Ryssland – Sveriges raka motsats

Det gamla Sovjet med sin kommunistiska regim har fallit. Det visade sig att det planekonomiska systemet inte fungerade i praktiken och de allvarligt menade socialistiska rörelserna runt om i världen har mer eller mindre dött ut. Kvar finns kvasivänstern med diverse flummiga mål på sin agenda som t.ex. HBT-rörelsens frigörelse. Politisk korrekta rörelser som kanske inte har så mycket med vanliga människors vardag att göra men som ändå ter sig som ganska ofarliga rörelser, i ett större perspektiv.

När Rysslands så blev kapitalistiskt så hade kanske det politiska etablissemanget väntat sig att Ryssland skulle bli precis som oss. Alltså överta våra politiska projekt med feminism, HBT-frågor och någons slags allmän globaliseringspolitik på olika områden. Så blev det nu inte, Ryssland är inte Sverige eller ens Västeuropa, ryssar tänker inte som vi bara för att de lade om sitt samhälle från ett socialistiskt sådant till ett kapitalistiskt dito. Om ryssen på gatan får rösta helt fritt kommer deras samhälle inte se ut som vårt hur mycket demokrati de än inför.

Man kan förresten fråga sig om ens vårt eget land skulle se ut som det gör om folk här verkligen fick bestämma hur vårt samhälle skulle se ut. Är vår befolkning lika ”globaliserad” som riksdagsmännen? Är vår befolkning lika entusiastisk i HBT-frågor som vår riksdag? Så om vi på något sätt skulle mäta vad vår befolkning tycker och står i olika frågor skulle vi med största sannolikhet något minska det politiska avståndet till Ryssland. Det är ingen högoddsare om man påstår att det svenska folket är mer nationalistiskt än vad våra riksdagsmän är. Den svenska riksdagen är förmodligen den mest ”globaliserade” och minst nationellt inriktade i hela Världen. Om Ryssland sticker ut med sin nationalism så sticker faktiskt Sverige ut med sin ”ickenationalism” sett i ett globalt perspektiv. Detta avspeglar sig tydligt även när våra tidningar och övrig media speglar dagens Ryssland. Så här skriver DN på ledarplats i dag.

Därför satsar Moskva hellre på militär upprustning och strategiska rörledningar än att förbättra investeringsklimatet och stärka sin goodwill utomlands. Hellre fruktad än älskad, tycks Kreml resonera. En gammal sanning i internationell politik, som dock blivit allt mindre relevant i dagens globaliserade värld.

Där kom det! I en ”globaliserad” värld, vår media och våra politiker missar inte ett enda tillfälle till att tala om för oss okunniga att vi lever i en globaliserad värld. Lika nationellt inriktad som ryska politiker ter sig vara, lika globaliserad tycks våra politiker vara. Kan vi inte få ett mellanting mellan dessa ytterligheter? Om Kreml hellre vill bli fruktad än älskad (vilket jag i.o.f.s. betvivlar) så lägger sig svenska regeringen platt så fort det handlar om någon slags intressekonflikt med främmande makt. Vi såg det tydligen när konstnären Lars Vilks ritade några hundar som inte ens vagt skulle kunna liknas med någon som heter Muhammed. Reinfeldt skyndade sig att lägga sordin på den uppseglande konflikten trots att Sverige hade alla ess i skjortärmen. Vi var rätt många som då önskade att det var lite mer ”Putin” i vår statsminister just då. Vidare skriver ledarredaktionen så här.

Bristen på fria medier och politisk opposition bidrar till att den populistiska retoriken går hem. Premiärminister Vladimir Putins barbröstade machostil ger fler poäng i dagens Ryssland än den lågmälde presidenten och juristen Dmitrij Medvedevs tal om ekonomiska reformer och förbättrade relationer med väst.

Här slår sig Sverige för bröstet igen, jag väntade på det faktiskt. Efter att ett helt liv läst och studerat vår inhemska retorik så börjar man kunna ordvändningarna. Jag betvivlar inte ett ögonblick på att det behövs mer demokrati i Ryssland, men se det gör det faktiskt i vårt eget land också. Hur ”Fria medier” fungerar vet alla som inte är politiskt korrekta i dag. Har du fel åsikter beskrivs du och ditt parti alltid med ett litet prefix framför partinamnet. Om medlemmar i ett speciellt parti utsätts för politiskt våld så är det öronbedövande tyst i våra rikstäckande medier, trots att det faktiskt rör sig om systematiskt politisk våld. En liten kursändring kunde dock märkas vid överfallet på Martin Kinnunen sist, det skall sägas i rättvisans namn.

Vad gäller politisk opposition så har vi faktiskt ett mycket allvarligt problem i vårt land. Våra riksdagspartier har triangulerat in sig så till den milda grad att valalternativen för väljaren ter sig mycket diffusa. Dessutom har de nuvarande riksdagspartierna helt över huvudet på väljarna, kommit överens i viktiga politiska frågor, som de därigenom undantagit från all debatt och därmed valmöjlighet för folket. Vad gäller populism så beskriv du som god och human om du är för en generös (slapp, oansvarig lika gärna) immigrationspolitik men elak och ond om du propagerar för en restriktiv sådan. Om inte det är populism så kan man undra vad för mening vi skall lägga i begreppet.

Det är faktiskt dags att vi vitaliserar vår egen demokrati och inte bara slår oss för bröstet och tittar på hur illa ställt det är på vissa andra håll i världen.

Länk DN