Hägglund har missat målet

I en artikel på DN-opinion så analyserar redaktionen KD:s kursändring senaste tiden samt de utspel Göran Hägglund gjort angående ”verklighetens folk” och kulturetablissemanget. Redaktionen beskriver KD:s kursändring som ett steg bort mot det samhälle där människor hela tiden får pekpinnar av ”överheten”. Enligt redaktionen vill Hägglund och KD vända sig mot etablissemangets detaljstyrning av familjen och individen. Så här står det i ingressen.

Göran Hägglund vill få Kristdemokraterna att släppa pekpinnarna. Det tar år, om det går. I valet väljer KD att framställa sig som pensionärernas parti.

Eftersom KD på ytan också vill profilera sig som ett konservativt alternativ så går det som redaktionen skriver, sannolikt inte att också profilera sig bara på att släppa pekpinnar. Redaktionen är också inne på att en politik som innebär större frihet från pekpinnar inte heller per automatik ger särskilt många fler röster, där har redaktionen också rätt. Detta med att etablissemanget ger verklighetens folk konkreta pekpinnar upplevs nämligen inte som något stort problem i vårt land, i alla fall inte i den form och på det sätt redaktionen på DN menar.  Lite längre ned i artikeln så står det dock något intressant, så här skriver redaktionen.

Som socialminister är Göran Hägglund inte någon underdog, och Sveriges alla kärnfamiljer känner sig knappast förtryckta för att kulturskribenter och genusvetare emellanåt hävdar att könet är en social konstruktion. Tre av fyra omyndiga barn bor med båda sina biologiska föräldrar – och denna gedigna familjemajoritet låter sig inte sättas på.

Som alla förstår är kulturetablissemangets vurm för ”sociala konstruktioner” och ”genusvetenskap” ingen konkret pekpinne som människor lider av. Enbart detta, ryckt ur sitt större sammanhang är inget som påverkar människor särskilt kraftfullt, det är ju bara att strunta i genusvetenskapen och skaka på huvudet åt alla tossiga genusvetenskapare. Dessutom så är det exakt så som redaktionen skriver, Hägglund själv kan knappas betraktas som någon ”underdog”.  Här närmar vi oss det verkliga problemet, detta att Hägglund faktiskt själv tillhör ett etablissemang gör att han inte kan angripa problemet fullt ut och i hela sin vidd.

Det är inte konkreta pekpinnar för människor och enbart kulturetablissemanget som utgör problemet. Det är istället att eliterna i vårt samhälle på olika sätt talar om hur människor skall tycka och tänka för att vara goda och moderna medborgare. Det är inte bara genusvetenskapen som många människor vänder sig emot utan det är ett paket av politiskt korrekthet som innehåller såväl genusperspektiv som flyktingpolitik, mångkultur, hur skolan skall bedrivas, brottslighet och straff, samt EU och globaliseringen. Det är inte bara det kulturella etablissemanget som står för detta ”paket” utan även det mediala och politiska etablissemanget.

Det är här någonstans Hägglund och KD får problem. Hägglund tillhör ju som sagt själv det politiska etablissemanget och han skulle ju aldrig våga angripa övriga delar av paketet. Hägglund vågade angripa just feministdelen av den politiskt korrekta paradigmen, opinionen i denna fråga hade ju ändå redan vänt. Men han aktade sig noga från att snudda vid övriga delar av paketet.

Det råder ingen tvekan om att vi har ett stort och allvarligt problem med att våra politiker och vår media fjärmat sig från ”verklighetens folk”. Vårt politiska och mediala etablissemang hyser åsikter och föreställningar som ligger långt från de föreställningar ”vanliga” människor ger uttryck för kring deras köksbord.

Länk DN