Farlig väg för demokratin

I en artikel i DN opinion så resonerar ledarredaktionen om den politiska utvecklingen i vårt land och det allmänt erkända faktum att de två blocken i svensk politik, det ”rödgröna” blocket och Alliansen närmat sig varandra politiskt. De har definitivt närmat sig varandra i ekonomisk politik. Bilden när det gäller ideologisk politik är mer oklar, men de flesta bedömare anser att de båda blocken närmat sig varandra även där. Vi kan fråga oss i vilka ideologiska frågor de två blocken i sådana fall fjärmat sig från varandra? Det är inte i EU-frågor, det är inte i immigrationsfrågor eller integrationsfrågor, det är inte i kriminalpolitik heller. Möjligtvis kan ett visst avstånd märkas i skolpolitiken, men det är å andra sidan ett område där de sällan debatterar med varandra. Så här står det i DN.

En kvalificerad gissning är att den huvudsakliga skiljelinjen mellan blocken kommer att centrera kring socialdemokraternas krav på höjd a-kassa och alliansens fortsatta jobbskatte¬avdrag. Det jämna opinionsläget gör att ingen sida vågar vara särskilt visionär eller avvika för mycket från motståndarsidan.

Skall hela vår demokrati handla om A-kassan och jobbskatteavdraget? Det är ju de facto det val väljarna i praktiken har om de inte skall lägga sin röst på uppstickarna SD eller PP. Det kan inte vara meningen med vår parlamentariska demokrati att partierna i kamp om väljarna skall föra samma politik och inte våga föra fram några ideologiska frågor. Detta är ett underbetyg för demokratin. När sedan våra medier och det samlade politiska etablissemanget gemensamt bildar front mot uppstickarpartier så kan man på allvar ifrågasätta den demokratiska utvecklingen i vårt land. Vidare står det i artikeln.

Trängseln i mitten kan ses som ett uttryck för att partierna anpassat sig till vad svenska folket vill ha – inga experiment. Men alliansen vann valet 2006 för att man hade en vision som gick bortom procentsatserna: kampen mot utanförskapet. Göran Persson framstod som en trött förvaltare av makten och förlorade.

Trängseln i mitten kan ses som ett uttryck för att partierna försöker maximera sina röster. De lämnar väljarna på flankerna för att det helt enkelt inte finns något annat parti att välja på än det gängse. Rörelsen till en tänkt mittlinje kan alltså ske utan att väljarna rör sig en millimeter i sin politiska uppfattning, så länge inget nytt parti på den blottlagda flanken uppstår. Ledarredaktionen drar medvetet eller omedvetet fel slutsats här. Jag håller med redaktionen om att Alliansen hade en vision bortom procentsatserna, som de dessutom lyckades föra fram på ett hyggligt sätt.

Jag håller inte med redaktionen om att det var någon kamp om ett utanförskap som var den stora visionen. Hur många väljare, som befann sig i ett ”utanförskap” var det som bytte block? Inte så många att det avgjorde valet i alla fall, återigen en märklig slutsats av redaktionen. I stället var det en protest mot Socialdemokraternas vana att lösa alla problem med skattehöjningar som fick människor att till slut vända partiet ryggen. Arbetande människor var innerligt trötta på den eviga universallösningen på alla problem, höjd skatt och sämre pensioner. Dessutom har redaktionen rätt i att Persson nog började fundera mer och mer på sin herrgård än på den politiska vardagen. Efter Persson var det ett stort tomrum i det socialdemokratiska partiet, det fanns ingen annan naturlig ledare eller röstmagnet, ingen med de nödvändiga personliga egenskaperna.

Länk DN