Det är sällan jag lägger ut några kortisar här på bloggen, men nu måste jag. Två medlemmar från SDU besökte en workshop som bara var menad för "icke-vita". Den som förestod workshopen var Sissela Nordling Blanco, som förmodligen själv kan betraktas som ”vit” härstammandes från Sydeuropa. De två SDU-medlemmarna blev utkastade, men videofilmade hela händelsen.
Vi kan självfallet notera en diskussion där SDU-medlemmarna försöker få fram i klartext varför de blir utkastade, men något som ens liknar hot går inte att hitta. Vilket måste betraktas som självklart då de själva tar upp videofilm på hela förloppet.Sveriges radio går i sin tur ut och slår upp stort att två SDU:are betett sig hotfullt under nämnda workshop. Kent Ekeroth ringer upp programledaren för inslaget om hot och ställer henne mot väggen. Hela inslaget är mycket talande och solklart hörvärt.
Någon stabil länk på Sveriges radios inslag där SDU:arna framställs som hotfulla har jag inte lyckats hitta. Däremot kanske Avpixlat har lyckats med detta HÄR. Har inte media gjort bort sig efter detta, enligt alla konstens regler, så lär de aldrig göra det i framtiden heller.
Efter att upproret startade i Syrien har röster i vårt land höjts för att intervenera och störta regimen. Inspirerade och lätt berusade av den arabiska våren reagerade många debattörer och politiker med ryggmärgen, nu skall nästa diktatur falla, folket till fromma. Ryssland och Kina har utpekats som onda bovar då de bångstyrigt motsatt sig alla tankar på interventioner, sanktioner och resolutioner som inte omfattar rebellerna. Nu har dock en bit av verkligheten uppdagats. Så här står det på SR:s hemsida:
Från västländerna har det ännu inte hörts mycket om de påstådda övergreppen. Ryssland däremot säger att det inträffade är bevis för att brott begås av båda sidorna. Rysslands vice utrikesminister kräver att båda sidorna stoppar våldet nu och han uppmanar väst- och arabländerna att se på situationen i Syrien också från den här vinkeln.
Från samma artikel beskrivs också övergreppen från rebellernas sida.
Ett 30-tal rebeller fanns på platsen, eldgivningen började plötsligt, de flesta drog sig undan när skottsalvorna började ljuda och dammet från betong träffad av kulor spred som en dimma över platsen, kvar stod två skyttar. Men efteråt, som i en makaber trans, jubel och rop om att Gud är störst, döda kroppar som fallit ihop över varandra i en hög.
Är det dessa rebellgrupper det är meningen att vi skall stödja? Det kan ju aldrig komma på fråga. Informationen om rebellgrupperna har i princip varit obefintlig. Vad som skall hända efter att regimen i Syrien störtats har ingen haft en aning om. Ifall rebellerna har en demokratisk agenda har heller ingen haft någon egentlig uppfattning om. Att i detta läge propagera för en intervention är direkt oseriöst. Desto märkligare är det att Obama enligt SR stödjer rebellerna genom organisationer som CIA. Enligt artikeln skall stödet inte röra sig om rena vapen, tillåt oss att tvivla på detta. Man kan fråga sig om vissa nationer aldrig lär sig. USA har ju historiskt stött rörelser som talibanerna, samma rörelse som man sedan fått bekämpa med alla till buds stående medel (nästan). Skall historien upprea sig i Syrien?
Clive Baldwin, Human Rights Watch har uttalat sig enligt följande till BBC enligt en DN.
– Det ser ut som om fångar avrättas, och om så är fallet är det ett brott mot krigets lagar.
Han tillägger att han under den senaste tiden har sett flera bevis för övergrepp som rebeller begått, till exempel tortyr och avrättningar.
Det har alltså funnits rapporter en längre tid om övergrepp från rebellernas sida. Vår media har varit återhållsam med uppgifter om detta, vilket är förståeligt. Massvis med oriktiga uppgifter florerar i en konflikt. Men det är ändå märkligt med vilken beredvillighet media publicerat uppgifter om motsatsen,- svartmålning av regimen och glorifiering av rebellerna. SVT var först med nyheten i vårt land om övergreppen av rebellerna. På SVT:s hemsida skriver de också att rebellerna gjort sig skyldiga till just de saker de själva anklagat regimsidan för. När SVT släppt en nyhet så måste tidningarna följa efter, beroende på genomslagskraften hos TV. Så i princip har även tidningarna tvingats ta upp nyheten.
