lördag, januari 30, 2010

Hägglund har missat målet

I en artikel på DN-opinion så analyserar redaktionen KD:s kursändring senaste tiden samt de utspel Göran Hägglund gjort angående ”verklighetens folk” och kulturetablissemanget. Redaktionen beskriver KD:s kursändring som ett steg bort mot det samhälle där människor hela tiden får pekpinnar av ”överheten”. Enligt redaktionen vill Hägglund och KD vända sig mot etablissemangets detaljstyrning av familjen och individen. Så här står det i ingressen.
Göran Hägglund vill få Kristdemokraterna att släppa pekpinnarna. Det tar år, om det går. I valet väljer KD att framställa sig som pensionärernas parti.

Eftersom KD på ytan också vill profilera sig som ett konservativt alternativ så går det som redaktionen skriver, sannolikt inte att också profilera sig bara på att släppa pekpinnar. Redaktionen är också inne på att en politik som innebär större frihet från pekpinnar inte heller per automatik ger särskilt många fler röster, där har redaktionen också rätt. Detta med att etablissemanget ger verklighetens folk konkreta pekpinnar upplevs nämligen inte som något stort problem i vårt land, i alla fall inte i den form och på det sätt redaktionen på DN menar.  Lite längre ned i artikeln så står det dock något intressant, så här skriver redaktionen.
Som socialminister är Göran Hägglund inte någon underdog, och Sveriges alla kärnfamiljer känner sig knappast förtryckta för att kulturskribenter och genusvetare emellanåt hävdar att könet är en social konstruktion. Tre av fyra omyndiga barn bor med båda sina biologiska föräldrar – och denna gedigna familjemajoritet låter sig inte sättas på.

Som alla förstår är kulturetablissemangets vurm för ”sociala konstruktioner” och ”genusvetenskap” ingen konkret pekpinne som människor lider av. Enbart detta, ryckt ur sitt större sammanhang är inget som påverkar människor särskilt kraftfullt, det är ju bara att strunta i genusvetenskapen och skaka på huvudet åt alla tossiga genusvetenskapare. Dessutom så är det exakt så som redaktionen skriver, Hägglund själv kan knappas betraktas som någon ”underdog”.  Här närmar vi oss det verkliga problemet, detta att Hägglund faktiskt själv tillhör ett etablissemang gör att han inte kan angripa problemet fullt ut och i hela sin vidd.

Det är inte konkreta pekpinnar för människor och enbart kulturetablissemanget som utgör problemet. Det är istället att eliterna i vårt samhälle på olika sätt talar om hur människor skall tycka och tänka för att vara goda och moderna medborgare. Det är inte bara genusvetenskapen som många människor vänder sig emot utan det är ett paket av politiskt korrekthet som innehåller såväl genusperspektiv som flyktingpolitik, mångkultur, hur skolan skall bedrivas, brottslighet och straff, samt EU och globaliseringen. Det är inte bara det kulturella etablissemanget som står för detta ”paket” utan även det mediala och politiska etablissemanget.

Det är här någonstans Hägglund och KD får problem. Hägglund tillhör ju som sagt själv det politiska etablissemanget och han skulle ju aldrig våga angripa övriga delar av paketet. Hägglund vågade angripa just feministdelen av den politiskt korrekta paradigmen, opinionen i denna fråga hade ju ändå redan vänt. Men han aktade sig noga från att snudda vid övriga delar av paketet.

Det råder ingen tvekan om att vi har ett stort och allvarligt problem med att våra politiker och vår media fjärmat sig från ”verklighetens folk”. Vårt politiska och mediala etablissemang hyser åsikter och föreställningar som ligger långt från de föreställningar ”vanliga” människor ger uttryck för kring deras köksbord.

Länk DN

4 kommentarer:

Anonym sa...

Skulle inte du bli desperat om du såg din inkomstkälla försvinna ut till vänster?
Allemand

evv sa...

Hägglund har varken intelligens, lust eller kraft för att attackera den politiskt korrekta ideologin. Med den mannen på posten kommer vi få nöja oss med populistiska utspel om "verklighetens folk".

En intressant aspekt som du skulle kunna ta upp är hur Sverigedemokraterna ställer sig till kulturmarxismens alla yttringar. Hur det är med mångkulturen känner ju alla till, men hur uttrycker man sig om "könsroller", "jämställdhet", osv.?

itsweden sa...

Off topic (men, ja, liksom...);
Sverigedemokraterna nonchalerar "hotet" från "högern". Många från det hållet vill verkligen inte ha sverigedemokraterna i riksdagen i höst. Sverigedemokraterna anses ju ha svikit idealen från BSS-tiden (eller vad man ska kalla den tiden då varje nationalist hade en egen organisation). Det som komplicerar är att "antirasisterna" hänger på nationalsocialisternas kritik och båda grupperna kämpar på för att övertyga tveksamma väljare att en röst på sverigedemokraterna är bortkastad. Framöver kanske SD måste vara mer vaksamma på vilken grupp man diskuterar med och inte bara leverera standardsvar. Till exempel, man ("höger" om SD) vill vinna de väljare som mest är ute efter en opinionsyttring (mot invandringspolitiken och islamiseringen) och är ganska smarta på att redovisa varför en röst på nationaldemokraterna eller svenskarnas parti är ett bättre val då och faktiskt mindre bortkastat.

Det finns en ganska stor väljargrupp här som SD inte har säkrat på något sätt genom att vara störst. Det som påverkar den gruppen positivt ur SD's synvinkel är till exempel när Jimmie Åkesson ger klara besked om islamiseringen av Sverige. Alltså, motelden är klara besked och klara ståndpunkter. Valmanifestet till kyrkovalet var ett ypperligt exempel på hur det ska se ut, men man måste hålla den linjen sen och det måste vara en klar linje i så många frågor som det är möjligt (inte bara invandringen).

Robsten sa...

Näe, Jimmie har gett klara besked om islamiseringen, han kan inte tjata om det hela tiden. Immigrationsfrågan ÄR huvudfrågan, det sker ingen islamisering om vi lägger om immigrationspolitiken. Om muslimer inte får uppehållstillstånd (och mycket få andra också) så kan de inte påverka vårt samhälle. Att enbart tjata om islamiseringen är lite kontraproduktivt, har vi massinvandring så kan vi knappast omvända de muslimer som kommer hit, då gäller religionsfrihetens principer naturligtvis. Man kan motarbeta politisk islam utan att ens snudda vid religionsfriheten, men det är fel taktik och en bättre taktik är att först stänga portarna som nu står vidöppna. Detta är min fasta övertygelse.