åsheden.

Sagans förenklingar tycks appellera till en djup mänsklig önskan att livet skall vara enkelt och lättbegripligt, att det skall finnas enkla lösningar på svåra problem. De stereotypa karaktärerna väcker djupt liggande, ofta omedvetna känslor och instinkter. Många får alltså sina världsbilder bekräftade när medierna skildrar verkligheten genom sagomallens raster. De kan identifiera sig. Det känns bra inuti dem. 

Grävande journalistik – Nils Hansson

För att bekanta oss med vilken inställning journalister kan ha och vilka principer de arbetar efter tar vi med lite från boken ”Grävande journalistik” av Nils Hansson. 

Twitter
Mikrobloggen Twitters betydelse för grävaren vet vi inte än. Men eftersom alltfler makthavare, inte minst politiker, “twittrar”, ska givetvis även detta verktyg utnyttjas. Vem vet vad en riksdagsledamot “twittrar” klockan halv två på natten i en utländsk hotellbar? Det krävs inte alltid ens 140 tecken för att avslöja en hemlighet. En sökning på Twitter bör därför ingå i rutinen vid granskning av en makthavare. Ett svenskt alternativ är Bloggy. Även här måste du själv bli medlem för att kunna söka.

Facebook
Alla reportrar bör vara med i Facebook, om inte annat så för att ta vara på en utmärkt möjlighet att finna källor. Och hittar du en person hittar du även andra som han eller hon är vän med och som kan vara potentiella källor. Granskar du en makthavare får du en inblick i dennes personliga nätverk.

Att besöka en persons sida kan vara som att titta in i en privat dagbok och ett fotoalbum. Så öppna är många människor på Facebook att även den som inte är accepterad som “vän” kan få insyn i det mest privata. Och du kan titta in utan att personen får reda på det. Du kan söka på personens namn eller e-postadress, vilket ger större precision.

Sociala fora
Exemplet visar på vilka möjligheter nätet erbjuder att få tag på människor och dra nytta av deras kunskaper. Det är viktigt att ha en genomtänkt strategi innan man ger sig in i de sociala nätverken.
Vad krävs för att passa in i mönstret? En person som är uppenbart okunnig väcker bara irritation. Att “lurka” (vara passivt observerande) anonymt i ett forum är ett bra sätt att närma sig en grupp för att lära sig på vilken nivå samtalen förs, vilka termer som används och – inte minst – identifiera potentiella källor. Om gruppen har ett sökbart arkiv kan det vara en bra möjlighet att komma ikapp. Och istället för att gå ut öppet i forumet kan man kontakta moderatorn, om en sådan finns, för att få hjälp eller kontakta enskilda deltagare.


En nyckelfråga: Ska jag uppge att jag är journalist?
Att direkt dyka upp som journalist och ställa frågor kan få samma effekt som att klampa in på ett föreningsmöte i den verkliga världen. Det är ofta säkrast att “lurka” först. En frestande lösning kan vara att segla under falsk flagg, utge sig för att vara någon man inte är. Men det är en sista utväg. Samma restriktiva förhållningssätt ska gälla[…]


Ta fram hemliga uppgifter
Sekretess innebär förbud att röja uppgift, muntligen eller genom utlämnande av handling. Tack vare meddelarfriheten kan tjänsteman dock bryta mot sin tystnadsplikt och muntligen lämna de flesta hemliga uppgifter till journalister…

Se det som en utmaning att få ut alla uppgifter och handlingar du behöver – även de hemliga. Försök gå runt sekretessen. Här får du tips om vägarna.