Sanningen är krigets första offer enligt krigskorrespondenten Phillip Knightley, vilket väl illustreras av Syrienkonflikten. Många inhemska debattörer och politiker har dock inte bestått provet. De har blåögt och aningsöst låtit sig berusas av den redan förskönade ”arabiska våren” och trott att alla regimkritiska krafter har parlamentarisk demokrati som högsta mål. I humanismens namn har en del (dock inte alla) t.o.m. propagerat för en militär intervention. Eftersom samma politiker i princip lagt ned det svenska försvaret menar de då att NATO (läs USA) skall verkställa denna intervention. Skulle Sverige för syns skull bidra med några Gripen-plan skulle vi nog få räkna med nedskjutna plan denna gång, till skillnad mot i Libyen. Något våra politiker heller inte räknat med. Att naivt reagera med ryggmärgen efter några rudimentära hafs-reportage i dagstidningarna anstår inte politiker som skall ansvara för nationen med dess befolkning på ett ansvarsfullt sätt.
I en artikel på DN-debatt går rektorn för Stockholms universitet, Kåre Bremer samt två andra medarbetare på samma universitet ut och propagerar för ökade forskningsanslag inom områdena humaniora och samhällsvetenskap. Bakgrunden är regeringen forskningsproposition där en satsning på naturvetenskaperna är tydlig (dock får en del mindre högskolor som sysslar med högteknologi också mindre anslag). Enligt undertecknarna så behövs samhällsvetenskaplig forskning för att "förstå oss själva och vår komplexa värld". Som exempel på viktiga områden där humaniora kan spela avgörande roll för samhällsutvecklingen skriver författarna så här.
Andra frågor är vad tillför immigrationen? Vilka problem kan främlingsfientligheten skapa? Vilken är religionens roll tvärsöver kontinenten?
Om vi nu skall ägna oss en helt objektiv forskning så skulle vi undersöka om vår nuvarande immigration verkligen tillför oss resurser när vi väger både fördelar och nackdelar. Man får uppfattningen att samhällsvetarnas representanter i denna artikel redan bestämt sig i frågan. Detta förhållningssätt skulle vara omöjligt inom naturvetenskaperna och skulle innebära ett underkännande av både den vetenskapliga inställningen och forskaren själv. Har våra statsfinansierade forskare fastställt en exakt definition på "främlingsfientlig" eller är användandet av begreppet redan det ett underkännande i objektivitet?
Rektor Bremer stämmer upp ett högtidligt anslag i tonen när han deklarerar att humaniora "ger oss grunderna för att utveckla det öppna och demokratiska samhället". Läser man vad samhälls- och statsvetare publicerat i våra rikstäckande morgontidningar får man intrycket av att de flesta publicerade statsvetare inte har en susning om demokratins grundstenar, nämligen att medborgarna får tycka annorlunda än den politiska eliten. Vi får vara för en restriktiv immigrationspolitik utan att kallas "främlingsfientlig". I ett öppet samhälle blir inte lastbilschaufförer uteslutna för att de har fel åsikter. Hur många undersökningar om fackföreningarnas åsiktsdiktatur har våra samhällsforskare gjort?
Titta vi lite på de publikationer som samhälls- och statsvetare producerat för att "förstå oss själva och vår komplexa värld" så hittar vi t.ex. Bo Rothstein som i expressen ger tips på hur SD kan "kväsas" av Carl Bildt, LÄNK Expressen.
Statsvetaren Maud Eduards och sociologen Carin Holmberg propagerar och stödjer i en DN-artikel 1012-03 Maria Sveland och extremfeminismen. Förstå oss själva och vår komplexa värld? Ytterligare kommentarer överflödiga, LÄNK DN.
Magnus Hagevi, docent i statsvetenskap skriver i en SvD artikel 2010 om att religionskritiker ofta är "främlingsfientliga". Forskningen kunde vara seriös om objektiva begrepp användes, som t.ex. att "människor som är kritiska till en generös immigrationspolitik ofta är kritiska till praktiskt religionsutövning". Hagevi sänker sig dock långt under denna nivå. Han använder flitigt begrepp som "xenofobisk". Fobi är ett psykiatriskt begrepp och skall företrädesvis användas av psykiatriker. På det svepande och slarviga sätt Hagevi använder dessa begrepp borde fått honom underkänd i grundskolans högre årskurser, i en perfekt värld. Dessutom anas en slutsats där religionskritik per se misstänkliggörs. Skall detta vara oberoende forskares uppgift? LÄNK SvD Hagevi.
Björn Johnsson, statsvetare och forskare vid Malmö högskola ger pigga tips på hur de etablerade gammelpartierna bäst skall bekämpa SD. Hade forskare i Ryssland tagit en sådan partipolitisk ställning hade vi alla skrikit "DIKTATUR!" i högan sky. Nu är vi i Sverige och toleransen med att statsfinansierade forskare direkt tar partipolitisk ställning når höjder vi aldrig skulle acceptera i något annat land. LÄNK DN-debatt, Johnsson.
Värst av alla är professor emeritus i statskunskap, Olof Ruin. Jag skulle kunna göra en lång lista på artiklar där Ruins övertramp är så grova att de inte skulle ha accepterats ens i Ryssland. Vi nöjer oss med en artikel där Ruin tillåter sig denna inte helt opartiska kommentar, "Sverigedemokraterna som har en bakgrund och åsikter som är direkt otäcka.". Inte bara bakgrunden (som Ruin anser sig inte behöva redogöra för) utan även åsikter är otäcka. Hur var det nu med öppenhet och demokrati? Har du fel åsikter om immigrationspolitiken är dina åsikter "direkt otäcka". Det är knappast öppenhet och det är absolut inte demokrati. LÄNK, DN-debatt, Ruin.
Vi behöver inte en politiserad forskarkår som drar "vetenskapliga" slutsatser enligt se senaste politiska trenderna och hela tiden med baktankar om den egna framtida karriären. Partierna har i vårt land resurser att driva sina egna valkampanjer, som de kan lägga på att driva kampanj mot SD, om de så önskar. De pengar skattebetalarna ger till forskningen skall gå till något som med lite god vilja kan kallas forskning, inte draghjälp för att minimera SD:s opinionssiffror så att de etablerade partierna kan behålla sina mandat och de därmed förknippade partibidragen. Man anar, med en gnutta konspiratoriskt tänkande, att författarna till artikeln av Bremer med flera utlovar ytterligare stöd i kampen för att minimera SD:s mandat, bara samhällsvetenskaperna inom universitetsvärlden får ytterligare pengar i nästa forskningspropp. Sådant hör definitivt inte hemma i ett "öppet och demokratiskt" samhälle.
I dag publicerar DN-debatt en artikel med Erik Berglöf, chefsekonom för den europeiska utvecklingsbanken EBRD, där han presenterar en lösning för att lösa den europeiska ekonomiska krisen, LÄNK. Förslaget går i korthet ut på att skapa en gemensam bankunion, som bl.a. skall få explicita rättigheter att ge nödlån. Med bakgrund av dagens artikel kan det vara både nyttigt och lite lustigt med en jämförelse hur det lät från betrodda politiker och organisationer inför och efter EMU-omröstningen 2003.
Henrik Brors på DN presenterade de 10 tyngsta argumenten för att rösta JA till euron, LÄNK.
Då:
Handeln underlättas. Svenska företag får konkurrera på lika villkor på euromarknaden. 40 procent av handeln går till euroländerna, och med Danmark som också är knutet till euron blir det nära 50 procent. [...]
Risken att vår valuta drabbas av valutaoro och valutaspekulanter som inte gillar svensk välfärdspolitik försvinner när vi ingår i ett stort valutaområde.
Nu:
Dramatiska sparåtgärder leder till lägre tillväxt, lägre skatteinkomster och mer nedskärningar – allt med enorma sociala påfrestningar i de samhällen som drabbas.
Då:
Sverige får sitta med när EMU-beslut fattas. Att vara med i EU och nu ta ställning mot euron i en folkomröstning skulle tolkas som en markering från Sverige mot samarbetet i stort. [...]
Den gemensamma valutan bidrar till att väva samman medlemsländerna, vilket stärker fred och välstånd.
Nu:
Katastrofen är nära. I dag presenterar 16 europeiska nationalekonomer en plan för att rädda euron. [...]
Liksom i juli 1914 vandrar Europa lealöst mot en katastrof av ofattbara proportioner.
Då:
Växlingen försvinner. Levnadsvillkor i olika medlemsländer blir lättare att jämföra. [...]
Det blir omöjligt för Sverige att fuska sig ur strukturproblem genom valutakursförändringar.
Nu:
Under de senaste veckorna har situationen i de skuldtyngda ekonomierna i södra Europa allvarligt försämrats. Spanien är mycket nära att ställa in betalningarna och Grekland står på konkursens rand och kan tvingas lämna eurosystemet. Dramatiska sparåtgärder leder till lägre tillväxt, lägre skatteinkomster och mer nedskärningar – allt med enorma sociala påfrestningar i de samhällen som drabbas.
Då:
Finland vann på euron. [...]Finländarna är nöjda med sin nya valuta. Finlands ekonomi liknar vår, och där har tillväxten varit högre än i Sverige sedan euron infördes.
Finland skulle hellre överväga att lämna eurozonen än att betala andra länders skulder i valutaområdet.
Enligt SvD, 09-05 så ställde sig riksbanken på JA-sidan i euro-omröstningen. Så här såg Riksbankens ställningstagande ut, LÄNK.
Sedan dess har tillkommit en rad positiva erfarenheter efter eurons införande. Dessutom hänvisar man till en rad studier som visar att euron är bra för tillväxten. [...]
Det är en stark utsaga, formulerad av elva ledamöter från fem partier, inklusive vänsterpartiets representant Kenneth Kvist. Men gubbarna kring korvkiosken på torget där ute där det riktiga folket bor, vet förstås bättre hur Riksbanken ska sköta affärerna.
Nu:
Otroligt nog visar verkligheten att Kenneth Kvist (V) var alltför EU-positiv och att "gubbarna kring korvkiosken på torget" faktiskt verkar veta bättre hur Riksbanken ska sköta sina affärer.
SvD:s ledarredaktion gick ut hårt efter omröstningen och beklagade sig över det inskränka svenska folket, detta i en artikel med rubriken " Nej, Europa väntar inte på Sverige". Lite längre ned i artikeln står det " Nejsidan är att gratulera", LÄNK.
Nejsidans gratulationer var mer välmotiverade än SvD:s redaktion någonsin kunde föreställa sig, har det visat sig. På något sätt får man ändå intrycket att redaktionen inte var helt hjärtlig i sina gratulationer september 2003. Europa väntar inte på Sverige nej, i sin raska resa mot... vi citerar dagens artikel här:
Liksom i juli 1914 vandrar Europa lealöst mot en katastrof av ofattbara proportioner.
Det var väl aldrig så att SvD:s ledarredaktion ville ha med Sverige på denna hisnande rollercoaster-resa mot en "katastrof av ofattbara proportioner"?
Själv minns jag bäst Jens Spendrups eviga tjat i TV om att de som inte ville följa med på denna resa som euron nu visat sig vara, betecknades som "dysterkvistar" och trista bakåtsträvare. Ibland kan det vara bra att försiktighetsprincipen får råda. Vi som är lite mer eftertänksamma får stå ut med alla anklagelser om att vara "bakåtsträvare". Alla beslut som rör vår framtid är inte lyckade. Historien visar att regeringar och monarker tagit massvis med katastrofala beslut genom historien. Alla som varit emot dessa beslut har sannolikt kallats något liknande det som Spendrup kallade motståndarna till euron. Folkvalda politikers uppgift är inte att ivrigt och populistiskt hoppa på alla trender och nya förslag från olika intressegrupper. Uppgiften är i stället att noga överväga vad som gynnar landet och dess folk. Slutligen vill vi tacka bloggen Cornucopia för inspiration till denna artikel.
Självklart är all form av rasism av ondo, men med rubrikens "antirasister" menas människor som alltid använder "rasism" eller någon form av "fobi" när de går till attack mot de människor och rörelser som blivit alltmer kritiska till det mångkulturella projektet och vår nuvarande immigrationspolitik. T.o.m. Maciej Zaremba betecknar i en DN-artikel från 2009 "antirasister" som en speciell grupp med speciella karektaristika [Mät din snorre, 2009-03-03]. Dessutom anser Zaremba att han själv inte tillhör denna grupp, om vi får tolka artikeln enligt logiska principer. Den numera kände Anna Ardin med flera har på DN skrivit en artikel som utmärkt väl beskriver "antirasisternas" sätt att argumentera.
Artikeln nämner "olika organisationer" men den enda organisation som nämns med namn är "Sverigedemokraterna", som representerar det onda i samhället. Partiet "hamrar målmedvetet in ord som massinvandring och islamisering". Nu är det så att Sverige har en immigrationspolitik som verkligen sticker ut och massinvandring ses därför av många som ett adekvat begrepp. Vi har hela stadsdelar och förorter i de flesta större städer som enbart består av människor som immigrerat. Under USA:s invasion av Irak skröt t.o.m. svenska politiker att lilla Södertälje tog emot fler immigranter från Irak än hela Nordamerika. Att då tala om massinvandring måste ses som adekvat.
Så här skriver författarna i sin artikel.
Främlingsfientliga bloggar är fortsatt populära och organisationer som är kritiska mot muslimer växer stadigt. När dessa krafter får fritt spelrum och tillåts bestämma vad vi pratar om, och hur, slås förutsättningarna sönder både för en nyfiken dialog mellan människor och för en sund och saklig religionskritik.
Sannolikt vill alla bloggar ha så stor publik som möjligt, också Anna Ardins egen. Väldigt länge har politiskt korrekta krafter i bl.a. riksdagen försökt att lägga locket på all debatt om immigrations- och integrationspolitiken. Det bästa exemplet är från maj 1997 när dåvarande invandringsminister Pierre Schori i riksdagen sade att "främlingsfientligheten skulle kriminaliseras och jagas". Mäktiga politiska och mediala krafter har gjort allt för att förhindra en öppen debatt, snarare än att "dessa krafter fått fritt spelrum". Vem skall avgöra vad som är "sund och saklig religionskritik", Anna Ardin? Hur låg nivå artikeln resonerar på tydliggörs av denna mycket märkliga sats.
Trots att staten tagit avstånd från rasismen lever den kvar i vardagen.
Trots att staten tagit avstånd? Bara om denna mening skulle man kunna skriva ett eget blogginlägg. Dock hyser man starka misstankar om att undertecknarna med staten menar de själva med tillhörande organisationer. Vidare i artikeln.
Men det är kulturer som man föds in i och som påstås inte går att förändra.
Nu har ju SD (den enda organisation som nämns med namn i artikeln) sagt precis tvärtom, men det gäller ju att få till artikeln i lagom demagogisk tonart. Vidare i artikeln.
Mångkulturen är dessa organisationers stora fiende, eftersom de menar att människor som är födda olika inte kan, eller bör, leva tillsammans.
Vilka som lever tillsammans är upp till enskilda individer och är inget som politiska organisationer eller partier har med att göra. SD har inte ens nämnt denna fråga alls. Däremot är mångkulturen ett samhällsexperiment som i grunden omvandlat vårt samhälle . Detta utan att valmanskåren fått sagt sitt eller ens blivit tillfrågade. Vi fick rösta och säga vår mening om motboken och högertrafiken, men inte den största samhällsomvandlingen någonsin. Vidare i artikeln.
Muslimer får inte själva komma till tals.
Här håller jag med undertecknarna. Artikeln är i sig ett bevis för detta, trots att Yasri Khan, ordförande Svenska muslimer för fred och rättvisa, är en av undertecknarna. Ardin för muslimernas talan även i denna artikel. DN, SvD eller vilken annan tidning som helst kan mycket väl ta in artiklar från imamer eller från andra muslimska representanter (utan andra medskribenter). Nu är dessa artiklar rätt sällsynta, i stället är det personer som Ardin som för taktpinnen, men vems fel är det? Till sist tar vi med detta anmärkningsvärda uttalande.
Man måste vara varsam med sina formuleringar och avstå från svepande generaliseringar.
Detta måste ses som ett häpnadsväckande uttalande från författare som alldeles uppenbart själv ägnat sig åt "svepande generaliseringar" en masse. Är inte påståendet att organisationer (som SD) står för en filosofi som går ut på att människor som är "födda olika inte kan leva tillsammans" en enorm generalisering? Eller rent av en ren lögn?
Självklart skall man inte peka ut eller stigmatisera olika grupper av människor i vårt samhälle. Artikeln andas dock en strävan att sätta gränserna snävare än så. De menar att vi inte skall diskutera immigrationspolitiken (massinvandringen) eller det mångkulturella samhällsprojektet. Vi har all demokratisk rätt i världen att diskutera både dessa företeelser, och dessutom hysa vilka åsikter vi vill i dessa frågor. Allt annat skulle vara en kraftig inskränkning i vår demokrati med dessa yttrande- och åsiktsfrihet. Det skulle vara att gå tvärs emot det Stoltenberg kallar "öppenhet".
Vid valet 2010 kom Sverigedemokraterna in i riksdagen med en skräll, trots att många en tid före valet hade förutsett detta. Efter riksdagsinträdet har SD påverkat många tunga beslut i riksdagen, detta oavsett att både Alliansen och det röd-gröna blocket försökt tona ned detta. Något organiserat samarbete har inte förekommit då SD brutit den konsensus i känsliga frågor som härskat i svensk politik. Snarare har blocken och partierna tävlat om att ta avstånd från SD (hur moget detta nu är). De gamla riksdagspartierna har enligt Ann-Cathrine Jungar, lektor i samhällsvetenskap, i princip fyra strategier att förhålla sig till SD, [Tungan på vågen, sid 168].
Taktiken med utmaning har flera partier och dess företrädare försökt sig på, med klent resultat får man säga. Detta inte för att debattörerna som utmanat SD skulle vara dåliga debattörer eller slarvigt pålästa, utan för att verkligheten ser ut som den gör. Sommaren 2012 ser det ut som att "gammelpartierna" övergivit denna strategi för att i stället ägna sig åt isolering. Detta eftersom anpassning och samarbete är just det man vill undvika. Hur kommer då strategin med isolering att fungera på längre sikt, kommer det att fungera?
SD ett medianparti
Vi måste börja med att titta på något som kallas Banzhafs maktindex, det ger oss en grundläggande insikt om hur maktfördelningen kan se ut i en vågmästarsituation. För enkelhetens skull säger vi att vi har ett parlament med 100 mandat där tre partier slåss om regeringsmakten. Mandatfördelningen ser ut enligt följande: A=49, B=48, C=3 mandat. Inget parti kan bilda egen majoritet. Vilket parti som än har tänkt sig att bilda regering måste samarbeta med något annat parti, kvittar vilket. Detta ger i detta fall enligt Banzhafs principer alla partier samma maktindex, nämligen 0.33. Parti C med tre mandat har samma maktindex som parti A med 49 mandat.
I verkligheten spelar också partiernas politik stor roll. Man kan enkelt uttrycka det så att ju längre ut i kanterna på den ekonomiska höger - vänsterskalan ett parti befinner sig, ju ointressantare blir det som samarbetsparti. Självklart spelar också den vertikala liberala - auktoritära skalan roll. Om A befinner sig längst till höger, C i mitten och B längst till vänster, så är ju avståndet mellan A och B större än till C, för både A och B. C blir det naturliga samarbetspartiet för både A och B.
Jungar tar också upp medianpositionens (mittenpositionen i den ekonomiska höger - vänsterskalan) betydelse för att bilda koalitioner [Tungan.., sid 173]. Så här skriver Jungar angående medianpositionen.
Enligt statsvetenskapliga koalitionsteorier är det parti som kontrollerar den så kallade medianpositionen på den för regeringsbildningen viktigaste politiska dimensionen särskilt betydelsefull för den politiska maktutövningen. Det parti som har denna mittenposition är svårt att förbigå när regeringen bildas, och dess politik kommer att genomföras oberoende av om det är med i regeringen eller inte [Laver & Schofield 1991]. [...] Ett parti i den absoluta politiska mitten -medianpartiet - är en attraktiv samarbetspartner för både höger- och vänster- regeringar [Laver & Schofield 1991].
Jungar menar därefter att SD inte har denna medianposition på p.g.a. dess placering i den liberala - autoritära skalan. Däremot menar hon att Dansk Folkeparti och Sannfinländarna har just denna placering och att detta förklarar dessa partiers framgång. Nu är detta en konstruktion, möjligen för att göra beställaren av boken nöjd. Att SD skulle befinna sig i en extremare position i den liberala - auktoritära skalan än Dansk Folkeparti är det inte många som skriver under på. Går vi till Sannfinländarna blir detta påstående rent löjligt och tillbakavisas dessutom på andra ställen i samma bok. SD har i svensk politik en ytterposition i den liberala - auktoritära skalan. I ett europeiskt perspektiv är denna position inte på något sätt extrem och det är snarare övriga svenska riksdagspartier som avviker från ett europeiskt snitt.
Hur ligger då Sverigedemokraterna på den oerhört viktiga ekonomiska höger - vänsterskalan? I denna avgörande fråga tvekar inte ens Jungar själv. Så här står det i ingressen till hennes kapitel [sid 165].
Till mångas förvåning står Sverigedemokraterna och andra invandringskritiska partier inte till höger i det politiska spektrumet utan är fast förankrade nära mitten.
I princip alla seriösa författare i boken "Tungan på vågen" ger uttryck för samma sak, att SD är i närheten av mitten på den ekonomiska skalan. Bilden av SD som ett snålt högerparti som gärna låter fattiga barn svälta ihjäl är helt och hållet en produkt av fria fabriceringar från dåligt pålästa, fördomsfulla och slarviga journalister.
För att ytterligare accentuera SD:s position som ett medianparti presenterar Björn Fjæstad och Jenny Björkman en undersökning utförd av Skop [Tungan på vågen, sid 247]där 1316 slumpmässigt utvalda personer intervjuats. Personerna har utvalts för att representera ett riksgenomsnitt och har skilda partisympatier. Frågan som de intervjuade svarade på var:
Om man ser till Sverigedemokraternas samlade politik - alltså sådant som rör exempelvis vård, omsorg och skola, skatter och bidrag, miljö och kultur - skulle du då säga att partiet ligger till vänster, till höger eller ungefär i mitten av den politiska skalan?
Hela 36 procent av de svarande anser att SD ligger ungefär i mitten. 24 procent av de svarande anser att SD ligger något till höger om mitten. De som anser att SD ligger mycket till höger utgjorde 16 procent av svarsunderlaget. Av de svarande ansåg 11 procent att SD låg något till vänster och endast två procent ansåg att partiet låg mycket till vänster. Ingen skillnad i svarsmönstret kunde spåras mellan kvinnor och män i denna undersökning.
Som slutkläm skriver Björn Fjæstad och Jenny Björkman så här:
Sverigedemokraterna framtidsutsikter i svensk politik stärks antagligen av ett annat resultat i denna opinionsundersökning, nämligen av att partiet, säkert till många bedömares förvåning, placeras i den politiska mitten av både väljare och internationella experter. Dels kan det kännas lättare för väljare att gå till ett parti i mitten, dels är det ju endast i mitten som ett politiskt parti kan uppnå en inflytelserik vågmästarposition. Inte heller har SD:s inträde i riksdagen fått svenskarna att önska sig en höjd 4-procentsspärr [en annan av frågorna i samma undersökning, egen kursivering].
Sammanfattningsvis kan sägas att med en mittenposition i den ekopolitiska skalan blir SD omöjlig att på sikt ignorera i svensk politik. Förutsättningarna skulle vara betydligt sämre (eller bättre, beroende på politiska preferenser) om SD vore det högerparti dåligt pålästa journalister ger uttryck för.
På den moraliska värderingsskalan ligger SD betydligt högre än övriga svenska partier. Det kan ses som ett uttryck för att de gamla riksdagspartierna alltmer glidit nedåt på samma skala, alltså åt det liberala hållet. Ett stort glapp på den moraliska värderingsskalan har uppstått mellan valmanskåren och den politiska nomenklaturan. Det är detta glapp som utgör grogrunden för SD:s existens och jordmån. Ett enklare sätt att uttrycka det på är att när vår politiska klass alltmer avlägsnat sig från verklighetens folk, så har ett nytt parti bildats och rönt framgångar, detta som en reaktion på den politiska klassens alienation gentemot det folk den är satt att styra.
